Vardagslycka

Det är så lustigt. Man inser ofta att det man själv tänker och känner verkligen inte är något direkt unikt. Det är saker som de flesta går runt och funderar på ibland. Igår började jag skriva på detta inlägg, men "postade" det aldrig. Hann inte riktigt. Sedan läste jag i två av mina favoritbloggar Annikas och Viktorias om i stort sett exakt samma sorts känsla. Annika beskrev det mer som att hon var ledsen över att det ofta är så svårt att leva i nuet. Att man nästan alltid planerar alltför långt framåt och att man därför lätt glömmer bort att leva just NU. detta är ju tyvärr alltför sant för de flesta inklusive mig själv. Det är lätt att man börjar tänka på morgondagen innan denna dagen är över. Viktoria beskrev att hon häromdagen fått en sådan enorm lyckokänsla när hon insåg att hon just NU mådde så bra och verkligen verkligen njöt av sitt liv. Och det var just detta mitt påbörjade blogginlägg handlade om. De där underbara stunderna när man faktiskt plötsligt slås av Tanken och Känslan. Pang! Rakt i solar plexus. Jag älskar mitt liv och jag skulle inte vilja ha det på något annat vis än som jag har det just nu. Den känslan är fantastiskt tycker jag. Som en liten varm boll i magen som liksom sprider sig till resten av kroppen. Och för mig är det nog den riktig "sanna Lyckan". Om det nu finns någon sådan. Här nedan kan ni läsa mitt ursprungliga inlägg. Alltså det jag skrev innan jag läste Annikas och Viktorias bloggar igårkväll.


Ibland bara ler vardagen sådär varmt, ombonat och mysigt mot en. Man undrar - vem är jag egentligen som får lov att ha det såhär bra? Kan man verkligen vara värd det? Man tänker på hur mycket man faktiskt har och som man värderar så otroligt högt. Och man kommer på sig själv med att sitta och fånle för sig själv som en annan idiot. Förresten varför säger man så egentligen? Varför är det "idiotiskt" att sitta och le åt allt och inget? Varför ska man alltid ha någon anledning, en direkt "orsak" att glädjas? Räcker det inte att man trivs med sig själv, sin tillvaro, sitt liv? Ska det inte vara anledning nog?

Jag tycker nog att de där allra lyckligaste stunderna ändå är de man hittar i sin vardag. De där små pärlorna som glimmar till mitt i det raggsocksgrå. Visst, det är en underbar känsla att vara förälskad, att ha fått ett nytt jobb, att gifta sig med sin älskade, att upptäcka det där plusset på stickan... MEN på något vis så tror jag ändå att jag uppskattar den där vardagslyckan ännu mer. Värderar den ännu högre.
För det är ju trots allt vardagen man lever i. Varje dag.
Att komma hem trött efter en sen dag på jobbet och mötas av doften av nylagad mat. Att somna med M's varma arm omkring mig. Att umgås avslappnat med vänner. Att vakna på morgonen av att katten spinner och sedan få somna om med det spinnande, varma lilla gosedjuret i armhålan. Att upptäcka att solen skiner efter dagar av grått regn.
Eller kanske det bästa av allt. Att bara plötsligt, helt oförberett (när man väntar på bussen, står i kön i mataffären, när man sitter med sin temugg i soffan...) slås av tanken att "Fan, vad jag mår fantastiskt bra!" Känslan i magen - varm, mjuk och liksom pirrande; Livet är fantastiskt och så är också jag!
Det tycker jag är Lycka!