Vardag - något grått och trist eller något annat?

Ibland bara ler vardagen sådär varmt, ombonat och mysigt mot en. Man tittar ut och det är inte novembermörker man ser utan en krispig himmel med gnistrande snö. Man undrar - vem är jag som har en sådan otrolig tur att jag får njuta av allt såhär? Har jag verkligen förtjänat det?

Svaret på den sista frågan är troligtvis inte "ja". För varför skulle jag förtjäna det mer än någon annan? Nej, det handlar nog tyvärr inte om att casha in några pluspoäng som man satsade för dagar, veckor eller kanske år sedan. Inte heller om att om man är en god människa som gör goda gärningar belönas för detta, medan om man gjort något elakt, egoistiskt och hemskt ska straffas. Jag tror inte på att lyckliga stunder i livet korrelerar med godhet. Lika lite som jag tror att olyckliga stunder i livet kan härledas till ondska, dumhet eller elakhet. Det handlar nog om andra faktorer.

1) Tur.
Ja, jag tror att mycket som händer i livet är en slump och om man har tur råkar man oftare ut för den "Lyckliga slumpen" än den "Olyckliga". Det är inget man kan styra över. Och det handlar absolut inte om rättvisa fördelningar. Vissa seglar runt i livet på en räkmacka medan andra får kämpa hårt och ofta. Tyvärr.

2) Sin egen syn.
Med detta menar jag framförallt hur man själv ser på sig själv, sin tillvaro och sin omgivning. Jag menar absolut inte att man ska vara "dum-glad-optimist" som inte står med fötterna på jorden, men jag tror verkligen att man har väldigt mycket att vinna på om man har en positiv grundinställning till livet. Särskilt lyckligt lottad tror jag att man är ifall man klarar av att se de små sakerna i livet och glädjas åt dem också. De vardagliga sakerna. De man så lätt glömmer bort. De som slukas upp i den allmänna stressen och tidsjakten. För det är ju ändå så att livet består av 99% vardag. Men om kan man uppskatta sin vardag så innebär ju detta att man kommer att kunna uppskatta en större del av livet.


Jag har inte alltid haft turen att uppsökas av just den "Lyckliga slumpen" utan även den "Olyckliga" så jag vet att livet även kan vara jävligt och hemskt, sorgligt och orättvist. Tyvärr. Men jag tror att detta också är något som man kan vända till något bättre. Kanske inte alltid till något bra, för vissa saker folk drabbas av är alltför hemska för att någonsin kunna förvandlas till något positivt eller bra. Men iallafall till något bättre. Man kan lära sig något. Om sig själv eller andra. Man kan få ökad förståelse för människor i sin omgivning eller för händelseförlopp man tidigare inte alls förstått.

Vissa människor har den där inre kraften som krävs för detta. Och jag tror att det är något av det mest värdefulla en person kan ha. Förmågan att ta sig ur svårigheter och tragiska händelser i livet. Kraften att läka. Att förlåta. Att återigen se ljuset i tillvaron, även om världen kanske aldrig mer kommer bli densamma som innan. Förmågan att dela med sig av sina egna erfarenheter. Att se andra. Att kunna ge av sin egen kraft. Dela med sig. Det är en gåva.

Just nu, den sista tiden, känner iallafall jag att min vardag varit mer än vanligt bra. Det har varit en tid med enormt mycket jobb, visst. Jag har arbetat nästan varje dag inklusive helgdagar i ca 2 månader. Många och långa timmar på labbet. Ofta klart mer än 50 timmar i veckan. Men det har ändå gått bra. Fram tills för ungefär en vecka sedan gjorde det mig inte ens något. Det fungerade och jag kände lust till arbetet trots de många timmarna. Men nu känner jag att jag börjar bli trött. Tappa sugen. Bli lite omotiverad på jobbet. Jag har fått lite för mycket av det goda helt enkelt. Men detta gör inte så mycket, utan timingen är rätt perfekt. För jag har planerat mina experiment så att jag kommer bli klar i tid. Jag har ju bara två veckor kvar på jobbet innan min Sverigeresa vilket känns så otroligt skönt! Och detta är ju såklart en av de saker jag just nu är så glad över. Att jag inte kommer fortsätta i detta intensiva tempo särskilt länge till. Att jag snart kommer att kunna ta det lite lugnare.

Detta samt det faktum att jag nu har en liten Lipton att mysa med när jag kommer hem efter jobbet. En liten, gosig katt som väcker mig om morgnarna genom att komma tassande och spinnande gnida sitt lilla katthuvud mot mitt. Och att jag har M. Han finns alltid där för mig, och jag vet det, men det kan ändå ibland vara lätt att ta varandra för givet. Att glömma bort att visa uppskattning. Särskilt i vardagen. Tyvärr är det ofta lättare att klaga och gnälla än att verkligen se det som är bra. Att se det man saknar men inte allt man får. Men det handlar ju i stort sett alltid om småsaker. De där man man gnäller över alltså. Egentligen. Det stora är ju att man har varandra och att man ställer upp. I vått och torrt. När det verkligen gäller. Omtanke. Omsorg. Kärlek. Och om man kan "se" detta även när man bara går runt i sina grå vardagssockor så har man återigen något att glädjas över. Något som gör vardagen mindre grå.

Jag tror att det var den "Lyckliga Slumpen" som gjorde att jag råkade träffa M just när det passade oss som bäst. Jag tror inte det var något jag förtjänade. Jag tror även att det var den "Lyckliga Slumpen" som gjorde att jag hamnade på den arbetsplats där jag är idag. På ett ställe där jag trivs som fisken i vattnet. Även om jag just för tillfället är lite slutkörd... Jag tror inte att jag fick detta jobb pga att jag varit en översvallande "god" människa. Lika lite som att det var den anledningen som låg till grund för att jag trivdes oerhört bra även på min förra arbetsplats. Nej jag tror inte det.
Däremot tror jag att en av anledningarna till att jag verkligen lyckats att trivas så bra och så länge på min förra arbetsplats, och att jag trivs så bra här nu, samt att jag under de drygt 8,5 år jag varit tillsammans med M har känt en grundläggande glädje och styrka i "oss", kan bero på min inställning. Min syn. På livet. På vardagen. På mig. Min omgivning. Min situation. Förmågan att se de små sakerna. Att uppskatta det som är bra i mitt liv.

Ja, jag mår väldigt bra just nu. Och nej, jag tror inte att jag förtjänar det. Lika lite som att jag inte skulle förtjäna det. Jag tror på slumpen. Och på att man själv kan göra väldigt mycket av sitt eget liv. Det är mycket en fråga om inställning. Att använda de kort man tilldelats av slumpen på bästa möjliga vis. Det är inte alltid rättvist eller enkelt. Men det går.