måndag, oktober 13, 2008

Familjetankar

Under de här dagarna när vi har haft familjebesök har jag funderat lite över detta med familj. Själv är jag uppväxt i en mycket liten släkt. Jag har inga syskon utan är ett sådant där "bortskämt ensambarn" som fick båda mina föräldrars hela uppmärksamhet. På gott och ont. Varken min mamma eller min pappa hade heller några syskon. Alltså har jag inte några mostrar, fastrar, farbröder eller morbröder. Inte heller en endaste liten kusin. Min morfar dog i cancer när jag var endast tre år gammal så honom minns jag knappt. Min mormor har aldrig funnits i mitt liv. Min farfar dog i lunginflammation när min pappa var endast 1 år gammal så han växte upp ensam med sin mamma - min farmor. Farmor ja, hon fanns däremot nära när jag växte upp. Jag var hennes enda barns enda barn. Kan ni tänka er hur mycket tid och energi och kärlek hon hade till mig? Jo, det var mycket. Enligt min mamma var det till och med lite för mycket av det goda ett tag. Särskilt under "bebistiden", när hon som nybliven mamma inte alltid uppskattade att farmor stod uppfordrande på yttertrappen och ville gulla med sitt barnbarn. Varje dag. Ibland flera gånger om dagen. Kan nämna att vi bodde på gångavstånd från farmor. Idag som nybliven mamma kan jag förstå henne. Fullt ut.

Men som barn och barnbarn så älskade jag verkligen min farmor. Hon var den enda vuxna person som jag tyckte kunde leka. Alla andra "bara låtsades", de lekte inte på riktigt. Men farmor var alltid med på det mesta. Att bygga om matbord och stolar till en buss. Ibland var det hammocken som fick vara något spännande fordon. Eller så kunde man bara helt enkelt klä ut sig i alla farmors långa halsband och leka att man kom på besök. Det slog mig ju aldrig att jag ju faktiskt var på besök. Hos farmor. Nej, för hemma hos farmor var ju nästan lika hemma som hemma var. Om ni förstår. Ofta så fick jag även stå på hennes pall i köket och steka plättar så att stekoset låg som tät dimma i hela köket. Farmor hade nämligen ingen köksfläkt. Och inget var väl så underbart gott som att sedan äta sina egenhändigt stekta plättar med bara strösocker på. Med tiden blev både farmor och jag äldre. Jag intresserade mig för andra saker. Var inte så ofta hos farmor längre. Tyckte till och med att farmor börjat bli ganska "gaggig", vilket var sant eftersom hon de sista åren var väldigt dement. Hon dog någon månad innan hon skulle fyllt 91. Då var jag var 15 år gammal.
Jag vet inte om jag saknade henne så mycket efter att hon gått bort. Det låter kanske hemskt, men jag tror att min farmor var just en sådan farmor som är underbar när man är liten, men som jag när jag började komma upp i tonåren liksom gled ifrån. En del beroende på att hon var mycket dement de sista 2 -3 åren hon levde. Men även på grund av att hon helt enkelt nog inte var en "tonårsfarmor". Hon följde inte med på den resan i mitt liv. Hon hoppade av tåget redan innan tonårsstationen. Jag vinkade liksom hejdå till henne redan någongång i kanske 10-11-års åldern tror jag. Men mina tidiga barndomsminnen av farmor bär jag med mig. Med glädje.

Alltså har jag sedan 15 års ålder inte haft några mor- eller farföräldrar kvar. Den närmsta familjen bestod nu endast av mig själv, mamma och pappa. Att inte ha en större familj eller släkt var inget jag direkt sörjde eller saknade. Jag fyllde mitt liv med en massa vänner. Men 4 år senare, just när jag flyttat hemifrån för att plugga på universitetet gick min pappa bort väldigt hastigt. Helt oväntant. Olyckshändelse som det kallas. En olycka. Olycka. Motsatsen till lycka. Då kände jag för första gången att den här lilla familjen kanske var lite väl liten. Nu fanns bara jag och mamma kvar. Att förlora sin förälder är jobbigt oavsett i vilken ålder man är. Men att förlora en förälder när man fortfarande anser sig vara relativt ung och ännu inte riktigt helt "utflugen ur boet" var nog ännu jobbigare. Jag hade visserligen just flyttat hemifrån. Just börjat stå på egna ben. Börjat skapa mig ett eget liv utanför familjen. Men jag var fortfarande inte "helt vuxen". Jag minns känslan av att hälften av min trygghet försvann. Som om någon dragit undan mattan under fötterna på mig och istället för att stå stadigt med båda benen på marken så vinglade jag nu omkring på ett. Försökte hålla balansen. Ville inte falla. Jag föll aldrig, men det var en jobbig tid.

Häromdagen var det exakt 16 år sedan pappa begravdes. Då. En otroligt vacker höstdag i oktober. Träden var klädda i underbara färger. Himlen var lysande blå. Luften hög, klar krispig. Höstkyla. Men än värmde solen ändå något. Jag minns kyrkan. Fylld till bredden av folk. Många av dem var personer jag aldrig träffat, eller aldrig känt. Kollegor. Barndomsvänner. Avlägsna släktingar. Och såklart även kända ansikten. Nära vänner till mina föräldrar, till familjen. Släkt, grannar, folk från pappas jobb som jag träffat åtskilliga gånger. Även en del av mina vänner var där. Av själva begravningen minns jag däremot inte så mycket. Hela ceremonin är liksom höljd i dunkel. Jag vet inte om jag riktigt var "där". Men kistdekorationen var fantastiskt fin, det minns jag. Vi hade valt en dekoration som skulle likna vilda blommor och växter mer än "odlade". Mer skog än trädgård. För pappa var definitivt mer skog än trädgård. Alla gånger. Och färgerna var höstens.

Nu är det länge sedan jag sörjde pappa. Iallafall med den där knivskarpa, smärtsamma och maktlösa Sorgen. Nej, den har för länge sedan ebbat ut. Istället har den övergått till en ganska stillsam och mycket mer behändig sorts sorg. Som ett stilla sommarregn. Under senare år bytte den dessutom skepnad och blev mer till en sorg över att M aldrig fick träffa pappa. Att han aldrig fick möjlighet att lära känna en av de personer som betytt mest i mitt liv. Nu har denna känsla även kommit att innefatta Ella. Att hon aldrig kommer att få träffa sin morfar. Det känns sorgligt. Jag vet att han skulle varit en underbar morfar. Jag tror att hon skulle älskat honom mycket.
Sedan finns såklart Saknaden. Jo för den är mer påtaglig än själva sorgen tycker jag. För visst saknar jag pappa än idag. Även om saknaden har ändrat karaktär den också. Liksom mjuknat i kanterna.

16 år är en lång tid. Lång nog för sorgen att bli till ett stilla sommarregn. Lång nog för att saknadens vassa kanter ska slipas ned. Men när årsdagarna för pappas bortgång och begravning infinner sig är det som sagt lätt att tankarna flyger iväg. Minnen blandas med tankar och funderingar inför framtiden. Man börjar tänka på föräldraskap och familjetillhörighet. Nu sedan jag blivit mamma funderar jag mer över detta med familjen och dess betydelse. Vilken betydelse kommer vi och den så kallade "extended family" att ha för Ella nu och i framtiden? Jag har känt och tänkt extra mycket på det under de dagarna Svägerskan och Loff varit här. För deras besök har verkligen varit över förväntan. Visst såg både M och jag fram emot deras besök. Visst hade vi längtat. Men att sedan verkligen ha dem här var till och med mysigare, roligare och härligare än vad jag riktigt kunnat föreställa mig. Att se dem tillsammans med Ella har känts så starkt på något vis. Det berörde mig mer än vad jag någonsin kunnat tänka mig att det skulle göra. Som om deras band till Ella även gör mina band till dem starkare. På något mystiskt vis. Känslan av att Ella är en del av familjen nu. Inte bara min och M's lilla familj, utan att hon faktiskt har en naturlig plats även bland andra nära familjemedlemmar. En familjetillhörighet.

Att vara älskad och omhuldad av fler personer än mamma och pappa. Att få kärlek och uppmärksamhet av andra än oss. Att känna trygghet och närhet till alla i sin familj. Vår familj.
Allt detta vill jag att Ella ska kunna få.
Och då känns plötsligt avståndet till Sverige så oändligt långt.
Visst kan man knyta band över Atlanten, men det är ändå inte samma sak. Tanken på att Ella kanske bara skulle komma att träffa mormor, farmor, faster A och Loff någon gång per år känns inte bra. Inte alls. Tanken på att det så småningom kanske kan dyka upp en eller ett par kusiner gör ju inte heller avståndet kortare direkt.
Närhet till familjen känns plötsligt viktigare än tidigare.
En insikt som känns både skön och jobbig samtidigt.

Så 16 år efter min pappas begravning sitter jag alltså här på andra sidan Atlanten och tänker på detta med familjeband. På många vis har jag fått känslan att detta med familjetraditioner och starka band till familjen (och då menar jag inte enbart föräldrar och syskon utan även fastrar, mostrar, kusiner, far- och morföräldrar....) är ännu mer utpräglat och viktigt här i USA än i Sverige. Rent generellt iallafall. Jag kan självklart ha helt fel, men om jag jämför mina amerikanska kompisar här med mina svenska vänner så känns det som om man i Sverige lägger en större tyngdpunkt på vänner, medan man här fokuserar något mer på familjen. Men kanske handlar detta mer om individuella skillnader än om nationella eller kulturella sådana? Jag vet inte säkert.

Men en sak vet jag iallafall med säkerhet. Och det är att jag verkligen hoppas att vi någon dag i framtiden kommer att kunna bo så att Ella har sin familj på närmare håll än nu. Jag älskar mitt liv här och nu. Och tanken på den dagen vi kommer att lämna NYC gör att jag känner mig nästan gråtfärdig. Det kommer vara med stort vemod och tungt hjärta jag lämnar denna stad som jag verkligen kommit att älska och känna mig så hemma i. Men ändå längtar jag ju till Sverige och framförallt känner jag att jag vill att Ella ska kunna träffa sin goa Faster A och Loff, sin mormor och sin farmor oftare än vad hon skulle göra om vi blev kvar här på andra sidan Atlanten. Att hon ska få möjligheten att knyta starka band till andra i familjen än mig och M. Att hon ska kunna utveckla sin känsla av familjetillhörighet. Känna tryggheten i att fler än mamma och pappa älskar henne. Bryr sig om henne. Och att hon också ska kunna få känna glädjen i att älska dem.
Man kan aldrig för mycket Kärlek.
Man kan aldrig ge för mycket Kärlek.

33 kommentarer:

Petchie75 sa...

Åh Saltis, vilket underbart vackert inlägg. Så tänkvärt, så fint. Du har som vanligt prickat in precis de tankar som jag tror att många av oss utlandssvenskar har. Jag hade liknande funderingar när Os syster och mamma var här med 2-åriga systerdottern, det var ju första gången som O och jag fick chans att lära känna henne och hon lära känna oss. Det var så underbart att höra henne kalla oss tío och tía (morbror och moster) och se speciellt O leka med henne. Vi hoppas ju flytta till Spanien, mycket för att vara närmare Os familj och kunna koncentrera semestrarna på den svenska delen av familjen, det känns viktigt att kunna göra det nu faktiskt.
Stor kram och jag ser framemot fler sådana här fina och tänkvärda blogginlägg.

Saltistjejen sa...

Petra,
TACK! Ja detta är verkligen något jag funderat en hel del över sedan vi fick Ella. Och nu när Svägerskan och Loff var här så blev det ännu tydligare på ngt vis, detta med familjeband och hur mycket viktigare jag känner att det är nu än tidigare. Att ens barn liksom "binder en samman" mer med resten av familjen. Att det känns svårt att vara den som "väljer" åt både barn och andra i familjen hur ofta de ska kunna få ses och hur starka band som de kan bygga upp tillsammans. Jag vill ju inte vara den som "förnekar" Ella att ha en riktigt bra relation med resterande medlemmar i familjen. Men det är samtidigt svårt eftersom vi trivs så väl med våra liv här, och framtiden i Sverige känns fortfarande så oviss beträffande jobb etc....
Jag förstår att du och O har liknande tankar eftersom ni nu snart ska flytta från PR, och då kommer såklart tankarna till Sverige vs Spanien.
Stor kram till dig!

Fritt ur hjärtat sa...

OjOjOj så börjar jag dagen med att storgråta! Ett helt fantastiskt inlägg, avklätt och naket. Jag kan naturligtvis inte säga något i frågan har inga som helst erfarenheter i att bo långt borta. Däremot har jag ganska många erfarenheter av tråkigheter och då är det skönt att ha familjen nära, det går inte att komma ifrån. Stor kram från mig idag!!

KARLAVAGNEN sa...

Det var vackert. Nyktert och vackert skrivet.

Anonym sa...

När jag började läsa ditt inlägg blev jag alldeles tårögd,sen började jag fundera, började känna värme och känna den kärlek som jag faktiskt känner till mina egna nära och kära.
Så från tårögd till glad under så kort tid, det är en underbar känsla och jag tackar för den!

Hoppas själv att min lilla familj kan hålla kvar den nära kontakt vi har med mor- och farföräldrar, syskon, syskonbarn, kusiner och kusinbarn även när vi flyttat till USA efter nyår.

Tack för det tänkvärda!

aussiekicki sa...

Otroligt fint skrivet, Saltis!
De känslor du beskriver är på pricken de jag kände/känner sedan barnen föddes. Helt plötsligt blev ens föräldrar och syskon på bådas sida så mycket viktigare.
Jag tror även att dina känslor förstärks av att ni sitter på andra sidan Atlanten. Jag känner samma sak här nere på södra hemisfären. Beslutet att flytta hem till Sverige igen känns helt rätt för oss även om jag vet att jag kommer längta tillbaka till Sydney.
Stor kram från Kicki, din syster i bloggvärlden!

Anonym sa...

Åh vilket underbart inlägg Saltis.
Du skriver det som jag tänker.
Det finns rätt så många paraleller när jag ser på våra liv.
Ensambarn, mor och farföräldrar som varit borta sedan småbarnsåldern eller aldrig ens varit där.
Visseligen har min far massor av syskon (10 från början) men han är näst yngst så alla mina "kusiner" är nu runt 50 och har redan barnbarn så den där släktkänslan har aldrig funnits för mig. Aldrig.

Men nu kan jag tycka att det är lite synd att man inte har något syskon eller släktingar på det där nära sättet.
T har en äldre bror som har familj så kusiner får Leon i a f. Om än bara två. Men ingen farmor eller faster för de är redan borta.

Jag kan inte ens föreställa mig smärtan att förlora sin pappa.
En sådan speciellt person som man litat på och räknat med hela sitt liv. Jag är rädd för när den dagen kommer till mig.
Vilse skulle jag nog bli. Den där lilla flickan som pappa fortfarande ser mig som skulle nog komma fram då.

För mina föräldrars skull och Leon's skulle jag önska att vi bodde närmare eller åtminstonde bara en flyg bort.
Men vi får väl trösta oss med att när man väl ses så får barnet dubbel eller trippeldos av kärlek på en gång... :D

Massor av kramar till er!!

Victoria sa...

Så fint och så sant skrivet! Jag blir varm i hjärtat av att läsa din text, jag känner så väl igen mig i dina tankar. Kramar/Vic

Annika sa...

Vad fint skrivet, Saltis. Och så sant!!
Du verkar ha haft en helt underbar farmor.
Jag förstår att begravningen efter din pappa står som i ett dunkel. man har nog svårt att minnas sådant glasklart. Jag tycker om hur du beskriver saknaden efter honom nu. Det är nog så det är, det är nog så det känns.

jag måste också muntra upp dig en aning vad gäller Ella och hennes svenska familj. Ibland är det ju så att familjen därhemma träffar utlandsboende mer än familj som bor i samma stad. Det blir inte av dom ses mer än till fdlsedagar o annat. Ofta är det så iallafall. Då blir tiden när den utlandsboende kommer hem riktig kvalitetstid och faktiskt kan det vara så att man träffar den utlandsboende mer än vad man tex träffar sin barn i Sverige.

Men visst är det AVSTÅND ändå!!! och dom där spontana besöken försvinner ju helt. Det är verkligen ngt att sakna OCH att känna sig vemodig över!!!

Kramar till dig!!

aurorabuddha sa...

Vilken intressant karma ni har i eran familj.

Var gren av familjetradet verkar do ut med denna generation i min familj. Vi fyra syskon har fatt 6 barn - av dom finns 5 kvar. Min Jakob omkom i en olycka for 8 ar sen - och jag har, precis som du just haft en arsdag. Att genomlida.

Och av dom 5 barnen ar det bara 1 som har fatt barn. Och det blir hon som for oss vidare i historien.

Jag har en god van hemma i Sverige som ingen slakt har. Hon vaxte upp med sin mamma och mormor, som bada var ankor och helt utan familj. Sa nar dom gick bort blev hon den enda kvar. Det finns inte en faster eller moster eller kusin. Ingenting. Hon ar gift och har 2 vuxna barn nu.

Jag tycker att familjehistoria - och karma som finns i familjer - ar sa himla intressant. Tack sa mycket for att du skrev om det har. Jag ska lasa om ditt inlagg, kanske skriver jag en kommentar till! Much love to you! :o)

Saltistjejen sa...

Fritt ur hjärtat,
oj en tår på morgonkvisten?! Ja det känns som om man vill ha familjen näramre än vad den är nu. Både min egen mamma och M´s familj. Och när det händer stora och omvälvande saker i ens liv är detta extra tydligt.
Kram!


Karlavagnen,
tack!!
:-)


Malin,
ja ni kommer säkert kunna hålla kontakten bra. Men det blir skillnad det blir det. Men är man medveten om det och jobbar aktivt för att relationerna ska fungera så går det givetvis. Det blir bara lite annorlunda.
Kram!!!


Aussiekicki,
visst är det så att avståndet kan göra känslan än starkare. Just detta att man itne "bara kan komma förbi". Och det känns tungt. Min mamma och även M´s mamma är inte heller några direkta resglada personer vilket gör träffar lite svårare. Svägerskan är dessutom väldigt flygrädd så man vet aldrig hur många fler Atlantflygningar hon orkar göra. Så visst känns det att man bor så långt bort. Jag gissar att om vi bott ngnstans i Europa så hade både min mamma och M´s säkert kunnat tänkt sig att komma oftare eftersom det då skulle vara både närmare och inte lika dyrt. Svägerskan skulle dessutom kasnke kunnat ta tåget...?
Men nu sitter vi här och även om det inte alls är lika långt som ni har till Sverige (inte på långa vägar) så är det ändå tillräckligt för att man ska känna av avståndet.
Tänk att ni flyttar hem snart!!!! HAha, jag vill verkligen träffas i T-inge så småningom. Det är ju sååå nära min gamla hemstad! :-)
KRAAAM!


Jess,
ja du och jag har rätt lika familjebild då. Lustigt egentligen! Och jag tycker som du att jag egentligen inte saknat syskon eller en större famij förrän på senare år. När man blivit vuxen. Nu känns det som om det varit roligt att ha haft syskon och ev syskonbarn.
Och så hoppsa jag att du får ha kvar din pappa och din mamma lääääänge än!!!!
Kramar!!!


Vic,
tack! Och ja ni bor ju ännu längre bort...
Kram!


Annika,
jo farmor var jättebra när jag var liten! Hon fanns liksom alltid där.
Och detta med att träfffas ofta eller ej är ju inte lätt att veta. Men jag vet ändå att om vi bodde i Sverige skulle Ella helt klart träffa både min mamma och M´s familj oftare än vad det verkar bli nu när vi är här. Särskilt som vi ju inte är hemma i Sverige så ofta eller länge heller. Som nu till jul t ex. Vi är borta i 18 dagar, vilket ändå kan låta rätt bra. Nästan 3 vekor. MEN då går ju två av dessa dagar i stort sett åt till att resa mellan Sverige-USA. Dessutom går ytterligare 2 dagar av dessa åt till att resa mellan S-holm och Skåne. Så av semestern blir det egentligen endast 14 dagar kvar att verkligen umgås med våra resp familjer. Och då blir det så att vi kommer spendera 1 vecka hos mamma och 1 vecka i Skåne. Mer än så blir det inte som Ella kommer att kunna umgås med sin mor- resp farmor. Tyvärr!! Och vi vet inte riktigt när vi kan åka till Sverige nästa gång.
Just nu känns det desutom tråkigt eftersom det händer så otroligt mycket under de här första åren. Att missa ett halvår är mycket nu.
Men visst, jag vet att vissa inte träffar sin familj oftare bara för att man bor nära. Men just nu skulle jag nog ändå föredra att ha närmare så man kunde ses oftare och lite minder intensivt varje gång. Mer sponanträffar.
Men, men, vi får se hur allt blir framöver.
Och vi trivs ju som sagt så otorligt bar här också. Synd att mn inte är snorrik och kan flyga hem oftare.
KRAAAMAR!

Saltistjejen sa...

Aurorabuddha,
ja detta med familjer och familjehistoria är oftast väldigt intressant. Och det kan verkligen vara så olika.
Vill även skivka en oerhört varm kram till dig såhär efter "din årsdag". Förtår att det måste vara så otroligt mycket tyngre för dig. Att förlora en förälder är svårt, men ändå på ngt vis naturens gång. Att förlora ett barn är emot allt allt allt! Jag kan inte ens tänka mig in i den situationen. Det är för jobbigt. För svårt.
Så en riktig bamsekram till dig!!!!

Helga sa...

Vilket fint inlägg! Så intressant att läsa om din familjehistoria!

Tack!

Marianne sa...

Å vad många tankar du väcker. Jag är också ett väldigt "ensamt" barn. Inga syskon, inga mostrar och morbröder, mamma och pappa är döda, mormor och morfar dog för länge sedan. Genom att mamma var fosterbarn när hon var liten har jag fosterkusinbarn i min ålder och vi umgicks när vi var små, men vi har nog inte setts sedan vi var i 13-årsåldern.

Fastrar och farbröder och en drös kusiner har jag - men i Indonesien och dem har jag aldrig träffat. Vet bara vad ett par av dem heter, och vet faktiskt inte riktigt hur jag skulle kunna få kontakt med dem i dag.

Så den enda riktiga släkt jag har är min son och mina barnbarn.

Så länge jag är gift med Klas (och det hoppas jag varar livet ut) har jag naturligtvis hans släkt också, men den är ju mer till låns.

Jag är så glad att mina barnbarn har många släktingar på sin mors sida. Jag förstår att du vill att Ella ska få vara nära sin släkt så att de verkligen finns för henne och hon för dem.

Nej, nu vill jag tänka på annat.
Stora kramar!

Anna, Fair and True sa...

Vilket fint inlägg du har skrivit! Du är så bra på att skriva och sätta ord på hur du känner. Jag satt på jobbet och fick skärpa, kunde ju inte sitta och gråta på jobbet!

Jag förstår att du känner så här särskilt nu när ni har fått Ella. Och kanske särskilt när man har en liten familj som du har.

Jag har också en ganska liten familj om än lite större än din. Mina föräldrar har bara var sitt syskon. Dessa har iofs fått tre barn var så jag har i alla fall sex kusiner. Men när det gäller mina egna syskon så har jag bara en bror och han har ett förståndshandikapp och kommer därför aldrig skaffa barn. Både under min uppväxt så har särskilt ett par av mina kusiner blivit desto viktigare även om vi inte har samma relation som syskon har.

Min kille har endast en syster så våra barns kusiner blir ju de eventuella barn hon får. Därför har jag i alla fall kännt att jag vill ha två eller tre barn för att jag vill att varje barn ska ha fler omkring sig i framtiden. Och för att det ska finnas fler som kan ta hand om oss som gammal (man vet ju inte hur äldrevården ser ut då).

Så mina tankar har framför allt att göra med detta men jag har ju också bott utomlands och haft minst ett seriösare längre förhållande med en icke-svensk och således funderat en hel del på detta att bo utomlands med barn långt från familj och vänner.

Du nämnde något om att man kanske bryr sig mer om vänner än släkt i Sverige. Jag tycker det beror lite på. I min släkt har vi alltid umgåtts mycket och träffats vid varje födelsedag - t ex nu när mina kusiners barn fyller år så är vi inbjudna dit. Men i Peters familj så har de inte alls den relationen eller traditionen och han kanske träffar sina kusiner en eller ett par gånger om året. Så jag tror det är lite individuellt från familj till familj. T ex britterna (som jag jobbar för) pratar ofta om hur familjen är så viktigt för svenskarna. Då brukar de nämna både relation till familj och släkt och t ex att förena jobb och familj.

Saltistjejen sa...

Helga,
tack!

Marianne,
ja då sitter vi lite i samma båt du och jag då... Men egentligen så tycker jag inte att storleken är det som spelar roll, men visst hade jag görna haft ett syskon eller två. Men jag känner även personer som har fler syskon men som nästan aldrig hörs av trots detta. Men i vissa stunder i livet så har de kanske ändå glädje av varandra??
Du verkar ha en underbar man och son så du HAR ju verkligen familj ändå! Och det är ju som sagt kvaliteten och inte kvantiteten på relationer som räknas!
Stor varm kram!!


Anna,
ja det är ju lite speciellt detta med just familjerelationer. Det finns hur många varianter som helst på det. Ungefär lika många som det finns familjer...
Men som sagt det är verkligen något nag börjat fundera mer på nu sedan Ella kom. Innan tyckte jag inte det kändes på samma vis. En klyscha kanske detta att familjen känns viktigare när man själv får barn, men på mig verkar den stämma... ;-)
Jo kanske är det som du säger mer på "individnivå" än nationell detta med just familjetraditioner vs vänskapsband. Men här är ju t ex mors dag något enormt. En jättehögtid. Medan hemma firar man ju inte alls på det viset. Och saker som t ex bröllop här tycker jag verkar vara något där folk här bjuder in hur mycket familj och släkt som helst. Kusinerskusiner.... Och i Sverige är det kanske mer den närmsta familjen.
Men som sagt, jag tror att detta med nära och frekventa familjeträffar är mer beroende av familj än i vilket land??
Kramkram!

Anna, Fair and True sa...

Du har nog rätt att Mors dag firas mer i USA (på gott och ont iofs, känns lite kommersiellt ibland). Men även t ex Mors dag är en dag som firas olika om man jämför min familj och Peters. I vår familj har vi alltid uppmärksammat det med en blomma eller någon lite present och fika alternativt tårta. Detsamma med namnsdagar. Men inte i P:s familj. De har inte ens koll på namnsdagar. Nu har vi i min familj iofs inte firat Mors dag och dylikt med hela släkten men vi ses annars en hel del.

Det där med bröllop har du nog rätt om. Som sagt, hemma är det mer nära familj och vänner och de som ska gifta sig väljer själv. I USA är det även en hel del vänner till föräldrarna som ska bjudas in. Men oftast betalar ju det hela kalaset så då kanske det inte är mer än rätt att deras vänner och släktingar på långt håll också får vara med.

Desiree sa...

Du skriver väldigt fint. Jag beklar verkligen sorgen över att du behövt mista din älskade pappa så tidigt i livet. Ibland är livet väldigt orättvist. Jag förstår att du verkligen tycker att det är synd att vare sig M eller Ella fått träffa någon som betytt så mycket för dig och som du håller så kär. Jag förstår dig också verkligen till fullo över att du hoppas att någon dag framöver ni kommer att bo så att Ella får närmre och starkare vardagsband till sin familj som hon har i Sverige både på din sida och på M:s sida. Familj är ju något väldigt viktigt. Jag känner precis likadant och har faktiskt börjat känna så starkare och starkare allt sedan vi flyttade hit till USA. Det har varit en fantastisk chans att få bo här men jag känner att jag absolut inte vill stanna här för all framtid. Jag vill hem till mina nära och kära och kunna träffas mer än några gånger per år.

Stor kram till dig. Din pappa kommer alltid att leva vidare i alla de vackra minnena du har från och om honom. Dessa minnen kan du dela med dig av till Ella så att hon får lära känna sin morfar genom dig och dessa minnen.

Syster i söder sa...

Ååååå Anna! Jag blir helt varm i hjärtat när jag läser detta en vecka som denna när riktigt stora saker är på gång i livet (nej inget bröllop eller barn). Ska uppdatera er snart!

Kanske är det så att familjens vikt blir just tydligare när man får barn. Och det är ju i så fall bra. Men såklart urjobbigt eftersom vi är så långt ifrån varandra. Och tro mig, det är det ju för oss alla. Men när man väl är hos er känns det som rent lyxen, att spendera tiden med er och Ella i en stad som NY.

Krama alla från mig!

Saltistjejen sa...

Anna,
javisst är det olika hu man firar familjehögtider i olika familjer. Vi har aldrig riktigt "firat" mors eller fars dag alls i min familj. Inte med att ses eller kpa presenter eller så, men kasnke ett telefonsamtal om man mins. Vi har heller inte firat namnsdagar (mer än min haha!). Släkten träffade vi ju mest när farmor fortfarande levde, men efter hennes och pappas död så har vi inte umgåtts mycket med släkten ehller. Mamma har kontakt med ett par av pappas släktingar men inte så många.


Desiree,
ja jag har förstått att du känt mer och mer för att återvända till Sverige så småningom. Att vara långt från nära och kära är tufft. Man är självklart olika och vissa har ett större behov att se familj och vänner oftare. Jag har t ex större behov av detta än M, men jag tror att även han tycker att det känns viktigare nu med Ella i våra liv.
Kanske kommer vi en dag att bo i samma stad Desiree? Typ S-holm??! ;-)
Då kan vi ju träffas också, haha det vore skoj!
Många många kramar!!!!


Ann,
gumman! Jag har hört lite om allt som händer nu. Jag kan bara säga att jag håller på dig! Oavsett vad du beslutar.
Och jaaaaa, det var sååååå underbart härligt när du och Loff var här och jag saknar er mycket och längtar tills vi ses i december igen.
Kraaaaaam!!!

Anonym sa...

Otroligt fint skrivet, och rörande. Det var nära till tårarna. Kloka tankar!

kram

Saltistjejen sa...

Jeanette,
å tack!!! Jag blir jätteglad över att du tyckte om inlägget.
Kram!

Malin sa...

Hej,

Ett ofantligt vackert & fint inlägg. Jag har ännu inga barn själv. Flera av mina vänner har barn & min bror har barn. Det var något annat som hände i kroppen när jag höll mitt brorsbarn i kroppen. Det var det närmaste ett eget barn jag kunde komma. Mitt kött & blod. Började fundera på familje koncelationer, det faktum att min bror nu bildade en egen familj. Nu så här 4 år senare, så tycker jag att A har gjort att vår familj har kommit varann närmare. Nu funderar jag på om jag kommer att få likadanna känslor för hans syskon som kommer nästa år. Tack för en mysig blogg, har följt den ett bra tag utan att lämna ngt avtryck.

p.s New York är en underbar stad.

Saltistjejen sa...

30+ kvinna in the city,
å TACk! Jag blir verkligen jätteglad att du läser min blogg och tycker om den!!! :-) Jätteroligt att du nu också "ger dig till känna". Välkommen sägare jag trots att du följt bloggen ett tag utan att "synas".
Jag tror verkligen att det kan vara så att barn för familjemedemmar närmare varandra. Absolut. Och det du känner för ditt brorsbarn A kommer du med största säkerhet att känna inför det "nya" barn som din bror kommer få nästa år.
Vad fint att du känner så för din brors familj! :-)
Kram!!

Lullun sa...

Vilket fint inlägg som på många sätt berör sådant jag själv upplevt och tänkt mycket över. Ja, även vår bakgrund liknar till viss del varandras, men ändå inte.

Jag började också skriva en lång svamlande svarskommentar, men inser nu att jag faktiskt är för trött för att få till något som går att förstå, så jag får nog återkomma istället.

En stor kram härifrån iaf och tack för det personliga, tänkvärda och fina inlägget!

Saltistjejen sa...

Lullun,
ja du känner ju verkligen till hur det är att få barn när man är långt från resten av familjen. Men precis som vi har du ju valt att bo just där du bor. Det kan kännas både skönt men ibland också tungt att veta att man själv har valt sin situation.
Tycker du ska gå och vila nu så att du får lite energi. Många energikramar härifrån till er!
:-)

Anne sa...

Saltis,
Jag läste ditt inlägg först nu (såg att du skrivit det för fler dagar sedan). Jag vet inte vad jag ska säga, jag är stum av känslor. Du skriver så vackert, så känslosamt och så mitt prick fångar du många känslor, tankar och funderingar som även finns hos mig. Tack, tack snälla fina du för ett så fint inlägg.
Jag har lite svårt att släppa det, märker att det etsade sig fast i mina tankar och att jag började fundera ganska mycket på detta.
Som endabarn, förvisso med 3 kusiner som finns på pappret men som jag aldrig haft nån kontakt med direkt, så känner jag ju igen mycket av det du skriver. Jag förstår till fullo att du tänker mer på alla dessa saker, nu när du har Ella och vad du önskar för henne.
Jag tror att du har rätt när du säger att man kanske fokuserar mer på familjen här (men vad vet jag....känner inte så många). Å andra sidan tror jag Annika har rätt i det hon säger också, att även om man finns på nära håll kanske man inte alls träffas särskilt ofta utan bara till födelsedagar. Så avståndet behöver nog inte alltid vara det avgörande.
Men det är klart, det är ju onekligen enklare om man vill och önskar att vårda famijebanden om man bor närmare varann.
Så väldigt bra skrivet Saltis, så väldig bra.

Saltistjejen sa...

Anne,
å tack vilka jättefina ord!!!! :-) Blir väldigt glad över att du tog emot inlägget så bra!
Och visst är det så att avstånd inte alls behöver betyda ALLT, men det jag känner är ändå att i "min" värd så kommer jag inte att kunna vara så mycket hemma i Sverige att det skulle kunna kompensera. Jag vet att Annika lever ett annorlunda liv, och om jag skulle kunna åka till Sverige osh stanna så länge som hon gör varje år så skulle det säkert kännas annorlunda. Men för min del så handlar det om att kunna åka en eller max två gånger per år ungefär och då stanna 1-2 veckor per gång. Eftersom både min och M´s mamma inte är några direkt resfantaster och de blir dessutom äldre, så tror jag inte att de kommer komma så ofta hit heller.
Nej, jag känner att avståndet i vårt fall ÄR väldigt långt och helt klart påverkar hur ofta man kan ses. Visst hade vi avstånd till M´s familj redan i Sverige men det är ju verkligen inget i jämförelse!
Och visst är det detta som gör det så svårt med att leva på ett helt annat ställe. Jag älskar som sagt livet här just nu, men detta med familjebanden känns som om det blir viktigare o viktigare på ngt sätt. Och då är avståndet verkligen något som inte känns bra.
Tack igen för dina fina ord!
Kram!!!!

Eleonora sa...

Söta lilla vännen,
Så vackert du skriver om din lilla mormor och om din pappa. Det känns hur mycket dom har betytt för dig, fast du kanske var lite för ung just då för att förstå det. Men sådant kommer tillbaka och det har det verkligen gjort för dig. Helt naturligt när man fått ett eget litet barn och tankarna vandrar runt om vilka som "verkligen" skulle bry sig om och välkomna ett nytt litet liv. Men vet du det räcker så gott med de underbara föräldrar hon har. Och så finns ju än så länge även en mormor och en farmor. Hoppas dom får vara med länge till.

Hoppas ni får riktigt skönt i stugan ni har hyrt. Det låter i alla fall underbart. Nu gäller det att vädrets makter också visar sig från den goda sidan.

Här i Saltis är det grått och det har regnat en hel del. MEN flera underbara Britt-sommardagar har vi haft och då är det bara promenader ner till havet som gäller.

Ha en riktigt skön weekend och många kramar från Saltis och mig.

PS. läste hur suveränt fint du delat ut Awarden du fick av mig och det gläder mig verkligen.

Anonym sa...

Jag kan inte heller låta bli att kommentera ditt inlägg. Jag brukar kika in här på din blogg då och då men har inte kommenterat förut. Du kan verkligen skriva... Dina tankar och funderingar går verkligen rakt in i hjärta och sinne. Och det får en att tänka på vad man själv har, och att man måste ta vara på de människor man har runt sig. En dag finns de inte mer...

Anonym sa...

Ett mycket vackert inlägg! Just nu värdesätter jag min familj jättemycket, särskilt när jag flyttade hemifrån + att jag har blivit äldre. Jag fasar faktiskt att någon olycka skulle drabba familjen och de som står mig nära. Men man ska kunna uppskatta det som man har nu! :)

Oakbeach sa...

Eleonora,
å Tack!! Jag blir verkligen glad över att du tyckte om inlägget. Och ja, både mn farmor och min pappa betydde mycket för mig.
Ang stughelgen så var den helt underbar! Men det ska jag skriva er om senare. :-)
Och detta med awarden ja, jag är ju så glad över att du gav MIG den och självklart ville jag då ge den vidare till andra bloggare på ett bra vis.
Kram!


Mia R,
hej!!! Vd kul med ett nytt "ansikte" tll en läsare! :-) Jag blir så glad när nya läsare "kliver ut ut mörkret" och visar sig sig här på bloggen!
Och det gläder mig jättemycket att du tycker om min blogg. Tack för din fina komplimang om mina texter också! Det värmer.
Kram!!


Sarah,
ja jag tycker också att man fick en annan relation till familjen efter att man flyttat hemfrån. Det är lättare att värdesätta och uppskatta sin familj när man inte har de vardagliga "slitningarna" som ofta uppstår särskilt mellan föräldrar och "barn".
Och ja, jag hoppas att vi alla tar vara på sina nära och kära medan tid är. Det är nte alltid helt lätt tyvärr. vardagen kan lätt stjäla alltför mycket tid och energi.
kram!

Saltistjejen sa...

Åneeeej!!!
jag gjorde det IGEN! JAg skriver på M´s dator ch självklart kommenterade jag i hans namn! Grrr! Jaja, min svarskommentar ovan är alltså inte alls Mats so det står utan MIN. Min min min. Saltis egen svarskomentar. Sorry!!!!