Borta?!?

Jag har fått ett par kommentarer på mina senaste inlägg men tyvärr syns de inte här i bloggen. De är borta! Var de finns har jag ingen aning om. Om de kommer att komma tillbaks vet jag inte heller, men det hoppas jag verkligen!

Är det någon annan som använder Blogger som har samma erfarenhet? Nu eller som haft det tidigare? Har ni fått tillbaks kommentarerna sedan? Hur har ni gjort?

Sist men inte minst så hoppas jag detta problem löser sig och att ni vill fortsätta kommentera trots allt. Jag vill även tacka för de kommentarer jag fått men som beklagligt nog inte kan läsas på bloggen just nu.

Klockan är inte ens tio...

...och det är redan 31 grader ute!

Plus en luftfuktighet som börjar kännas. redan. Denna veckan ska de blir varmare än de senaste heta dagarna och FUKTIGT! Med andra ord kommer det inte vara behagligt att vistas ute.

Idag ska det bli 38 grader men eftersom luftfuktigheten kommer vara ganska hög så kommer det kännas som dryga 40.

Vi har fått ett email från min arbetsgivare där det står att alla ska spara el. Eftersom de här värmeböljorna här gör att luftkonditioneringar går på högvarv så kan detta orsaka problem med elförsörjningen till staden. Det händer att det under sådana här perioder på somrarna blir strömavbrott vilka beror på att elförbrukningen är alldeles för hög. Här på sjukhuset/forskningsinstitutet försöker man dra ned på elen genom att ha släckt eller låg belysning i allmänna utrymmen och man ber nu alla labb att göra detsamma samt att stänga av utrustning som inte används just då. Som datorer, eller vattenbad. Man ber också att dragskåp ska stängas så mycket som möjligt för att reducera elåtgången.

Det är nu man börjar tänka tillbaks på snöstormar och nollgradigt regn med visst välbehag och ett nostalgiskt leende på läpparna.

4th of July

Gårdagens Nationaldag firades tillsammans med vänner i Harlem. Vi hade blivit inbjudna på en spontan grillfest. Dagen var otroligt varm. Runt 35 grader och solsken. Här i staden blir det dock ännu varmare eftersom betong, och husbyggnader suger åt sig värmen och det känns ofta som om den slår tillbaka mot en när man promenerar på gatorna. Vi tog därför en taxi upp till Harlem istället för en långpromenad. Ett klokt beslut. Det blev en mysig och trevlig eftermiddag och kväll tillsammans med våra vänner. Och mat, ja det fanns i överflöd. Det var så mycket kött att vi åt i två omgångar. Först olika sorters korvar och lammkotletter. Sedan ett par timmar senare blev det "steaks". Självklart fanns en massa vegetariska tillbehör också. Grönsaker grillade på grillen, sallader och olika slag samt vår "dessert" i form av frukt, jordgubbar samt lite olika ostar. Deras uteplats är "nedsänkt" vilket var skönt eftersom det gjorde att det var något svalare där än ute på "gatorna". Detta märkte vi när vi skulle gå hem. Både M och jag blev väldigt förvånade när vi klev ut på trottoaren utanför deras hus. Värmen ångade mot oss från huskropparna och det var väldigt varmt fortfarande. Något vi inte känt av på samma vis då vi suttit ute och ätit. Det blev taxi hem igen med en halvsovande Lill-Skrutta. En mysig Independence Day var till ända. Vi hade hade haft väldigt trevligt och alla hade vi dessutom haft lite roligt år det faktum att alla utom de tre barnen som var med var icke-amerikaner....

M innan de flesta gästerna anlände.

Lill-Skruttan kollar temperaturen på isvattnet som omger öltunnan.

Mingel och grillning.

Det gäller att roa sig.

Lill-Skruttan lekte en hel del med 5-åriga N som var där. Det syns inte här men på hans t-shirt var det dalahästar eftersom hans moster bor i Göteborg...!

Här letar de efter katterna som gömt sig under soffan.

En del av uteplatsen.

Favorithatten på.

Jag och Lill-Skruttan kollar in hur det går med grillningen.

I väntan på maten.

Lite mingel. Grillen samt den första "omgången mat".

Mmmm....!

E och U

Värdparets träningcykel åkte ut eftersom både N samt Lill-Skruttan gärna ville "cykla". Fast Lill-Skruttan nådde inte ned till pedalerna så hon satt hellre på "stången" än på sadeln.

Här gosar Lill-Skruttan med yngsta festdeltagaren "Baby C".

Fotboll, utslag och överraskningsinbjudan

En varm lördag med sol och runt 30 grader. Förmiddagen inleddes med fotboll. Tyskland- Argentina. Vi gick alla till en av våra närbelägna pubar för att träffa ett par av mina kollegor. Med oss följde även vår kompis A, pappa till Lill-Skruttans kompis E. A som är född i Tyskland (men uppvuxen här i USA) hejar självklart på Tyskland under VM. Lill-Skruttan och E underhöll sig själva en hel del och annars turades vi om att hålla lite koll på dem på puben. Matchen var ju riktigt rolig att se och flera av målen väldigt snygga. Det var dessutom roligt att Tyskland vann eftersom vi såg matchen tillsammans med flera tyskar.

Senare under dagen blev det lite jobb samt en promenad i staden. Bland annat till leksaksaffären FAO Schwartz där det inhandlades present till nästa veckas födelsedagskalas. Skönt att ha det gjort. En tur i Central Park men eftersom Lill-Skruttan inte var så pigg där gick vi hem ganska snart. Vi funderade en del över om hon eventuellt var sjuk för återigen har hon fått utslag på kroppen. Stora röda utslag över hela magen och bröstet. Inget som verkar bekymra henne det minsta dock. De verkar vare sig klia eller göra ont. Allergi? Men mot vad? Vi får se hur det hela utvecklar sig. Om det blir värre och/eller sprider sig. Vi avskrev dock de där med "sjuk" när vi kom hem eftersom hon piggnade till i samma sekund som hon insåg att hon kunde knacka på hos grannen för att leka med W. Sedan var det full fart. Så antagligen var hennes lite tysta och "trötta" beteende på vår promenad endast det att hon var uttråkad?

Eftersom det är Indenpendence Day imorgon (eller idag egentligen eftersom det är efter midnatt nu när jag skriver detta) så har en av de skyskrapor vi ser från vårt fönster rött-vitt-och blått ljus. Normalt är det endast vitt. Jag försökte fånga det på bild men tyvärr är de rätt suddiga p g a lång exponeringstid och en inte alltför stadig hand. På bilden ovan är det svårt att se att det faktiskt är röda, vita och blå lampor men på den inzoomade bilden nedan kan man se det trots att den är otroligt oskarp.

Vi hade ju inga planer alls inför morgondagen även om vi löst funderade på att eventuellt åka till Brighton Beach eftersom det ska bli upp emot 35 grader. Alltså väldigt varmt. Men så blev vi hastigt och lustigt inbjudna till en liten BBQ-fest imorgon eftermiddag. Det är våra österrikiska vänner M och U som ringde och spontanbjöd oss. Inget stort utan sådär lagom med 8 vuxna och 3 barn hemma hos dem i Harlem. Vi ska ta med dessert. Det känns jätteroligt och väldigt lagom med en lite mindre tillställning. Så imorgon blir det till att fixa någon efterrätt och sedan ta en taxi till Harlem.

Tidig vänskap

Innan jag fick barn hade jag inte särskilt mycket kunskap eller erfarenhet av småbarn. En sak som verkligen har överraskat mig är hur barn kan bilda sådana starka vänskapsband redan tidigt. Lill-Skruttans och hennes allra bästa vän R har ju följt varandra sedan de var ca 3 månader. Varje dag på dagis. M och jag och R´s föräldrar brukar säga till varandra att "våra barn faktiskt träffar varandra mer än de träffar oss". De går hela dagar på dagis vilket här är ungefär 8 timmar per dag. Jag tror verkligen att detta gjort att de utvecklat en alldeles speciell relation till varandra. Nästan ett mellanting mellan vänskap och "familjerelation".

De är dessutom de barnen i deras dagisgrupp som är närmast varandra i ålder. Och de är yngst. Med ett betydligt längre hopp till "nästa barn". Därför spenderade de såklart mycket av sitt första dagisår tillsammans. När andra kunde sitta så låg de fortfarande mest i sina babygym eller på filtar på golvet. Och då fick de roa varandra (vilket kan ses på bilderan ovan). När de väl kunde sitta hade de andra barnen redan börjat krypa och/eller gå. Nu under det här året har de kommit ikapp rätt mycket. Eller rättare sagt åldersskillnaden märks inte lika tydligt som under första året vilket ju är självklart. Detta har gjort att de mer och mer under det senare året börjat leka med de andra barnen i gruppen. Men visst kan man ändå se en viss skillnad i ålder och mognad mellan dem och de som är äldre. Och fortfarande har de ett mycket speciellt band till varandra.

De har nästan en slags "syskonrelation" där de verkligen älskar varandra men också kan vara otroligt arga, frustrerade och sura på varandra. Det är få Lill-Skruttan bråkar lika mycket med som just R. Ofta ofta säger hon dessutom vad R "inte får göra". Som "No pushing me R", eller "Don´t take away R". Detta även när han inte alls är i närheten. När de ses blir det nästan alltid en liten glädjedans där de två springer, hoppar, skuttar runt och skakar på sina huvuden på ett mycket karaktäristiskt vis samtidigt som de mer eller mindre tjuter av glädje och lycka. Men lika snabbt kan allt förbytas mot slag, knuffar och "gräl" om leksaker eller annat. Trots detta verkar de verkligen genuint fästa vid varandra.

Just nu är Lill-Skruttan inne i en fas när hon hela hela hela tiden frågar efter R och vill träffa honom. Ibland redan så snart vi kommit innanför dörren på kvällarna. Alltså max 10-20 minuter efter att vi just sagt hejdå till R på dagis. Otroligt med tanke på hur mycket de faktiskt ses på dagarna!

Sedan R och hans föräldrar flyttat ner till vårt grannhus (ihopbyggt med vårt så det känns nästan som ett och samma hus) har vi börjat träffas mer och mer även utanför dagis. Som helger och vissa vardagskvällar. Man kan kanske tycka att vi borde få våra barn att träffa andra barn istället för varandra eftersom de redan ser så mycket av varandra hela dagarna? Men eftersom vi föräldrar verkligen klickat så bra vi också så är det roligt att umgås tillsammans allihop. Det känns på många vis så lyxigt när ens barn tycker om att leka med ett barn vars föräldrar man själv tycker om att träffa. Ens vardag blir på många vis så mycket enklare då.

Nu har ju Lill-Skruttan och R ändå inte helt samma intressen. Lill-Skruttan har blivit mer och mer intresserad av babies. Hon brukar även gärna vilja rita eller måla. R´s stora intresse i sitt nu 2-åriga liv är fordon av de flesta slag. Men framförallt lite tyngre saker som grävmaskiner, lastbilar, tåg och på toppen ligger en sorts grävskopa. Här kallas den "backhoe" men jag ska erkänna att jag inte är helt säker på vilken typ av grävskopa detta är på svenska. Jag tror att han till viss del delat med sig av sitt intresse till Lill-Skruttan för hon gillar också trucks och brukar även peka ut lyftkranar och grävskopor om man är ute och promenerar med henne på gatorna.

När R fyllde år var en tanke därför att köpa någon typ av fordon till honom. Men vi insåg snart att han faktiskt har så många fordon att ett till kanske inte skulle göra honom så mycket gladare. Särskilt som vi redan då visste att han fått några dunderfordon av fina tyska märket Bruder av föräldrar samt farföräldrarna och med dessa otroligt fina leksaksbilar skulle vi aldrig kunna konkurrera. Därför gick vår nästa tanke till en stroller (en leksaksbarnvagn alltså). Jag hade redan pratat med R´s mamma om detta. Hon hade berättat för mig att han älskar dessa strollers och att de funderat på att köpa en men ännu inte gjort det. Alltså blev vår present självklart en sådan stroller! Vi hittade en som var röd och inte lika"flickig" som de flesta strollers annars är. På kvällen när R fyllde år gick vi dit för att gratulera och överlämna presenten och jodå, den var en hit! Kul! Eftersom klockan var en hel del redan när vi gick dit så hade Lill-Skruttan pyjamas på sig. Det blev en himla trevlig kväll. Spontan och mysig.

Det blev även lite dans. Här till en av deras favoritsånger på dagis "Fire Truck Song". R´s mamma hade hittat den på Youtube och spelade den på sin laptop. Den varianten visade sig eventuellt vara något mer "country" vad gäller melodin än den de sjunger på dagis. Men det gjorde inget tyckte barnen som ville höra den igen och igen och igen.

Nedan är klippet från Youtube om ni vill höra sången och texten:

Just innan vi skulle gå hem sprang de små vännerna in i sovrummet och lade sig i sängen där (därav Lill-Skruttans skor på fötterna i sängen). Kanske var det ett tecken på att de snart vill börja med övernattningar? De var i vilket fall hur gulliga som helst där de låg och lekte att de skulle sova. Men övernattningar dröjer nog ett tag till och vi sade hejdå efter ett tag vilket R tyckte var ytterst trist. När vi gick började han gråta efter Lill-Skruttan och utanför dörren var hon lite bekymrad och sa "R lessen" med en liten bekymmersrynka mellan ögonbrynen.

Så nog har de ett särskilt förhållande till varandra alltid. R och Lill-Skruttan. Det känns så roligt samtidigt som jag tycker det känns sorgligt att vi redan nu vet att de inte kommer att få fortsätta utveckla detta band när de växer upp. En av nackdelarna med att arbeta och leva så som vi gör är nämligen att i stort sett alla i vår närhet, som vi umgås med, kommer att flytta inom loppet av ett par år. Så även vi. Att vara post-doc innebär ju att man arbetar på ett ställe en viss tid och sedan söker sig vidare. Jag gissar att de flesta av vårt sociala närverk vi har här kommer att spridas ut över världen inom en överskådlig framtid.

Jag kan ibland känna att jag kanske "berövar" Lill-Skruttan något eftersom hon inte får växa upp på samma ställe med samma personer runtomkring sig. På det vis jag själv gjorde. Och som M gjorde. Jag har ingen kontakt med mina dagiskompisar eller så men alla de som fanns runtomkring mig när jag växte upp, vuxna som barn, är ju några som under hela min barndom var en del av mitt liv och på det viset gav mig en trygghet då. Vissa av våra dåvarande grannar har ju min mamma fortfarande kontakt med och det har ju hänt att man träffat dem även sedan vi flyttade till USA. Och visst är det en speciell känsla att träffa personer som känt en sedan man var liten. Och som följt en genom livet på något vis. Åtminstone hela vägen tills man flyttade hemifrån.

Själv hoppas jag att vi ska kunna hålla kontakt med åtminstone vissa av våra vänner här. Men man vet ju vid det här laget hur pass svårt det är att träffas när man inte bor i samma land, så vi får väl se hur det ska gå med den saken. Jag inser även självklart att vi med största sannolikhet kommer att tappa kontakten med de flesta. Någonstans hoppas jag ändå innerligt att vi i framtiden ska lyckas att hålla kontakten med R´s föräldrar. Så att vi får följa den här lilla underbara killen i livet. Även om det kommer bli mestadels på avstånd.

Återställd men med svullna ögon

Så känner jag mig mer eller mindre frisk igen. Kanske lite trött. Och med något svullna ögon. Men det får jag nog skylla allra mest på att jag läste ut min mycket sorgliga bok inatt. Kunde inte lägga den ifrån mig efter att jag börjat läsa den igårkväll. När Lill-Skruttan började gråta inne i sängen så som hon väldigt ofta gör ett par timmar efter att hon somnat, tog jag med mig min nook in och läste i sovrummet. Men just då blev historien plötsligt så sorglig så sorglig. Där låg jag i sängen och snorade och snörvlade med tårarna rinnande nerför kinderna. Oj! Och inga servetter hade vi där heller. Så när Lill-Skruttan somnat om lite bättre och inte drömde så mycket längre smög jag tyst ut i vardagsrummet igen. Tog en näve kleenex och torkade näsa och ögon. Snöt mig ljudligt. M satt uppe vid datorn och undrade vad i herrans namn som hänt. "Min bok" lyckades jag snyfta fram, varpå han skrattade åt min ynkliga uppsyn. Sedan grät jag vidare till slutet av boken. Så nej, mina svullna ögon kan jag nog inte skylla på förkylningen inte.

Boken då? Vilken var det?

Jo, "The last song" av Nicholas Sparks. Tydligen har den även blivit film även om filmen inte verkar blivit någon succé. Sparks tidigare bok "The Notebook" filmatiserades dock också och den tror jag var en större succé, även om jag själv vare sig läst boken eller sett filmen. Jag tyckte dock om boken. Berättelsen är egentligen mycket enkel och handlingen kan ibland vara lite väl förutsägbar och tillrättalagd kanske? På slutet har den även en något övertydlig religiös ton, men i stort är det helt klart en bra berättelse på så vis att man under bokens gång lär sig tycka om karaktärerna. Särskilt fin tycker jag pappans och sonens relation skildras. Jag skulle helt klart säga att det är en bra "sommarbok". Lite kärlek, romantik, relationer och dramatik samt på slutet en hel del tårar. Inga direkta överraskningar. Ingen tvist. Men en fin berättelse om kärleken mellan föräldrar och barn och om att "bli vuxen".

Idag är det fredag. Helgen som ligger framför oss är en långhelg eftersom söndagen är USAs Nationaldag - Independence Day. Detta är ju alltid en helgdag och eftersom den i år infaller på en söndag kompenseras alla med en ledig måndag. Vi har dock inga planer inför denna helg. vare sig för själva Independence Day och inte heller har vi tänkt göra något av "långhelgen". Ingen resa planerad. Dels för att vi ju ska åka till Sverige om i stort sett bara en månad (himmel vad tiden rusar) och vi därför har en del jobb som måste hinna göras innan dess. Dels för att vi helt enkelt inte har tänkt så mycket på att det var en långhelg. Men det ska ändå bli skönt. Trots att i båda säkert måste in och jobba en del under både helgen och måndagen så är det ändå lite mer "fritt" när man jobbar på helgdagar. Vädret ser dessutom ut att bli fint. Mellan 25-28 grader vilket är skönt. Jag tycker om när temperaturen håller sig under 30. Hemma i Sverige har jag dock förstått att det är en högtrycksrygg som ger temperaturer en bit över 30 ett par dagar framöver nu. Åtminstone i södra delarna. Skönt för alla semesterfirare! Vi får helt enkelt se vad vi gör av helgen. Själv njuter jag mest av att den här förkylningen blåste över så snabbt!

*) bilden är tagen från blog.newsok.com/bamsblog/

Bättre

Började känna mig bättre redan igår. Men var fortfarande hängig med värk i kroppen. Jag fick ändå gjort det jag behövde på jobbet. Idag jobbar jag hemifrån. Känner mig mycket bättre än igår men eftersom jag inte har något akut labbjobb idag utan istället bör läsa samt göra en del datorarbete så passade det bra att stanna hemma för att göra detta. Men imorgon bör jag vara tillbaks igen. Tur att det blev kortvarigt detta.

Tack också alla som skickat krya-på-dig-hälsningar till mig! Vad gulliga ni är!