söndag, januari 27, 2008

Skräckblandad Lycka

Så var det helt officiellt då. Detta nya. Det som vi inte riktigt själva kan greppa än till 100%. Iallafall inte helt. Det som känns främmande, läskigt, konstigt, ovant, omtumlande. Och även så otroligt häftigt och alldeles alldeles alldeles fantastiskt! Vi ska bli föräldrar. Jag ska bli mamma. M ska bli pappa. Jag har smakat på orden. Föräldrar. Mamma. Pappa. De känns så stora. Och så otroligt främmande i kombination med ens eget jag. Eller med M. Men det är faktiskt sant. Och under de månader som gått sedan det stod "pregnant" på stickan, så har vi nog ändå hunnit vänja oss. Vid tanken. Även om man fortfarande kan drabbas av tusen tankar över hur i all sin dar man ska klara av detta nya liv. Ansvaret. Himmel. Hur ska det gå?!?

Men naturen är vis och jag tackar evolutionen för att man faktiskt har ungefär 40 veckor på sig att ta detta nya liv till sig. I tanken. Och framförallt känslomässigt. För det behövs. Man behöver tid att förstå. Att smälta. Och att förundras och glädjas.

Ändå var detta lilla liv som växer inom mig absolut inget "oväntat". Det var inget som "bara hände". Inget glömt piller eller någon kvaddad kondom. Nej, detta var otroligt planerat och hett efterlängtat. Det visade sig nämligen att det inte var så enkelt för oss som för många par. Vi har kämpat. Absolut inte lika hårt eller länge som tyvärr alldeles för många par får göra. Vi spelade aldrig i "elitligan". Men det räckte med en längre tid i "gärdsgårdsserien" för att man verkligen skulle inse hur otroligt frustrerande det är när naturen inte riktigt har samma tidsplan som en själv. Det kanske är en av baksidorna med den planerande moderna människan med sitt kontrollbehov. Man följer manualen. Man spelar enligt regelboken. Man kollar in kalendern. Man planerar. Men naturen låter sig inte planeras eller kontrolleras. Den gör som den vill. Något både M och jag självklart känner till eftersom vi mer eller mindre dagligen kämpar med detta inom våra yrken. Celler som inte växer. Eller växer för snabbt eller för långsamt. Trots denna kunskap var det frustrerande när naturen inte ville det som vi ville helst av allt. Iallafall inte i den takt som vi ville.

Så vi hjälpte helt enkelt naturen lite på traven. Efter att ha tagit kontakt med en infertilitetsklinik fick vi båda en ordentlig "genomgång" och man upptäckte vad som eventuellt kunde vara det potentiella problemet. Jag hade en polyp i livmodern. Inget farligt på något vis, men enligt läkaren kunde den defintivt vara orsaken till att ett befruktat ägg inte hade velat fästa. Så det blev operation, vilket i sig var en upplevelse. Vi fick ett par försök på oss efter operationen, men min gynekolog tyckte sedan att vi skulle öka på oddsen och göra en insemination. Första reaktionen var "vad sa han egentligen - insemination??!", men när den första förvåningen lagt sig kändes det riktigt bra. En ändring i protokollet är alltid något som känns bra för en forskare. Och nu skulle det bli en rejäl förändring av tillvägagångssättet.

När dagen D var inne kändes det lite speciellt. Jag tror att M tyckte det kändes betydligt jobbigare än vad jag tyckte. Det var ju ändå han som skulle "prestera på kommando". Men det hela gick bra och efteråt tog vi det lugnt och gick en sväng i stan. Veckorna efteråt gick enormt sakta. Det kändes som om dagarna sniglade sig fram. Jag ville ju inget annat än att det skulle vara dags att "kissa sticka". Vi var dock båda rätt luttrade vid det här laget och vi ville därför verkligen inte testa för tidigt. Under de här dagarna kan jag säga att jag gjorde allt som stod i min makt för att inte känna efter och leta efter eventuella symptom. Men det var svårt.

När jag gått över tiden ett par dagar (ja, jag ville vänta några extra dagar eftersom jag vid ett par tidigare gånger gått ett par dagar till en vecka över tiden men sedan tyvärr drabbats av "röda faran") så kunde jag inte vänta längre. Jag kände att oavsett vilket resultatet skulle bli så bara måste jag få veta. Jag hade för säkerhets skull köpt sk digitala graviditetstest som skulle visa svaret som "pregnant" eller "non pregnant" istället för de vanliga strecken. Allt för att jag verkligen skulle få ett svar som skulle vara lätt att avläsa och inte gå att misstolka. Enligt bruksanvisningen kan det ta upp till 3 minuter innan svaret visar sig i displayen. Men jag hann knappt lägga ifrån mig stickan förrän det efterlängtade ordet "pregnant" visade sig i den lilla rutan. Jag tittade. Och tittade igen. Och ännu en gång. Såg ordet. Läste det. Men kunde först inte riktigt förstå att det faktiskt var sant. Efter så många besvikelser. Efter alla dessa läkarbesök. Det kändes helt ofattbart. Men det sjönk ändå inte riktigt in. Jag satt ett bra tag och bara stirrade med teststickan i min hand innan en våg av glädje och lättnad sköljde över mig. Tänk, det hade funkat. Det hade verkligen fungerat denna gången!

Eftersom jag kollat detta ensam och inte tillsammans med M så var nästa tanke att jag ju självklart måste berätta för honom så snabbt som möjligt. Han var på jobbet då och jag ville inte enbart ringa utan helst meddela den glada nyheten på ett lite mer speciellt sätt. Men hur?
Till slut kom jag på att jag skulle fotografera testresultatet med meddelandet att han skulle bli pappa. Så jag riggade upp stickan på ett papper där jag skrev mitt meddelande. Sedan fotograferade jag den och skickade till M's telefon. När jag tryckt send satte jag mig ner och inväntade hans reaktion. Det dröjde en liten stund men sedan ringde min telefon och det var en överraskad och omtumlad M i luren. Eftersom han jobbar alldeles bredvid vårt bostadshus tog det honom endast ett par minuter tills han var hemma. För att verkligen övertyga oss båda om att det var ett postivit resultat och inte en felkonstruerad teststicka, kissade jag på ännu en sticka och denna gången var M med och inväntade resultatet. Även denna gång tog det enbart några sekunder innan ordet "pregnant" dök upp i displayen och vi började sakta förstå att detta nog var "på riktigt" ändå. Två stickor som visade samma resultat borde väl ändå vara tillförlitligt...

Det var det. När jag dagen efter gick till min gyn för kontroll och blodprovstest visade detta också positivt och graviditeten var ett faktum. Men som jag skrev i början av detta inlägg så har det ändå tagit tid att ta till sig. Tid att förstå. Men glädjen har hela tiden funnits där. Hand i hand med en känsla av "vad har vi egentligen ställt till med?" Skräckblandad förtjusning.

I början fick jag en ordentlig uppföljning av graviditeten. Detta säkert beroende på att jag då fortfarande var "patient" på infertilitetskliniken och där ville man verkligen ta det säkra före det osäkra. Så det blev ultraljud redan i vecka 5. Jag tänkte att det ju inte kan finnas något att "se" såpass tidigt, men förstod vid mitt besök att de ville se att där fanns en "säck" som fäst på rätt ställe, dvs i livmodern. Detta för att framförallt kontrollera att det inte var ett utomkvedeshavandeskap. Därefter blev det ytterligare två ultraljud under de nästkommande veckorna. Då kunde man höra och se hjärtat slå vilket kändes otroligt skönt! Vi fick även med oss bilder från dessa tidiga ultraljud men här ser man inte så mycket mer än en "blobb"...

När vi kom tillbaks från vår Sverigeresa så hade vi ett sk NUPP/KUB-test inbokat. Här kallas det Nuchal Translucency screening test. Man mäter då nackspalten på fostret eftersom det visat sig att det finns en korrelation mellan tjockleken på denna och risken för kromosomskador som t ex Down's syndrom. Detta var första gången vi verkligen fick se att det var en liten person där inne och det var en otroligt häftig känsla! Särskilt att se "livebilden" på skärmen där man såg att fostret verkligen rörde sig. För det var verkligen ett aktivt litet liv. Ett fasligt viftande på armarna. Känslan av att "ja detta händer verkligen" fanns plötsligt där. Här är första bilden vi har när man faktiskt ser att det är ett litet barn. En ny egen liten person.

Nu är jag inne i min fjärde månad och har de senaste veckorna kommit ur det illamående och den trötthet jag kände i början. Vi fick svar från testet också och det visade fina resultat vilket känns väldigt skönt. Jag har även börjat få svårt att dölja att min mage ser helt uppblåst ut. Det handlar nog mer om stökiga tarmar än om någon "riktig gravidmage". Och den är inte heller särksilt stor än. Jag kan ha mina vanliga kläder utan problem, även om det nu ser ut som om jag har förlustat mig lite för mycket i julgodiset under julen... Men visst, trots att jag mest ser ut som om jag "bara lagt ut lite över julen" gör det visuella intrycket ändå att hjärnan lättare förstår att det faktiskt är en förändring på gång. Nu börjar det hela kännas mer och mer verkligt. Mer och mer greppbart. För varje dag som går mognar tanken och känslan över att vi i slutet av sommaren (om allt går som det ska) kommer att få ansvar för ett nytt litet liv. Ett otroligt efterlängtat litet liv. Och det känns stort. Plötsligt tar livet en ny vändning. Skräckblandad lycka. Men ändå mest Lycka. Och Nyfikenhet.
Vem är du där inne egentligen???

35 kommentarer:

Fröken fräken sa...

Stort grattis! Åh va roligt, förstår verkligen att du är nyfiken och förväntansfull. Har dom barnmorskor här som dom har i Sverige? Eller är det bara en doktor som undersöker dig? Vilken spännande period ni har framför er nu. Återigen grattis.

Saltistjejen sa...

Fröken Fräken,
Tack så jättemycket!
Ja, de har barnmorskor men jag har fått uppfatningen att det är en annan "uppdelning" här mellan läkare och barnmorskor. Nu under mina kontroller kommer jag gå hos en gynekolog eftersom det inte verkar vanligt att man gör kontroller hos barnmorskor. Men jag har ingen jättekoll än på systemet. Vi får se hur det blir framöver.

Anne sa...

Åååååhhhhhhhhh, vad GLAD jag är för er skull. Uppriktigt och genuint GLAD ni ska bli föräldrar och att alla tester visar bra. Jag blev helt omtumlad och känslosam läsa ditt inlägg och om er kamp och hur du berättade för M. Jaaa du, nu väntar ett nytt kapitel i ert liv och jag förstår det är med skräckblandad förtjusning ni blickar framåt. Som du säger, dessa 40 veckor att vänja sig behövs nog. Vad fint och öppet du berättar om er väg fram till positivt test.
Vet ni även könet redan? Det behöver du förstås inte berätta men jag blev nyfiken fråga i alla fall :)
Inte för att det spelar nån roll, det viktiga är ju ett friskt barn men "alla" brukar ju fråga den här frågan....
Tänk, i sommar är ni inte längre två utan tre!!!!!
Hoppas du fortsätter skriva om din graviditet och allt som far runt i huvudet på dig under graviditeten.
Ett SUPERSTORT grattis till er båda!!!
Kram

Fia sa...

Grattis, grattis, grattis!! Åh vad kul för er!! Vilken späänande tid ni har framför er.

Nu ska du få ett gott råd: Strunta i alla goda råd!! LOL

Tänk att Lipton ska bli storebror!
Kram!!

Saltistjejen sa...

Anne,
Tack!! Vad glad jag blir över att du blev så glad för vår skull!
Ja det känns verkligen spännande och väldigt omtumlande på alla vis. Vi vet inte om det är en pojke eller flicka än, men jag tycker det känns som en pojke. Fråga mig inte varför men det bara känns som om det är en pojke....
Vi kommer att ta reda på könet ifall det går när det är dags, men det är fortfarande lite för tidigt än.
Jag kommer säkert tjata om en hel del tankar under tiden fram till förlossningen. Ni får verkligen säga ifrån ifall det skulle bli tjatigt! ;-)


Fia,
Jag det känns så kul!
Och Lipton kommer som sagt att bli storebror. Vi ahr våra misstankar att första tiden kanske kommer innebära lite svartsjuka från hans sida, men jag tror nog det ordnar sig.
Men det kommer ju som sagt att bli en stor omställning även för honom.
Ang goda råd så är det rätt intressant vilka reaktioner man får. Det är ju lite olika. Men jag tycker att de flesta "goda råd" vi fått hittills varit rätt ok och jag har inte hunnit bli irriterad än iallafall. Just nu känns det mer som om man tacksamt kommer ta emot dem vartefter.

Däremot kan man ju betacka sig för alla goda råd man kan få under tiden man försöker "få till det", men det inte går så bra. Särskilt det där "slappna bara av och stressa inte upp er" ligger som nummer ett på min "hata-goda-råd-lista"! :-)

Petra H sa...

Ett jättegrattis från mig också!! Vad glad jag blir för er skull, speciellt som det är något som ni väntat länge på! En "well-deserved pregnancy" kan man verkligen säga!
Tack för att du delar med dig här på bloggen, jag vet från andra kompisar hur jobbigt det kan vara och vilken stor lycka det är när det lyckas.
Och vilken kul idé att fotografera beviset - både som meddelande för M men också som minne att visa barnet när det blir äldre, första beviset på dess existens!
Stor kram från PR!

Millan sa...

Aaaaa STORT GRATTIS!!! Vad roligt och vad spannande! Forstar att det maste ha varit tufft att kampa sa hart for det, men besvikelser varje manad och allt vad det innebar. Men det blir ju pa nagot satt dubbel lycka nar det val tar sig da ocksa!! Nar har du bf?

Kommer sa val ihag den dar skrackblandade fortjusningen man kanner dar i borjan innan man hunnit vanja sig vid tanken pa nagot satt. Jag kommer ihag att jag blev helt overlycklig men jatte skraj samtidigt och Ben har berattat efterrat att han skrattade at min reaktion lite eftersom jag var sa exalterad att knana skakade pa mig.

Grattis igen! Det ska bli sa roligt att folja din graviditet pa bloggen!! Kram!

Magdalena sa...

Åhhhh, Saltis - jag sitter här med tårarna rinnande nerför kinderna! Alldeles jätterörd av att läsa det du skrivit, fastän jag känt till nyheten ett tag :-)
Minns iofs att tårarna rann den gången oxå & jag var tvungen att ringa Muggles & skvallra!!
Sist men inte minst, du skriver så otroligt bra!! (tårarna är ett bevis på det...!)
Kraaaaaaaaaaaam!!!

Magdalena - igen! sa...

Glömde en sak - vilken otroligt vacker & häftig magbild du hade klistrat in i inkledningen!!

Lullun sa...

Ett stort GRATTIS även härifrån Grönland. Och vilket bra inlägg! Du beskriver det hela så bra.

Känner väl igen den skräckfyllda förtjusningen och känslan att man inte riktigt förstår. Sa själv till mannen bara för ett par dagar sedan; "Tänk att vi har en sådan en liten en" och vår son är alltså snart 3,5 år. *Hihi* Turligt nog är det inte en kommentar som kommer så värst ofta nu, men det första året efter födseln var det allt tankar som dök upp titt som tätt, på gott och ont (men mest på gott! :-) ).

All lycka till er framöver. Vad jag hört är det amerikanska systemet vad barnafödande & graviditet gäller väldigt bra, så det ska nog lösa sig på bästa sätt! :-)

Saltistjejen sa...

Petra,
Ja jag funderade ju en stund på hur jag skulle avslöja nyheten för M, men så dök idén om fotot upp i skallen. Och det kändse roligare än att bara ringa. Efteråt sa han att han blivit jätteförvånad och glad men att det tog honom en liten stund också att förstå vad det egentligen betydde. Bilden alltså... :-)


Millan,
Tack! Ja du vet ju verkligen hur det är. Både när man ser det man ser och hur det "blir" efteråt. :-)
Reaktionen när man ser testresultatet är nog ganska panikartard för de flesta. Men visst det blir ju säkert lite extra reaktion blir det nog när man som vi har hållit på rätt länge utan resultat. Man har ju haft en bakgrundsoro över att det kanske aldrig ska lyckas. Så bara känslan av att det faktiskt k-a-n fungera tyckte jag kändes helt fantastisk! Till och med oro för missfall och annat kändes inte så farlig eftersom jag på något vis fått bevis på att vi faktiskt kunde få till det, och då kändes det som om vi säkert skulle kunna igen om det skulle bli så. Men självklart hoppas jag ju att allt går vägen och att det inte blir några komplikaioner såklart.


Magdalena,
haha! Att du gråter kanske är för att du har amningshormoner som rejsar runt i kroppen!!! ;-)
Fast eftersom du känt till "hela resan" så är det ju inte så konstigt att du kanske känner lite extra.

Saltistjejen sa...

Lullun,
Tack!
Ja visst är det en mrklig känsla när man inser att man ska bli förälder. Glädje men samtidigt väcker det såklart en massa funderingar också.
Jo jag är inte så orolig för själva kontakten med sjukvården här vad gäller graviditet och förlossning. Det är väl mer efter detta när vardagslivet som tre verkligen ska komma igång igen som det kan bli lite bökigt. Och just i detta läget är ju inte USA den allra bästa platsen vad gäller föräldraledighet etc... Men allt går och jag tror att bara man är öppen för olika typer av lösningar så ska det nog gå bra.

Thy sa...

GRATTIS Saltis! Vilken underbar post att läsa på en tisdagsmorgon! I ett slag kom alla känslorna från min graviditet tillbaka. Tack för det och ett stort grattis.

Annika sa...

SALTIS!!!! GRATTIS!! Vad roligt!!! Jätte, jätteglad för er skull!
OCH du!! Att föda barn i USA är ngt enbart postivit! DET kan jag lova dig!! Jag är så glad att jag födde här! Allt tas om hand, och det tas om hand snabbt. Minsta lilla misstanke om ev.fel tas genast om hand.
Vad roligt, Saltis!!!
KRAMAR!!!

Saltistjejen sa...

Thy,
vad kul att du tyckte det livade upp din dag! :-)
Tack för grattis!
Fick du barn i Kanada eller hade du barn när du flyttade dit?



Annika,
Tack!! Jag har för mig att jag läst (tror det var på din blogg men minns inte heöt säkert) ett inlägg tidigare om just detta med graviditets- och förlossningsvård här i USA. Jag känner mig inte orolig alls. Bara lite "spänd" eftersom allt ju är helt nytt. Men det gäller ju alla förstagångsmammor i alla länder.
Hittills är jag iallafall grymt imponerad av vården jag fått här! Så det känns väldigt tryggt.

Desiree sa...

Åh jättegrattis Saltis! Vad underbart speciellt då ni kämpat en en tid. Jag kan verkligen förstå att det måste vara många känslor man känner då man ser detta resultat på stickan. Omtumlande men häftig upplevelse. Jättekul att ni ska bli föräldrar. Jag tror ni kommer att bli helt underbara föräldrar. Jag är verkligen jätteglad för eran skull.

Jättegrattis igen och stor kram.
D.

Saltistjejen sa...

Desiree,
TACK!!
Jo vi får väl se hur vi blir som föräldrar. Hm, det känns som om man inte kan föreställa sig hur det kommer att bli alls. Men man hoppas ju iallafall att man kommer kunna fungera som mamma också. Att M kommer bli en fantastisk pappa tvivlar jag inte ett dugg på. Han har sådant enormt tålamod. Dt kan jag tyvärr sakna lite för ofta tror jag...

Faster Ann sa...

Fast att jag har vetat sedan länge och sagt grattis och att jag är så glad så måste jag lämna en kommentar på det här inlägget som bara var sååå bra läsning.

Och tänk att jag ska bli faster Ann!!!!! Ooooo jag ska bli världens bästa faster.

Victoria sa...

Å, wow! Vilken lycka!!
Ett STORT grattis från oss i Florida! Kramar/Vic

Saltistjejen sa...

Faster Ann,
ja tänk att du ska bli faster!! Fast det fick man väl inte säga eller hur var det...?!?!?? ;-)

Jag är iallafall helt säker på att du kommer bli den bästa faster man kan tänka sig! Cool, hip, rolig, glad, energifull!! :-)



Victoria,
Tack för grattis!!! Det känns jättebra och jag kommer säkert blogga lite mer om detta framöver.

JaCal sa...

Oj oj OJ så stort!!! Sitter med tårarna i ögonen och läser ditt inlägg! Som ni har väntat och åååh, jag känner riktigt hur du måste ha känt dig när "pregnant" dök upp i fönstret! Det är så fantastiskt och så komplicerat att få till en graviditet på en gång - ibland är jag förundrad att det ens föds barn med tanke på ALLT som ska klaffa . Såå glad att ni har fått så underbar hjälp! Nu kommer du ha det supermysigt ett par månader - innan du kommer in i ank-stadiet - haha - men även det är rätt mysigt! Åh, STORT grattis!!

Saltistjejen sa...

Jacal,
TACK!!
Ja det var en rätt kämpig tid, även om jag inte ska klaga eftersom jag vet flera som har det betydligt jobbigare och har kämpat mycket längre än oss. Men det tar en del energi och ibland kändes det så lönlöst på något vis. Särskilt tanken på att man ju inte visste om det någonsin skulle bli något. Så på så många vis känner man sig väldigt lycklig över att det fungerade till slut.

Och ja jag ser ändå lite fram emot ankstadiet, haha! Fast när man väl är där gissar jag att man bara vill spola tiden framåt tills att den lilla inneboendehar tittat ut...?

cynthia sa...

Hej! brukar kika in på din blogg o läsa. I dag blev jag berörd av ditt fina inlägg. Grattis! måste kännas underbart:-)

Saltistjejen sa...

cynthia,
Tack!! Ja det känns härligt om än ganska overkligt fortfarande trots att det gått ett par månader redan. Men det kommer säkert kännas mer påtagligt när man växt lite mer och så småningom kan känna att det bor någon där inne i magen. :-)

aurorabuddha sa...

Ah. Sa underbart att fa lasa din historia det forsta jag gor pa morgonen. Jag tror att det har ar det basta inlagg du nansin skrivit. Kanske det basta du skrivit i hela ditt liv?

Och sa ska jag be att fa gratulera er bada tva! May it be auspicious!

min stora lilla värld sa...

Jag har skrivit det förr men skriver det igen: GRATTIS! Jag är så glad för er skull. Det ska bli kul att på bloggen (och i tråden :-) )följa graviditet, förlossning och bebisliv som det ter sig i "Amerikat"
Stor KRAM från mig och Livia

Thy sa...

Jo jag födde i Kanada. Hur bra mödravård som helst! Absolut förstklassig och jag saknade ingenting (utom min mamma då kanske :-)). Och nu när du är gravid glöm inte att äta choklad. Man får gladare barn då. Det är bevisat http://www.earlyhumandevelopment.com/article/PIIS0378378203002111/abstract
Kanske det ja... En riktigt bra ursäkt att äta choklad dock!!

Saltistjejen sa...

Aurorabuddha,
Haha! Tack! Det var roligt att du gillde mitt inlägg. Hm, det bästa jag någonsin skrivit?? Vet inte, men det är ju oftare lättare att skriva bättre när ämnet ligger en varmt om hjärtat??
Och tack för grattis också! :-)


Min stora lilla värld,
Japp du lär säkert få höra både det ena och andra om denna graviditet och om att bli förälder i "Amerikat" även om det så klart skiljer sig mycket beroende på VAR i USA man bor.
Hoppas det går bra för er också nu med renoiveringen!!!! Kram!!


Thy,
härligt att höra att du är nöjd med mödravården i Kanada. Hittills är jag mer än nöjd med den vård jag fått här. Helt otroligt bra! Och tack för tipset om choklad!!! :-)
Är du säker på att det inte gäller för saltlakrits också...eh...?!?

Ida i Québec sa...

Å, wow GRATTIS!! Vad roligt!!!

Saltistjejen sa...

Ida,
TACK!!! :-)

Pratglad sa...

ÅÅÅå vad bra skrivet! Heja Saltistjejen!!!! Du kommer bli en strålande morsa! hihi!

*kramar från VickisPickis*

Anonym sa...

Åh, vad fint skrivet (som vanligt)! Du är beundransvärd som skriver hela historien, både det roliga och det jobbiga.

Än en gång jättegrattis!
Stor kram från September

Saltistjejen sa...

Pratglad,
TACK vännen!! Tja hur jag blir som morsa lär man väl få se med tiden. Svårt att säga i nuläget... ;-)



September,
Jo visst ville jag berätta även det som varit jobbigt. Nu är det ju lättare att göra det såhär i efterhand med "facit" i hand så att säga. Men jag tyckte det kändes viktigt att berätta att alla ju inte har det så lätt att bli gravida utan att det faktiskt finns fler där ute som kämpar på i motvind.

Både M och jag tycker det känns bra att vara så öppen och ärlig som möjligt med detta. Det har även visat sig att när man väl själv berättar att man kämpat ett tag så visar det sig plötsligt att flera i ens omgivning berättar att det minsann inte gick så smidigt för dem heller. Men det hör man ju sällan annars. Tyvärr är det fortfarande nästan lite "tabu" med att berätta att man haft svårt att bli gravid. Visst kan jag förstå att det finns många känslor som folk bär på, men själv tycker jag det vore så mycket skönare om fler som haft problem berättar om det som något naturligt. För jag tror det skulle "avdramatiseras" lite mer då ändå.
Kram!

veronika sa...

Grattis sager jag ocksa!!!!!
Jatte fint skrivet inlagg av dig, bra att du vagar lamna ut lite av det jobbiga ocksa och inte bara det positiva.
Vet sa manga som kampar pch kampat for att fa barn den naturliga vagen.
Sa glad over att det trots allt gick bra for dig och din man.
Visst ar det en otrolig kansla att se sitt barn dar pa skarmen vid ultraljudet.:)
Hoppas du kommer fa en harlig graviditet, sjalv tyckte jag det var underbart att vara gravid.
Skrackblandad lycka hor nog alla forsta gangs foraldrar till.:)
Det ar sa enormt stort att bli en foralder! Men samtidigt sa otroligt underbart!!

Saltistjejen sa...

Veronika,
Tack! Ja det är verkligen vanligare än man tror detta att par måste hjälpa naturen lite på vägen för att få till det. Synd att det fortfarande är så många som ändå "håller sådant hemligt" tycker jag. Som om det är något skuld- eller skamfyllt att liten lyckas helt själv.
Om graviditeten fortsätter ungefär som nu så kommer det kännas väldigt bra. Hittills har jag inte haft några större problem. En del saker är såklart lite småjobbigt, men på det stoa hela tycker jag det gått smidigt såhär långt. Men det är ju mer än halva tiden kvar så man får väl se hur det blir senare.