Detta med barn...

Det här med barn och föräldraskap är något som verkligen skiljer sig mycket här jämfört med Europa. I Sverige går ju de flesta barn på dagis. Det är få som har en hemmavarande förälder och idag tror jag att det är mer ovanligt än när jag var liten att ha dagmamma. Rätta mig om jag har fel. Vid det universitet där M jobbar har de ett eget dagis. Det anses vara ett mycket fördelaktigt sådant eftersom det är så "billigt". Det kostar endast ca 600 dollar per månad och minimiåldern för att få ha barn där är 3 månader. Alltså barnet måste ha blivit 3 månader innan man får ha det på dagiset. Så annorlunda mot Sverige.

Här i New York City är det mycket vanligt med Nannys. Alltså om man har små barn så anställer man en nanny som tar hand om och sköter barnet/barnen. Dels beror detta såklart på en annan kultur jämfört med Sverige där barnflickor är mycket ovanligt idag. Dels beror det självklart på att barnomsorgen i form av t ex dagis och liknande är mycket dyrt här. Att ha ett barn på dagis här i NYC kostar normalt allt mellan 1000-1500 dollar. Detta skulle med dagens krona mostsvara ungefär mellan drygt 6000-9000 kronor. I månaden. Självklart är detta hutlöst mycket pengar och därför löser många barnfamiljer det hela genom att antingen låta endast ena föräldern arbeta och därmed försörja familjen medan den andre är hemma med barnen, eller så anställer man en nanny. Det senare är ofta något billigare än dagis åtminstone om man har fler än ett barn eftersom nannyn kan passa fler barn samtidgt. Många familjer här "delar" även på nannyn. Detta blir väl då lite mer likt den svenska dagmamman gissar jag?

En annan vanlig lösning, särskilt hos familjer som kommer från asiatiska länder som t ex Kina eller Indien, är att kvinnans och/eller mannens egna föräldrar kommer hit och bor tillsammans med paret som fått barn. De hjälper då till att ta hand om barnet och barnomsorgen sköts på så vis av mor- eller farföräldrar. Detta brukar oftast vara fallet tills dess att barnet är ett par år för då kan det börja pre-school vilket är gratis. Flera kineser jag känner via jobbet har berättat att det i deras community är väldigt vanligt att skicka hem barnet till sina föräldrar i Kina. Barnet tas då om hand av mor- och/eller farföräldrarna i Kina de första åren och när barnet är runt 3 år gammalt så åker man och hämtar barnet igen. Som västerlänning tycker man såklart att detta låter helt horribelt och man skulle inte kunna tänka sig denna lösning alls. Men min kinesiske kollega som fick barn för snart 2 år sedan sa helt ärligt att han egentligen velat lösa det hela så, men att hans fru (även hon från Kina) hade vägrat att skicka iväg deras son till Kina i 3 år. De löste det hela genom att hans och hennes föräldrar turats om att komma hit. De har oftast stannat ca 6 månader i taget och sedan åkt tillbaks till Kina i ett halvår (då den andres föräldrar varit här) och sedan återvänt igen.

Trots att just barnomsorgsbiten är så otroligt gammaldags och att man inte alls har någon direkt föräldraledighet att tala om här i USA så är det förvånansvärt många småbarnsfamiljer man ser på stan. Man skulle ju kunna tro att med en såpass "barnovänlig" familjepolitik skulle färre välja att skaffa barn, eller man skulle kanske välja att ha enbart ett. Men på gatorna möter man hela tiden personer som drar barnvagnar eller har småbarn. Oftast fler än ett. Här verkar 2-3 vara ett mycket vanligt antal. I vårt hus finns det hur många barn som helst. Vi känner inte så många med barn här, men en arbetskamrat till M fick barn förra sommaren och en kompis på mitt jobb fick en liten dotter nu i veckan. Det var hennes baby shower jag har bloggat om tidigare. Dessa två familjer har gjort att man ändå fått lite insikt i detta med att vara gravid, föda barn, föräldraldighet (eller snarare frånvaron av sådan)samt barnomsorg här skiljer sig väldigt mycket från Sverige.

Här i USA är föräldraledigheten som sagt nästan obefintlig. Det finns ingen direkt "allmän" regel för hur länge man får vara föräldraledig utan allt beror på flera faktorer som i vilken delstat man bor i samt vilken arbetsgivare man har. I New York City är den lagstadgade föräldraledigheten 6 veckor efter förlossning om jag förstått rätt. Detta är den tid mamman får vara borta från jobbet utan att arbetsgivaren har rätt att ge kvinnan sparken. Många arbetsgivare har dock en något bättre policy där mamman får vara hemma i 3-4 månader utan att riskera att bli av med sitt jobb. Detta handlar dock i de flesta fall om obetald ledighet. Någon pappaledighet finns överhuvudtaget inte.

Som svensk kan man inte låta bli att förfasa sig över detta så otroligt barn- och familjeovänliga system. Man förundras även över hur bra svenska barnfamiljer har det. Det sistnämnda kan vara lätt att glömma bort när man bor i Sverige. Man tar det svenska systemet för givet. Ibland när man följer debatten i svensk media eller pratar med svenskar är det ofta klagomål som förs fram. Inkomsttaket är för lågt. Fortfarande. Papporna tar inte sitt fulla ansvar. Fortfarande. Dagisköerna är långa. Man får inte börja på dagis när som helst på året, etc etc. Ja, listan kan göras lång.

Men jämfört med många länder har Sverige kommit otroligt långt. Jag tycker det är lite synd att inte fler svenskar faktiskt uppskattar vad man har utan istället beklagar sig över vad man anser vara orättvisa eller felaktiga bestämmelser. Svenskar slipper iallafall strida för att få sk "amningsrum" på sin arbetsplats. Detta är något som vi på mitt universitet just har fått tillåtelse att ha. Så att nyblivna mammor kan få ett rum i avskildhet där hon antingen kan amma eller pumpa ur bröstmjölk under dagen. Första gången jag hörde talas om detta förstod jag inte riktigt meningen med sådana rum. Men vid närmare eftertanke så insåg jag ju senare att de behövs eftersom många mammor här kommer tillbaka till jobbet efter ca 3 månader (i snitt). Och då ammar ju många fortfarande.

Även om jag tycker att USA ligger hur mycket efter som helst beträffande "familjepolitik" så upplever jag ändå en del positiva saker här jämfört med Sverige. Jag tycker framförallt att folk i allmänhet är mycket mer flexibla och öppna för individuella lösningar. Man dömer inte andra efter på vilket sätt de väljer att ta hand om sina barn. Det är lika okej att som kvinna satsa helhjärtat på karriären som att välja att bli hemmafru. Jag känner även till par där det är kvinnan som arbetar medan pappan är hemma på heltid. Det är inte särksilt vanligt, men i Sverige känner jag faktiskt inte till en enda, även om det säkert finns "hemmamän" där också.
Men jag har ändå fått uppfattningen att man i Sverige är mycket mer "noga" med att alla måste följa ett visst "mönster" eller mall. Samma mönster, samma mall. I min bekantskapskrets har t ex majoriteten av föräldrarna antingen delat lika på föräldraledigheten eller så har mamman varit hemma 1 år och pappan resten, dvs ca 6 månader. Visst det finns undantag, men ungefär så ser det ut. Om man, särskilt som kvinna, skulle säga att man skulle vilja sluta arbeta helt och vara hemma på heltid så ses det inte alls med särskilt blida ögon från omgivningen. Det finns nästan inget som är så "icke-politiskt-korrekt" i Sverige idag som om en kvinna skulle vilja vara hemmafru. Vilket i sig kan tyckas vara lite underligt. Det som inte passar för en person kanske skulle passa för en annan. Å andra sidan så rynkar folk på näsan åt de kvinnor som gärna skulle vilja börja arbeta igen efter enbart 3-4 månader. Eller att vara med flexibla med hur man arbetar medan barnen är små. Att ens vilja sätta sitt barn på dagis redan vid 1 års ålder kan ju väcka hätska debatter och diskussioner. Då är man inte en tillräckligt bra mamma, och väljer karriären framför sina barn. Ja, hur man än vrider och vänder sig så har man rumpan där bak. Här är det lika okej att vara hemmafru som att ha en högt uppsatt position på något fancy företag. Och det gillar jag!

Vad jag däremot inte gillar är att man insett att många barn här blir otroligt bortskämda när de har nannys som passar dem. Nannyn är ju anställd direkt av föräldrarna vilket gör att hon är väldigt mån om att få behålla sitt arbete. Därför vill hon göra ett bra så jobb som möjligt, vilket är helt naturligt och utomordentligt bra. Men väldigt ofta verkar det som att "ett bra jobb" är synonymt med att barnet/barnen inte ska klaga till föräldrarna, vilket ofta resulterar i att de får göra väldigt mycket mer än vad de annars kanske skulle fått. I vissa fall verkar det inte förekomma så många "regler". Sedan när barnen är med sina föräldrar så är det samma sak igen. Fast av andra orsaker. Många anser att de spenderar så lite tid med sina barn att när de väl ses (kvällar, helger etc) så vill de att barnen ska vara glada och därför får de ofta göra vad de vill. Även om detta innebär saker som jag själv tycker är väldigt märkligt. Som t ex en kollega till M som har en dotter. En dag kom kollegan till jobbet i andra glasögon än de hon brukar använda, och M frågade ifall hon nyligen köpt nya. Nej, det hade hon inte. Detta var hennes gamla par. För hennes dotter hade lekt med hennes nya så att de gått sönder. Oj, tyckte M då. Vilken otur. Råkade hon få tag på dem innan ni hann ta undan dem eller? Nejdå, så var det inte alls. Hennes dotter älskade att leka just med de glasögonen och naturligtvis kunde hon därför inte ta ifrån dem från dottern, för då skulle ju dottern bli ledsen. Sådant tycker jag är jättekonstigt. Det är väl viktigt att barn även får lära sig saker som att ta hänsyn, att man inte kan göra allt man vill, att vara rädd om både prylar och människor... Annars kommer de ju att växa upp till egotrippade vuxna! Vilket omgivningen oftast inte alls tycker är vare sig charmigt eller sött.

Ni svenskar som har barn i andra länder än Sverige. Hur tycker ni att det är? Tycker ni att det verkar väldigt annorlunda om ni jämför med personer ni känner i Sverige med barn? Bättre? Enklare? Sämre? Eller bara annorlunda