Familjetankar

Under de här dagarna när vi har haft familjebesök har jag funderat lite över detta med familj. Själv är jag uppväxt i en mycket liten släkt. Jag har inga syskon utan är ett sådant där "bortskämt ensambarn" som fick båda mina föräldrars hela uppmärksamhet. På gott och ont. Varken min mamma eller min pappa hade heller några syskon. Alltså har jag inte några mostrar, fastrar, farbröder eller morbröder. Inte heller en endaste liten kusin. Min morfar dog i cancer när jag var endast tre år gammal så honom minns jag knappt. Min mormor har aldrig funnits i mitt liv. Min farfar dog i lunginflammation när min pappa var endast 1 år gammal så han växte upp ensam med sin mamma - min farmor. Farmor ja, hon fanns däremot nära när jag växte upp. Jag var hennes enda barns enda barn. Kan ni tänka er hur mycket tid och energi och kärlek hon hade till mig? Jo, det var mycket. Enligt min mamma var det till och med lite för mycket av det goda ett tag. Särskilt under "bebistiden", när hon som nybliven mamma inte alltid uppskattade att farmor stod uppfordrande på yttertrappen och ville gulla med sitt barnbarn. Varje dag. Ibland flera gånger om dagen. Kan nämna att vi bodde på gångavstånd från farmor. Idag som nybliven mamma kan jag förstå henne. Fullt ut.

Men som barn och barnbarn så älskade jag verkligen min farmor. Hon var den enda vuxna person som jag tyckte kunde leka. Alla andra "bara låtsades", de lekte inte på riktigt. Men farmor var alltid med på det mesta. Att bygga om matbord och stolar till en buss. Ibland var det hammocken som fick vara något spännande fordon. Eller så kunde man bara helt enkelt klä ut sig i alla farmors långa halsband och leka att man kom på besök. Det slog mig ju aldrig att jag ju faktiskt var på besök. Hos farmor. Nej, för hemma hos farmor var ju nästan lika hemma som hemma var. Om ni förstår. Ofta så fick jag även stå på hennes pall i köket och steka plättar så att stekoset låg som tät dimma i hela köket. Farmor hade nämligen ingen köksfläkt. Och inget var väl så underbart gott som att sedan äta sina egenhändigt stekta plättar med bara strösocker på. Med tiden blev både farmor och jag äldre. Jag intresserade mig för andra saker. Var inte så ofta hos farmor längre. Tyckte till och med att farmor börjat bli ganska "gaggig", vilket var sant eftersom hon de sista åren var väldigt dement. Hon dog någon månad innan hon skulle fyllt 91. Då var jag var 15 år gammal.
Jag vet inte om jag saknade henne så mycket efter att hon gått bort. Det låter kanske hemskt, men jag tror att min farmor var just en sådan farmor som är underbar när man är liten, men som jag när jag började komma upp i tonåren liksom gled ifrån. En del beroende på att hon var mycket dement de sista 2 -3 åren hon levde. Men även på grund av att hon helt enkelt nog inte var en "tonårsfarmor". Hon följde inte med på den resan i mitt liv. Hon hoppade av tåget redan innan tonårsstationen. Jag vinkade liksom hejdå till henne redan någongång i kanske 10-11-års åldern tror jag. Men mina tidiga barndomsminnen av farmor bär jag med mig. Med glädje.

Alltså har jag sedan 15 års ålder inte haft några mor- eller farföräldrar kvar. Den närmsta familjen bestod nu endast av mig själv, mamma och pappa. Att inte ha en större familj eller släkt var inget jag direkt sörjde eller saknade. Jag fyllde mitt liv med en massa vänner. Men 4 år senare, just när jag flyttat hemifrån för att plugga på universitetet gick min pappa bort väldigt hastigt. Helt oväntant. Olyckshändelse som det kallas. En olycka. Olycka. Motsatsen till lycka. Då kände jag för första gången att den här lilla familjen kanske var lite väl liten. Nu fanns bara jag och mamma kvar. Att förlora sin förälder är jobbigt oavsett i vilken ålder man är. Men att förlora en förälder när man fortfarande anser sig vara relativt ung och ännu inte riktigt helt "utflugen ur boet" var nog ännu jobbigare. Jag hade visserligen just flyttat hemifrån. Just börjat stå på egna ben. Börjat skapa mig ett eget liv utanför familjen. Men jag var fortfarande inte "helt vuxen". Jag minns känslan av att hälften av min trygghet försvann. Som om någon dragit undan mattan under fötterna på mig och istället för att stå stadigt med båda benen på marken så vinglade jag nu omkring på ett. Försökte hålla balansen. Ville inte falla. Jag föll aldrig, men det var en jobbig tid.

Häromdagen var det exakt 16 år sedan pappa begravdes. Då. En otroligt vacker höstdag i oktober. Träden var klädda i underbara färger. Himlen var lysande blå. Luften hög, klar krispig. Höstkyla. Men än värmde solen ändå något. Jag minns kyrkan. Fylld till bredden av folk. Många av dem var personer jag aldrig träffat, eller aldrig känt. Kollegor. Barndomsvänner. Avlägsna släktingar. Och såklart även kända ansikten. Nära vänner till mina föräldrar, till familjen. Släkt, grannar, folk från pappas jobb som jag träffat åtskilliga gånger. Även en del av mina vänner var där. Av själva begravningen minns jag däremot inte så mycket. Hela ceremonin är liksom höljd i dunkel. Jag vet inte om jag riktigt var "där". Men kistdekorationen var fantastiskt fin, det minns jag. Vi hade valt en dekoration som skulle likna vilda blommor och växter mer än "odlade". Mer skog än trädgård. För pappa var definitivt mer skog än trädgård. Alla gånger. Och färgerna var höstens.

Nu är det länge sedan jag sörjde pappa. Iallafall med den där knivskarpa, smärtsamma och maktlösa Sorgen. Nej, den har för länge sedan ebbat ut. Istället har den övergått till en ganska stillsam och mycket mer behändig sorts sorg. Som ett stilla sommarregn. Under senare år bytte den dessutom skepnad och blev mer till en sorg över att M aldrig fick träffa pappa. Att han aldrig fick möjlighet att lära känna en av de personer som betytt mest i mitt liv. Nu har denna känsla även kommit att innefatta Ella. Att hon aldrig kommer att få träffa sin morfar. Det känns sorgligt. Jag vet att han skulle varit en underbar morfar. Jag tror att hon skulle älskat honom mycket.
Sedan finns såklart Saknaden. Jo för den är mer påtaglig än själva sorgen tycker jag. För visst saknar jag pappa än idag. Även om saknaden har ändrat karaktär den också. Liksom mjuknat i kanterna.

16 år är en lång tid. Lång nog för sorgen att bli till ett stilla sommarregn. Lång nog för att saknadens vassa kanter ska slipas ned. Men när årsdagarna för pappas bortgång och begravning infinner sig är det som sagt lätt att tankarna flyger iväg. Minnen blandas med tankar och funderingar inför framtiden. Man börjar tänka på föräldraskap och familjetillhörighet. Nu sedan jag blivit mamma funderar jag mer över detta med familjen och dess betydelse. Vilken betydelse kommer vi och den så kallade "extended family" att ha för Ella nu och i framtiden? Jag har känt och tänkt extra mycket på det under de dagarna Svägerskan och Loff varit här. För deras besök har verkligen varit över förväntan. Visst såg både M och jag fram emot deras besök. Visst hade vi längtat. Men att sedan verkligen ha dem här var till och med mysigare, roligare och härligare än vad jag riktigt kunnat föreställa mig. Att se dem tillsammans med Ella har känts så starkt på något vis. Det berörde mig mer än vad jag någonsin kunnat tänka mig att det skulle göra. Som om deras band till Ella även gör mina band till dem starkare. På något mystiskt vis. Känslan av att Ella är en del av familjen nu. Inte bara min och M's lilla familj, utan att hon faktiskt har en naturlig plats även bland andra nära familjemedlemmar. En familjetillhörighet.

Att vara älskad och omhuldad av fler personer än mamma och pappa. Att få kärlek och uppmärksamhet av andra än oss. Att känna trygghet och närhet till alla i sin familj. Vår familj.
Allt detta vill jag att Ella ska kunna få.
Och då känns plötsligt avståndet till Sverige så oändligt långt.
Visst kan man knyta band över Atlanten, men det är ändå inte samma sak. Tanken på att Ella kanske bara skulle komma att träffa mormor, farmor, faster A och Loff någon gång per år känns inte bra. Inte alls. Tanken på att det så småningom kanske kan dyka upp en eller ett par kusiner gör ju inte heller avståndet kortare direkt.
Närhet till familjen känns plötsligt viktigare än tidigare.
En insikt som känns både skön och jobbig samtidigt.

Så 16 år efter min pappas begravning sitter jag alltså här på andra sidan Atlanten och tänker på detta med familjeband. På många vis har jag fått känslan att detta med familjetraditioner och starka band till familjen (och då menar jag inte enbart föräldrar och syskon utan även fastrar, mostrar, kusiner, far- och morföräldrar....) är ännu mer utpräglat och viktigt här i USA än i Sverige. Rent generellt iallafall. Jag kan självklart ha helt fel, men om jag jämför mina amerikanska kompisar här med mina svenska vänner så känns det som om man i Sverige lägger en större tyngdpunkt på vänner, medan man här fokuserar något mer på familjen. Men kanske handlar detta mer om individuella skillnader än om nationella eller kulturella sådana? Jag vet inte säkert.

Men en sak vet jag iallafall med säkerhet. Och det är att jag verkligen hoppas att vi någon dag i framtiden kommer att kunna bo så att Ella har sin familj på närmare håll än nu. Jag älskar mitt liv här och nu. Och tanken på den dagen vi kommer att lämna NYC gör att jag känner mig nästan gråtfärdig. Det kommer vara med stort vemod och tungt hjärta jag lämnar denna stad som jag verkligen kommit att älska och känna mig så hemma i. Men ändå längtar jag ju till Sverige och framförallt känner jag att jag vill att Ella ska kunna träffa sin goa Faster A och Loff, sin mormor och sin farmor oftare än vad hon skulle göra om vi blev kvar här på andra sidan Atlanten. Att hon ska få möjligheten att knyta starka band till andra i familjen än mig och M. Att hon ska kunna utveckla sin känsla av familjetillhörighet. Känna tryggheten i att fler än mamma och pappa älskar henne. Bryr sig om henne. Och att hon också ska kunna få känna glädjen i att älska dem.
Man kan aldrig få för mycket Kärlek.
Man kan aldrig ge för mycket Kärlek.