Ett år och en vattendelare senare

Tänk att det är 1 år sedan exakt på dagen idag.
Ett år. Det mest omvälvande året hittills i mitt vuxna liv.

Idag för exakt ett år sedan gick jag upp som vanligt på morgonen. Åt min frukost och promenerade till tunnelbanan. Eller snarare vaggade eftersom jag då börjat få lite småont i ena benet när jag gick på grund av min sciatica. Jag minns att jag hade satt på mig min ganska nyligen inköpte mammatop. En kortärmad somrig sak med blommor i gult och orange-aprikos. Jag hade även på mig ett par mamma-capribyxor som satt lite lite för tight runt magen. Minns att jag inte tyckte de var helt bekväma. Tänkte att det nog var sista dagen jag skulle ha de på mig för mina Braxton Hicks blev lite värre när jag hade de som tryckte på magen. På fötterna mina bekväma grågröna  skechers sneakers.

Efter endast en station hände det. 86th street. Jag flyttade mig lite på bänken och ooouupssss plötsligt känner jag att det blir lite vått. Jag läcker! Så pinsamt!!!!!! Urinläckage. Jo för det får man ju ofta i slutet av graviditeten. Kan det vara det?!?!

Varje gång jag rör mig läcker det lite till. När tåget är uppe ur underjorden ringer jag självklart M. Och ja, jag ska inte upprepa mig för hundrade gången med att återberätta saker och ting i detalj. Men visst sjuttsingen var det läckage alltid. Fast inte urinläckage.... det var helt andra vätskor som sakta sipprade ut. Sipprade sakta. Tills jag reste mig upp för att kliva av tåget i slutstationen i Bronx. Då "Flosch!!" Sipprandet övergick plötsligt i ett vattenfall. Sjöblöt från låren och ner. Nu insåg även jag att det inte handlat om att jag suttit och kissat på mig lite sådär pinsamt i smyg. Nej, det är helt enkelt vattnet som gått. Rakt ner i mina skor! Nu tjippar de med varje steg jag tar. Tjipp tjipp. Våtvarma omslag runt fötterna. Lämnar jag spår efter mig på perrongen också?

Efter att ha ringt

- M för att berätta vad som hänt

- en kompis på labbet med bil som skulle komma och hämta mig

- min gyn

- 911 för att efter påtryckningar från personer runtomkring mig kalla på en ambulans.

- M igen

Och sedan

- blivit ledd till en stol där jag kan sitta ner

- ha tackat nej till ambulansen eftersom det visar sig att de endast får köra till närmsta sjukhus och jag inte vill hamna på ett sjukhus i Bronx.

-  så småningom hoppat in i bilen som mina vänner hämtade mig med.

- ringt min gyn igen

- ringt M igen

- konverserat mina vänner i bilen på väg ner mot Manhattan

- börjat inse så smått vad som egentligen just hänt

allt just i den ordningen, så anlände jag till Upper East Side och New York Presbyterian Hospital där M stod och väntade vid entrén. 

Efter detta blev det inskrivning på sjukhuset. Ultraljud, uppkoppling mot hjärtljudsmonitorer och steroidsprutor. Och väntan väntan väntan. Olika undersökningar. Sedan mer väntan. Jag delar rum med en kvinna som väntar trillingar. Jag känner mig lyckligt lottad. På flera vis. Hennes små tjejer vill tydligen också ut. Men hon är mycket kortare gången än jag. Jag ligger före hela 6 veckor. Hon hoppas att barnen inte ska komma förrän i vecka 29. Jag är redan i vecka 33. Hon har redan legat inlagd i en dryg vecka. Jag har just anlänt. Hon  är mer eller mindre ordinerad "bed rest". Jag får röra mig och kan gå fritt. Även om hennes barn skulle lyckas vara kvar till vecka 29 så innebär detta att betydligt fler komplikationer troligen kommer uppkomma. Om de kommer ändå tidigare ökar såklart risken än mer. För min dotters del är det inte alls särskilt kritiskt. Iallafall inte rent statistiskt och i teorin. Men självklart finns ett stänk av oro där i bakgrunden ändå. Den poppar upp ibland. Ändå känner jag mig mest rätt lugn. Trygg. New York-Presbyterian Hospital är välkänt för att vara otroligt bra när det gäller komplikationer före, under och efter förlossningar. De har en mycket bra intensivvård för prematura barn (NICU). Jag känner att jag är i goda händer.

Det är måndag den 2 juni. Man vill försöka hålla kvar Lill-Skruttan i en vecka till om det är möjligt. Jag inser att jag inte kommer att komma ut från sjukhuset förrän mitt barn, min dotter är född. Tanken svindlar. Hjälp! Jag är inte riktigt mentalt förberedd! Hallå, det var ju de här veckorna jag skulle förbereda mig! På förlossning, värkar, och smärtlindring. Men kanske framförallt på detta stora att bli mamma. Att verkligen försöka inse detta. Försöka förstå. Att avsluta saker på jobbet och liksom "boa in" lite mer hemma. Fixa iordning inför ankomsten av den nya familjemedlemmen. Herregud, vi ska ju ha barn! Och nu kommer det att ske inom loppet av ett par dagar eller max en vecka. För ifall hon inte kommit innan veckan är slut kommer man att sätta igång det hela säger min gyn. Eftersom vattnet gått och det är högre infektionsrisk då så längre än en vecka vill man inte att det ska ta. Då ska steroiderna ha gjort sitt också så lungorna ska vara i stort ett färdiga.

Mina tankar och känslor åker hit och dit. Lite oro samsas som sagt med kolugn. Men mest av allt en overklighetskänsla som ligger som en plastfilm över allt. Som en dröm. Inte på riktigt. När ska jag vakna? Stackars M känner sig nog lika förvirrad som jag. Det kommande dygnet vandrar han mellan sjukhuset, jobbet och hemmet. Fram och tillbaka. Otaliga rundor. Vi pratar mest praktiska saker. Försöker nog båda ta in detta nya händelseförlopp var och en på sitt eget sätt. 

På kvällen får jag besök av några vänner. Det känns bra. Annars sköter M kontakten med världen därute. Telefonsamtal, sms, email. Familjen underrättas och uppdateras regelbundet. I stort sett handlar det om inget nytt. Allt under kontroll. Iallafall för tillfället. Det känns som om vi befinner oss i en bubbla. Frågan är bara när bubblan ska spricka och hur världen där utanför då kommer se ut?

Ett år sedan. På dagen. Vattenläckage som blir till ett vattenfall. Som i sin tur faktiskt blir till en symbolisk vattendelare vilken kommer att avgränsa Tiden Före från Tiden Efter. En skiljelinje i livet. En Point of No return. Startskottet till ett liv jag tidigare inte ens kunnat föreställa mig trots att jag faktiskt försökt. 

Och tjipp-tjipp-skorna har jag faktiskt kvar. Fast efter att M körde dem i tvättmaskinen såg de inte särskilt bra ut. Under året som gått har ändå jag använt dem lite sporadiskt. Enbart för att de ju är så himla sköna. Fortfarande. Trots att de ser ut som jag-vet-inte-vad. Men nu tror jag det är dags att slänga dem. De har gjort sitt och får inte vara kvar ens av nostalgiska skäl. Jag har faktiskt köpt nya sketchers sneakers. Exakt samma modell men annan färg.... Nytt år nya sneakers. Inte direkt samma kaliber som vattendelar-symboliken. Att skilja året som gått från året som komma ska med ett par nya sneakers menar jag. Å andra sidan passar det ju med verkligheten. En vattendelare utgör en gräns. Symboliskt en skillnad mellan då och nu. Ett före och ett efter. Men ett par nya skor är ju något man skaffar för att lättare promenera vidare längs vägen. De utgör ingen gräns utan är helt enkelt bara ett skönt transportmedel som underlättar färden. 

Härifrån och framåt. 

Mot nya äventyr.