Utställning - Yoshitomo Nara

Det blev ju som jag redan tjatat tillräckligt om här, rätt mycket jobb under mellandagarna. Men en sak vi ändå lyckades göra var att komma iväg på en utställning jag och M velat gå på under hösten. Det var den japanske konstnären Yoshitomo Nara som ställde ut på Asian Society här i New York City. Utställningen "Nobody´s fool" har pågått hela hösten och sista dagen var nu den 2 januari och det var då vi gick dit. Jag kände inte till Yoshitomo Nara så väl innan jag för något år sedan fick ett paket med kort av en av mina vänner. Det var kort som hon köpt när hon var i Paris och de var målade av just Yoshitomo Nara. Hon gav dem till mig eftersom hon tyckte om dem och även för att hon tyckte de påminde om Lill-Skruttan. Även M har fått höra detta när han för ett bra tag sedan var med Lill-Skruttan i en intilliggande lekpark och en av föräldrarna till ett annat barn pratade med honom. Den föräldern nämnde också att hon tyckte att Lill-Skruttan påminde väldigt mycket om de barn som just Yoshitomo Nara målar. Och till viss del stämmer det verkligen. Till största del för att Lill-Skruttan såklart har en del asiatiska drag över sig, men det finns även andra saker som gör att vissa av "Naras barn" liknar henne. Kanske är det truligheten i en del av bilderna, haha! En av hans stora skulpturer "White ghost" har stått ute i mitten av Park Avenue under hösten och den har vi passerat många gånger.

En av de målade tallrikar som fanns i utställningen. Det visade sig dock att man inte fick fotografera där så när jag tog detta fotot blev jag tillsagd och fick därefter snällt stoppa ner kameran igen. Därför finns inga fler bilder från uställningen men om ni klickar på länken i stycket ovan så kan ni se lite mer.

Efter att jag sett mer av Yoshitomo Nara´s konst måste jag säga att jag verkligen fallit för den. Han porträtterar ofta barn eller i vissa fall även valpar och kattungar men på sitt eget unika sätt. På många vis balanserar de mellan det söta och oskuldsfulla (som barn eller djurungar ju ofta är eller anses vara) och det "förbjudna" eller mer "mörka".  Just den här balansen gör bilderna så intressanta. Som något sötsurt. De flesta av bilderna väcker helt klart en känsla. man känner sig inte helt bekväm, men kan inte riktigt sätta fingret på vad det är. Hans figurer har stilistiskt sett även påverkats mycket av den japanska mangakulturen vilket syns och kanske gör även detta att jag tycker om dem, för jag är lite svag för manga.

Jag tycker otroligt mycket om "Oh my God! I miss you." och likaså bilden till höger som heter "Too young to die". Alla dessa bilder är motiv på de vykort jag fick av min kompis.

Nedan är några ord om Yoshitomo´s konst:

"The enigmatic, abbreviated quality of Nara’s style may be an invitation for you to take your best subtextural potshot. But take care. In doing so, you risk revealing a lot about yourself, more than might be comfortable. Nara’s artworks are sticky-sweet booby traps, Rorschach tests for a post-modern innocence quotient. They are candy-cane puzzles begging to be deciphered, only to reveal the cavities inside our own grown-up hearts."

text från: www.assemblylanguage.com/reviews/Nara.html

Även själva utställningen vi var på tycker jag var otroligt välgjord. Det var inte enbart konst som hängde rakt upp och ner på väggarna, utan man hade byggt en hel del olika "installationer" med eller kring konsten. Det var som att besöka olika rum och i vissa fall få tjuvkika lite på tavlor genom små fönster i väggarna. Eller i vissa fall var hela hus uppbyggda med rum som man kunde gå in i. Eftersom Yoshitomo Nara inspirerats och influerats mycket av musik hördes även den i flera av utställningsrummen. Jag är väldigt glad att jag kunde ta lite tid från mitt skrivande så vi hann uppleva den här utställningen för det var den verkligen värd.

En review av utställningen fanns att läsa i NY Times tidigare.

Nara målar/tecknar inte enbart utan gör även "skulpturer".

Hunden heter "pupcup". Dessa bilder är lånade från nätet.

Här är några fler bilder. Längst till vänster är en av mina favoriter; "The little Star Dweller". Bilden längst ner i högra hörnet heter; Don´t cry tears, love me!" och den i övre högra hörnet heter "Harmless kitten". Även dessa bilder är lånade från nätet. De två längst till vänster fanns med på utställningen.

Det här är också från min "vykortssamling", där texten är den som står längst bak på samlingens omslag.

Morgonens sms

Var ett med positiva besked. Ska erkänna att ögonen fylldes av glädjetårar när jag läste det. Än är det en lång väg att gå och mycket kan hända, men plötsligt känns det ändå bättre. Hoppet fick ett ljusare skimmer över sig. Jag är så glad att åtminstone det första svåra steget vändes till en seger. Samtidigt inser man hur skört livet är och i slutet av meddelandet stod det om några som behandlats samma dag som min vän, men som tyvärr fått ett sorgebesked några timmar senare. Då grät jag lite igen. Denna gång över att livet kan vara så grymt. Ändå är glädjen stor över att hoppet ännu lever för min vän och hennes familj. Fortfarande är de fem och det är ett nummer jag önskar att de ska få behålla.



Och för er som funderar över vad detta handlar om så kan ni klicka här.

Alla mina tankar

Just nu går alla mina tankar till en vän som står inför något jag inte ens kan försöka sätta mig in i. En situation så jobbig att det är svårt att förstå. Att ta in. Hur mycket man än vill. Maktlöshet inför saker man inte själv kan råda över. Rädsla och Oro. Inför nuet. Inför framtiden. Inför det faktum att man inte kan garantera något. Det går som det går. Livet och döden rår vi inte över. Hur mycket vi än skulle önska. MEN för er liksom för oss som följer er på avstånd så lever än så länge HOPPET. Hoppet om att detta ska få ett lyckligt slut. Att det ska gå väl. Vi är många som tänker på er. Som känner med er nu. Dig och din familj. För närvarande fem till antalet och förhoppningsvis är det just så det ska förbli.

All kärlek till Er alla fem!

Nya bud

Jag ska erkänna att jag fortfarande känner mig lite trött efter de två senaste veckornas maratonpass. Men det är kanske helt naturligt? I vilket fall verkar det som om mina ansträngningar har gett en del utdelning. Igår blev jag inkallad till möte hos Chefen. Hon ville "bara prata lite". Det visade sig att hon verkligen var nöjd med det jag skrivit eller som hon uttryckte sig "I have to admit I was really impressed..." vilket såklart kändes otroligt skönt att höra. Det visade sig även att det verkligen inte handlade om tomma ord och fraser för i nästa andetag frågade hon om jag skulle kunna tänka mig att vara medförfattare på ytterligare en reviewartikel. Nu i en väldigt bra tidskrift. Hon undrade just för att hon tyckte att det jag gjort såpass bra jobb med det jag skickade henne i fredags. Självklart blev jag glad och det känns som en väldigt bra chans men jag var lite orolig över tidsschemat denna gången. För ytterligare ett maratonpass orkar jag inte riktigt med redan nu. Men även detta visade sig vara lugnt. En hel månad skulle jag få på mig! Och då för "lika mycket eller kanske till och med mindre jobb" än vad jag lagt ned på den tidigare artikeln, just för att jag ju redan läst så mycket så det kommer att vara enklare att "uppdatera" den del av den nya artikeln som redan är skriven. Så det känns verkligen bra! I min nuvarande situation är två publicerade artiklar otroligt bra med tanke på att jag under våren kommer gå ut på jobbmarknaden! Det spelar inte ens särskilt stor roll att jag inte är förstanamn på någon av dem, det kommer ändå vara väldigt bra. Så nu är jag än mer nöjd över att jag verkligen ansträngde mig till det yttersta. Ibland måste man ta vara på de chanser som ges. Och jag är glad att jag lyckades göra det denna gången.

GRATTIS!!!!

En liten "Bloggbaby" är född!

Stort Grattis Anna och Peter till er lilla dotter!

Bilden är lånad från: www.brockman.nu

Mitt nya liv

Kanske låter det lite pretto att säga så? Mitt nya liv. Men det ÄR faktiskt så jag känner det. De senaste två veckorna har verkligen känts som två veckor där jag nästan totalisolerat mig (förutom nyår då). Och inte för att jag skulle göra något vilsamt eller roligt utan för att helt enkelt försöka leverera. Jobb. Det har varit intensivt, tröttande och extremt stressigt. Ändå måste jag säga att jag såhär i efterhand känner mig väldigt nöjd med mig själv och min prestation. Ja till och med lite stolt! Oj, kanske låter det väldigt osvenskt att säga så? Men faktum är att jag är nöjd och jag är samtidigt positivt överraskad över att jag klarade av det. För det var jag emellanåt ärligt talat inte helt säker på att jag skulle göra. Särskilt inte på slutet. Men att jag ändå orkade med det där sista ett och ett halvt dygnet känns väldigt bra! Jag kom till jobbet vid halv tiotiden på torsdagsmorgonen och gick inte hem förrän runt halv sju på fredagskvällen. Och det mest överraskande av allt var att jag verkligen jobbade hela tiden. Läste, skrev, funderade, skrev lite igen, läste mer.... Konstant. Lunchen framför datorn, frukosten likaså samt nästa dags lunch. Jag gick ut vid 7-tiden på morgonen och köpte lite frukost (en bagel från favoritstället på andra sidan vägen från jobbet) samt hade en fikapaus vid 14-tiden på fredagseftermiddagen tillsammans med en kompis på labbet, men resten av de dryga 30 timmarna var verkligen koncentrerat skrivande/läsande. Ingen kan vara mer förvånad än jag själv över att jag klarade av det. Men det gjorde jag och nu känns det så otroligt bra! Särskilt som det damp ner ett mail från Chefen redan innan lunch idag. I det stod det kort och gott:

"looks great! an excellent attempt at a first draft!

k"

Med tanke på att Chefen mycket sällan använder ord med direkt positiva bokstäver normalt så kändes det faktiskt lite extra bra. Och bara lite senare kom ett från gruppchefen i den grupp som vi ska skriva artikeln tillsammans med. Även det var positivt:

"Now that I have a moment to look at this draft, I must say that you did a very nice job Anna!  (I expected an outline, not coherent text like you provided).
I will be adding alot of transcription and epigenetics to the appropriate sections. I will have R do the Endnote building. And we'll add pertinent figures.
M"

Totalt blev det ca 20 sidor text och en 8,5 sidor lång referenslista. Mycket måste förstås filas och fixas (och framförallt kortas ned) men för tillfället ligger bollen hos den andra gruppen. Så ja, nu känns det så skönt så skönt. Att jag lyckades klämma in ungefär drygt 4 arbetsdagar (i timmar!!) under mitt sista skrivarpass på jobbet har nästan börjat blekna. Och med den responsen jag fick av jobbet känns det faktiskt värt det.

Under dagen har jag bara njutit. Av min fina familj, över att kunna göra vad jag vill och av att slippa fundera över jobbet. Det gjorde mig ingenting att det var en gråvädersdag. Det blev en promenad till Central Park och på eftermiddagen lek både här hemma samt i Playroom. Lill-Skruttan hade hur kul som helst med grannkompisen W samt två tjejkompisar från Orange Room. Tyvärr slutade det lite dåligt eftersom Lill-Skruttan blev mycket arg på en av tjejerna och var lite väl fysisk. Så då gick vi hem. Ingen mer lek trots högljudda protester. Med tanke på att klockan då var middagsdags så var det väl ändå tid att gå hem och kanske hade lågt blodsocker något finger med i spelet till det lite tråkiga avslutet? På det hela var det ändå en väldigt bra eftermiddag och ja, jag säger det igen med risk för att låta tjatig, jag har verkligen njutit av att äntligen få en dag utan stress!

Central Park i snöskrud. Dock har det mesta smält bort och av gårdagens snöfall syns knapp något alls.

Jag tycker om Parken på vintern. Färre flanörer och på något vis gör snön att den känns tystare.

Lill-Skruttan ville testa klätterväggen som finns i Playroom. Hon tyckte det var jättekul så det blev en hel del klättrande. Dock med viss assistans... Här med W´s mamma.  Roligt att hon gillade klättringen tyckte jag. Och hon var verkligen duktig. 

Vill avsluta med att säga till er som möjligen funderar över att skriva en review-artikel på mindre än 2 veckor: Gör inte det! Om ni inte nödvändigtvis är tvungna. Men om ni är det så krävs mycket mental support. Från andra men framförallt från er själva. Man måste ge sig fasiken på att det SKA gå!
Vill även återigen passa på att TACKA för all uppmuntran och stöd jag fått via bloggen! Tack alla ni fantastiska personer där ute!!!

Kvällen avslutades med god middag och lite rödvin. Sedan en titt på första avsnittet av "Våra vänners liv" på SVT Play. Me like! Jag visste inte det innan (men såg i introt) att manus till serien skrivits av en kille som gick i min skola! Han var två år äldre och kompis med en av mina klasskompisars brorsa. Lite extra kul! Såhär i efterhand är jag verkligen inte förvånad att han påbörjade en sådan kreativ bana.

För morgondagen har vi inga direkta planer vilket känns underbart!
Som sagt, mitt nya liv har börjat!
Och jag njuter ohejdat.

Så var det klart!

Äntligen!!!
Efter att ha spenderat 33 timmar på jobbet nästan helt utan paus, utan verkligen jobbandes koncentrerat koncentrerat koncentrerat så känner jag mig rätt mör... Men GLAD! Så OTROLIGT SKÖNT!
Ojojoj. Detta var nog det värsta jobbpasset någonsin tror jag.
Men nu har jag skickat iväg text och figurer till chefen.
Sedan blev det middag hemma. Och en öl. Men att dricka en öl när man inte sovit på ett och ett halvt dygn blir man rätt snurrig. Hela hjärnan känns som en papperspåse.
Jag tror inte jag kommer kunna hålla ut till nio ens....
Sängen lockar lockar lockar.
Mmmmm.... Och hela helgen har jag framför mig. UTAN JOBB! Fantastiskt!
....sa ja något om en säng...????