Sen kväll mitt i veckan

Först vill jag tacka alla som grattat mig och M! Både här på bloggen och IRL! Vänner, bekanta, familj och helt "okända".
TACK alla ni söta, rara, gulliga, omtänksamma som gläder er med oss!!!!!


Igårkväll hade vi bestämt att träffa ett par vänner som bor i samma hus som oss. Det är restaurangveckan här i New York City just nu så vi hade från början planerat att besöka den svenska restaurangen "Aquavit". Men sedan visade det sig att det var fullt så vi ändrade planerna lite. Istället blev det en fonduemiddag på The Bourgeoise Pig. Jag hade aldrig tidigare varit här men det var ett klart mysigt ställe med lite egen stil. De ska tydligen vara kända för sina goda drinkar, vilket jag tyvärr inte kunde testa. M drack iallafall en som han tyckte var mycket god. Fonduen var sådär tycker jag. Man fick välja mellan olika typer av ostfonduer och till dessa serverades sedan bröd, potatis, blandade grönsaker samt frukter. Vi tyckte nog alla att det hade varit klart bättre med mer "matiga" saker att doppa i grytan. Särskilt frukten (äpple, päron, jordgubbar, vindruvor och ananas) kändes lite konstigt att doppa i smält ost. Det passade liksom inte riktigt. Vill man doppa frukt ska det väl vara chokladfondue?! Men det var ändå ett mysigt ställe, även om jag vid nästa besök hellre skulle vilja satsa på drinkar, vin & ost eller så och inte fonduen. Jag som egentligen är en typisk "vin-&-ost-person" kommer definitivt vilja komma hit igen när jag inte längre är gravid utan kan frossa i goda ostar och viner!

Vi hade iallafall otroligt mysigt och trevligt under middagen. Våra vänner E & M är nog det par vi umgåtts mest med sedan vi flyttade hit och de är så otroligt mysiga! Hon är från Spanien och han från Österrike. De träffades i Boston och de har bott i USA i 5-6 år. Först i Boston och nu sedan ett par år i New York. Att de nu bor bara en våning ovanför i samma hus som oss gör ju att det är ännu lättare att faktiskt ses trots att vi alla spenderar rätt många timmar på våra resp labb.

Efter middagen gick vi vidare till ett cocktailställe som M varit på med sitt jobb. Detta hade en otroligt häftig inredning och atmosfär! Det kändes som att kliva rakt in i en film från 20-talet. Stället heter The Back room och ligger helt dolt inne på en liten dunkel bakgård på Lower East side. Stället är helt inrett i 20-tals stil med tunga mörkröda tapeter, kristallkronor som ger ett mycket svagt och dovt sken, art deco och röda tunga soffor och fåtöljer. Det är tänkt att "efterlikna" hur det var här i New York under tiden då det var spritförbud och är därför "kamouflerat" så att det på vid ingången ser ut att vara en leksaksaffär. Man serveras sedan drinkar i kaffekoppar, flasköl i bruna papperspåsar och fatöl i stora temuggar.

Vi fick ett bord alldeles framför öppna spisen där det brann en skön brasa. Hela atmosfären är himla häftig men jag var ganska besviken på bartendern som jobbade. Det kändes ungefär som om detta var hans första dag bakom disken. Han var både okunnig och hade en trist attityd. Kvällen blev trots detta väldigt lyckad. Det är bara så underbart att ibland gå ut och träffa riktigt bra vänner, äta och dricka gott och umgås i lite annorlunda miljöer! Jag tycker verkligen det gör jättemycket för det allmänna välbefinnandet.

Det blev en betydligt senare kväll än vad vi egentligen tänkt från början. Säkert beroende på att det var så roligt att träffas. Vi avslutade det hela med en korv på "Crif Dog's" vilket är ett "hål i väggen" där de har en ganska omtalad korvmeny. Trots att jag var hur trött som helst, klockan nog var närmare halv två när vi kom hem, så kändes det som en jättehärlig kväll! Att umgås med bra vänner är verkligen en sådan skön och bra energigivare! Tänk vad en sen kväll mitt i veckan kan göra underverk!!

Skräckblandad Lycka

Så var det helt officiellt då. Detta nya. Det som vi inte riktigt själva kan greppa än till 100%. Iallafall inte helt. Det som känns främmande, läskigt, konstigt, ovant, omtumlande. Och även så otroligt häftigt och alldeles alldeles alldeles fantastiskt! Vi ska bli föräldrar. Jag ska bli mamma. M ska bli pappa. Jag har smakat på orden. Föräldrar. Mamma. Pappa. De känns så stora. Och så otroligt främmande i kombination med ens eget jag. Eller med M. Men det är faktiskt sant. Och under de månader som gått sedan det stod "pregnant" på stickan, så har vi nog ändå hunnit vänja oss. Vid tanken. Även om man fortfarande kan drabbas av tusen tankar över hur i all sin dar man ska klara av detta nya liv. Ansvaret. Himmel. Hur ska det gå?!?

Men naturen är vis och jag tackar evolutionen för att man faktiskt har ungefär 40 veckor på sig att ta detta nya liv till sig. I tanken. Och framförallt känslomässigt. För det behövs. Man behöver tid att förstå. Att smälta. Och att förundras och glädjas.

Ändå var detta lilla liv som växer inom mig absolut inget "oväntat". Det var inget som "bara hände". Inget glömt piller eller någon kvaddad kondom. Nej, detta var otroligt planerat och hett efterlängtat. Det visade sig nämligen att det inte var så enkelt för oss som för många par. Vi har kämpat. Absolut inte lika hårt eller länge som tyvärr alldeles för många par får göra. Vi spelade aldrig i "elitligan". Men det räckte med en längre tid i "gärdsgårdsserien" för att man verkligen skulle inse hur otroligt frustrerande det är när naturen inte riktigt har samma tidsplan som en själv. Det kanske är en av baksidorna med den planerande moderna människan med sitt kontrollbehov. Man följer manualen. Man spelar enligt regelboken. Man kollar in kalendern. Man planerar. Men naturen låter sig inte planeras eller kontrolleras. Den gör som den vill. Något både M och jag självklart känner till eftersom vi mer eller mindre dagligen kämpar med detta inom våra yrken. Celler som inte växer. Eller växer för snabbt eller för långsamt. Trots denna kunskap var det frustrerande när naturen inte ville det som vi ville helst av allt. Iallafall inte i den takt som vi ville.

Så vi hjälpte helt enkelt naturen lite på traven. Efter att ha tagit kontakt med en infertilitetsklinik fick vi båda en ordentlig "genomgång" och man upptäckte vad som eventuellt kunde vara det potentiella problemet. Jag hade en polyp i livmodern. Inget farligt på något vis, men enligt läkaren kunde den defintivt vara orsaken till att ett befruktat ägg inte hade velat fästa. Så det blev operation, vilket i sig var en upplevelse. Vi fick ett par försök på oss efter operationen, men min gynekolog tyckte sedan att vi skulle öka på oddsen och göra en insemination. Första reaktionen var "vad sa han egentligen - insemination??!", men när den första förvåningen lagt sig kändes det riktigt bra. En ändring i protokollet är alltid något som känns bra för en forskare. Och nu skulle det bli en rejäl förändring av tillvägagångssättet.

När dagen D var inne kändes det lite speciellt. Jag tror att M tyckte det kändes betydligt jobbigare än vad jag tyckte. Det var ju ändå han som skulle "prestera på kommando". Men det hela gick bra och efteråt tog vi det lugnt och gick en sväng i stan. Veckorna efteråt gick enormt sakta. Det kändes som om dagarna sniglade sig fram. Jag ville ju inget annat än att det skulle vara dags att "kissa sticka". Vi var dock båda rätt luttrade vid det här laget och vi ville därför verkligen inte testa för tidigt. Under de här dagarna kan jag säga att jag gjorde allt som stod i min makt för att inte känna efter och leta efter eventuella symptom. Men det var svårt.

När jag gått över tiden ett par dagar (ja, jag ville vänta några extra dagar eftersom jag vid ett par tidigare gånger gått ett par dagar till en vecka över tiden men sedan tyvärr drabbats av "röda faran") så kunde jag inte vänta längre. Jag kände att oavsett vilket resultatet skulle bli så bara måste jag få veta. Jag hade för säkerhets skull köpt sk digitala graviditetstest som skulle visa svaret som "pregnant" eller "non pregnant" istället för de vanliga strecken. Allt för att jag verkligen skulle få ett svar som skulle vara lätt att avläsa och inte gå att misstolka. Enligt bruksanvisningen kan det ta upp till 3 minuter innan svaret visar sig i displayen. Men jag hann knappt lägga ifrån mig stickan förrän det efterlängtade ordet "pregnant" visade sig i den lilla rutan. Jag tittade. Och tittade igen. Och ännu en gång. Såg ordet. Läste det. Men kunde först inte riktigt förstå att det faktiskt var sant. Efter så många besvikelser. Efter alla dessa läkarbesök. Det kändes helt ofattbart. Men det sjönk ändå inte riktigt in. Jag satt ett bra tag och bara stirrade med teststickan i min hand innan en våg av glädje och lättnad sköljde över mig. Tänk, det hade funkat. Det hade verkligen fungerat denna gången!

Eftersom jag kollat detta ensam och inte tillsammans med M så var nästa tanke att jag ju självklart måste berätta för honom så snabbt som möjligt. Han var på jobbet då och jag ville inte enbart ringa utan helst meddela den glada nyheten på ett lite mer speciellt sätt. Men hur?
Till slut kom jag på att jag skulle fotografera testresultatet med meddelandet att han skulle bli pappa. Så jag riggade upp stickan på ett papper där jag skrev mitt meddelande. Sedan fotograferade jag den och skickade till M's telefon. När jag tryckt send satte jag mig ner och inväntade hans reaktion. Det dröjde en liten stund men sedan ringde min telefon och det var en överraskad och omtumlad M i luren. Eftersom han jobbar alldeles bredvid vårt bostadshus tog det honom endast ett par minuter tills han var hemma. För att verkligen övertyga oss båda om att det var ett postivit resultat och inte en felkonstruerad teststicka, kissade jag på ännu en sticka och denna gången var M med och inväntade resultatet. Även denna gång tog det enbart några sekunder innan ordet "pregnant" dök upp i displayen och vi började sakta förstå att detta nog var "på riktigt" ändå. Två stickor som visade samma resultat borde väl ändå vara tillförlitligt...

Det var det. När jag dagen efter gick till min gyn för kontroll och blodprovstest visade detta också positivt och graviditeten var ett faktum. Men som jag skrev i början av detta inlägg så har det ändå tagit tid att ta till sig. Tid att förstå. Men glädjen har hela tiden funnits där. Hand i hand med en känsla av "vad har vi egentligen ställt till med?" Skräckblandad förtjusning.

I början fick jag en ordentlig uppföljning av graviditeten. Detta säkert beroende på att jag då fortfarande var "patient" på infertilitetskliniken och där ville man verkligen ta det säkra före det osäkra. Så det blev ultraljud redan i vecka 5. Jag tänkte att det ju inte kan finnas något att "se" såpass tidigt, men förstod vid mitt besök att de ville se att där fanns en "säck" som fäst på rätt ställe, dvs i livmodern. Detta för att framförallt kontrollera att det inte var ett utomkvedeshavandeskap. Därefter blev det ytterligare två ultraljud under de nästkommande veckorna. Då kunde man höra och se hjärtat slå vilket kändes otroligt skönt! Vi fick även med oss bilder från dessa tidiga ultraljud men här ser man inte så mycket mer än en "blobb"...

När vi kom tillbaks från vår Sverigeresa så hade vi ett sk NUPP/KUB-test inbokat. Här kallas det Nuchal Translucency screening test. Man mäter då nackspalten på fostret eftersom det visat sig att det finns en korrelation mellan tjockleken på denna och risken för kromosomskador som t ex Down's syndrom. Detta var första gången vi verkligen fick se att det var en liten person där inne och det var en otroligt häftig känsla! Särskilt att se "livebilden" på skärmen där man såg att fostret verkligen rörde sig. För det var verkligen ett aktivt litet liv. Ett fasligt viftande på armarna. Känslan av att "ja detta händer verkligen" fanns plötsligt där. Här är första bilden vi har när man faktiskt ser att det är ett litet barn. En ny egen liten person.

Nu är jag inne i min fjärde månad och har de senaste veckorna kommit ur det illamående och den trötthet jag kände i början. Vi fick svar från testet också och det visade fina resultat vilket känns väldigt skönt. Jag har även börjat få svårt att dölja att min mage ser helt uppblåst ut. Det handlar nog mer om stökiga tarmar än om någon "riktig gravidmage". Och den är inte heller särksilt stor än. Jag kan ha mina vanliga kläder utan problem, även om det nu ser ut som om jag har förlustat mig lite för mycket i julgodiset under julen... Men visst, trots att jag mest ser ut som om jag "bara lagt ut lite över julen" gör det visuella intrycket ändå att hjärnan lättare förstår att det faktiskt är en förändring på gång. Nu börjar det hela kännas mer och mer verkligt. Mer och mer greppbart. För varje dag som går mognar tanken och känslan över att vi i slutet av sommaren (om allt går som det ska) kommer att få ansvar för ett nytt litet liv. Ett otroligt efterlängtat litet liv. Och det känns stort. Plötsligt tar livet en ny vändning. Skräckblandad lycka. Men ändå mest Lycka. Och Nyfikenhet.
Vem är du där inne egentligen???

En riktig vintervekling med hopp om vår

Å varför är våren så långt bort?? Känner just nu att hela min kropp bara längtar efter värme och ljus och lite spirande grönska. I just den ordningen!
Men det lär dröja. Än är det inte slut på januari och rent statistiskt är det ju februari som brukar vara den kallaste månaden och även den med mest snö. Har jag för mig iallafall. Brrrr.... Vill inte!

Är såååå trött på kylan. Att bylta på sig alla dessa lager med kläder. Att ha tjockisjackan, mössa, vantar och halsduk och ändå frysa i den bitande vinden. Näe, jag vill helt enkelt inte mer! Jag gillar inte att frysa.

Det är tillräckligt trist att stå och vänta på en buss eller tunnelbana som inte kommer, men att dessutom göra det samtidigt som kinderna domnar bort, vinden tränger in genom halsduken och man fryser om tårna det är ännu värre. DET är helt enkelt INTE kul!!!!

Jag vet att man som svensk inte "borde klaga". Vi har betydligt kortare vintersäsong här än i Sverige. Och temperaturen sjunker i stort sett aldrig så långt som den kan göra i Sverige när det kommer riktigt kyliga perioder. Det är sällan under 15 minusgrader här. Dessutom är det betydligt fler av dygnets timmar som är ljusa här jämfört med Sverige den här tiden på året. Alla dessa fakta staplar jag på hög och tittar på. Flera gånger om dagen. Men hur mycket jag än försöker tänka på detta så hjälps det inte. Jag längtar ändå efter våren. Hjälp! Kanske har jag blivit en riktig vekling?? Inte ens 3 år i "Det Nya Landet" och redan en tunnis som inte klarar av ett par minusgrader och lite vind!!!!! Hur ska det sluta?

Giganternas match

Är just hemkommen från en fotbollskväll hemma hos några vänner. Här i USA är det slutspel just nu och i stort sett "alla" sportintresserade amerikaner är mer eller mindre uppslukade av detta. Helgerna är vigda åt dessa matcher och dessa är ofta något man ser tillsammans med andra. Det är därför i allra högsta grad något socialt. Man bjuder in vänner och fixar mat och ser på matchen.

Varken M eller jag är ju särskilt bevandrade i någon amerikansk sport inte heller vad vi kallar "amerikansk fotboll". Men självklart tackar man inte nej när man blir inbjuden att kolla på matchen. Ikväll var det en mycket viktig match för många New Yorkers eftersom det var New York Giants som spelade mot Green Bay Packers. Giants är ett New York-lag och alltså var det många New York fans som bänkade sig framför TV:n. Ytterligare en faktor som ökade intresset för denna match var att det segrande laget är det som kommer spela finalen - Superbowl. Intresset för Superbowl är otroligt stort här. Jag skulle tro att man kan likna det vid om Sverige spelar en viktig match i t ex fotbolls-VM eller om Tre Kronor spelar i en OS final. Det är nästan mer som en "folkfest" än enbart en fotbollsfinal.

Förra året var vi inbjudna på en Superbowlfest hos några fotbollsintreserade vänner vilket var skoj! Nu ikväll var vi hos andra vänner och det var en supertrevlig kväll det med. De hade fixat en jättegod "guiness stew" och även buffalo wings, så det åts och dracks och småpratades under matchen. Vi fick en del regler förklarade för oss under matchens gång, men ärligt talat så har jag svårt för att intressera mig tillräckligt för att minnas någon av dem. Men det var ändå en spännande match. Otroligt jämn och när den ordinarie matchtiden var över hade Giants just missat att skjuta bollen i mål. Spänningen var på topp. Det skulle bli förlängning, vilket här innebar "första lag som gör mål vinner", alltså som sudden death i hockey eller golden goal o "riktig" fotboll. Jag är absolut inte ett dugg känslomässigt engagerad i matchen (som jag är om jag t ex ser Sverige spela någon landskamp) men eftersom alla ikväll hejade på Giants så drogs man naturligtvis med av stämningen.
Och alla New York-bor kunde slutligen dra en lättnadens suck när första målet kom eftersom det faktiskt var Giants som stod för detta! Kvällen kunde alltså inte slutat bättre.

Nu hoppas jag faktiskt att få kolla Superbowl med några amerikaner. Själva skulle vi nog inte sätta oss och följa den matchen, men tillsammans med mer intresserade och insatta personer vore det riktigt skoj. Särskilt som det ju faktikt är ett New York lag i finalen i år. Och om det är något som verkligen känns riktigt amerikanskt så är det att se en amerikansk sport tillsammans med andra amerikaner, vilket känns väldigt roligt att göra nu när vi bor här.

En enda sista undran bara. Varför i allsin dar kallar man en sport för fotboll när spelarna under majoriteten av matchen springer med bollen i händerna, eller kastar och fångar den med... just det händerna....??
Kan någon svara mig på det?

Vardagsdrama på Damernas

Ibland överträffar verkligheten fiktionen. Tyvärr är man inte alltid på plats där det händer när det händer. Jag var ju borta från jobbet ett par dagar förra veckan p g a min förkylning och tydligen missade jag då en oerhört vardagsdramatisk händelse. Jag blev dock uppdaterad över en kaffe när jag kom tillbaks. Och jag kan säga att jag skrattade. Mycket och länge.

Två av mina bästa vänner på jobbet har tydligen slarvat med sina "piller", men trots detta varit såpass "heta på gröten" att de chansat "big time". Men ett par veckor efter dessa händelser (vilka skedde helt oberoende av varandra såklart) så hann verkligheten ifatt dem och de drabbades av funderingar, oro och panik. Ungefär i den ordningen. Ett av de äldsta kvinnliga psykologiska dramer utspelade sig i deras huvuden. Var när hur? Frenetiskt räknande av dagar fram och tillbaka. Surfande på diverse hemsidor för att samla mer fakta om saker som hCG-nivåer, spotting och annat smått och gott. De började tydligen prata med varandra om sina bekymmer och eftersom båda två just då befann sig i exakt samma situation blev resultatet att de på lunchen hastigt promenerade iväg till näramst CVS för att inhandla graviditetstester!

Väl tillbaka på jobbet så skulle de båda samtidigt in på damernas för att "kissa sticka". De letade upp varsitt 50 ml Falconrör från labbet (se bild här intill. Det är det större röret som är 50 ml)för att kissa i. Dessa rör är sterila och används mer eller mindre dagligen av oss här på labbet. En av deras egenskaper är att de är fullkomligt täta, d v s inget läckage av vätska när man skruvat på locket ordentligt. Så med ett Falconrör i ena handen och ett gravtest i andra hastade de tillsammans in på Damernas.

Här i USA är ju de flesta offentliga toaletter inte stängda rum, utan bås med dörrar som inte går hela vägen upp i taket eller ner till golvet. Man gör alltså sina behov ganska "öppet". Utanför själva båsen är det ett rum med tvättställ och där inne hör man allt som sker inne i båsen. Jag hade verkligen tyckt det varit intressant om man kommit in i rummet där tvättstället är när mina vänner var där inne i varsitt bås. Man hade defintivt funderat över vad som pågick. Tydligen lyckades de med att pricka rätt i sina rör och sedan även försluta dem väl. MEN den ena av mina vänner fipplade lite i stundens stress och tappade sitt rör på golvet. Detta rullade därför under dörren och ut i det "allmänna" rummet innan det stannade mitt på golvet där. Hon fick snabbt på sig byxorna och rusade ut för att rädda sitt rör innan någon annan kollega skulle komma in, eller ännu värre chefen. Hon hann som tur var, och sedan kunde de båda två utföra sina tester tillsammans.

Så hur gick det då?
Tja, båda testerna visade negativt, men ingen av dem kände sig säkra efter detta så de har båda två fortsatt göra fler tester. Men denna gång på hemmaplan.
Nu har en av dem även bokat en tid hos sin läkare för att göra ett nytt test. Blodprov. För att vara hundra säker. Hon är nämligen fortfarande orolig för att de inhandlade testen skulle kunnat visa fel.
I slutet av veckan lär man få veta. Spännande.

Ibland känns livet som kvinna onekligen en smula mer dramtiskt än vad jag tror att det är för de flesta män. Fast å andra sidan vad vet jag? Jag ju ingen aning om vad som utspelar sig på Herrtoaletten...

Tillbaka igen

Så har äntligen den här envisa förkylningen gett med sig! Igår kände jag mig mycket bättre och i morse i stort sett nästan helt som vanligt igen. Enbart lite snuva kvar, men inga sprängande bihålor eller allmän matthet kvar. Skönt!
Dagen skulle bli fin med ca 11 grader och sol. Vi bestämde oss därför för att göra en liten "utflykt" till Union Square. Vi går/åker ofta dit på helgerna eftersom de är en alldeles perfekt mix av "lagom avstånd, mysigt-att-gå-runt-på-ställe, och affärer som man kan gå och titta och ev även shoppa i. Två av de ställen vi i stort sett alltid besöker när vi är där är "Barnes & Nobles" och "Republic". Det första är en bokaffär, en kedja helt ungefär liknande Akademibokhandeln, och är en av mina favoritaffärer här. Just den på Union Square är ganska stor med flera våningar och självklart finns ett bra café på en av dem. En av de saker jag tycker så mycket om med just "Barnes & Nobles" är atmosfären där. Man får mer än gärna bläddra och läsa i böcker och tidningar. Så det sitter ofta folk i gångarna mellan bokhyllorna och läser med en kaffe de köpt på cafét. Eller så sitter de i just själva cafét med tidningar och böcker som de bläddrar i. Här finns också ett stort utbud av böcker, både skönlitteratur och facklitteratur, samt kunnig personal så man hittar nästan alltid vad man söker. Om man nu söker efter något speciellt. Och ja, jag handlar nästan alltid minst en bok när jag går in här. Kan liksom inte låta bli. Det andra stället vi oftast besöker är en resturang med cross-over asiatisk mat som är så otroligt god! Ingen lyxmat, utan ganska enkla rätter, men de är i mitt tycke otroligt fräscha och goda, och inte särskilt dyra. De flesta varmrätter ligger mellan 10-12 dollar. Och det är mycket mat! Enda nackdelen är att det är ganska bullrigt inne, så det bästa är när vädret är så pass bra att man kan äta på deras uteservering.
På lördagarna är det även "Farmers Market" på torget vilket jag tycker är jättemysigt. Då säljs allt från frukt, grönsaker, ostar, kött, kryddor och blommor till hantverk, hälsoprodukter och konst från lokala bönder och producenter. Det är ofta mycket folk som går runt på marknaden, men det tycker jag mest är mysigt.

Idag blev det lite småshoppande i en del av affärerna runt Union Square. Det blev även en liten promenad neråt mot Lower East Side där vi har "vår kattaffär" där vi köper kattmaten till Lipton. Handlade lite där också och tog så småningom bussen tillbaka längs 1st Avenue. Vädret var så skönt att man fick vårkänslor och det kändes så härligt att vara tillbaka i verkligheten igen!

Nu ser jag verkligen fram emot våren även om jag vet att det kommer att bli vinter igen först. Men jag längtar efter ljuset och efter lite varmare temperaturer. Men jag försöker också att intala mig att ha tålamod. Det är faktiskt inte ens mitten av januari än.
Försöker att tänka som en mycket klok tjej jag lärt känna via nätet, AM en gång sade till mig: "Tiden kommer."
Och det är så sant som det är sagt.

"100 saker om mig" - utmaningen är antagen!

Har varit hemma ett par dagar eftersom jag efter min magsjuka lyckades åka på en riktig förkylning. Inte särskilt kul, men kroppen har definitivt behövt vila. Idag mår jag mycket bättre, men har ändå beslutat att stanna hemma eftersom jag tycker det känns onödigt att ta mig hela vägen till jobbet när jag fortfarande inte känner mig fullt frisk. Däremot har jag tänkt att jobba lite hemifrån idag och bl a läsa en del artiklar (jobbrelaterade vetenskapsartiklar då) för att ändå vara lite nyttig.

Jag har mest sovit under de här dagarna. Och glott på "dag-TV". Men igårkväll när jag började känna mig något bättre så satte jag mig faktiskt ner och skrev den där jättelånga listan "100 saker om mig" som jag vet att jag en gång lovade att göra. Den som jag tror det kan ha varit aurorabuddha som startade och även utmanade flera av de bloggare som jag följer att skriva om sig själva. Det var flera som nappade på den utmaningen och jag tycker själv det var rolig läsning eftersom det gav en lite mer detaljerad uppfattning om hur ni som skrev listan är som personer. Jag lovade då att skriva en sådan om mig själv, men har hittills inte haft riktig tid eller ro att fundera. Men som sagt, igårkväll satte jag mig ner och tänkte. Och här är den nu.



100 saker om mig:


1. Jag älskar att träffa och lära känna nya människor och gillar oftast att mingla på t ex fester.

2. Är (ö)känd för att prata mycket och ofta. Ibland är det en fördel, ibland kanske inte lika smickrande.

3. På grund av ovanstående punkt så har jag ibland en tendens att låta tungan gå snabbare än tanken. Inte så roligt alla gånger. Men de flesta som känner mig brukar förlåta mig för att vissa grodor kan hoppa ur min mun.

4. Jag är absolut inte långsint.

5. Däremot kan jag bli riktigt heligt förbannad ibland och då visar/säger jag det.

6. Jag tycker att det är jobbigt med väldigt konflikträdda personer. Särskilt som det väldigt ofta uppstår missförstånd vilka i sin tur kan skapa nya konflikter när personer inte säger vad de tycker och tänker.

7. Saker som gör mig heligt förbannad är när människor behandlas orättvist och illa.

8. Jag försöker se livet i så positiva färger som möjligt och kan störa mig enormt på personer som alltid ska ”måla fan på väggen”.

9. Men jag försöker ändå att vara hyfsat realistisk.

10. Praktik och funktion går oftast före utseende/design. Även om jag verkligen tycker om vackra saker.

11. Ovanstående medför att jag är en sk ”sneaker’s girl” som älskar bekväma och gåriktiga skor. Funktion före utseende.

12. Äger därför nästan inga ”snygga” skor.

13. Jag har jättesvårt för att shoppa kläder. Hittar nästan aldrig något och tycker hela konceptet med ”vanlig klädshopping” är rätt trist faktiskt.

14. Däremot älskar jag att gå in i ”outdoor butiker” och om jag vore rik skulle jag kunna shoppa järnet här. Men man kan ju inte ha enbart windstoppers, gore-texkläder, outdoor-skor, tält, ryggsäckar och sovsäckar i sin garderob….

15. Mina vänner är väldigt viktiga för mig och utan dem skulle jag känna mig väldigt väldigt ensam.

16. Jag har ett stort socialt behov och vill helst interagera mycket och aktivt med de personer jag umgås med.

17. Jag älskar saltlakrits och är fortfarande besviken över att man inte kan köpa det på Ikea här.

18. Vår och försommar var mina favoritårstider i Sverige, men sedan vi flyttat till New York är även första delen av hösten en favorit! Då är det oftast lagom temperatur, låg luftfuktighet och vackert väder.

19. Favoritsemestrar innehåller gärna en viss del ”äventyr” och gärna någon form av outdoor aktivitet.

20. En av mina absoluta favoriter är att paddla havskajak och slå upp sitt tält i ytterskärgården på en liten kobbe, göra en god middag och sitta och se solen gå ner.

21. Tycker att av de ställen jag besökt så är Stockholms, Trosas och St Annas skärgård några av mina absoluta favoriter. Inget slår skärgård i sommar-Sverige!

22. Klarar absolut inte av de flesta amerikanska tårtor. Inte heller godiset eftersom det är så otroligt sött.

23. Är ingen morgonmänniska men klarar att komma upp om jag måste.

24. Älskar ostar av de flesta sorter.

25. Gärna med ett gott rödvin till!

26. Tycker väldigt mycket om att laga mat, men inte under stress.

27. Är däremot ingen storbakare eller mästare av efterrätter.

28. Älskar katter och då framförallt vår egen Gosekisse Lipton.

29. Läser väldigt mycket. Särskilt nu eftersom jag pendlar så mycket varje dag.

30. Saknar en trädgård att påta i eftersom jag tycker om att odla.

31. Är adopterad från Korea, men känner mig ursvensk och har aldrig haft några som helst identitetsproblem.

32. Jag blir otroligt sur, kinkig och grinig när jag är hungrig. Riktigt genant faktiskt.

33. Älskar att sjunga men har tyvärr ingen vidare sångröst.

34. Simmade på elitnivå som väldigt ung men lade av innan gymnasiet.

35. Började då istället måla och fortsatte med det några år.

36. Funderade t o m att söka in på Konstfack ett tag, men sedan blev det naturvetenskap istället.

37. Är en typisk känslomänniska som tyvärr inte alltid kan tänka logiskt i känsloladdade situationer.

38. Älskar sushi.

39. Vill helst kunna vara spontan men har på äldre dagar insett nyttan av god planering.

40. Gillar skidåkning, både på längden och tvären.

41. Tycker mycket om mitt jobb, men funderar ändå på ”vad jag ska bli när jag blir stor”.

42. Höll ett tag på med att göra pärlsmycken.

43. Gjorde själv mitt eget halsband som jag hade på vårt bröllop. Detta på morgonen samma dag som vi skulle vigas. Alla var stressade för detta utom jag konstigt nog.

44. Strör tyvärr ofta kläder och pinaler omkring mig hemma vilket gör att det ofta ser rätt stökigt ut.

45. Har däremot svårt att lämna t ex odiskad disk utan vill diska och plocka undan så snart det bara går.

46. En av mina favoritaffärer (där jag faktiskt älskar att shoppa) är Barnes and Nobles.

47. Är nog rätt mycket en ”på-eller-av-person”, eller ”ett-eller-noll” vilket betyder att när jag gör något vill jag helst göra de till 100% oavsett om det är att umgås med folk, jobba, sporta eller bara slappa.

48. Tycker väldigt mycket om att se film och gillar de flesta genrer.

49. Är t ex svag för bra skräckfilm.

50. Tillbringade alla min barndoms somrar (läs maj-okt) i segelbåt längs Sveriges ostkust.

51. Lyssnar på musik men mest svenskt, förutom att jag är en gammal Depeche Mode fantast.

52. Är dålig på att hålla mig uppdaterad på ny musik (och med ny menar jag nu de senaste 10-15 åren…!!!)

53. Har svårt för människor som är väldigt snåla.

54. Är född med väldigt mycket hår på huvudet men väldigt lite på andra ställen av kroppen.

55. Har ingen egen kroppslukt vilket känns skumt. Luktar inte ens svett när jag svettas.

56. En av de bästa sakerna jag vet är att ta ett morgondopp ensam när man är i skärgården. Naken.

57. Överhuvudtaget badar jag helst naken men bara när jag är ensam eller med folk som tycker det är ok, typ min man.

58. Är överhuvudtaget inte alls särskilt ”pryd” utan bryr mig väldigt lite om ifall någon ser mig lättklädd eller t o m utan kläder.

59. Detta har gjort att jag oftast inte bryr mig om att dra för fönstren om jag går omkring hemma även om man i vissa fall är utan kläder.

60. Men trots detta är jag ingen exhibitionist!

61. Och jag kan bli generad ifall den som ser mig visar sig vara generad.

62. Jag har enligt min man en extremt naiv syn på detta med män, kvinnor och relationer.

63. Jag är inte ett dugg svartsjuk och har därför haft lite svårt att förstå detta ”begrepp”.

64. Är fortfarande rätt oförstående till detta med att vara svartsjuk bara genom ”misstanke” eller av egna ”fantasier”.

65. Skulle jag däremot ”komma på” något på riktigt skulle jag bli supersotis och ställa till med världens scen.

66. Hänger en hel del på ett forum på Internet där jag lärt känna flera tjejer som jag sedan träffat IRL. Superskoj!

67. Känner mig ibland väldigt ung och ibland lastgammal.

68. Skulle gärna vilja ha lite mer ”pondus”.

69. Har nära till skratt.

70. Om jag vore tvungen att välja mellan förrätt eller efterrätt så väljer jag förrätt utan tvekan.

71. Älskar att spela sällskapsspel av olika varianter.

72. Tycker om när man kan vara lite ”crazy” på jobbet, och tycker att många amerikaner tyvärr inte alltid är så bra på detta. De är ofta lite väl ”stiff” på t ex jobbfester.

73. Älskar sill i olika former.

74. Är otroligt närsynt. Utan linser eller glasögon ser jag knappt något alls, vilket gjorde att jag kallades mullvaden ett tag när jag var yngre.

75. Är för jämställdhet i alla former men kallar mig inte feminist. Snarare då humanist.

76. Skulle gärna kunna fler språk. Nu kan jag endast engelska (förutom svenskan då).

77. Drömmer rätt ofta väldigt konstiga men ibland helt fantastiska drömmar. Allt från invecklade mordhistorier till att jag är vampyrdödare.

78. Har läst Sagan om Ringen trilogin säkert 5 gånger under mitt liv.

79. Kan prata timtals i telefon om det är med ”rätt” personer.

80. Min favorittemperatur utomhus är nog mellan 25-30 grader om luftfuktigheten är låg.

81. Folk säger att jag har en väldigt karaktäristisk gång. Lite studsig på något vis.

82. Jag är rätt sopig i matte och annat matematiskt-logiskt tänkande.

83. Jag är däremot rätt bra på att umgås med de flesta sorters människor oavsett ålder, bakgrund etc.

84. Jag älskar vintern, men då ska det vara en riktig vinter med lagom kyla och snö eller is så man kan åka skidor eller skridskor.

85. Jag började åka långfärdsskridskor med min pappa långt innan det blev populärt. På den tiden var det bara gamla gubbar som åkte långfärd…

86. Jag har inga syskon.

87. Inte heller några kusiner.

88. Överhuvudtaget har jag en väldigt liten släkt.

89. Kanske är detta en av anledningarna till att mina vänner betyder så mycket för mig?

90. Jag har en försmak för längre män, och hur snygg en man är skulle jag av någon outgrundlig anledning inte tycka att han var attraktiv om han var för kort.

91. Jag tyckte att min man var i ganska kort när vi träffades. Han är 185 cm

92. Ska kanske tilläggas att jag innan dess varit tillsammans med en 193 cm lång man.

93. Själv är jag ganska kort. 162 cm över havet bara.

94. När jag var yngre ville jag helst bli omtyckt av alla. Nu på äldre dagar har jag blivit bättre på att faktiskt inte bry mig så mycket och accepterar att man inte kan vara älskad av alla.

95. Jag försöker vara miljömedveten men tycker det kan vara svårt ibland.

96. Somnar alltid på magen eller möjligtvis på rygg. Sidan går inte.

97. Får panik om jag känner att jag inte kan röra mig, så jag hatar att t ex ”rulla in mig” i täcket. Inte ens ha täcket omstoppat under madrassen vd fotänden fungerar.

98. Gillar inte att köra bil när det är mycket trafik och stressigt runt omkring mig.

99. Tycker om att promenera, men till "vardags" går jag väldigt fort.

100. Är lite allergisk mot insektsbett och fick under en fjällvandring ett jordgetingstick som gjorde att min arm svullnade upp som en ballong. Slutade med ambulanshelikopter över Sarek till (generellt flygförbud råder över Sarek) Gällivare lasarett. En otroligt vacker flygning!

Tvätt och presenter

Känner mig bättre idag även om jag inte gjort särskilt många knop ändå.
Men på min pluslista kan läggas att jag dammsugit och så har M och jag tvättat. En massa tvätt var det. Både sedan vår Sverigesemester och en del lakan och handdukar sedan vi lånade ut lägenheten till vänner strax innan jul. Så himla skönt när man går från en överfull tvättkorg till en tom!

Men i övrigt har jag mest suttit i soffan och myst med katten och en bok. Ätit en massa frukt och bär. Och tack och lov känner jag att aptiten kommit tillbaka. Det måste ju vara ett friskhetstecken om något!

Imorgon är det min första jobbdag på hur länge som helst. Känns som en evighet sedan jag var på jobbet. Jag åkte ju till Sverige den 11 december så det är ju nästan en månad sedan. Vilket är länge det med. Men det känns som minst tre. Det känns iallafall otroligt roligt att komma tillbaks till jobbet. Jag har faktiskt saknat det. Och alla vänner där! Om jag känner mina arbetskompisar rätt så lär det bli en hel del skvaller att "catch up" imorgon vilket känns skoj. Jag har köpt några små presenter till dem också från Sverige. Vi får väl se om de gillar dem...? Har försökt vara lite personlig men det är svårt ibland. Några är jag dock rätt nöjd med måste jag säga.

M och jag gick och shoppade lite på Designtorget när vi var i Stockholm och hittade en del smått och gott där. Bland annat hittade vi den perfekta presenten till de vänner som tagit hand om Lipton när vi var i Sverige. Nämligen ett "Tutt-memory-spel"!! Helt otroligt roligt tyckte vi båda två. Och definitivt ett spel som man inte kan hitta i vanliga affärer här i USA där man knappt kan amma offentligt om man är kvinna med bebis. Just detta kompispar vet vi delar ungefär samma typ av humor som vi också, så det blir verkligen en rolig present.
Annars blev det mest små saker som vi tyckte var skoj och lite kluriga. Man får väl se hur de tas emot. Men oavsett så tycker jag alltid det är lite kul att ge bort saker till folk. Även om det bara är fråga om småsaker.

Borta bra men hemma bäst!

Så är man tillbaka hemma igen! Känns fantastiskt skönt! Jag har haft ett par väldigt sköna och roliga veckor hemma i Sverige, men säga vad man vill så blir det i längden lite "slitigt" att bo hemma hos andra i tre veckor, även om det är familj och vänner. Så det känns verkligen skönt att vara tillbaks i sitt eget hem där man kan gå omkring precis hur som helst och göra precis vad som faller en in, när som helst, eller kanske... inte alls... Hittills har dock det sistnämnda att göra just "ingenting alls" varit det vi gjort mest av allt. Detta beror främst på två orsaker:

1) Det var just detta "ingenting" jag och M längtade allra mest efter att få göra i slutet av vår Sverigevistelse. Att inte behöva vara social i någon form. Att inte behöva hinna med besök, fikor eller annat. Utan bara hänga i soffan som två grönsaker och klappa katten och slötitta på TV.

2) Både M och jag lyckades bli sjuka vår sista dag hemma i Sverige vilket vi fortfarande känner av. Detta gör att "ingenting" fortfarande är bland det mesta vi orkar med just nu.


M börjar iallafall bli bättre, men jag måste tyvärr erkänna att jag inte kommit riktigt lika långt. Vi tänkte åka ner till Union Square idag men denna lilla utflykt fick ett rätt snöpligt slut redan några block från vår lägenhet när jag kunde konstatera att jag var så matt att jag aldrig skulle lyckas ta mig hela vägen ner. Vi vände därför och gick via vår mataffär hem igen där jag däckade i sängen och sov ett par timmar. Inte det roligaste sättet att tillbringa en helg på precis, men jag hoppas att jag ska bli bättre snart.

I vilket fall som helst är det skönt att vara tillbaka.
Nu hoppas jag att mina vitaminkurer ska få mig på fötter snabbt igen.