tisdag, juni 02, 2009

Ett år och en vattendelare senare

Tänk att det är 1 år sedan exakt på dagen idag.
Ett år. Det mest omvälvande året hittills i mitt vuxna liv.

Idag för exakt ett år sedan gick jag upp som vanligt på morgonen. Åt min frukost och promenerade till tunnelbanan. Eller snarare vaggade eftersom jag då börjat få lite småont i ena benet när jag gick på grund av min sciatica. Jag minns att jag hade satt på mig min ganska nyligen inköpte mammatop. En kortärmad somrig sak med blommor i gult och orange-aprikos. Jag hade även på mig ett par mamma-capribyxor som satt lite lite för tight runt magen. Minns att jag inte tyckte de var helt bekväma. Tänkte att det nog var sista dagen jag skulle ha de på mig för mina Braxton Hicks blev lite värre när jag hade de som tryckte på magen. På fötterna mina bekväma grågröna  skechers sneakers.

Efter endast en station hände det. 86th street. Jag flyttade mig lite på bänken och ooouupssss plötsligt känner jag att det blir lite vått. Jag läcker! Så pinsamt!!!!!! Urinläckage. Jo för det får man ju ofta i slutet av graviditeten. Kan det vara det?!?!
Varje gång jag rör mig läcker det lite till. När tåget är uppe ur underjorden ringer jag självklart M. Och ja, jag ska inte upprepa mig för hundrade gången med att återberätta saker och ting i detalj. Men visst sjuttsingen var det läckage alltid. Fast inte urinläckage.... det var helt andra vätskor som sakta sipprade ut. Sipprade sakta. Tills jag reste mig upp för att kliva av tåget i slutstationen i Bronx. Då "Flosch!!" Sipprandet övergick plötsligt i ett vattenfall. Sjöblöt från låren och ner. Nu insåg även jag att det inte handlat om att jag suttit och kissat på mig lite sådär pinsamt i smyg. Nej, det är helt enkelt vattnet som gått. Rakt ner i mina skor! Nu tjippar de med varje steg jag tar. Tjipp tjipp. Våtvarma omslag runt fötterna. Lämnar jag spår efter mig på perrongen också?

Efter att ha ringt
- M för att berätta vad som hänt
- en kompis på labbet med bil som skulle komma och hämta mig
- min gyn
- 911 för att efter påtryckningar från personer runtomkring mig kalla på en ambulans.
- M igen

Och sedan
- blivit ledd till en stol där jag kan sitta ner
- ha tackat nej till ambulansen eftersom det visar sig att de endast får köra till närmsta sjukhus och jag inte vill hamna på ett sjukhus i Bronx.
-  så småningom hoppat in i bilen som mina vänner hämtade mig med.
- ringt min gyn igen
- ringt M igen
- konverserat mina vänner i bilen på väg ner mot Manhattan
- börjat inse så smått vad som egentligen just hänt

allt just i den ordningen, så anlände jag till Upper East Side och New York Presbyterian Hospital där M stod och väntade vid entrén. 

Efter detta blev det inskrivning på sjukhuset. Ultraljud, uppkoppling mot hjärtljudsmonitorer och steroidsprutor. Och väntan väntan väntan. Olika undersökningar. Sedan mer väntan. Jag delar rum med en kvinna som väntar trillingar. Jag känner mig lyckligt lottad. På flera vis. Hennes små tjejer vill tydligen också ut. Men hon är mycket kortare gången än jag. Jag ligger före hela 6 veckor. Hon hoppas att barnen inte ska komma förrän i vecka 29. Jag är redan i vecka 33. Hon har redan legat inlagd i en dryg vecka. Jag har just anlänt. Hon  är mer eller mindre ordinerad "bed rest". Jag får röra mig och kan gå fritt. Även om hennes barn skulle lyckas vara kvar till vecka 29 så innebär detta att betydligt fler komplikationer troligen kommer uppkomma. Om de kommer ändå tidigare ökar såklart risken än mer. För min dotters del är det inte alls särskilt kritiskt. Iallafall inte rent statistiskt och i teorin. Men självklart finns ett stänk av oro där i bakgrunden ändå. Den poppar upp ibland. Ändå känner jag mig mest rätt lugn. Trygg. New York-Presbyterian Hospital är välkänt för att vara otroligt bra när det gäller komplikationer före, under och efter förlossningar. De har en mycket bra intensivvård för prematura barn (NICU). Jag känner att jag är i goda händer.

Det är måndag den 2 juni. Man vill försöka hålla kvar Lill-Skruttan i en vecka till om det är möjligt. Jag inser att jag inte kommer att komma ut från sjukhuset förrän mitt barn, min dotter är född. Tanken svindlar. Hjälp! Jag är inte riktigt mentalt förberedd! Hallå, det var ju de här veckorna jag skulle förbereda mig! På förlossning, värkar, och smärtlindring. Men kanske framförallt på detta stora att bli mamma. Att verkligen försöka inse detta. Försöka förstå. Att avsluta saker på jobbet och liksom "boa in" lite mer hemma. Fixa iordning inför ankomsten av den nya familjemedlemmen. Herregud, vi ska ju ha barn! Och nu kommer det att ske inom loppet av ett par dagar eller max en vecka. För ifall hon inte kommit innan veckan är slut kommer man att sätta igång det hela säger min gyn. Eftersom vattnet gått och det är högre infektionsrisk då så längre än en vecka vill man inte att det ska ta. Då ska steroiderna ha gjort sitt också så lungorna ska vara i stort ett färdiga.

Mina tankar och känslor åker hit och dit. Lite oro samsas som sagt med kolugn. Men mest av allt en overklighetskänsla som ligger som en plastfilm över allt. Som en dröm. Inte på riktigt. När ska jag vakna? Stackars M känner sig nog lika förvirrad som jag. Det kommande dygnet vandrar han mellan sjukhuset, jobbet och hemmet. Fram och tillbaka. Otaliga rundor. Vi pratar mest praktiska saker. Försöker nog båda ta in detta nya händelseförlopp var och en på sitt eget sätt. 
På kvällen får jag besök av några vänner. Det känns bra. Annars sköter M kontakten med världen därute. Telefonsamtal, sms, email. Familjen underrättas och uppdateras regelbundet. I stort sett handlar det om inget nytt. Allt under kontroll. Iallafall för tillfället. Det känns som om vi befinner oss i en bubbla. Frågan är bara när bubblan ska spricka och hur världen där utanför då kommer se ut?

Ett år sedan. På dagen. Vattenläckage som blir till ett vattenfall. Som i sin tur faktiskt blir till en symbolisk vattendelare vilken kommer att avgränsa Tiden Före från Tiden Efter. En skiljelinje i livet. En Point of No return. Startskottet till ett liv jag tidigare inte ens kunnat föreställa mig trots att jag faktiskt försökt. 

Och tjipp-tjipp-skorna har jag faktiskt kvar. Fast efter att M körde dem i tvättmaskinen såg de inte särskilt bra ut. Under året som gått har ändå jag använt dem lite sporadiskt. Enbart för att de ju är så himla sköna. Fortfarande. Trots att de ser ut som jag-vet-inte-vad. Men nu tror jag det är dags att slänga dem. De har gjort sitt och får inte vara kvar ens av nostalgiska skäl. Jag har faktiskt köpt nya sketchers sneakers. Exakt samma modell men annan färg.... Nytt år nya sneakers. Inte direkt samma kaliber som vattendelar-symboliken. Att skilja året som gått från året som komma ska med ett par nya sneakers menar jag. Å andra sidan passar det ju med verkligheten. En vattendelare utgör en gräns. Symboliskt en skillnad mellan och nu. Ett före och ett efter. Men ett par nya skor är ju något man skaffar för att lättare promenera vidare längs vägen. De utgör ingen gräns utan är helt enkelt bara ett skönt transportmedel som underlättar färden. 
Härifrån och framåt. 
Mot nya äventyr.


17 kommentarer:

Susanna sa...

Vilken FANTASTISK berättelse! Och att vattnet gick på tunnelbanan... Ja, herregud! :) KRAM!

Camilla sa...

Vilket fint inlägg!
Livet kom in i en ny fas för er där en ny liten person står i fokus. Det måste vara världens häftigaste känsla när man får träffa den lilla personen som man har väntat på så länge.

Många gånger i livet stöter man ju på en "vattendelare" men kanske inte alls lika påtagligt :)

Ha en bra dag o njut av lill-tjejens första födelsedag.

Camilla

Marianne sa...

Å, ja Saltis! Det där minns jag också som i går! Jag gråter inte riktigt lika mycket nu som jag gjorde då, men åh ... Tänk att det redan är ett år sedan. Då, för ett år sedan, var vi många som var inne här på din blogg var tionde minut ungefär för att se om du hade uppdaterat, och som tur var hade du det lite som terapi när du låg där och väntade, så vi fick lite nyheter då och då.

Och GLÄDJEN när du kunde meddela att allt hade gått bra och att lilla Gotjejen var född och mådde bra! Det glömmer jag aldrig!

Tänk, då fyller hon redan ett år, det var den 3:e, stämmer det? I morgon? Eller var det den 4:e? Jag är hemskt dålig på datum.

STORA, STORA KRAMAR!

Suzesan sa...

Ja jisses då så fort tiden går. Det var precis i den vevan som jag skrev kommantar på din blogg. Sen har jag hängt här sen dess;)Det var nervöst när du berättade om när vattnet gick...så blev det en sån fin Lill-Skrutta lilla Ella prinsessa.
Ha en bra dag
Kram
/Susanne

Millan sa...

Ja josses... tank att det ar ett helt ar sedan redan. Sanslost! Och aven om det var valdigt dramatiskt och sakert valdigt laskigt dar i borjan sa later det lite coolt att borja sin forlossning med att vattnet gar saq dar ratt och slatt. Det hander ju valdigt sallan egentligen!
Visst ar det sa att man alltid sedan kommer dela tiden i fore och efter... livet forandras ju och enbart till det battre! Snart har hon varit med er ett helt ar... ja det ar inte klokt!! stor kram

Fritt ur hjärtat sa...

Oh ja jag minns också som igår hur vi alla gick i väntans tider. Hur jag kollade 100 gånger om dagen om det var uppdaterat. Tänk att det redan är ett år sedan.

underytanjag sa...

Grattis till lilla gumman! Du skriver så fint, kram på dig.

Annika sa...

Jag med, jag minns det som iGÅR!!!
Hur chockerande det var att LÄSA ditt inlägg den där dagen, och hur jag kollade och kollade och kollade efter uppdateringa.
OCh så gick det så BRA med lill Ellan!!
Men vilken oro innan hon kom!
OCH vilket drama för er som var inblandade, och även för oss som hängde med över bloggen.
KRAM!!!!!!!

Anna, Fair and True sa...

Tänk vad fort det gått! Nu är hon snart ett år! Jag hade precis börjat läsa din blogg i samma veva, några veckor innan tror jag, så det var spännande! Bra skrivet också, vattendelare!
Kram!

Saltistjejen sa...

Susanna,
haha ja så var det. Nu snart EXAKT ett år sedan.
Kram!


Camilla,
tack! ja jag tycker det är helt otroligt att man varje dag får lära känna denna lilla nya och helt unika person lite mer. Helt fantastiskt!
Kram!


Marianne,
haha, bra att du itne gråter lika mycket nu! Spara tårarna gumman! :-)
Ja, året har gått fort. Även om det känts lngt också på ett annat vis. Vårt första år som föräldrar.
Ja jag minns också att jag skrev en del på bloggen då. För att bearbeta tankar och känslor lite. och för att göra väntan lite kortare...
Och på torsdag fyller hon 1 år. Den 4e juni. Men det blir itne kalas förrän på lördag. På självaste nationaldagen )Sveriges alltså).
Kramar!!


Suzesan,
javisst går tiden snabbt. Ibland undrar man verkligen hur snabbt det kan gå.
Och visst var det lite nervöst då för ett år sedan.
Det är roligt att du fortfarande vill hänga med på Lilltjejens resa!
Kram!


Millan,
Ja såhär i efterhand är det ju lite roligt att det blev en så dramatsik start för henne här i livet. När man sitter emd facit i handen och vet att allt gick bra. Fast jag var på ngt sätt ändå rätt lugn även DÅ. Kanske graviditetshormoner, eller bara chocken, vad vet jag?! Självklart fanns lite oro och nervositet där men inte alls så mycket som man skulle kunna tro.
Kram!!


Fritt ur Hjärtat,
haha, ja jag minns alla ni läsare som följde och som kommenterade. Det var verkligen ett stort stöd för mig då! Jag vet att vissa funderade över hur ja orkade skriva på bloggen då, men för mig var det verkligen ett stöd jag behövde. Att få sätta ord på tankar och känslor och verätta om händelserna var liksom lugnande för mig. Ett sätt att tänka och känna mer aktivt. Och era kommentarer samt vetskapen om att ni tänkte på mig och följde oss var ett jättestöd!
Tack!
Och kram!!


Undeytanjag,
tack!
Kram!


Annika,
ja du Annika det jag skrev till fritt ur Hjärtat gäller såklart dig och ALLA som följde bloggen då. Ni var ett underbart stöd för mig!
Helt otroligt egentligen. Att tänka sig att folk från så många olika länder följde henes ankomst!
:-)
Stor Kram!

petchie sa...

En helt underbar berättelse Saltis! Och att vi är så många som var med via bloggen, det var oroligt och spännande även för oss.
Ett år går så fort och jag antar ännu fortare för dig som har lilla Ella att jämföra med!
På tal om tjipp-skor, jag gick min PW i ÖSREGN idag och blev dyblöt - verkligen så blöt som man kan bli... Får se om gympadojjorna överlever!?
Kram!!

Desiree sa...

Oj har det redan hunnit gå ett år! Den lilla söta Ella fyller alltså ett idag. Wow, du får gratta henne så mycket. Hur ska ni fira den lilla? Ha en bra dag hela familjen.

Stort grattis på ettårsdagen Ella!

Saltistjejen sa...

Petchie,
ojdå!!! Regnade som när D och C var hos er och skulle hika i regnskogen??
Hoppas skorna klarar sig!
kram!!


Desiree,
japp ett år. fast hon fyller inte förrän på torsdag eftersom hon ju inte kom ut förrän då. Hon stannad snällt kvar ett par dagar i magen. Som vi hoppades. :-)
Det blir kalas på lördag. Grillning ute om det är fint väder vilket vi hoppas för vår lilla lägenhet är inte så rolig att ha kalas i...
kram!!

Jess sa...

Gud va snabbt tiden gått för jag minns också dagen när jag läste ditt inlägg om dramat på tunnelbanan.
Vi hade ju mer eller mindre just fått Leon och jag såg fram emot att läsa om din förlossning men att den skulle komma så fort efter min trodde jag inte...men jag tror att jag skämtsamt skrivit nått om att du kanske också skulle få tidigare..minns inte riktigt.

Det är verkligen ett liv före och efter sipprande och vattenfall.

Hoppas att ni får en underbar födelsedag för Ella och att hon får en massa fina pressies.

KRAM!

Fia sa...

Åh, hjälp har det redan gått ett helt år sedan detta hände?? Ja för er så känns det nog inte som så mycket, ni har ju dessutom utökat er familj med ytterligare en medlem sedan dess..och alla dessa dagar som smälter ihop till det vi kallar för ett liv...alla nätter hon inte ville sova, de gånger hon kräktes överallt..de dagar som STORA saker hände...hon satt upp...hon upptäckte världen...hon började på dagis...hon charmade nya människor..åh vilket underbart år ni har haft!! Jag önskar er många fler!!! Kramar tiller alla!

Saltistjejen sa...

Jess,
ja visst har tiden gått snabbt! Man fattar knappt.
jag minns att jag tänkte på just er och Leon samt ett par andra vänner som fick barn ungefär då i krokarna.
Det kändes så lustigt att barnen plötsligt var födda så tätt när man först hade trott att Ella skulle komma senare. Alla hade dessutom sagt til mig att som förstagångsföderska var sannolikheten stor att man skulle gå över tiden. Så jag ahde nästan mer siktat in mig på augusti. Och så belv det juni!
Kramar!!

Saltistjejen sa...

Fia,
gulledu!
Tack! ja det har verkligen varit ett händelserikt år för oss. Livet är helt klart lite annorlunda nu än innan.
Och egentligen har vi ju fått 2 nya familjemedlemmar under året, även om det är Ella som varit den som förändrat våra liv mest. :-)
Bamsekramar till dig!!!