söndag, februari 03, 2008

Rötter

En av de bloggar jag läser regelbundet är Helgas dagbok (se till höger). Jag hamnade där mer eller mindre slumpartart när jag surfade runt lite på olika bloggar, men redan efter att ha läst ett enda inlägg så var jag fast. Dels skriver hon mycket bra tycker jag. Beskriver känslor och tankar på ett mycket personligt vis utan att för den skull vika ut-och-in på sig själv. En annan aspekt som gjorde mig lite mer intresserad är att hon adopterat en liten pojke, och jag som själv är adoperad tycker att det är väldigt intressant att få följa hennes tankar och funderingar kring detta. Det är ju lite som att se det "från andra sidan" på något vis.

När jag läste hennes senaste inlägg blev jag även väldigt känslomässigt engagerad. Jag kände direkt att jag hamnade i något slags "jag-bara-måste-få-säga-vad-jag-tycker-tänker-och-känner". Min kommentar blev därför alldeles för lång, snarare som ett helt eget inlägg, vilket inte är så "snyggt". Men jag kunde liksom inte hejda mig när jag väl börjat skriva. Efteråt funderade jag en hel del över de tankar hennes inlägg väckt hos mig och jag kände att jag nog ville skriva lite om det här i min egen blogg också.

Jag vill även tillägga att det absolut inte är Helgas eget inlägg som på något vis gjorde mig "upprörd", utan snarare fenomenet hon beskrev. Hon berättade om en del kommentarer, åsikter och reaktioner hon och andra blivande adoptivföräldrar fått höra av vuxna adopterade när de berättat att de planerat att adoptera. I många fall har dessa reaktioner varit negativa. Detta är i sig inte ett dugg konstigt tycker jag. Alla har vi olika upplevelser och erfarenheter med oss i livet, och det gör att de bilder vi delar med oss av skiftar mycket i färg. Det som gör mig fundersam och ja riktigt arg, är att flera adopterade på något vis har försökt att agera "talesmän" för alla adopterade. Och detta tycker jag är så sorgligt, så fel.

Att få höra kommentarer, eller s.k "tips & råd" har jag förstått är vanligt när man funderar på adoption. Dessa kan komma från personer som själva är adopterade men även från andra. Självklart tror jag att många reaktioner man får är positiva eller helt neutrala. Men jag vet att många är negativa, och i de fallen handlar det ofta om åsikter från just adopterade. Några av de vanligaste kommentarerna eller råden är just de som Helga skrev om i sitt inlägg. Jag citerar:

"Till och från skrev vuxna adopterade på sidan, och ett par av dem hade en ganska rigid och oförsonlig inställning till vad adoptivföräldrar bör och inte bör göra. Inte blanda biologiska och adopterade barn. Behålla barnets ursprungsnamn. Diskussionerna kunde snabbt urarta och bli väldigt hätska. Ofta kom påståendet att det är fundamentalt egoistiskt att adoptera, att adopterade barn minsann inte bett om att få komma hit och att svenska adoptivföräldrar aldrig kan föreställa sig den rasism och det utanförskap som adopterade möter."

Jag känner igen en del av detta, för det är något jag dels hört och/eller läst själv. Dels är det något min mamma berättat för mig att hon också råkade ut för. Dessa sorters reaktioner och även sådant som "det är hemskt att rycka upp ett stackars barn med rötterna eftersom detta kommer resultera i rotlöshet". Just detta uttryck, denna åsikt är något jag genom åren funderat mycket över.

För vad menar folk egentligen med det?
Att man genom att flytta ett litet barn, väldigt ofta yngre än 2 år, från en situation där barnet faktiskt kan ta skada till en annan där detta barn istället kan få en ny möjlighet att 1) överleva, 2) få kärlek och omsorg 3) utvecklas till en egen person och individ 4) chans att utbilda sig
Ja helt enkelt chans till ett liv man aldrig skulle varit ens i närheten till.
Hur kan man på något vis tycka att detta är att "rycka upp någon med rötterna och göra den rotlös"? Jag förstår inte.

Jag har full förståelse för att många adopterade har upplevt saker i sina liv, under sin uppväxt i sina nya hem, familjer och länder som satt spår. Att det inte alltid varit lätt. Att det i vissa fall varit svårt. Det är lika naturligt som att icke-adopterade barn bär med sig olika erfarenheter från sina uppväxter. Det som retar mig är att jag sedan ett antal år tillbaka, då debatten om adoptioner bredde ut sig i media, insett att vissa personer tror att just deras erfarenheter och åsikter är något som gäller för "alla" adopterade. Och just detta att de själva är adopterade på något vis automatiskt skulle ge dem en särskild rättighet att skuldbelägga personer som vill adoptera barn. Att få dessa personer att känna att de gör fel. Något oåterkalleligt och oförlåtligt. Att få dem att känna sig extremt egoistiska och hemska.
Det tycker jag är så upprörande. Så tråkigt. Så sorgligt.

Diskussionen var särskilt "hätsk" för några år sedan då homoadoptioner debatterades friskt. Många av de personer med egna negativa erfarenheter uttryckte då någon slags motvilja mot internationella adoptioner i allmänhet och internationella homoadoptioner i synnerhet, eftersom de själva tyckte att de lidit så mycket av att komma som utländskt barn till Sverige. De byggde i stort sett hela argumentationen på sina egna mer eller mindre hemska, jobbiga, traumatiska, sorgliga upplevelser. Familjer där de aldrig känt sig riktigt accepterade, mobbning i skolan, känsla av utanförskap, svårighet att få arbete, identitetskris och allmän känsla av att inte vara riktigt älskade eller accepterade vare sig av föräldrar eller samhälle.

Detta är självklart tragiskt. Jag lider verkligen med dessa personer. Jag tycker att det är fruktansvärt att barn ska behöva växa upp i en känsla av att vara oälskade. Men att man bär med sig jobbiga livserfarenheter sedan uppväxten är faktiskt inte något som gäller enbart adoptivbarn. Vi har inte på något vis patent på detta. Även barn som vuxit upp med sina biologiska föräldrar kan faktiskt ha haft rent förjävliga uppväxter. Detta har dock inte lett till någon som helst debatt om ifall vuxna personer ska få skaffa barn eller ej. Självfallet eftersom det är helt allmänt känt att man inte kan förbjuda folk att skaffa barn enbart på grund av att det faktiskt finns barn som växer upp under svåra förhållanden. Man vet ju att detta gäller en del, men inte alla.

Jag reagerar därför starkt varje gång jag får höra någon uttala sig om "adopterade" som grupp. Som bygger sina åsikter på egna eller andras erfarenheter. Jag tror inte att man kan bunta ihop oss som en enhetlig grupp eftersom det faktiskt handlar om individer med lika stor variation på upplevelser som antalet personer i gruppen. Detta gäller självklart även de som förespråkar adoptioner som den optimala idylliska superlösningen. Man ska absolut inte bortse ifrån att adopterade barn under sin uppväxt ställs inför helt andra typer av identitetsfrågor än barn som växer upp med sina biologiska föräldrar. Detta skapar andra sorters tankar, frågor, funderingar och diskussioner. Och min erfarenhet är att man ska vara så öppen och ärlig som möjligt när man pratar om detta. Inte "lägga locket på" och försöka leva som "lyckliga familjen". Det är viktigt att kunna se och prata om både svåra och jobbiga frågor, liksom att kunna förklara för sina barn hur man som förälder tänker, tycker känner och reagerar i olika situationer. Både under tiden man bestämde sig för att vilja försöka få barn, och senare när de olika processerna var igång, liksom efteråt när barnet kommit. Jag minns tydligt att jag när jag var liten frågade mina föräldrar ifall de någonsin ångrade sig eller om de kände sorg över att de inte kunnat få barn som såg ut som dem. Som var deras "kött och blod". Sådana frågor måste man vara beredd på att få som adoptivförälder och man måste kunna möta sitt barn på ett ärligt sätt. Annars känner barnet av att något är fel. Detta även när barnet är väldigt litet. Små barn känner av stämningar och situationer mycket väl även när de bara är ett par år gamla. Mina föräldrar svarade mig att de varit mycket ledsna och förtvivlade när de insett att de inte kunde få barn. Men att detta helt försvunnit den dag de förstod att de kunde få ett barn från ett annat land. Och att de alltid älskat mig och sett mig som deras till hundra procent redan från dag 1.

Självklart är det även en tragik bakom varje bortadopterat barn. En tragik som jag tror är svår att greppa för någon som växt upp i ett samhälle där man inte tvingas ge upp sina barn. Man svälter inte. Man har en kultur och en social samhällsstruktur som inte alls kräver några sådana livsoffer. Självklart förstår vi med huvudet. Logiken. Men inte med hjärtat. Magen. Känslan. Jag tror inte att det går att förstå om man inte lever i den verkligheten. Att ge upp sitt barn måste ändå vara något av det absolut svåraste man kan göra som människa.

I den bästa av världar skulle inte adoptioner behövas. I den bästa av världar skulle inte barn behöva lämnas bort av sina föräldrar. I den bästa av världar skulle inga föräldrar tvingas att skiljas från sina barn. Det tycker jag också såklart. Men tyvärr lever vi inte i den bästa av världar. Jag önskar verkligen att vi gjorde det, men nu är det inte så. Därför har jag så otroligt svårt att förstå dessa argument mot adoptioner som bygger på åsikter som att "man tar ifrån barn deras rättigheter till sitt ursprung, sina rötter". Vad fan menar folk med det?? Jag kan för mitt liv inte begripa.

Det finns olika skäl till att barn lämnas bort för adoption. I vissa länder handlar det om extrem fattigdom. Familjer som inte har mat till sina barn. Som svälter. Som inte kan ge vård till de barn som blir sjuka. Familjer där barnen dör av antingen undernäring eller sjukdomar som väldigt ofta beror på just undernäringen, eller i vissa fall på otillräcklig (obefintlig?) sjukvård. Familjer där barnen tvingas skickas iväg för att arbeta i mycket tidig ålder för att hjälpa till med familjeförsörjningen. Ofta under mycket dåliga förhållanden. Vad skulle alternativet till adoption varit här? Hur kan man ens tycka att ett liv i misär och stor fattigdom skulle varit ett så mycket rikare liv enbart för att man då skulle ha fått stanna kvar i "sitt ursprungsland". Man skulle ha fått ha kvar sina rötter. Men till vilket pris? Jag kan bara inte förstå detta resonemang.

Själv är jag adopterad från ett land som inte alls är på fattigdomens brant. Ett högst välmående och rikt land. Så vad är anledningen till att just detta land adopterar bort så många barn till andra "rika" länder som t ex Sverige undrar man då? Jo, helt enkelt p g a att den sociala strukturen är sådan. En extremt konservativ och traditionell familjesyn regerar fortfarande i detta land. En ensamstående kvinna kan inte ta hand om sitt barn. Då stöts hon ut från släkten. Och utan släkt är man ingen. Det finns inget stöd att få av samhället. Inga daghem. Ingen ekonomisk hjälp. Man klarar inte av att ta hand om ett barn under dessa förhållanden. Det är omöjligt. Därför föds det i detta land varje år många barn som lämnas av sina biologiska föräldrar. Detta tillsammans med en mycket gammaldags inställning om att "blod är tjockare än vatten" bidrar till att de flesta av dessa oönskade barn adopteras bort till andra länder. Här accepteras nämligen inte inhemska adoptioner av barn som lämnas bort av sina föräldrar så länge man inte är nära släkt med någon av föräldrarna. För ingen skulle komma på tanken att ta hand om ett barn som de inte delar släktband med. Detta land är mitt ursprung. Denna kultur är mina s.k rötter.

För egen del måste jag säga att ett sådant land, ett sådant ursprung, sådana rötter helt enkelt inte är något jag känner direkt stolthet över. Inget jag känner sorg över att inte ha fått växa upp och formas i. Nej jag känner inte särskilt starkt för detta land. I ärlighetens namn föraktar jag faktiskt detta synsätt. Jag tycker det är extremt gammaldags, förlegat och icke-humant. Och jag måste säga att i mitt eget fall är jag i stort sett tacksam över att ha sluppit växa upp i en sådan kultur med så icke-humana värderingar. Jag känner inte att att detta är mina rötter, det sammanhang jag önskat att jag växt upp i. Men visst, detta gäller mig. Inte alla andra som råkar vara adopterade från detta land.

Jag hade aldrig velat byta ut de chanser jag fick i mitt "nya land" mot att få vara kvar i ett land där jag visserligen sett likadan ut som alla andra. Jag hade ju inte "stuckit ut" på så samma vis som jag gjort och gör i Sverige. Jag hade lärt mig landets språk. varit en del av dess kultur. Jag hade haft mina rötter kvar i det land där jag fötts. Men till vilket pris? Jag tror knappast att jag hade varit välutbildad. Jag tror inte heller att jag vuxit upp omgiven av kärlek. Jag tror tyvärr att jag hade drabbats av en otroligt utanförskap. Inte byggt på saker som hår- eller hudfärg, utan på något mycket mer komplext. Åsikter och fördomar som varit ännu svårare att bemöta, att kämpa mot, än de typer av "rasistiska" fördomar man kan mötas av i ett såpass homogent land som Sverige. Jag tror aldrig att jag accepterats på det sätt som jag accepterats i Sverige. Jag tror att mitt liv som "rotad" i detta land varit ett ganska hårt liv. Troligtvis som mer eller mindre andra klassens medborgare. Mina "rötter", mitt ursprung, min hårfärg och min hudfärg till trots.

Så nej, jag köper inte argumentet om rötterna. Inte när det handlar om adoptioner av små barn, bebisar eller barn upp till 2-3 år, vilket är de vanligaste åldrarna på barn som adopteras av föräldrar i andra länder. Jag kan bara inte göra det. För om man börjar fundera på alternativen så återkommer jag hela tiden till denna frågan: Vad är egentligen rötter?
Och det svar jag kommit fram till är att rötter är inget man har när man föds. Visst, man hör i det ögonblicket självklart till ett specifikt sammanhang. Man är någons barn. Man har en nationalitet. Man har en möjlighet till att utvecklas till en person med just det landets kuturella och sociala värderingar. Men än är man faktiskt inte något mer än ett ganska blankt blad vad beträffar just kultur, språk och sociala värderingar. För inget av detta är genetiskt. Inget av detta är något som vi automatiskt föds med. Man föds med en personlighet, med olika genetiska förutsättningar för hur livet ska komma att arta sig. Ja, det gör man. Men det folk brukar definiera som just "rötter" är i de flesta fall inte gener, utan just sådant vi faktiskt får från omgivningen. Sådant som formar oss när vi växer upp. Kulturella och sociala värderingar. Språk. Traditioner. Religion.

Jag har en "Frö- & Rotteori". Och för den som är nyfiken på vad denna fröteori går ut på så är det att vi faktiskt kommer till världen mer eller mindre som frön, bönor, kärnor eller kalla det vad du vill. Men precis som ett litet frö har vi inte rötter på en gång. Rötter är något vi utvecklar om och när vi hamnar i rätt miljö. En miljö som ger oss möjlighet att utvecklas. Som ger oss näring, kärlek och omvårdnad. Utan detta utvecklas heller inga rötter. Eller iallafall inga rötter som kan ge en frisk och livsduglig grodd.

Jag känner rent instinktivt att mina rötter de utvecklade jag i Sverige. I min familj. I det sammanhang och den miljö som gav mig alla möjligheter att utvecklas. Som person. Som individ. Som människa. Jag känner inte att mina rötter finns i ett land som inte ville veta av mig. I ett land som skulle kunnat men inte ville ta hand om mig. Ett land, en kultur jag lämnade när jag var endast 6 månader gammal och som jag inte har några som helst minnen ifrån. Baserat på mina egna erfarenheter kan jag därför inte på något vis avråda någon från att adoptera. Det är ett val och ett beslut var och en måste fatta utefter sina egna liv. Sina egna önskemål och behov.

Det är svårt att vara förälder. Det är svårt att vara barn. Detta gäller i alla delar av världen. I alla kulturer. Oavsett om man har biologiska eller icke-biologiska band. Men vi är alla människor och vi har i stort sett samma grundläggande behov. Om man växer upp i ett sammanhang där man
1) får äta sig mätt, 2) får kärlek och omtanke, 3) har samma rättigheter som alla andra i detta land, 4) får chans att utbilda sig
då har man alla möjligheter i världen att utveckla rötter på den plats där man befinner sig. Oavsett hur långt bort från sitt ursprung man hamnat. Sedan är det faktiskt även vårt eget ansvar som personer att ta till vara på de förutsättningar vi fått i livet. Och de skiftar. Livet är inte rättvist. Vissa har social kompetens andra inte. Vissa har lätt för att lära sig saker i skolan andra inte. Vissa är vackra andra inte. Vissa kan bli världsmästare i höjdhopp andra inte. Vissa har konstnärliga talanger andra inte. Vissa har ledaregenskaper andra inte. Så är det. Men har vi bara fått chansen att utveckla rötter så har vi även möjligheten att ta vara på våra "talanger" och jobba med våra svaga sidor så att vi kan utvecklas och skapa förutsättningar för riktigt bra liv. Detta gäller för alla frön. De som rotar sig i myllan nedanför föräldraplantan likaväl som för dem som först seglar med vinden till ett helt nytt ställe långt långt från sin ursprungsmiljö.

22 kommentarer:

Anonym sa...

frö/rot-teorin är jättebra! hela inlägget är jättebra!! jag besöker dig ibland och har aldrig kommenterat men nu ville jag bara säga att du skriver så att man fastnar och vill läsa mer.

Grattis också till de glada nyheterna!

Sofia i Falkenberg

Saltistjejen sa...

Sofia,
Tack! Jag blir verkligen jätteglad!!! :-)
Stort välkommen till bloggen (fast det kanske var ett tag sedan du hittade hit). Vad roligt att du läser och tycker om mina inlägg.
Och tack även för gratulationen!

JaCal sa...

Utan att alls vara väldigt inläst eller insatt i ämnet specifikt - men mamma och förälder generellt - med allt vad det innebär om hur man skulle vilja att världen ska vara och hur man själv ska vara som förälder så tycker jag dina ord är så kloka. Jag följde diskussionen som pågick i Sverige för 10-15 år sen (det var väl en bok som kom ut då om jag inte minns fel) eftersom jag hade nära vänner som varit adopterade - alla med helt olika upplevelser och erfarenhet och det väckte många tankar om orsak och verkan och vad man egentligen kan dra för slutsatser. Tycker dina frö/rot-tankar är så rätt och så sanna!!

Saltistjejen sa...

Jacal,
ja jag är inte särskilt "inläst" heller, men följde dbatten som gick för några år sedan med intresse. Jag minns att jag tyckte det kändes så tråkigt att diskussionen var så onyanserad. Det var liksom mest röster som ja "nej jag är emot adoption för jag har haft det svårt" eller röster som sa "jag tycker det är jättebra att adoptera för jag har haft det bra". Väldigt svart eller vitt. Till viss del förstår jag ju varför det blir så eftersom det var ett sådant ämne som rör uppväxt och hur man upplever sig själv och sin omvärld. Men det jag framförallt störde mig på var just att "alla" i stort sett sa sig ha rätten att föra alla adopterades talan på något vis. Inte att man pratar utifrån sitt eget persepektiv och erfarenheter.

Petchie75 sa...

Oh, vilket bra inlägg!! Jag är inte jätteinsatt i adoptionsdebatten men har tänkt PRECIS som du - det kan vara svårt att växa upp, oavsett om man är adopterad eller inte.. och man kan inte skylla allt på att man är adopterad, har dåliga föräldrar, fattig bakgrund etc. Visst finns det adoptioner som kanske inte varit så lyckade men allt är inte svart eller vitt.
Det där med att skylla på ens bakgrund och uppväxt är intressant: jag har en kompis vars mamma, som är alkoholist, lämnade familjen när hon var liten, hennes pappa och äldre syskon har ingen utbildning, men själv har hon läst på universitet och kämpat för att få en bättre tillvaro än resten av familjen, och har lyckats. Det hade varit lätt att inte kämpa och skylla på barndomen men det har hon inte gjort!
Din rot / fröteori är jättebra, den ska jag komma ihåg!!

Fia sa...

Ja detta med adoption är inte helt lätt, för precis som du skriver så skulle det inte finnas i en perfekt värld. vi har ju kämpat med detta med adoption, som jag skrivit om tidigare, så jag VET att det är ett tungt ämne.

En av mina bästa kompisar adopterade en liten tjej från Korea och då hon började skolan var det en del barn i klassen som var lite dumma mot henne. Då jag kände hemmes lärare bad jag att få komma och prata med klassen (hennes mamma var så ledsen och arg att det inte hade fungerat) och det fick jag.

Så jag berättade för klassen hur J.s mamma hade letet, och letet efter sin dotter och till slut insett att hon inte skulle hitta henne i Sverige. Till slut hade hon i sitt letande hamnat på andra sidan Jorden och till slut - där hittade hon den mest perfekta lilla dotter!! Så förklarade jag för dessa 6-åringar att det spelar ingen roll vad man har för färg utanpå, för vi ser alla likadana ut på insidan, och elaka kommentarer hamnar just på insidan av en människa. Sedan gick jag runt i slaen och viskade en halvelak kommentar till varje barn i deras öra och frågade sedan hur det kändes...inte så bra visade det sig!

Hon hade inga mer problem efter den dagen, om man undantar ett litet problem med högmod ett litet tag...hon var ju en perfekt dotter som hennes mamma hade letat efter i hela världen...hennes klasskamrater var ju "bara hemmagjorda"...ehum...det fick vi ta ur henne.

Annika sa...

Vad bra du skriver här, Saltis.

Jag har ingen erfarenhet av adoption själv, men jag gillar verkligen din rot-teori. Tror den är helt sann.

Anne sa...

Vad bra du skriver, så klokt. Jag kommer spara ditt inlägg. Ska även visa det för flera vänner där hemma som kan tycka det här är givande läsning.
Jag tycker mycket om din frö och rotteori. Jag önskar ditt inlägg kunde läsas av många människor och diskuteras hemma i stugorna. Adoption ligger mig varmt om hjärtat (inte för att jag har erfarenhet av det, men jag har bara alltid varit "dragen till det" i bemärkelsen jag försökt läsa och lära mig mer om det). För några år sedan (du bodde nog i Sverige då) gick en väldigt bra dansk programserie i SVT som hette När Storken sviker. Jag tyckte mycket om den, den handlade alltså om adoption och man fick följa olika familjer/olika anledningar till adoptionen och känslor och tankar före barnet kom och efteråt. Det fanns även en uppföljningsserie som kom nåt år senare "så gick det sen" och när barnen varit några år i Danmark. Om du sett den, vad tyckte du?

Jag kan mycket väl förstå du reagerar starkt på alla dessa "så här är det"-påståenden. Det är ju omöjligt att några adopterade som syns och hörs i media ska vara nån form av talesmän för alla adopterade. Det är synd att det blir så och att folk sen tror de säger "sanningen" som gäller för alla. Trist.

Desiree sa...

Tog ett tag att läsa detta långa men väldigt interessanta och viktiga inlägg du har gjort här. Jag håller med dig i din rot-teori till 100%. Vaddå rycka upp med rötterna och göra någon rotlös bara för att personen är adopterad? Jag tror inte alls man behöver vara adopterad för att bli rotlös. Det kan man bli eller inte bli på så många andra sätt. Man kan göra sig själv rotlös utan att vara adopterad, man kan också bli uppryckt med rötterna av sina biologiska föräldrar. Min mamma känner sig delvis rotlös då hon valde att flytta ifrån sitt hemland i ganska ung ålder för att gifta sig med någon från ett annat land. Jag kan tycka att jag själv är relativt rotlös på något sätt då jag har föräldrar från två olika delar av världen, vi har bott på många olika ställen under mitt liv och nu har jag valt att igen flytta ifrån mina föräldrar till en annan kontinent. Jag har väl gjort mig själv något rotlös liksom omständigheterna.

Väldigt interessant att få ta del av dina tankar och resonemang på detta område då du själv har mycket erfarenhet då du är adopterad. Det viktigaste precis som du säger måste ju vara att barn får växa upp i ett hem där de är älskade och väl omhändertagna. Ja det finns nog många barn med biologiska föräldrar som inte har något vidare bra hem för den skull. Nej det finns ingen sanning som gäller alla.

Saltistjejen sa...

Petra,
Härligt att höra om din kompis! Jag är helt säker på att man kan klara av att ta sig ur även svåra upplevelser som man haft under sin uppväxt. Det är ofta inte lätt men det går. Vissa kan behöva mer stöd eller hjälp av sin omgivning för att klara av det, medan andra ångar på av egen drivkraft. Men det är aldrig "rätt" tycker jag att enbart skylla på olyklig barndom eller liknande om man känner sig misnöjd med sitt liv. En svår uppväxt kan förklara mycket men ska inte vara något man kan skylla "allt ont" på tycker jag.


Fia,
Å du är så himla klok! Vad skönt att du gick till skolan och pratade med klassen. Och det är ju helt underbart att en sådan "liten" och enkel sak kan hjälpa! :-) Jag har själv aldrig blivit mobbad för mitt utseende. Jo en gång när jag gick i ettan så kom två stora killar från fjärde klass fram och sa "koreanjävel" eller liknande. Jag blev jätterädd och ledsen, men inte så mycket för att det de sagt hade att göra med mitt ursprung, som att de var två stora killar som skrämde vettet ur mig som liten tjej. Men min fröken på det fritids jag gick på tog tag i detta och snackade med dem. Och sedan hände det aldrig mer. Dessutom var en av killarna finne så jag minns att jag tänkte på det sedan och tyckte det var fånigt att han sa något om ursrpung när han själv inte var "helsvensk".

Jag hoppas att det kanske kan lösa sig för er också med detta med adoption. Kram!


Annika,
tack!
Kul att du tyckte om att läsa inlägget och att du gillade frö-rotteorin! :-)


Anne,
ja adoption är ju ett ganska laddat ämne och jag hoppas verkligen att debatten och diskussionen kan vara så bred som möjligt! Att man ska få lov att tycka en massa saker utifrån sina egna erfarenehter men att man för den skull inte tar för givet att man delar dessa erfarenheter med alla andra.

Jag såg tyvärr inte den TV-serie du berättar om men jag tor jag har hört talas om den.

Saltistjejen sa...

Desiree,
Andra sidan av rotlöshet kan ju även vara att man har en större frihetskänsla. Man känner sig inte lika bunden till en viss plats eller en viss kultur. Vilket kan varfa en positiv känsla.
Jag tror att så länge man känner en trygghet i sig själv så klarar man av att flytta runt och byta miljö utan att må dåligt.
Och det kanske du är ett lysande exempel på! :-)

Desiree sa...

Ja du har rätt i att rotlöshet faktiskt inte behöver vara något negativt. Allt är ju oftast mer komplicerat, alla mynt har både en framsida och en baksida.

Saltistjejen sa...

Desiree,
japp!
Jag tror att rotlöshet har många olika definitioner och om man är rotlös i sin personlighet (eh, hoppas du förstår vad jag menar?) så är det något negativt som kan följa med en genom livet. Typ att mna inte litar på sig själv eller andra. Att man känner sig osäker i livet. Men att vara rotlös i en lite "enklare" form genom att man t ex bytt kultur eller liknande tror jag inte alls behöver vara enbart negativt.

Anonym sa...

Jatte fint och bra beskrivet inlagg! Du skriver bra! Gillar ocksa din fro och rotteori.
Manga manniskor tycker sig ha ratt att lagga sig i just nar det galler adoption.

Min syster har ett tvillingspar som ar adopterade fran Korea, de var endast 2 manader da min syster och hennes man hamtade hem dom fran Korea. Min syster vet hela historien om varfor deras Mamma & Pappa lamnade dom till adoption. Du beskrev det sa bra om att bli adopterad fran en valmaende land. De har ocksa valt en oppen adoption men deras Biologiska foraldrar har valt att inte hora av sig. Vad jag vet sa kanner dig sig ursvenska och sjalvklart gor de det. De har vaxt upp med tva forladrar som avgudar dom, deras sprak ar Svenska, deras rotter ar i Sverige helt enkelt.

Anonym sa...

Du är som alltid grym i ditt skrivande, Saltis! Kloka & insiktsfulla tankar som är väldigt välformulerade!
Hmmm... ska nog länka till ditt inlägg till en kompis som nyligen dragit igång adoptionsprocessen!

Kram!

Helga sa...

Kul att läsa ditt inlägg som jag väntat på! Och grattis förresten, det har jag nog glömt att säga. Tack för de snälla orden om min blogg.

Jag håller såklart med dig om allt du skriver. Men som jag försökte förklara i mitt inlägg så har jag med tiden kunnat se annorlunda på "de arga adopterades" åsikter och ta till mig en del av deras kritik. Det som är synd är att de skrämmer bort massor av adoptivföräldrar med sitt aggressiva tonfall. För det är ju dialog som behövs!

Å andra sidan möts man av mycket naivitet också. Folk som menar att adoptionen knappast kan ha påverkat Q, han var ju så liten. Eller att det är väl ingen skillnad på att vara född i Korea eller i exempelvis Norge. Då kan jag bli lite trött, för när man säger så bagatelliserar man och slätar över. För mig är det viktigt att Q ska ha rätt till sin egen upplevelse. Tycker han att det är jobbigt att vara adopterad måste han få tycka det, och då vill jag vara rustad att hjälpa honom. Tycker han inte att det är jobbigt är det ju bara bra!

Jag blir lite glad när jag läser om hur du frågade dina föräldrar om de blev ledsna när de inte fick biologiska barn. Den frågan räknar jag med och hoppas att få också. Hoppas skriver jag, eftersom jag verkligen vill skapa ett sådant klimat hemma där Q ska våga fråga även om svåra och sorgliga saker. Innan vi adopterade var jag så fruktansvärt rädd att sorgen aldrig skulle gå över och att mitt adopterade barn skulle känna av det. Men nu vet jag att det inte blev så. Jag kan helt ärligt säga att jag inte sörjer min biologiska barnlöshet ett enda dugg längre. Q är det mest underbara barn jag någonsin hade kunnat få.

Saltistjejen sa...

Veronika,
vad roligt att din syster har ett tvillingpar från Korea. De var verkligen små när de kom till Sverige. Jag var något äldre, hela 6 månader! ;-)
Jag kan dock förstå att de biologiska föräldrarna kanske inte vill "ge sig till känna". Antingen är de rädda att deras identitet ska kunna avslöja att de adopterat bort barn vilket k de nog fortfarande vill hålla hemligt i sin "krets". Eller så kan de j faktsikt försöka att "glömma" att de adopterat bort barn just p g a att det var en alldeles för jobbig och traumatisk upplevelse för dem att lämna bort barnen?


Magdalena,
du får gärna skicka länken till din kompis! Ge henne isåfall också länken till HElgas blogg! :-) Den är jättebra för blivande adoptivföräldrar!


Helga,
Tack! Och ja, ang din blogg så tycker jag verkligen så. :-)
Självklart så är det precis som du säger viktigt att "inte sticka huvudet i sanden" och försöka göra allt rosenrött. För jag förstår och inser självklart också att adoptioner inte alls alltid är som "barnen-i-Bullerbyn" eller så. Självklart kommer olika frågor och funderingar upp hos adopterade. Det kan vara i olika åldrar eller faser i livet. Vissa börjar inte fundera mycket förrän de själva är vuxna och kanske vill börja bilda familj.
Jag hoppas verkligen inte att mitt inlägg tolkas som om att det inte finns några problem med adoption.

Det enda jag ville förmedla var att jag tycker att adoptionsdebatten tyvärr ibland kan vara lite väl "svart-eller-vit" och framförallt att jag blir sur när andra adopterade tar sig förmånen att "prata för alla". Och såklart mina egna upplevelser, allt sett ur mitt eget perspektiv och mina egna erfarenheter.

Självklart kommer Q att ställa frågor till dig om sin bakgrund och om varför och hur det kom sig att ni adopterade honom. Kanske kommer han även att kunna bli ledsen, arg, frustrerad eller så. Det är naturligt. Låt honom vara det och försök bara vara så ärig som möjligt mot honom när ni pratar om detta. Oavsett vilken ålder han är i när han frågar.

Jag tror att du kommer vara väl rustad när och om detta sker! :-)
Det som är alra viktigast är ändå detta:
Ett barn som verkligen är älskat känner detta!!!! Och det betyder ALLT!!!

Det gäller oavsett om man är adopterad eller biologisk, jag lovar!

Min mamma säger faktiskt exakt detsamma som du förresten. När hon kom över sin sorg (för det VAR en sorg) att inte kunna få (biologiska) barn så har dessa tankar aldrig återvänt. Inte efter att de fick mig. Hon säger ofta att hon inte skulle kunnat tänkt sig ett underbarare barn än just mig. Och hon tänker att det kasnke var en mening ändå med att de inte fick några biobarn eftersom då hade ju inte jag kommit till dem.


Kram!

Saltistjejen sa...

Helga förresten!!

Jag kom på en sak till!
Det är inte alltid enbart "dåligt" eller negativt att inse att man inte delar gener med sina föräldrar (eller andra medlemmar i ens familj).
När jag var yngre kunde jag ibland känna tröst i att ingen kunde "jämföra" mig på så vis med mina föräldrar.
Jag minns också att jag någongång sa till mina föräldrar att "mina bra sidor måste ligga i generna, medan mina dåliga måste vara miljön, dvs ni". Haha! Då var jag väl i tonåren och tyckte att det var snillrikt att jag kunde skriva dem på näsan att allt bra med mig var minsann inte alls deras förtjänst, men allt dåligt kunde jag ju skylla på dem... ;-)
Sådana perioder går nog de flesta igenom i tonåren tror jag. Man håller ju då på att skapa sig en egen identitet fri från föräldrar och familjen.

Jag hade kompisar som är biobarn och som istället sa att "de minsann inte bett om att få bli födda".

Ibland tror jag faktsikt snarare att adoptivföräldrar är bättre på att ta sådana här konflikter än föräldrar som har biologiska barn. Mycket p g a att föräldrar som adopterat har funderat över detta redan på ett mycket tidigt stadium. Detta med barn som växer upp, som ställer svåra frågor, som kräver svar och en öppen diskussion.

Och det där med gener kontra miljö.
Jag kan faktiskt även idag, i vuxen ålder, tänka att vissa sidor hos mina föräldrar som jag inte gillade de kommer nog inte jag att ha/utveckla eftersom de säkert satt i just generna!!! :-D

Anonym sa...

Det stammer nog exakt med det du skrev om varfor de valt att inte hora av sig. De var ocksa valdigt unga och ogifta och du skrev sa bra om varfor barn adopteras bort i Korea. Det gar inte for sig att bli Mamma som tonaring och inte som ogift, hon skulle helt enkelt blivit utstott av slakten.

Saltistjejen sa...

Veronika,
ja det kan ju självklart vara helt andra faktorer som gör att de inte vill ha kontakt, men jag kan tänka mig att detta iallafall är en mycket trolig faktor.

Lullun sa...

Spännande läsning. Och visst delar vi mening. Har alltid, av en anledning jag inte riktigt vet, intresserat mig i dessa typer av frågor och också ogillat den generallisering som det alltid varigt i debatten; antingen åt det svarta eller det vita hållet. Klart alla adoptivbarn inte får det bra, men vad skulle de annars få? Och visst sätter det spår att ha blivit lämnad, så det ska man ju inte heller bagatellisera. Själv har jag en pappa som var barnhemsbarn, och som skickades runt till en mängd olika hem där han for mycket illa. Han hade så turena att som 7-åring tillslut få en mer fast bas i livet, med mer fasta fosterföräldrar inte mer än några mil från där han ursprungligen kom ifrån (vilket var nog så långt på 40/50-talet). Men jag tror med säkerhet att han utan att blinka hade bytt de 7 åren mot en rejält lång flytt, mat på bordet, kläder på kroppen samt kärlek & värme från någon som önskade honom, och inte bara från barnhemspersonal för vilka barnen bara var ett jobb & ett besvär.

Saltistjejen sa...

Lullun,
ja jag tror att det är alldeles för enkelt att generalisera. Men detta gäller nog tyvärr många komplexa frågor inte enbart adoptionsdebatten.

Vad skönt att höra att din pappa fick det bra till slut, och att de där första åren ändå inte gjorde alltför mycket "skada". Förr var det nog ännu mindre förståelse och kunskap för hur barn fungerar och hur illa det kan gå ifall barn inte får den omsorg som de behöver.
Man såg ju ofta inte barn som "människor" då, utan som personer som inte riktigt hade känslor eller förnuft, vilket idag känns helt främmande och otroligt konstigt.

Jag tror dock att barn har en enorm förmåga att faktiskt "repa sig" om de får en möjlighet. Det handlar självklart om olika personligheter också men jag tycker det är fantastiskt att så många barn som kommer från svåra omständigheter faktiskt kan skapa sig riktigt bra liv om de får chansen.