onsdag, november 07, 2007

Detta med barn...

Det här med barn och föräldraskap är något som verkligen skiljer sig mycket här jämfört med Europa. I Sverige går ju de flesta barn på dagis. Det är få som har en hemmavarande förälder och idag tror jag att det är mer ovanligt än när jag var liten att ha dagmamma. Rätta mig om jag har fel. Vid det universitet där M jobbar har de ett eget dagis. Det anses vara ett mycket fördelaktigt sådant eftersom det är så "billigt". Det kostar endast ca 600 dollar per månad och minimiåldern för att få ha barn där är 3 månader. Alltså barnet måste ha blivit 3 månader innan man får ha det på dagiset. Så annorlunda mot Sverige.

Här i New York City är det mycket vanligt med Nannys. Alltså om man har små barn så anställer man en nanny som tar hand om och sköter barnet/barnen. Dels beror detta såklart på en annan kultur jämfört med Sverige där barnflickor är mycket ovanligt idag. Dels beror det självklart på att barnomsorgen i form av t ex dagis och liknande är mycket dyrt här. Att ha ett barn på dagis här i NYC kostar normalt allt mellan 1000-1500 dollar. Detta skulle med dagens krona mostsvara ungefär mellan drygt 6000-9000 kronor. I månaden. Självklart är detta hutlöst mycket pengar och därför löser många barnfamiljer det hela genom att antingen låta endast ena föräldern arbeta och därmed försörja familjen medan den andre är hemma med barnen, eller så anställer man en nanny. Det senare är ofta något billigare än dagis åtminstone om man har fler än ett barn eftersom nannyn kan passa fler barn samtidgt. Många familjer här "delar" även på nannyn. Detta blir väl då lite mer likt den svenska dagmamman gissar jag?

En annan vanlig lösning, särskilt hos familjer som kommer från asiatiska länder som t ex Kina eller Indien, är att kvinnans och/eller mannens egna föräldrar kommer hit och bor tillsammans med paret som fått barn. De hjälper då till att ta hand om barnet och barnomsorgen sköts på så vis av mor- eller farföräldrar. Detta brukar oftast vara fallet tills dess att barnet är ett par år för då kan det börja pre-school vilket är gratis. Flera kineser jag känner via jobbet har berättat att det i deras community är väldigt vanligt att skicka hem barnet till sina föräldrar i Kina. Barnet tas då om hand av mor- och/eller farföräldrarna i Kina de första åren och när barnet är runt 3 år gammalt så åker man och hämtar barnet igen. Som västerlänning tycker man såklart att detta låter helt horribelt och man skulle inte kunna tänka sig denna lösning alls. Men min kinesiske kollega som fick barn för snart 2 år sedan sa helt ärligt att han egentligen velat lösa det hela så, men att hans fru (även hon från Kina) hade vägrat att skicka iväg deras son till Kina i 3 år. De löste det hela genom att hans och hennes föräldrar turats om att komma hit. De har oftast stannat ca 6 månader i taget och sedan åkt tillbaks till Kina i ett halvår (då den andres föräldrar varit här) och sedan återvänt igen.

Trots att just barnomsorgsbiten är så otroligt gammaldags och att man inte alls har någon direkt föräldraledighet att tala om här i USA så är det förvånansvärt många småbarnsfamiljer man ser på stan. Man skulle ju kunna tro att med en såpass "barnovänlig" familjepolitik skulle färre välja att skaffa barn, eller man skulle kanske välja att ha enbart ett. Men på gatorna möter man hela tiden personer som drar barnvagnar eller har småbarn. Oftast fler än ett. Här verkar 2-3 vara ett mycket vanligt antal. I vårt hus finns det hur många barn som helst. Vi känner inte så många med barn här, men en arbetskamrat till M fick barn förra sommaren och en kompis på mitt jobb fick en liten dotter nu i veckan. Det var hennes baby shower jag har bloggat om tidigare. Dessa två familjer har gjort att man ändå fått lite insikt i detta med att vara gravid, föda barn, föräldraldighet (eller snarare frånvaron av sådan)samt barnomsorg här skiljer sig väldigt mycket från Sverige.

Här i USA är föräldraledigheten som sagt nästan obefintlig. Det finns ingen direkt "allmän" regel för hur länge man får vara föräldraledig utan allt beror på flera faktorer som i vilken delstat man bor i samt vilken arbetsgivare man har. I New York City är den lagstadgade föräldraledigheten 6 veckor efter förlossning om jag förstått rätt. Detta är den tid mamman får vara borta från jobbet utan att arbetsgivaren har rätt att ge kvinnan sparken. Många arbetsgivare har dock en något bättre policy där mamman får vara hemma i 3-4 månader utan att riskera att bli av med sitt jobb. Detta handlar dock i de flesta fall om obetald ledighet. Någon pappaledighet finns överhuvudtaget inte.

Som svensk kan man inte låta bli att förfasa sig över detta så otroligt barn- och familjeovänliga system. Man förundras även över hur bra svenska barnfamiljer har det. Det sistnämnda kan vara lätt att glömma bort när man bor i Sverige. Man tar det svenska systemet för givet. Ibland när man följer debatten i svensk media eller pratar med svenskar är det ofta klagomål som förs fram. Inkomsttaket är för lågt. Fortfarande. Papporna tar inte sitt fulla ansvar. Fortfarande. Dagisköerna är långa. Man får inte börja på dagis när som helst på året, etc etc. Ja, listan kan göras lång.

Men jämfört med många länder har Sverige kommit otroligt långt. Jag tycker det är lite synd att inte fler svenskar faktiskt uppskattar vad man har utan istället beklagar sig över vad man anser vara orättvisa eller felaktiga bestämmelser. Svenskar slipper iallafall strida för att få sk "amningsrum" på sin arbetsplats. Detta är något som vi på mitt universitet just har fått tillåtelse att ha. Så att nyblivna mammor kan få ett rum i avskildhet där hon antingen kan amma eller pumpa ur bröstmjölk under dagen. Första gången jag hörde talas om detta förstod jag inte riktigt meningen med sådana rum. Men vid närmare eftertanke så insåg jag ju senare att de behövs eftersom många mammor här kommer tillbaka till jobbet efter ca 3 månader (i snitt). Och då ammar ju många fortfarande.

Även om jag tycker att USA ligger hur mycket efter som helst beträffande "familjepolitik" så upplever jag ändå en del positiva saker här jämfört med Sverige. Jag tycker framförallt att folk i allmänhet är mycket mer flexibla och öppna för individuella lösningar. Man dömer inte andra efter på vilket sätt de väljer att ta hand om sina barn. Det är lika okej att som kvinna satsa helhjärtat på karriären som att välja att bli hemmafru. Jag känner även till par där det är kvinnan som arbetar medan pappan är hemma på heltid. Det är inte särksilt vanligt, men i Sverige känner jag faktiskt inte till en enda, även om det säkert finns "hemmamän" där också.
Men jag har ändå fått uppfattningen att man i Sverige är mycket mer "noga" med att alla måste följa ett visst "mönster" eller mall. Samma mönster, samma mall. I min bekantskapskrets har t ex majoriteten av föräldrarna antingen delat lika på föräldraledigheten eller så har mamman varit hemma 1 år och pappan resten, dvs ca 6 månader. Visst det finns undantag, men ungefär så ser det ut. Om man, särskilt som kvinna, skulle säga att man skulle vilja sluta arbeta helt och vara hemma på heltid så ses det inte alls med särskilt blida ögon från omgivningen. Det finns nästan inget som är så "icke-politiskt-korrekt" i Sverige idag som om en kvinna skulle vilja vara hemmafru. Vilket i sig kan tyckas vara lite underligt. Det som inte passar för en person kanske skulle passa för en annan. Å andra sidan så rynkar folk på näsan åt de kvinnor som gärna skulle vilja börja arbeta igen efter enbart 3-4 månader. Eller att vara med flexibla med hur man arbetar medan barnen är små. Att ens vilja sätta sitt barn på dagis redan vid 1 års ålder kan ju väcka hätska debatter och diskussioner. Då är man inte en tillräckligt bra mamma, och väljer karriären framför sina barn. Ja, hur man än vrider och vänder sig så har man rumpan där bak. Här är det lika okej att vara hemmafru som att ha en högt uppsatt position på något fancy företag. Och det gillar jag!

Vad jag däremot inte gillar är att man insett att många barn här blir otroligt bortskämda när de har nannys som passar dem. Nannyn är ju anställd direkt av föräldrarna vilket gör att hon är väldigt mån om att få behålla sitt arbete. Därför vill hon göra ett bra så jobb som möjligt, vilket är helt naturligt och utomordentligt bra. Men väldigt ofta verkar det som att "ett bra jobb" är synonymt med att barnet/barnen inte ska klaga till föräldrarna, vilket ofta resulterar i att de får göra väldigt mycket mer än vad de annars kanske skulle fått. I vissa fall verkar det inte förekomma så många "regler". Sedan när barnen är med sina föräldrar så är det samma sak igen. Fast av andra orsaker. Många anser att de spenderar så lite tid med sina barn att när de väl ses (kvällar, helger etc) så vill de att barnen ska vara glada och därför får de ofta göra vad de vill. Även om detta innebär saker som jag själv tycker är väldigt märkligt. Som t ex en kollega till M som har en dotter. En dag kom kollegan till jobbet i andra glasögon än de hon brukar använda, och M frågade ifall hon nyligen köpt nya. Nej, det hade hon inte. Detta var hennes gamla par. För hennes dotter hade lekt med hennes nya så att de gått sönder. Oj, tyckte M då. Vilken otur. Råkade hon få tag på dem innan ni hann ta undan dem eller? Nejdå, så var det inte alls. Hennes dotter älskade att leka just med de glasögonen och naturligtvis kunde hon därför inte ta ifrån dem från dottern, för då skulle ju dottern bli ledsen. Sådant tycker jag är jättekonstigt. Det är väl viktigt att barn även får lära sig saker som att ta hänsyn, att man inte kan göra allt man vill, att vara rädd om både prylar och människor... Annars kommer de ju att växa upp till egotrippade vuxna! Vilket omgivningen oftast inte alls tycker är vare sig charmigt eller sött.

Ni svenskar som har barn i andra länder än Sverige. Hur tycker ni att det är? Tycker ni att det verkar väldigt annorlunda om ni jämför med personer ni känner i Sverige med barn? Bättre? Enklare? Sämre? Eller bara annorlunda

22 kommentarer:

Thy sa...

I Kanada är det helt klart annorlunda. Vi får ett helt års mammaledighet (inte betalt dock), men barnomsorg och förskola är så underutvecklat att det är skrämmande. Och det finns ingen motsvarighet till vård av sjukt barn frånvaro från jobb, utan det är semesterdagar som ryker (eller mina egna sjukdagar då jag har en trevlig chef ;-)).

Sedan kan jag inte riktigt hålla med om att det är mindre kontroversiellt här i nordamerika med de val man gör angående sin familj. Har du hört talas om "the mommie wars"? Folk slåss så blöjorna flyger och hot om blodutgjutelse hänger i luften.

Saltistjejen sa...

Thy, OJ!!! Näe jag har inte hört talas om "the mommie wars". Vad är det??? *nyfiken*
Men på vilket sätt tycker du att det är kontroversiellt med vilket "familjeval" man gör här?? Jag kanske enbart upplever "New York-andan" men den känns iallafall rätt "fri" på den punkten; Hemmafru = okej! Karriär = okej! Allt däremellan = okej!

Anonym sa...

Vi bodde bara en kort tid utomlands (Alabama, USA) och en sak som facinerade oss var att ingen av de småbarnsföräldrar vi träffade tyckte att det svenska systemet med 13 månaders betald föräldraledighet lät bra! DET hade jag inte trott.

Vi hade tre barn med oss under vistelsen som var en otroligt postitv upplevelse - främs den härligt inkluderande skolan. Vår son har en utvecklingsstörning och fick en skolvistelse man bara kan drömma om i Sverige - så på DEN punkten låg Alabama 30 år före Sverige...

Annika sa...

Det jag uppskattar och älskar med USA är att man inte blir dömd för att man är hemmamamma efter att barnet fyllt 18 månader. I sverige förfasas framförallt vänner till mina fldrar över att JAG är hemma. Det är så totalt oaccepterat och UN-heard of därhemma att man i närmast är betrakta som en alien.
Här i USA är allt accepterat, men visst hör man om Mommie-wars, karriär vs hemmamammor.

Dagis ja...
Dyrt och ofta ganska dåligt. Där ligger Sve ljusår före.
Nannies och au-parier...vanligt för den som har råd och plats eftersom det ju är många som är live-in.
Det finns ju home-day care här också och det är nog det som mest kan jämföras med dagmammor. man lämnar sitt barn i ett privat hem och hämtar sen på kvällen.

Jag tycker att amerikanska barn är så otroligt artiga och väluppfostrade när man jämför mot svenska barn. Det slår mig hela tiden, när K har kompisar här, när jag är på skolan...ARTIGHETEN och respekten mot äldre är så genomslående.

Det där om glasögonen är berdrövligt, men förmodligen var det det dåliga samvetet som knackade på. SÅ ska det inte behöva vara!!

En arb-kamrat på Peters jobb ( en indiska) skickade hem sin dotter till Indien, och där ska hon bo med mormor tills hon fyller 5 och kan börja Kindergarten...Otroligt , men rätt vanligt, som du skriver. Svårt för oss att förså.

Bra inlägg, som vanligt!!!

Annika sa...

Som Linda skriver...MÅSTE jag bara säga att omvårdanden av barn med särskilda behov är enorm i skolan! Jag är totalt fascinerad över hur dyslexiker, Aspergersbarn, autistiska barn mfl tas om hand i skolrna. Assistenter och resurser finns, det snålas ICKE och jag talar om Public Schools. Samma om du halkar efter som elev...
Nej, om amerikanske skolan har jag nästan bara gott att säga...Där har Sve mkt att hämta och ta efter...

SweFlo sa...

Intressant! Hade ingen tanke på att skaffa barn innan jag började arbeta hemma i egen firma. Det skrämde mig lite (control freak som jag är) att lämpa över en liten bebis. No way jag skulel vilja ha barn utan att kunna vara hemma mins 1 år! Det blir dyrt att ha barn förstås... Nu när dottern går i pre-school (4 år) så är 3 timmar om dagen gratis, och vi betalar till $45 så det blir heldag 2 ggr i veckan. Au pair skulle jag aldrig vilja ha! Jag var det själv 2 ggr, och det jag såg som andra au pairer gjorde fick håret att resa sig på mig... Gravididteten och förlossningen var dock superbra här, kände mig mycket väl omhändertagen. Ska bli spännande nästa år då dottern börjar Kindergarten att se hur det allmänna skolsystemet funkar!

Saltistjejen sa...

Linda,
Hej och välkommen till bloggen! Tror inte jag har sett dig här tidigare. Det låter ju helt otroligt bra att din son fick en sådan bra skolvistelse i USA. Det är ju annars något som man som svensk tror är väldigt bra i Sverige. Jag ahr ett par vänner med barn med olika former av "utvecklingsstörnign" och de har hittills fått väldigt bra stöd och hjälp med sk "resurspersoner" etc. Men detta handlar om på dagis samt i hemmet. Ingen av deras barn har börjat skolan än, så jag ahr ingen aning om hur det fungerar i svenska skolor.


Annika,
Ja jag har verkligen förstått att inställningen till hemmamammor är ungefär som isntällningen till massmördare...!!!! Helt otroligt att folk kan orka bry sig så himla mycket om hur andra väljer att leva sina liv!!!! Jag blir faktiskt arg och upprörd över det. Likaså åt andra hållet. Jag känner folk som velat börja arbeta tidigare än det sedvanliga året eler t o m redan efter ca 3-4 månader, men detta sågs verkligen itne med blida ögon det heller! Varför måste alla svenskar gå i samma ledband??? Varför är det så hemskt att "sticka ut" att välja en annan väg???Det absolut knasigaste i detta med att vara hemma med sina barn är att OM en pappa skulle få för sig att vara hemmapappa i Sverige så skulle folk applådera! De skulle tycka att han var en superbra förebild och alla skulle jubla. Men om en kvinna är hemma är hon bakåtsträvare, lurad och fast i en fälla... Lite konstigt??

Ja detta emd glasögonen var ju bara EN historia av många. men kanske är det ett NYC-fenomen där många föräldrar arbetar som tokar och därför har betydligt mindre tid med barnen. Detta genererar säkert dåligt samvete och en vilja till kompensation. Även om det kan bli helt fel ibland... tycker jag.

Tack förresten för att du gillar mina inlägg! Jag blir jätteglad :-)


Sweflo,
Intressant att läsa hur du resonerade! Så var du hemma med din dotter enda fram tills nu när hon börjat pre-school? En typ av kombinerad "jobba-hemma-vara-mammaledig" lösning?

Thy sa...

Kom bara på att min mamma har en inneboende (hemma i Lund!) som har sin tvåårige son hemma i Kina hos sina föräldrar. Hon tyckte inte att det var värt att ta med honom på sin tvååriga postdoc!

Millan sa...

Ja det har ar himla intressant och jag bloggade om precis samma sak for nagon manad sedan tror jag. Nar jag fick barn var det manga av mina vanner i Sverige som fick barn samtidigt sa vi jamforde sjalvklart allt och man kan helt klart saga att systemet har ar 'battre' an det i USA men ljusar fran det i Sverige.
Har far man vara hemma i 12 manader men vi pratar inga 80% av lonen utan ett statligt bidrag pa £100 i veckan som man sedan beskattas pa. Sa man far kanske ut ca 4500 kr i manaden. Pappan far vara hemma 10 dagar i borjan och far da ocksa £100/veckan.

Dagis ar snordyrt. Nils gar 3 dagar i veckan och varan rakning ar pa £460 i manaden (ca 6500 kr). Heltid kostar ca £700. Helt otroligt. Har man tva barn kostar det dubbelt, dvs man far ingen rabbatt ju fler barn man har som ofta ar fallet i sverige.

Nannys och Aupairer ar inte sa vanligt har. Eller rattare sagt inte i var samhallsklass. I familjer dar bada foraldrarna jobbar och har hoga inkomster ar det inte helt ovanligt. Jag kanner dock ingen som har en aupair.

Det som jag tycker om med England och som jag har forstatt ar likadant i USA ar att ingen rynkar pa ogonbrynen om man vill vara hemma-mamma. Det ar upp till den individuella familjen att bestamma vad just de vill gora. Jag har flera kompisar som ar hemma med sina barn som ar mellan 2-6 ar. Samtidigt skulle det nog rynkas forfarligt pa ogonbrynen om pappan istallet valde att vara hemma for det ar i stort satt omojligt..

Innan vi fick barn hade jag alltid tankt att vi skulle flytta hem nar det var dags men nu blev det inte sa och pa nagot satt tror jag att man oftast hittar ett satt att gora det basta av situationen pa, var man an befinner sig!

SweFlo sa...

Jag har jobbat hemms sedan 2000 och kommer att fortsätat med det. Jobbade bara mindre när hon föddes och var riktigt liten. Funkade bra faktist!

Monica sa...

Saltis, bra inlägg! Du tar verkligen upp flera av de stora skillnaderna mellan USA och Sverige.

En reflektering är ju det här med varför det är relativt få kvinnor vid makten här i USA. Kongressen utgörs av endast 16 % kvinnor medan riksdagen i Sverige utgörs av ca 47% kvinnor. Feministrörelserna har skiljt sig i USA och Europa på så sätt att I USA har kvinnorna kämpat för samma rättigheter som männen medan man i Europa mer kämpat för kvinnors rättigheter till tex mammaledighet osv. Tyvärr är det ju svårare här i USA att både ha kakan och äta den (om du föstår vad jag menar;).

Jag fick själv säga upp mig från mitt jobb efter några månader efter att jag fött min dotter, efter att ha jobbat på samma företag i 7 år. Hade jag bott kvar i Sverige så hade jag ju iaf haft valet att gå tillbaka om jag velat (till samma position).

Men jag tycker som du, att det är skönt att folk ser det som ett personligt val som är upp till var och en här. Dvs att man inte ser snett på andra för att de stannar hemma eller går tillbaka till jobbet.

JaCal sa...

Visst finns det många fördelar med det svenska systemet - men om det inte finns tillgängligt får man hitta andra vägar. Det funkar ju liksom inte att sitta i ett annat land och tänka på hur bra det hade
varit om man bodde i ett annat.

Jag är också av den bestämda uppfattningen att det är bra mycket vanligare att barnen, efter de där 15-16 månaderna börjar på dagis utan eftertanke - bara för att det är så alla gör - eller att man skaffar barn med max 1 år och 3 månader mellan barnen för man kan behålla sin SGI då.

Jag och min man har, eftersom vi nu bor här, fått tänka om helt. Vi är ett team, har funderat och klurat. Jag har haft turen att kunna jobba hemifrån och har kombinerat det med att vara hemma. Tufft har det varit i perioder när jag jobbat kvällar.

Maken är hemma en dag i veckan och nuförtiden har vi hjälp av en fantastisk barnflicka (live-out) 24 timmar i veckan. Både jag och maken jobbar 75% (han i eget företag) vilket passar oss perfekt. Vi är tvungna att ta till helger och kvällar ibland för att få jobbet att gå ihop - men det är inget som stör oss - det har blivit en del av vardagen - precis som vi har massor av tid med barnen på dagtid. Jag har ett fantastiskt roligt jobb och får kombinera det med att ha våra barn hemma - även om det finns utmärkta alternativ till barnomsorg om det skulle vara så (ja, betydligt dyrare än ett kommunalt dagis - men å andra sidan inte månader av oviss väntan och lätt att byta om man inte tycker om pedagogiken).

Det passar oss och vi pratar ofta om att vi har ett mycket lägre tempo genrellt än vi trolgitvis haft i Stockholm - inga stressiga lämningar/hämtningar på dagis, skynda hem och laga mat och börja nattning etc. Nattning är familjetid där alla fyra är inblandade.

Så för oss har det blivit bättre genom att vi tvingats tänka till en annan lösning än att automatiskt ha 15-16 månader ledigt och sen kommunal dagisplats.

För mig har det varit viktigt att skapa mina egna förutsättningar för hur jag vill ha det - och jag är envis som bara den och långt innan maken friade visste han vad han gav sig in på... Skulle det bli barn gäller 50-50 och teamarbete om han ville ha familj med mig... ;-) Och jag tror att för vår del har det blivit _lättare_ att göra det här där vi tvingats tänka nytt...

Anonym sa...

Vilket jättebra inlägg, mycket intressant läsa och även alla kommentarer. Jag tilltalas av det JaCal skriver också. Jag tror det är nyttigt att tvingas tänka till och hitta sin egen lösning, nåt som funkar för just den aktuella familjen och liksom det här att man anpassar sig till det land och system man lever i.
Ville bara säga det, bra inlägg Saltis. Hinner inte skriva mer nu för vi ska ut. Trevlig helg!

Saltistjejen sa...

Thy,
ja se där! Det verkar vara vanligt att tänka så om man är kines...


Millan,
så dagis är ännu dyrare i England än här! Hu! Men det mesta är väl dyrare i london än här i NYC tror jag.
Och det där med att planera sitt liv, det blir ju ofta inte som man kanske tänkt sig, men på något underligt vis blir det ändå bra i slutänden. Att ni har Nils nu är välk otorligt härligt!!!


Sweflo,
låter perfekt att kunna jobba på det viset när man har småbarn!

Saltistjejen sa...

Jacal,
ja jag tror faktiskt lite som du säger! Att ibland är det riktigt bra att behöva tvingas till nytänkande. jag tycke självklart att familjepolitiken i Sverige är superbra och generös och något för alla länder att sträva efter. MEN vad jag inte gillar är som sagt det där att man liskom "förväntas" att följa den utstakade mallen och att de flesta som inte gör det blir sedda som "miffon" .
Det jag tycker är sämst här i USA är väl det att man måste ha en hyfsad inkomst för att man överhuvudtaget ska kunna ha en chans att välja. Barnomsorg är såpass dyrt här att om man är låginkomsttagare så blir det billigast och enklast ifall en förälder är hemma med barnen. Och då handlar det ju tyvärr inte om så mycket valfrihet heller. Återigen. Fast åt andra hållet om du förstår vad jag menar.

Men det låter kanon att ni båda har så flexibla jobb! Det gillar jag! Och jag tror som du att det hade varit betydligt "stressigare" för er i Sverige.
Svenskar har i allmänhet en viss benägenhet at dessutom vara rätt oflexibla vad gäller jobb-fritid. Att göra så som ni gör tycker jag verkar optimalt ifall man har möjligheten. Även om det innebär att man ibland jobbar helger och kvällar. Men "slutresultatet" blir ju ändå att man har mer tid för barnen och familjen och detta med mindre stress!Men jag vet att för många svenskar så är detta med "fira helger och kvällar heligt". Trots att de skulle må bättre av att inte trycka in allt som ska göras i veckan under de få timmar och dagar som finns måndag-fredag.
Själv hoppas jag att den dagen man får barn ska både jag och m kunna vara hyfsat flexibla och komma på lösningar som passar just oss och just den perioden i livet. Lösningar ändras ju också såklart när nya situationer uppstår.

Saltistjejen sa...

Anne,
hoppas du fick det trevligt ute!! :-)

Lullun sa...

Ja, det är otroligt hur stor skillnad det är mellan länder. På gott och ont. Själv födde jag vår son i Danmark, och där var (och fortfarande är) det nästan ohört att pappan skulle vara hemma mer än de 2 första veckorna typ. Den samlade föräldraledigheten var också på "bara" 14 månader.
Här på Grönland har man precis förlängt föräldraledigheten från 3 eller 4 månader till 6. Super tycker jag, även om jag så klart vill ha den mångt längre. Vi flyttade tillbaka till Grönland när sonen var 8 månader och då gick jag hemma obetalt i 4 månader extra, men sen var jag bara tvungen att börja jobba tyvärr. Kön till dagis & dagmamma här i stan är odock mkring 1.5-2 år och man får först ställa sig i kö efter att man hos läkaren har fått konstaterat graviditeten. Med andra ord får man i ett år lita på (dyr & ofta ostabil, men ytterst vanligt här) svartavlönad dagmamma eller stanna hemma utan lön, vi som inflyttade fick också ett år av det tidigare, dock hade vi turen att hitta en duktig dagmamma, även om hon ofta var sjuk, vilket var irriterande då man ju inte hade något "skyddsnät" med reservdagmammor, då hon ju var svartavlönad.
Dagis är också rätt dyrt, speciellt eftersom många har ganska låg lön och det är väldigt dyrt att leva här i övrigt. Men lågavlönade får iaf något lägre dagisavgift. Själva betalar vi drygt 4000 kr / månad. En hel del barn passas därför av mor- och farföräldrar, eller arbetslösa mostrar osv. Det är även vanligt här att mor- & farföräldrar närmast "ärver" sitt första barnbarn. vilket är en något mindre extrem variant än den kinesiska, men ändå...!? Skulle aldrig kunna lämna bort mitt barn!
Själv växte jag förresten upp med en hemmagående sjukpensinärspappa - som såg till min syster, hennes ofta besökande kompis och mig. Det var bara super! :-)

Anonym sa...

Hej! Detta har absolut inget att göra med inläggsämnet, men har du sett att det är någon som har saltis.blogspot.com? Jag tittade in här för fjärde gången i dag för att se om du har skrivit något nytt, och så råkade jag skriva fel adress.Tro mig att jag blev paff när det helt plötsligt stod skrivet på engelska på sidan! ;-)

När det gäller det här att man inte vill att ens egna barn ska växa upp till egotrippade monster. Jag lever än i den världen, att jag tror att jag ska kunna uppfosta mina barn på ett annorlunda sätt än mina vänner. Det är så lätt att se andras "misstag" och jag lurar mig själv till att tro att så där skulle jag aldrig göra. Fast jag har verkligen svårt att tänka mig att mina framtida barn skulle få leka med något så viktigt och kostsamt som ett par glasögon!

Hehe, sa hon som låter sin katt sniffa igenom allt på tallriken!

Saltistjejen sa...

Monica,
ja det känns tråkigt att man är "tvingad" att säga upp sig för att man väljer att skaffa barn. Började du arbeta sedan eller har du fortsatt vara hemmamma??

Saltistjejen sa...

lullun,
Intressant att höra om hur det är med barnomsorgen på Grönland också! Men jag blev väldigt snopen över Danmark! Att de inte alls har typ pappaledighet där! Det trodde jag skulle vara mycket mer likt Sverige.

Saltistjejen sa...

Page,
vad lustigt! Nej jag har inte kolat denna blogg, men kasnke borde jag det...?!
Så du tycker dina vänner har "ouppfostrade barn"??? ;-)
Haha de flesta av mina vänner måste jag säga att jag är grymt imponerad av vad gäller barnuppfostran. Antingen är de super på detta eller så har de fått superbarn....?

Monica sa...

Saltis, jag är fortfarande hemma-mamma! Har varit det i 4 år. Får väl se vad jag hittar på framöver ;)