Skräckblandad Lycka

Så var det helt officiellt då. Detta nya. Det som vi inte riktigt själva kan greppa än till 100%. Iallafall inte helt. Det som känns främmande, läskigt, konstigt, ovant, omtumlande. Och även så otroligt häftigt och alldeles alldeles alldeles fantastiskt! Vi ska bli föräldrar. Jag ska bli mamma. M ska bli pappa. Jag har smakat på orden. Föräldrar. Mamma. Pappa. De känns så stora. Och så otroligt främmande i kombination med ens eget jag. Eller med M. Men det är faktiskt sant. Och under de månader som gått sedan det stod "pregnant" på stickan, så har vi nog ändå hunnit vänja oss. Vid tanken. Även om man fortfarande kan drabbas av tusen tankar över hur i all sin dar man ska klara av detta nya liv. Ansvaret. Himmel. Hur ska det gå?!?

Men naturen är vis och jag tackar evolutionen för att man faktiskt har ungefär 40 veckor på sig att ta detta nya liv till sig. I tanken. Och framförallt känslomässigt. För det behövs. Man behöver tid att förstå. Att smälta. Och att förundras och glädjas.

Ändå var detta lilla liv som växer inom mig absolut inget "oväntat". Det var inget som "bara hände". Inget glömt piller eller någon kvaddad kondom. Nej, detta var otroligt planerat och hett efterlängtat. Det visade sig nämligen att det inte var så enkelt för oss som för många par. Vi har kämpat. Absolut inte lika hårt eller länge som tyvärr alldeles för många par får göra. Vi spelade aldrig i "elitligan". Men det räckte med en längre tid i "gärdsgårdsserien" för att man verkligen skulle inse hur otroligt frustrerande det är när naturen inte riktigt har samma tidsplan som en själv. Det kanske är en av baksidorna med den planerande moderna människan med sitt kontrollbehov. Man följer manualen. Man spelar enligt regelboken. Man kollar in kalendern. Man planerar. Men naturen låter sig inte planeras eller kontrolleras. Den gör som den vill. Något både M och jag självklart känner till eftersom vi mer eller mindre dagligen kämpar med detta inom våra yrken. Celler som inte växer. Eller växer för snabbt eller för långsamt. Trots denna kunskap var det frustrerande när naturen inte ville det som vi ville helst av allt. Iallafall inte i den takt som vi ville.

Så vi hjälpte helt enkelt naturen lite på traven. Efter att ha tagit kontakt med en infertilitetsklinik fick vi båda en ordentlig "genomgång" och man upptäckte vad som eventuellt kunde vara det potentiella problemet. Jag hade en polyp i livmodern. Inget farligt på något vis, men enligt läkaren kunde den defintivt vara orsaken till att ett befruktat ägg inte hade velat fästa. Så det blev operation, vilket i sig var en upplevelse. Vi fick ett par försök på oss efter operationen, men min gynekolog tyckte sedan att vi skulle öka på oddsen och göra en insemination. Första reaktionen var "vad sa han egentligen - insemination??!", men när den första förvåningen lagt sig kändes det riktigt bra. En ändring i protokollet är alltid något som känns bra för en forskare. Och nu skulle det bli en rejäl förändring av tillvägagångssättet.

När dagen D var inne kändes det lite speciellt. Jag tror att M tyckte det kändes betydligt jobbigare än vad jag tyckte. Det var ju ändå han som skulle "prestera på kommando". Men det hela gick bra och efteråt tog vi det lugnt och gick en sväng i stan. Veckorna efteråt gick enormt sakta. Det kändes som om dagarna sniglade sig fram. Jag ville ju inget annat än att det skulle vara dags att "kissa sticka". Vi var dock båda rätt luttrade vid det här laget och vi ville därför verkligen inte testa för tidigt. Under de här dagarna kan jag säga att jag gjorde allt som stod i min makt för att inte känna efter och leta efter eventuella symptom. Men det var svårt.

När jag gått över tiden ett par dagar (ja, jag ville vänta några extra dagar eftersom jag vid ett par tidigare gånger gått ett par dagar till en vecka över tiden men sedan tyvärr drabbats av "röda faran") så kunde jag inte vänta längre. Jag kände att oavsett vilket resultatet skulle bli så bara måste jag få veta. Jag hade för säkerhets skull köpt sk digitala graviditetstest som skulle visa svaret som "pregnant" eller "non pregnant" istället för de vanliga strecken. Allt för att jag verkligen skulle få ett svar som skulle vara lätt att avläsa och inte gå att misstolka. Enligt bruksanvisningen kan det ta upp till 3 minuter innan svaret visar sig i displayen. Men jag hann knappt lägga ifrån mig stickan förrän det efterlängtade ordet "pregnant" visade sig i den lilla rutan. Jag tittade. Och tittade igen. Och ännu en gång. Såg ordet. Läste det. Men kunde först inte riktigt förstå att det faktiskt var sant. Efter så många besvikelser. Efter alla dessa läkarbesök. Det kändes helt ofattbart. Men det sjönk ändå inte riktigt in. Jag satt ett bra tag och bara stirrade med teststickan i min hand innan en våg av glädje och lättnad sköljde över mig. Tänk, det hade funkat. Det hade verkligen fungerat denna gången!

Eftersom jag kollat detta ensam och inte tillsammans med M så var nästa tanke att jag ju självklart måste berätta för honom så snabbt som möjligt. Han var på jobbet då och jag ville inte enbart ringa utan helst meddela den glada nyheten på ett lite mer speciellt sätt. Men hur?
Till slut kom jag på att jag skulle fotografera testresultatet med meddelandet att han skulle bli pappa. Så jag riggade upp stickan på ett papper där jag skrev mitt meddelande. Sedan fotograferade jag den och skickade till M's telefon. När jag tryckt send satte jag mig ner och inväntade hans reaktion. Det dröjde en liten stund men sedan ringde min telefon och det var en överraskad och omtumlad M i luren. Eftersom han jobbar alldeles bredvid vårt bostadshus tog det honom endast ett par minuter tills han var hemma. För att verkligen övertyga oss båda om att det var ett postivit resultat och inte en felkonstruerad teststicka, kissade jag på ännu en sticka och denna gången var M med och inväntade resultatet. Även denna gång tog det enbart några sekunder innan ordet "pregnant" dök upp i displayen och vi började sakta förstå att detta nog var "på riktigt" ändå. Två stickor som visade samma resultat borde väl ändå vara tillförlitligt...

Det var det. När jag dagen efter gick till min gyn för kontroll och blodprovstest visade detta också positivt och graviditeten var ett faktum. Men som jag skrev i början av detta inlägg så har det ändå tagit tid att ta till sig. Tid att förstå. Men glädjen har hela tiden funnits där. Hand i hand med en känsla av "vad har vi egentligen ställt till med?" Skräckblandad förtjusning.

I början fick jag en ordentlig uppföljning av graviditeten. Detta säkert beroende på att jag då fortfarande var "patient" på infertilitetskliniken och där ville man verkligen ta det säkra före det osäkra. Så det blev ultraljud redan i vecka 5. Jag tänkte att det ju inte kan finnas något att "se" såpass tidigt, men förstod vid mitt besök att de ville se att där fanns en "säck" som fäst på rätt ställe, dvs i livmodern. Detta för att framförallt kontrollera att det inte var ett utomkvedeshavandeskap. Därefter blev det ytterligare två ultraljud under de nästkommande veckorna. Då kunde man höra och se hjärtat slå vilket kändes otroligt skönt! Vi fick även med oss bilder från dessa tidiga ultraljud men här ser man inte så mycket mer än en "blobb"...

När vi kom tillbaks från vår Sverigeresa så hade vi ett sk NUPP/KUB-test inbokat. Här kallas det Nuchal Translucency screening test. Man mäter då nackspalten på fostret eftersom det visat sig att det finns en korrelation mellan tjockleken på denna och risken för kromosomskador som t ex Down's syndrom. Detta var första gången vi verkligen fick se att det var en liten person där inne och det var en otroligt häftig känsla! Särskilt att se "livebilden" på skärmen där man såg att fostret verkligen rörde sig. För det var verkligen ett aktivt litet liv. Ett fasligt viftande på armarna. Känslan av att "ja detta händer verkligen" fanns plötsligt där. Här är första bilden vi har när man faktiskt ser att det är ett litet barn. En ny egen liten person.

Nu är jag inne i min fjärde månad och har de senaste veckorna kommit ur det illamående och den trötthet jag kände i början. Vi fick svar från testet också och det visade fina resultat vilket känns väldigt skönt. Jag har även börjat få svårt att dölja att min mage ser helt uppblåst ut. Det handlar nog mer om stökiga tarmar än om någon "riktig gravidmage". Och den är inte heller särksilt stor än. Jag kan ha mina vanliga kläder utan problem, även om det nu ser ut som om jag har förlustat mig lite för mycket i julgodiset under julen... Men visst, trots att jag mest ser ut som om jag "bara lagt ut lite över julen" gör det visuella intrycket ändå att hjärnan lättare förstår att det faktiskt är en förändring på gång. Nu börjar det hela kännas mer och mer verkligt. Mer och mer greppbart. För varje dag som går mognar tanken och känslan över att vi i slutet av sommaren (om allt går som det ska) kommer att få ansvar för ett nytt litet liv. Ett otroligt efterlängtat litet liv. Och det känns stort. Plötsligt tar livet en ny vändning. Skräckblandad lycka. Men ändå mest Lycka. Och Nyfikenhet.
Vem är du där inne egentligen???