Fredagstema - mitt drömte

Idag är det Sparklings sista Fredagstema - Mitt drömte. Eftersom jag är en storkonsument av denna dryck var det ett bra tema tyckte jag. Fram tills att jag insåg att jag i stort sett har noll bilder att visa. Men när jag tittade igenom mitt iphoto-bibliotek igen hittade jag faktiskt en del äldre bilder från när jag var i Sverige i mars förra året. Då besökte jag och Svärmor G Tirups Örtagård. En underbar liten pärla på den skånska slätten, ett stenkast från Staffanstorp. Eller för er som inte är så bevandrade i skånsk geografi så ligger den i stort sett mellan Lund och Malmö.

Så idag får det bli en lite annorlunda vinkling av temat. Nämligen ett te-inlägg som mest kommer bestå av bilder från just Tirups Örtagård. Som ni säkert redan har förstått så är detta inte endast en plantskola utan man kan även handla te där. De har en liten bod där de säljer diverse saker. Mycket är "hemodlat". När jag var där för snart ett år sedan så stod te högt på listan. Fast egentligen skulle vi dit för att köpa pajer i deras urmysiga lilla café att ta med till M´s mormor dit vi var på väg. Men självklart promenerade vi runt lite i växthusen och även i den stora trädgården på baksidan. Eftersom det var i mars låg det mesta i vila. Men jag kan tänka mig att detta måste vara en väldigt härlig plats på våren och sommaren! När allt grönskar och blommar. När man kan känna doften av kryddodlingar och blommor.

De tesorter jag köpte i boden var bl a "Bellmans blandning" samt "Earl Grey Special" varav det senare blev en riktig favorit. Det var Earl Grey men med en svag citrusdoft och smak. Otroligt god och passar både som frukostte eller till eftermiddagsfikat eller sent på kvällen innan sänggång. Jag är nämligen en person som dricker många koppar (eller snarare muggar) te om dagen. Men till skillnad från många idag så föredrar jag svart te. Jag dricker även roiboos ibland men väldigt sällan grönt te eller örtte av någon sort.

Tirups Örtagård var en riktig liten idyll. Detta trots att det fortfarande var kyligt och ganska grått när vi var där. Men växthuset var underbart skönt och där trivdes bl a den här vackra citronplantan bra.

Inne i det lilla växthuset.

Jag är ju väldigt svag för just kryddväxter och hade under en period en trädgård där jag planterade just örter som lavendel, isop, timjan, basilika och rosmarin. För mig är just kryddväxter något alldeles speciellt. En nästan sinnlig känsla när man ser de blomma och omsluts dofterna en ljummen sommarkväll. Och att sedan kunna plocka och egenodlade kryddor att ha i maten det är verkligen underbart!

Så just detta är nog en av de saker jag saknar mest här på Manhattan - att kunna odla lite kryddor.

Så en liten glutt in i vårt ena köksskåp. På nedersta hyllan förvarar vi vårt te. Just nu börjar teförrådet faktiskt sina rejält. Vi hade ju planerat att handla mer i Sverige nu i julas, men detta hanns på något vis inte med. Det enda teet jag lyckades köpa med mig var "Brunkulla" av märket Anna Viktoria i Taxfreeshopen på Arlanda (det är det som syns till höger i den souvenirinspirerade påsen med dalahästen). Peppermint-teet ni ser är faktiskt tepåsar och det inhandlades enbart för gäster som föredrar koffeinfritt. Vi hade ju redan roiboos men om man inte tycker om rött te tönkte jag det kunde vara bra att ha ett örtte hemma också. Att kunna erbjuda sina gäster.

Som sagt. Teet är på "upphällningen"....

Här mitt favoritte (eller drömte kasnke man ska säga med tanke på dagens Fredagstema) - Earl Grey Special. Detta inhandlat av M i somras. Var? På Tirups örtagård såklart!

Som sagt te i lösvikt är inte alls lika vanligt här i USA. Det är alltså därför vi brukar bunkra upp med te när vi är hemma i Sverige. Självklart finns det te i lösvikt här men inte överallt. Bara i vissa affärer. Och det som finns är ofta väldigt dyrt. Detta är tepåsens förlovade land och här ses lösviktste som något exklusivt. Så till alla er som kommer och besöker oss från Sverige och funderar på vad ni händelsevis skulle vilja ta med er som present. Te i lösvikt är ALLTID ALLTID ALLTID välkommet, uppskattat och ja, efterlängtat! Det samt lösviktsgodis är något vi aldrig kan få för mycket av. Så nu vet ni det. Attifallatt.

Sist vill jag tacka Sparkling för de roliga och inspirerande teman du gett oss under januari. Om jag förstått det hela rätt går stafettpinnen nu vidare till Anna.

Dagen lider mot sitt slut

Så var denna dagen nästan slut.

Det har varit en mycket mycket mycket bra födelsedag måste jag säga. Gratulationer via sms, telefonsamtal, email samt självklart här på bloggen har kommit under hela dagen. Jag blir såklart jätteglad!

- Lunchen med min jetlaggade svenska vän L var toppen! Så roligt att ses även om det bara blev runt två timmar eller så innan "Sunny Side" kallade. Hoppas nu att du får en otroligt skön vecka i Miami! Och TACK för att du tog hit min väska*!!! Dessutom fylld med svenskt godis och Bubbel!!!!!!! Vilken present!

- Efter morgonens täta snöfall sprack molnen upp och under eftermiddagen strålade solen från en nästan klar himmel.

- Kvällen tillsammans med vännerna här hemma blev otroligt lyckad. Maten smakade kalas. Vinet var gott. Och Lill-Skruttan och W visade sig till största delen från sina bästa sidor. Härligt!

- Dagens, eller ska jag kanske säga kvällens, överraskning var dock M´s bidrag till middagen! En Prinsesstårta levererad från AQ Café!!! Åååå vad glad jag blev! Tänk en Prinsessfödelsedagstårta! Lyckan var total.

Nu är det sängen som hägrar. Känner att det kliar i ögonen och ser fram emot att få komma nära kudden. Mitt Nya År har verkligen börjat fint!

TACK igen till Er Alla som på alla sätt och vis bidragit till detta!!

*) Väskan ifråga var min ryggsäck som jag ju glömde kvar på X2000 mellan Skåne och Stockholm i julas. Den kom efter lång tid tillrätta och L åkte in till Centralen och Hittegods för att hämta ut den och sedan frakta den hela vägen över Atlanten till oss! Sådant blir man glad för. Både över att ingen stulit väskan eller innehållet samt att man har sådana härliga vänner som gärna släpar på extrabaggage för att en annan varit en glömsk klant....!

Nytt år

Så är det min första dag på mitt nya år! Idag.

Morgonen var ganska lugn. Väcktes av M som kom in och sjöng med en ljuslykta i handen.

Fina paket fick jag. Allt gick i Nookens tecken! Precis som önskat.

Sedan var det avskedsfrukost på dagis för en av Lill-Skruttans kompisar där som ska flytta. Så det blev ingen födelsedagsfrukost hemma utan vi packade oss iväg ganska snabbt till dagis.

Nu är jag på jobbet och senare kommer dagen fortsätta firas med en lunch tillsammans med ett celebert Sverigebesök. En av våra bästa vänner har mellanlandat här i NYC på väg till Miami. Jätteskoj!

Och ikväll blir det middag hemma. Med ett par vänner.

Inget märkvärdigt. Inget stort. Bara lite god mat och dryck tillsammans med vänner som bor i huset. Jag har förberett en gryta så det får det bli. Passar bra idag eftersom det är ganska ruskigt väder här igen. Snö. Fast inga minusgrader så tyvärr är det bara blötsnö som faller ner. Imorgon blir det barnfri middag ute på någon restaurang. Det ser jag också fram emot.

Nu måste jag fortsätta jobba så jag kan gå på långlunch senare!

Och sist men inte minst:

TACK till alla er som på ngt vis uppvaktat mig idag!

Med presenter, sms eller kort.

Den sköra tråden

En av mina vänner på "mitt nätforum" gav mig ett tips på en dokumentär som sändes i svenskt TV för ett tag sedan. "Den sköra tråden". Den är inspelad på Lunds neonatalavdelning precis under den tid då min vän hade sina två små tvillingar där. En tid som jag förstått var fylld av oro, oro, oro. Utmattning både känslomässigt, fysiskt och mentalt. De medverkar inte själva i denna dokumentärfilm, men tvillingarna omnäms faktiskt hastigt en bit in i filmen när sjuksköterksorna diskuterar den platsbrist som uppenbarligen rådde på avelningen.

Jag har nu sett filmen. På SVT Play.

Det enda jag kan säga är att jag, medan jag tittade grät och grät och grät. Av sorg. Av lycka. Av rörelse. Av egna minnen sedan Lill-Skruttans mycket korta och i sammanhanget väldigt odramatiska tid på neo här i New York. Men trots att vi aldrig var tvungna att genomlida den oro som föräldrarna i denna film gjorde. Inte heller den sorg som ett par av dem måste gå igenom. Trots att "vår tid" på NICU (neonatal intensive care unit) som neonatal kallas här, var så kort och så "enkel" flödade ändå minnesbilder upp när jag såg filmen. Och framförallt tacksamhet. En oändlig Tacksamhet. Att allt gick så bra. Att jag lever i ett land som kan vårda sådana här små liv. Att Lill-Skruttan var såpass gammal när hon kom. Att hon dessutom var stor för sin ålder. Att hennes lungor fungerade som de skulle. Att hon kunde komma hem till oss redan efter 2 veckor. Att hon mår bra nu. Att hon finns. Ja, framförallt att vi har ynnesten att få dela våra liv med denna vår älskade lilla dotter.

Allt detta bubblade över när jag såg filmen. Och mina tankar gick givetvis nästan oavbrutet till min vän och hennes tvillingar. Allt har dock gått bra för dem även om vägen var lång och knagglig. Det är jag också otroligt glad för.

Att bli förälder är som att påbörja en resa. En resa som man inte har någon aning om hur den ska bli, vart man kommer hamna, vilka omvägar man kommer att ta. Man vet heller inte tack och lov, hur lång den kommer att bli. Det enda man vet är att den troligen kommer ta en till platser man aldrig tidigare sett. På gott och ont. Vissa ställen skulle man nog helst ha velat undvika medan andra är sådana där man skulle kunnat stanna länge länge.

Efter att ha sett färdigt filmen önskar jag så innerligt att alla som påbörjar denna resan skulle kunna få en fin start och få möjligheten att se och uppleva åtminstone en av de där underbara platserna också.

Och känslan av Tacksamhet djupnar.

Nu vill jag bara gå in till min dotter och ligga nära nära.

Och till er som inte sett dokumentären - gör det! Jag tror den ligger ute på nätet fram till mitten av februari eller så. Den är otroligt fint filmad och även om man inte har någon som helst relation till prematura barn så är den ändå en hyllning till den sköra sköra tråd som håller oss kvar här på jorden. Åtminstone en tid.

I filmsnutten nedan ligger Lill-Skruttan med värmelampa. Eller ja, hon solar helt enkelt. Mot gulsoten.

Det karaktäristiska pipandet man kan höra i bakgrundn är fortfarande ett ljud jag förknippar med "Den första tiden". Det ljudet samt lukten av Purell.

Regn regn regn

Idag regnar det inte lite här. Vaknade av att regnet slog mot rutan i morse. Fortfarande häller det ner. En hård vind gör desstuom att det är ännu mer ogästvänligt. En sådan där typisk dag då man helst vill stanna inne och kura med en bok, en film och varm choklad. Men eftesom det är måndag var detta inte möjligt.

Tog Lill-Skruttan till dagis imorse. En sådan morgon då det är hur enkelt som helst att säga "bye bye". Hon tittade knappt åt mig. Målarfärgerna och kompisarna var ju bara så mycket mer intressant än gamla mamma, haha! Sådana morgnar är sköna. Då känns det extra lätt att promenera iväg till jobbet. På vägen blåste mitt paraply sönder. Vilket det är i ordningen vet jag inte. Jag har tappat räkningen. Paraplyer och denna staden går inte så bra ihop. Det blåser oftast alldeles för mycket för att paraplyer ska göra någon som helst nytta. Ändå envisas jag med att skaffa nya. Och använda dem. Hur korkad får man bli egentligen. Det måste vara ett tecken på dumhet eller möjligen obotlig optimism?

Nu precis började det regna in från fönstret där jag sitter! Alltså amerikanska byggen håller helt klart inte samma standard som svenska. Det bara är så. Inte "vanliga" byggnader iallafall. Både här på min nuvarande arbetsplats och på min förra har jag sett horribla vattenläckage när det är dåligt väder. Och ännu horriblare lösningar. På förra arbetsplatsen hade vi en ingång från källarplanet och där rann regnvattnet alltid i en strid ström från taket om vädret var dåligt. Men vad gjordes åt detta? Jo man placerade helt enkelt en stor plasttunna under vattenstrålen. Inte som akut årgärd utan varje gång detta hände. Jag funderade alltid över varför ingen blev orolig över att detta vatten ju måste komma från taket på den 12 våningar höga byggnaden, vilket i sin tur måste betyda att det rinner hela vägen i väggar och isolering innan det kommer ut i form av en vattenstråle i källaren. Kanske inte det bästa ur mögel- och fuktskadesynpunkt?

Själv längtar jag till att labbet intill ska vara färdigrenoverat. Jag har då blivit lovad en riktig skrivplats där. Ett eget skrivbord. Att slippa sitta i fönstret ska bli skönt. Även om min utsikt för närvarande är helt fantastisk så kommer jag gladeligen att byta bort Chrystler Building mot en plats som är min egen. Där jag slipper trängas med skrivare och diverse gemensamma saker. Och framförallt där man kan se datorskärmen även soliga dagar utan att känna sig halvt blind. Och dessutom slippa Niagarafallet på insidan av fönstret så man måste flytta alla papper och pärmar (för att inte tala om datorn) från översvämningen som bildas vid fönstret. Hm, nog klagat. Nu ska jag ringa maintenance så de får komma hit och täta fönstret.

*) Bilderna är tagna i morse med min mobil så kanske är kvaliteten inte den bästa. Men så är det när man tar bilder "i språnget".

Dagens

Dagens ute

Dagens inne

Dagens inköp

Fredagstema - motion

Okej nu ska jag försöka skriva* veckans Fredagstema. Det är fortfarnde Sparkling som står för temat och idag är det Motion.

Hm, ja vad ska jag säga egentligen? Motion. Något som alla vet är bra och som alla borde göra lite till mans. Om så bara för sitt get välbefinnande.

Vad gäller min motion lever den för tillfället ett rätt undangömt liv. Tyvärr. Jag har under hela mitt liv varit en ganska fysiskt aktiv person. Inte alltid i form av regelbunden träning kanske, men under större delen av livet så har jag tränat hyfsat regelbundet. Som barn och ung var det framförallt simning. Många och långa träningspass har avverkats i diverse bassänger. De år jag höll på som mest var det 8 pass i vecka, vilket innebar ca 14,5 timmar per vecka. Antal simmade km (i snitt) under en normalvecka var väl ca 30-32. Och även styrka och löpning ingick vilket kanske resulterade i ca 7-15 km sprunget i veckan. Ovanpå de dryga 30 simmade då. Så jo, det var verkligen träning.

Det var nog här jag grundlade min grundkondition. Den jag mer eller mindre lever på idag. På gott och ont. Gott för att det är bra att ha en grundkondition att alltid kunna "falla tillbaka" på. Oavsett hur otränad jag än är för tillfället, så brukar det gå relativt snabbt att komma igång när jag väl börjar träna. Ont för att det under mina icke-motions-perioder kan vara svårt att motivera sig att dra igång igen eftersom min vardagsfysik fortfarande är helt okej. Ja, till och med bättre än många andras. Men motion handlar ju inte alls om att jämföra sig med andra utan med sig själv. Så därför borde jag verkligen försöka få igång min motivation till att träna nu. Den har legat nere sedan Lill-Skruttan kom vilkt märks tydligr på det egna flåset.

Första året kändes det helt befogat. Jag hade helt enkelt vare sig tid eller ork. Jag var hemma 3 månader efter att hon kom. Sedan drog mitt heltidsarbete igång igen och jag hade ovanpå detta en pendlingstid på dryga 2 timmar per dag. Mina dagar började ofta med en tidig morgonmatning vid 5-tiden och sedan tog jag tunnelbanan och bussen till jobbet. Sedan var jag hemma ca 11 timmar senare. Att beskriva mitt dåvarande vardagstillstånd som trött var en ren och skär underdrift. Eftersom nätterna ofta inte erbjöd mer än ca 4-5 timmars sömn i sträck så bidrog även detta till att jag då prioriterade sömn sömn och åter sömn framför träning. Inget konstigt alls.

Men så bytte jag ju jobb förra våren. Då tänkte jag att jag skulle börja träna igen. Plötsligt hade jag ju två timmar över per dag bara för att jag slapp pendlingen. Men inte blev det någon träning inte. Fråga mig inte riktigt vart de där extra 2 timmarna egentligen tar vägen? Jag tror att en hel del slukas av jobb. Mer jobb. Särskilt de första månaderna på nya jobbet så kände jag det lite som att trampa vatten i en strid ström. Allt var så nytt. Allt tog tre gånger så lång tid. Men en del av den f d pendlingstiden har helt klart även gått till att öka vår vardagliga livskvalitet. Som att sova längre på morgnarna, dela på dagislämning resp hämtning. Ha en lägre trötthets- och stressnivå i vardagen. Otroligt härligt och inte en dag för sent. Men min träningsmotivation lyser dock fortfarande med sin frånvaro. Fast det vore ju trevligt om jag nu när våren kommer kanske kan leta rätt på min motivation igen. Motionsmotivation. Att dra på sig springskorna och börja flåsa tillsammans med alla andra som joggar runt i Central Park.

Sedan vill jag även inflika att motion för mig inte enbart behöver handla om just den sortens träning som ett pass på gymmet eller löpning utgör. Vardagsmotion är ju även att helt enkelt röra på sig i sin vardag också. Du bygger kasnke inte så mycket muskler eller får en otrolig kondis, men rent hälsomässigt är det bra att röra på sig även om det inte handlar om några enorma svettinsatser. Och vi promenerar rätt mycket. Jag älskar att promenera i staden. Förra helgen gick vi hela vägen ner till Union Square och tillbaka. Det är en hyfsad sträcka faktiskt. Nästan 50 block i nord-sydlig riktning och ett antal i öst-väst. Vilket skulle motsvara drygt 5 km ner och lika mycket hem. Så ungefär 1 mil gick vi.

Men visst. jag borde ta tag i det här under våren. Verkligen. För innerst inne vet jag ju att jag mår bättre. Både fysiskt och mentalt. Att får vara slut i kroppen också, inte enbart i huvudet...

*Ledsen men idag blev det inga bilder. Hade inga träningsbilder i datorn och orkar inte leta upp några på nätet. Sorry!