Lördagspromenad

Okej nu har jag testat att ladda ner bilderna igen. Hoppas ni kan se dem nu.


Igår var det lördag och vädret var strålande. Sol. Klarblå himmel. M hade ett uppdrag att införskaffa ett presentkort på någon bra affär till en kollega som just fått barn. Vi hade dessutom lovat att gå förbi två kompisars hem och titta till deras respektive katter och ge dem mat. Båda ligger en bit norrut från oss på Upper East Side. Så vi beslöt oss för att ta en promenad uppåt för att titta till katterna och sedan kolla in en del av de barnaffärer som ligger i området.

Det var en skön promenad trots att det blåste lite. Självklart blev det även ett besök på en Starbucks på vägen. En tall double latte för M och en ny favorit för mig, nämligen "green tea frappuccino"! Den är bara för god!
När vi sett till alla katterna så bar det raka vägen mot närmsta barnaffär Planet Kids. Här inne hade de allt från leksaker till vagnar och sängar. Jag var bara tvungen att ta ett par bilder eftersom jag är så fascinerad över att den svenska smaken är så olik den amerikanska. Iallafall på vissa prylar. Eller vad sägs om en del av dessa bilder?


Resesängar i lite olika tappning. Gemensamt är dock det något plastiga och mycket "bulkiga" utseendet med de diverse tillbehören. Kan sängen närmast i bild vara tänkt för en liten flicka kanske...?


Vagga samt en baby sitter. Även här en rätt "bulkig" stil. Och vaggan självklart med volanger!.


Här är vi plötsligt inne på baby sitters i en något "lyxigare" variant. Närmast till vänster en mörk teakfärgad trästomme med svart skinnklädsel. Till höger en "modern" design med plaststomme och orange tyg.


Självklart ska barnet även ha en riktigt bekväm barnstol när det börjar äta själv. Här flera med "vadderad" stoppning.


Vi fortsatte vår promenad söderut längs Lexington Avenue och gick senare in i en affär som vi tidigare enbart passerat förbi - Giggle. Å detta var verkligen en affär helt i min smak. Förutom att prisklassen var något hög. Men det fanns otroligt mycket roliga och coola saker här. Allt från kläder till leksaker, mattillbehör och sängar. Eftersom denna affär kändes mer personlig än Planet Kids så köpte M presentkortet samt en liten tröja och ett bar små "booties" här till sin kollega. Denna affär var verkligen helt perfekt för att hitta lite roligare presenter till barn och nyblivna föräldrar!
Här hittade vi även en säng som vi båda tyckte jättemycket om. En mycket enkel design. Rena linjer och lite mer lagom i storleken. Vi har ju ett funderat på just detta med barnsäng eftersom många barnsängar här är ganska stora, och vi är rätt trångbodda. Det skulle därför vara väldigt bra om vi kunde hitta en säng som inte tar alltför mycket plats, men som ändå räcker i storlek åtminstone tills barnet är runt 1 år. Denna säng var dock i dyraste laget, men det kändes roligt att se att det iallafall verkar finnas "mindre" barnsängar också.


Eftersom vi nu började bli rätt hungriga höll vi ögonen öppna efter något mysigt ställe att äta på. Vi hade nu närmat oss våra egna "hemkvarter" och jag mindes att vi flera gånger gått förbi en italiensk restaurang "Fig & olive" som verkade så mysig. Vi bestämde oss för att gå dit och se vad de hade att erbjuda.

Vi blev placerade vid fönstret där det stod stora krukor med örter som prydnad. Jag som satt vänd mot fönstret kunde sedan sitta och studera folk som passerade utanför på trottoaren. Hungriga som vi var tog vi genast itu med menyn. Vi delade först på några "smårätter" och sedan valde M en pastarätt och jag en sallad. Maten var otroligt god och det var verkligen ett mysigt ställe.

Jag föll verkligen för dekoren. Både hemtrevligt mysig men samtidigt enklet och stilrent. En lång bardisk kan skymtas bakom mig, och små bord längs med andra väggen. Det var ganska tomt i restaurangen när vi kom eftersom det var mittemellan lunch- och middagstid. Men under tiden vi satt där började det strömma in mer folk. Tror M tyckte det kändes lite som om vi var "kusinerna från landet" eftersom vi hade så vanliga enkla "casual" kläder, medan de flesta som kom hit för att ta en drink eller äta middag var uppklädda till tänderna.

Längs väggarna i den del där vi satt hade de hyllor med olivoljor, vinäger, oliver och annat smått och gott. Precis sådant jag tycker ger en sådan skön hemtrevlig atmosfär. En sådan typ av "fondvägg" skulle jag verkligen kunna tänka mig att ha i ett större kök!

Efter vår mycket sena lunch (eller snarare tidiga middag) gick vi sedan hemåt. En skön dag började övergå i kväll. Söndagen innehöll lite mer jobb, men det var trots detta en ganska lugn dag. Lite för snabbt gick denna helgen dock. Hade gärna haft en ledig dag till eftersom jag trots många timmars sömn inte känner mig helt utvilad. Men det ska säkert gå bra ändå.

Fredagkväll på stan

I fredagskväll var vi och träffade vänner på en sportbar ganska nära Times Square. Det var ett "Farwell Party" för en kompis och fd kollega till mig som nu ska flytta till New Mexico. Allt för kärlekens skull.
Det var blev en jättetrevlig kväll trots att jag var rätt seg efter en intensiv arbetsvecka. Men det är ju alltid roligt att träffa vänner.


När vi promenerade dit passerade vi denna rätt roliga och lite annorlunda syn en liten bit nordväst om Times Square.
En limo samt ett helt gäng cykeltaxis stod parkerade längs gatan.

Själva tog vi en vanlig "Guling" hem efter kvällens aktiviteter. Det blev alltså varken limo eller cykeltaxi för vår del ute på stan.

Show & Tell - Stor i jämförelse med...

Igår var temat på det s.k fredagstemat (eller "Show & Tell" som det ju kallas) "Stor i jämförelse med något annat".

Jag har ju inte haft så mycket tid över till min blogg den senaste tiden. Därav de få och ganska korta inläggen. Mitt Show & Tell inlägg kommer därför också lite sent (lördagkväll). Eftersom jag inte haft så mycket tid att fundera över temat och göra något av det hela så tänkte jag ta och göra det lätt för mig. Detta genom att visa dessa båda bilder på min mage. Den ena är tagen för ca en månad sedan (när magen började att synas) och den andra tog M igår eftersom jag ju tycker att den verkligen blivit stor nu!



Så detta är alltså magen för ca 1 månad sedan (vecka 20). På väx men fortfarande inte så jättestor.



Och detta är magen som den är nu. Fortfarande på väx så klart, men ändå en hel del större jämfört med den ovan (tycker jag iallafall).



Jag vet jag vet.... den kommer att bli större. Detta är inget! Inget alls. Självklart vet jag det. Men just nu känns den groteskt stor ändå! Särskilt som jag tycker att den största storleksförändringen skett under den senaste veckan, vilket jag skrev om häromdagen!

Fick ju då även en förfrågan av Jess att visa upp magen. Och här är den nu. I två versioner. Båda klart större än normalt, men även med en inbördes storleksskillnad.
Så med detta hoppas jag att lyckats slå två flugor på en och samma gång; Show & Tell temat "Stor i jämförelse med..." samt att uppfylla önskningen om magbild.


Hoppas nu att ni alla får en skön helg!

Det här med språket ja - eller tulibu dibu douchoo

Ok,
bara måste få visa detta underbara klipp som M skickade till mig härom dagen.
Har tittat på det flera gånger och det blir faktiskt bara roligare och roligare för varje gång. Första gången skrattade jag högt. Andra gången skrattade jag så jag tjöt. Tredje gången skrattade jag så jag fick tårar i ögonen...

Visst, man ska inte skratta "på andras bekostnad" när de gör bort sig totalt. Det är fult fult fult. Men i detta fall går det bara inte att låta bli. Så fy på mig!
Men jag försöker se det som en "hälsokur". Det är ju nyttigt att skratta. För hjärtat och blodcirkulationen. Dessutom har det den goda bieffekten att man blir på gott humör!!

Är det förresten någon mer än jag som får flash backs från när man själv var "liten" och sjöng sånger på s.k. "engelska"....???

Spinning

Jag hinner inte riktigt skriva här. Har fullt upp med jobbet. Och har varit sjukt trött på kvällarna när jag kommer hem den senaste tiden. Så därför är det ganska tyst här. Men nu passar jag på för jag har en paus här på jobbet.
Vill bara säga att jag lever och mår bra bråcket till trots. Magen växer så det knakar. Verkligen. Helt otroligt. Igår stod jag i badrummet i bara bh och borstade tänderna. Såg då plötsligt hur stor den blvit! På bara en vecka!!!! För så stor var den verkligen inte innan helgen. Galet!!

Jag känner även rörelser varje dag nu.
Häromkvällen när jag och M lagt oss så kunde även han känna hur det bumsade runt därinne. Häftigt!

Det absolut lustigaste var häromkvällen när Lipton kom och kröp ner under täcket och lade sig på min mage. Just nedanför naveln. Så började han spinna. Och då, BAM plötsligt var det värsta hallaballoot där inne! Lille Skruttisen tyckte uppenbarligen inte alls att det var skoj med dessa spinnvibrationer... Haha! Jag var tvungen att flytta på katten men det var cirkus ett tag till efteråt där inne innan det blev lugnt.
Så kan det vara. Ingen spinning för tjejen där inne alltså.
Fast det är klart att det är svårt att veta vad alla dessa rörelser egentligen betydde? Kanske dansade hon bara runt till vibrationerna? Vem vet?



Nu ska jag ta en kaffe innan jag går tillbaka in till mina celler igen!
Hoppas att ni alla får en skön dag!

Hektisk helg med Sverigebesök & Don Corleones kind i ljumsken

Jag har inte alls hunnit blogga något i helgen. Hade ju tänkt vara med i fredags då det var "Show and Tell", men det blev en så hektisk dag att jag inte hann med. Jag tog visserligen lite bilder, men det får nog bli ett senare inlägg av dem istället.
Hela helgen har annars varit fylld av diverse aktiviteter. Fast påsken till trots så har inga av dessa aktiviteter haft någon som helst påskanknytning. Därför har naturligt nog inte heller någon påskkänsla infunnit sig. Men vädret har iallafall känts riktigt vårigt, om än fortfarande ganska kyligt.
En av de största anledningarna till att jag inte känner av påsken är såklart det att här i USA jobbar man precis som vanligt hela påsken. Alltså ingen ledig långfredag eller annandag påsk.

Fredagen började med ett besök till gynekologen för att kolla att allt var bra med mig och Lillskruttis. Jag har för kanske 2 veckor sedan börjat känna av en svullnad nere i ljumsktrakten. Det gör inte direkt ont, men jag har ändå funderat lite över vad det var och om det är något som är normalt under graviditeten. Nu passade jag på att fråga min gyn. Han tittade på svullnaden och kände på den. Sedan sa han att det var bråck! Tydligen inget farligt så länge det inte gör ont eller känns "hårt". Men om det börjar svullna mer, kännas hårt och göra ont så ska jag genast ringa för då måste man nog operera. Men förhoppningsvis blir det inte värre. Isåfall låter man det vara till efter förlossningen, då man troligen kommer göra ett ingrepp för att detta inte ska upprepa sig vid en eventuell andra gravidiet. Så sa iallafall min gyn. Så jag tänkte att det är ingen idé att oroa sig i onödan. Utan man får helt enkelt fortsätta att gå runt och känna det som om man har Don Corleones kind i ljumsken...!

På fredagkvällen kom sedan våra vänner H och M på besök från Sverige. Jätteroligt att träffa dem. Och då fick vi varsitt påskägg fyllt med svenskt lösgodis! En riktig dröm för en utomlandsboende svensk!! Så dessa underbara ägg fick nog bli vårt hela "påskfirande" i år.

På lördagen var jag tvungen att åka och jobba på förmiddagen, men anslöt till "min" M samt vännerna H och M vid Union Square på eftermiddagen. Det blev ett besök i en av de fantastiska pappersaffärerna på 18:e gatan, och senare även ett besök samt en fika på Barnes & Nobles, innan vi gav oss av hemåt igen för att sträcka ut benen lite innan middagen.
Kvällens middag intogs på den franska restaurangen Jo Jo. Ett otroligt mysigt ställe med god mat och bra service.

Idag söndag började vi med en brunch tillsammans med H och M. Sedan en promenad i parken i det underbara vädret. Eftersom jag var tvungen att jobba även idag så hade vi sällskap till tunnelbanan men där fick jag säga hejdå till vårt Sverigebesök. Kändes tråkigt, men eftersom de båda hittills tyckt att deras långhelg här i New York varit otroligt lyckad och tydligen gett mersmak, så kändes det som om de kommer att komma tillbaka! Så det tröstade jag mig med. Själv tyckte jag det var så himla mysigt och roligt att träffa dem även om det kanske blev lite kort denna gången p g a mycket jobb. De reser hem imorgonkväll, men jag har en fullspäckad dag på jobbet med möten på morgonen och eftermiddagen, så jag kommer tyvärr inte hinna säga hejdå till dem då.

Idag blev det ganska många timmar på labbet så jag känner mig rätt trött. Med andra ord blir det sänggång nu efter att jag postat detta inlägget. Vi får se hur mycket jag kommer hinna skriva i veckan. Eftersom det är rätt mycket att göra på jobbet nu så blir det kanske färre, och/eller mycket kortare inlägg som kommer dyka upp på bloggen ett tag framöver.
Men till er som fortfarande har en ledig påskdag kvar vill jag säga:
Ta vara på den och gör något roligt eller något avslappnande!



bilden ovan på restaurangen "Jo Jo" är från nymag.com

Babybjörn för katt?

Finns det Babybjörnar för katter??????
De senaste dagarna har Lipton varit så på! Så ja, klängig får man väl nästan kalla det. Sitta eller ligga i knät. Hoppa upp och ner på ens axlar. Ligga som en halsduk runt ens nacke och hals när man sitter upp. Och allra allra helst sitta i ens famn. Gärna då bli omhållen ordentligt. Båda armarna och händerna runt den lilla varma kattkroppen. Då spinns det för fullt. Då är han lugn. Men det är ju så svårt att jobba då!!!!! Att skriva vid datorn är ju stört omöjligt!
Hm, han har ju alltid varit extremt gosig och social, men som sagt de senaste dagarna har slagit rekord.

I förrgårkväll satt jag och M och försökte jobba tillsammans vid ena datorn. Det var jättejobbigt eftersom Lipton hela tiden kom och skulle gosa. Han satte sig eller studsade gärna på tangentbordet. Hoppade upp på våra axlar. Skulle pussas. Ner i våra knän.
Sådant kan vara supercharmigt och mysigt. Eller också bara sååååå irriterande!

Så om ni känner till ifall det finns någon bärsele för katter, typ Babybjörn så vore jag tacksam! Något där kissen kan ligga nära och ha kroppskontakt men där man själv ändå kan ha fria händer....


Aaarrrrgh....

Inte så mycket boknörd som man kunde trott

Läste på en av mina favoritbloggar att Sunnyswede i Florida är en riktig boknörd.
Självklart var även jag tvungen att göra detta testet.
Jag läser ju en hel del eftersom jag spenderar så mycket tid på buss och tunnelbana varje dag när jag pendlar till och från jobbet.
Det blir en blandning av böcker jag köper här och pocket som jag köper när jag är i Sverige. Min lilla mamma skickar ibland svenska böcker också vilket är mycket uppskattat!

Jag kom inte upp i riktigt samma boknördsklass som Sunnyswede, men jag var tydligen över snittet som låg strax över 50.





Ha en riktigt skön påskhelg nu!
Själv blir det nog inte så mycket påskfirande direkt. Här i USA arbetar man hela påsken, dvs det är ingen "storhelg", utan alla påskdagar är vanliga vardagar. Jag kommer även behöva jobba en del både lördag och söndag men ska försöka att begränsa arbetstimmarna något eftersom vi kommer dessutom att få besök i helgen. Storfrämmande från Sverige igen vilket ska bli roligt.

Men till alla er som är lediga nu:
Hoppas att vårsolen kommer skina på er och att ni kan njuta av ledigheten!

Ett litet mail

Fick ett mail idag. Från en av mina bästa vänner. När jag öppnade det kändes det mer eller mindre som att hoppa ner i iskallt vatten. Eller få en rejäl kallsup.
En chock helt enkelt. Inte något besked om ond bråd död eller tragisk sjukdom. Nej, inte alls något sådant. Men tankarna min vän har och som förmedlades i mailet räckte för att skaka om mig. Rejält.
Jag tänker inte gå in mer i detalj på innehållet eftersom detta var ett högst personligt mail. Men jag inser att i sådana här situtationer uppkommer så många egna tankar.

Första reaktionen var som jag redan sagt, lite chockartad.
Nästa reaktion var att jag på något vis kände mig "glad" över att min vän valt just mig att anförtro sig till. Att ha som bollplank i en svår och jobbig situation. Reaktionen därefter var att jag tyckte det var en jättejobbig situation eftersom tankarna som min vän delar med sig av väckte många egna tankar och funderingar hos mig själv, och när sådant händer är jag en sådan som helst skulle vilja dela dessa funderingar med någon som står mig nära. Men eftersom det var sådana personliga tankar min vän hade kommer jag inte att prata med någon annan om dem. Inte ens M.

Ännu en reaktion är såklart att man i dessa situationer känner att man befinner sig så långt från sina vänner. Självklart kan man ha en nära relation via e-mail. Man kan vara ett stöd. Man kan bolla tankar. Man kan fråga, stötta, komma med "råd". Allt via e-mail. Men det är ändå inte samma sak. Helst skulle man vilja träffas. Krama om. Prata live. Eller åtminstone i telefon. Men även det sistnämnda är så mycket krångligare att få till när man slåss mot en tidsskillnad.

Just nu önskar jag bara att mitt stöd kan fungera trots att det får bli via en e-mailadress och inte med en kram.
Ett litet mail. Ett. Enda. Litet. Fjuttigt. Mail. Att det kan innehålla så mycket. Förhoppningsvis innehåller mitt svarsmail också mycket. Mycket kärlek. Mycket värme. Mycket stöd.
Kramar i skriftform....

Lottovinst

Å, jag och M har i stort sett vunnit på Lotto!
Eller ja, inte bokstavligt talat, men nästan. Känslan är i stort sett densamma. Vi har nyligen fått veta att min 3 månaders mammaledighet kommer att vara "betald". Alltså jag kommer få lön för de 3 månader jag planerat att stanna hemma efter förlossningen! Denna nyhet känns helt fantastisk!
Eftersom det inte finns någon direkt policy ang detta med föräldraledighet här i USA, så kollade jag upp vad som gällde för min arbetsplats. De officiella regler som gäller där jag jobbar är att man får vara hemmma 3 månader utan att arbetsgivaren kan ge en sparken. Detta är ingen direkt föräldraledighet utan egentligen en ledighet man kan ta ut för just "familjeskäl. Så detta gäller även om man t ex vill vara hemma för att ta hand om någon nära anhörig som blivit sjuk (man, fru, barn...). Dessa 3 månader är dock obetalda.

Alltså har M och jag hela tiden räknat med att jag kommer att ha 3 månader obetald ledighet. Men nu i veckan fick jag veta av min chef att hon tänker betala mig full lön för dessa 3 månader eftersom hon tycker det är orimligt att man ska vara föräldraledig utan lön.

Det känns så otroligt bra! Hittills har vi försökt spara en del varje månad för att "fylla ut med" under dessa månader. Nu när vi vet att jag kommer få betalt under dessa månader så blir plötsligt dessa besparingar något vi kan använda som buffert istället för till löpande utgifter. Det känns verkligen som att ha vunnit på lotteri!

Detta är svårt att beskriva för andra svenskar som lever i Sverige eftersom föräldraledigheten där är så frikostig. Jag förvånas istället över hur otroligt bortskämda många svenskar är som har mage att klaga på allt möjligt i just den svenska föräldraförsäkringen. Jag förstår det inte. Självklart kan saker och ting alltid utvecklas, förbättras. Men att verkligen klaga. Där någonstans tycker jag att förbättringsivern övergår till något som mer liknar bortskämt gnäll och "mycket vill ha mer". Detta säger jag såklart med "icke-svenskens glasögon på näsan". Och självklart menar jag inte att man ska sluta jobba för förbättringar. Det ska man alltid göra. Men en hel del av svenskarnas klagomål kan det vara mycket svårt att förstå om man bor i ett land med usel eller nästintill obefintlig föräldraledighet. Eller ja, familjepolitik överhuvudtaget. Visserligen är det bra att hela tiden ha ambitionen och viljan att förbättra villkoren, men det är även en konst att ibland kunna stanna upp och inse vad man faktiskt har.

Vi är iallafall jätteglada över vår överraskande Lottovinst!
M har 1 månad betald ledighet från sitt jobb (vilket vi redan kände till sedan tidigare), så tillsammans med mina 3 så har vi faktiskt 4 månaders betald föräldraledighet vilket i detta landet känns som en ren lyx!

Att få vara hemma ett par månader och få lära känna denna lilla Skruttis ska bli så otroligt spännande! Än känner jag inte så mycket av det lilla livet i magen. Det fladdrar till lite då och då, men mer än så är det inte. Men ju mer tid som går desto mer nyfiken blir jag på vem det är som är där inne!




*Ultraljudsbilderna här är från ett av alla våra senaste ultraljud...
(för ca 2-3 veckor sedan)

Olycka på Upper East Side

Har alldeles nyss fått reda på att det varit en enorm lyftkran som kollapsat här på Upper East Side. Drygt 10 block söder om oss och ett par avenyer åt väst.
Läskigt!

Vi var ute och promenerade på stan ungefär i detta område nu idag, men märkte inget. Inte mer än att vi tyckte det var lite väl mycket trafik för att vara en lördageftermiddag. Men antagligen var det mer trafik eftersom man stängt av vägarna runt olycksplatsen.Om jag förstått det hela rätt så har denna kran som var ca 15 våningar hög(!) i stort sett pulvriserat en byggnad, och även orsakat allvarliga skador på andra omgivande byggnader. Fyra personer har hittills hittats döda och ett flertal skadade.
Att man inte hittat fler döda personer tror man att man kan tacka det otroligt vackrra vädret för, dvs de flesta i dessa omliggande byggnader var helt enkelt inte hemma, utan troligen utomhus.
Mer om detta kan man läsa om här.


M och jag mår iallafall bra och har inte ens märkt av denna olycka.

Förändring

Dagens tema i "Show and Tell" (fredagstemat) är Förändring.
Detta var ett klurigt tema tycker jag, men samtidgt så otroligt passande. Det kluriga är väl att så otroligt mycket i mitt liv har förändrats de senaste åren och nu stundar ju ytterligare förändringar som kommer att bli "major". Alltså är det lite svårt att fokusera och skriva något kort om alla dessa förändringar här i bloggen. Men jag ska göra ett försök iallafall.


Till att börja med har jag försökt summera de största förändringarna som hänt i mitt liv fram till "nutid" (i kort form):

- Flytt från mitt födelseland Sydkorea till mitt hemland Sverige.
Detta är såklart något jag inte ens minns, men självklart innebar denna flytt en enorm förändring för mitt liv och mina förutsättningar som person.

- Jag flyttar som 19-åring från Stockholm till Umeå där jag började läsa på universitetet.
Denna förändring var väl som allra störst just p g a att jag såhär i efterhand när jag ser tillbaka på det hela inser att det var nu jag verkligen började mitt mer självständiga vuxenliv. Inte så att jag blev vuxen över en natt, men detta att lämna föräldrahemmet är definitivt något som innebar en stor förändring av mitt liv och min utveckling till den person jag är idag.

- Strax efter att jag gjorde denna flytt hemifrån så gick min pappa hastigt bort.
Detta var självklart en av de största förändringarna i mitt liv. Att förlora en förälder är en förlust som på många vis "rycker bort mattan under fötterna" på en. Man inser plötsligt att man förlorat hälften av sin trygghet. Jag var ju såpass gammal att jag inte var beroende av mina föräldrar på det vis som små barn är, men det var ändå en förlust som det tog lång tid att förstå och acceptera. Kanske gjorde detta att min flytt från min hemstad verkligen utgjorde en ännu större "gräns mellan livet innan och efter" än vad det skulle varit om pappa levt. Man blev vuxen lite snabbare. Lite mer plötsligt.

- Ett antal år senare kom nästa förändring i mitt liv när mitt nästan 7-åriga förhållande tog slut med min dåvarande pojkvän.
Vi hade varit tillsammans sedan 19-årsåldern, visserligen till största delen på distans, men ändå. Man växer samman något otroligt när man är så ung. Så detta var verkligen något som kändes som en stor förändring.

- Ännu en förändring som förändrat mig mycket mer än jag någonsin kunnat förutspå var självklart när jag träffade M.
Vi var och är fortfarande, så diametralt olika. Motsatser i mångt och mycket. Med tiden har detta självklart gjort att vi båda förändrat oss och våra syn- och levnadssätt ganska mycket. Saker man såg och trodde var självklara har man plötsligt sett med nya ögon och det är något jag verkligen uppskattar än idag. Jag kan känna att jag till viss del tänker väldigt annorlunda idag än innan jag träffade M, även om jag självklart har kvar samma grundpersonlighet.

- Nästa stora förändring var strax innan vi flyttade hit, då M's pappa också gick bort.
Även denna bortgång kom mycket oväntat och hastigt. Trots att det skilde ganska många år mellan min egen pappas bortgång och M's pappa så var det så oerhört många av ens gamla känslor och tankar som växtes till liv då. Allt kaos. All sorg. Alla frågor som man inte kan få svar på. Det är dock lättare att "stå på sidan om" än att vara "mitt i". Även om jag verkligen hade lärt mig att älska och uppskatta M's pappa oerhört mycket under den tid jag haft på mig att lära känna honom, så är det lättare att vara ett stöd åt de närmast sörjande när man inte själv är lika nära. Men visst var det en otroligt jobbig tid. För alla. Men om man nu ska se något positivt som kom ur allt detta så är det att vi alla kom varandra närmare. Lärde känna varandra på ett annat sätt. Insåg att vi fanns där för varandra och kunde stötta varandra. Det är något som känns än idag.

- Den senaste stora förändringen i mitt liv var flytten från Sverige och hit till New York. Detta var ett beslut som växt fram under ett par års tid och när det väl skedde var det med en blandad känsla av skräck och förväntan. Som att stå högst upp på 10-meters trampolinen och fundera över om man verkligen ska våga ta klivet.


Denna sistnämnda förändring har verkligen i mångt och mycket förändrat inte bara vårt vardagliga liv, utan även oss som personer. Iallafall mig. Jag känner att denna flytt har förändrat mitt synsätt på många saker. Den har helt klart vidgat mina vyer. Gett mig nya perspektiv. På tillvaron. Livet. Mig själv.

Att lämna allt man "känner till" och skapa sig ett nytt liv på ett annat ställe. En främmande kultur. Ett språk man inte till fullo behärskar. Det är definitivt en utmaning. Men när pusselbitarna börjar falla på plats. När man känner att man börjar förstå och behärska sin nya situation så växer man. Man inser att man klarar av så mycket mer. Att skapa sig en ny tillvaro. Bygga ett nytt socialt nätverk. Att göra misstag, javisst. Men att lära sig av dessa och sedan gå vidare med ny kunskap. Man får en helt annan självkänsla. Självförtoende. Men samtidigt en ödmjukhet. En insikt om att allt inte är självklart här i världen. Inte ens gamla synsätt. Inte ens gamla värderingar. Inte ens gamla liv. Det skapar en mycket större förståelse för andra människor, kulturer, religioner och traditioner. Visst kan man skratta åt saker man finner otroligt knasigt eller till och med "fel". Men någonstans så vet man också att det egentligen inte alls handlar om "rätt eller fel", utan helt enkelt om att olika människor väljer olika sätt att leva. Till största del beroende på bakgrund som etnicitet och religion, men även på personliga val. Allt detta är utvecklande. Och det är något jag önskar att varje människa skulle få tillfälle att göra någongång i livet.


Nu står vi återigen inför ytterligare en otroligt häftig och stor förändring i våra liv. Den absolut största hittills faktiskt. Nämligen den att bli föräldrar. Plötsligt kommer man att ha ansvar för någon annan. En ny person. En person som till en början kommer att vara mer eller mindre helt beroende av oss. En person som först kommer vara helt främmande. Någon vi måste lära känna. Det ska självklart bli hur spännande som helst. Men det känns samtidigt som en sådan där förändring som är så stor att man faktiskt i nuläget inte ens kan greppa den riktigt. Hur mycket man än försöker fundera "hur det kanske kommer att bli" så går det bara inte. Det är stopp. Min fantasi tar slut. Troligen för att det är en så omvälvande förändring i ens liv som man dessutom vet är så kallat "irreversibel". Något som för alltid kommer förändra en. För resten av ens liv. Det känns stort!

Bland pappersgirlanger och eppendorfrör

Eftersom det var en del problem med bilderna i detta inlägget nedan när jag först publicerade det så har jag laddat ner dem igen. Så nu provar jag igen. Skam den som ger sig. Hoppas att ni kan se bilderna denna gången!


Nu när jag har min nya kamera var jag bara tvungen att ta med den till jobbet för att fotografera de jättegulliga dekorationerna som mina kompisar på jobbet dekorerade med när de fick veta att det var en liten tjej vi väntar på.

Morgonen efter vårt ultraljud steg jag nämligen in i labbet och möttes av denna syn. Jag blev otroligt rörd faktiskt! Normalt sett så är jag en mycket lättrörd person som har lätt till tårar. Så när jag såg dekorationerna blev det såklart lite fuktigt i ögonvrån. Jag var kanske visserligen lite extra känslig och känslosam just då. Med tanke på att vi då fortfarande var oroliga över resultaten vid ultraljudet. Men jag hade säkert skvätt en tår eller två även vid mer normala omständigheter, haha.


För jag tyckte det var så väldigt gulligt och omtänksamt av dem att göra dessa dekorationer! De hade gemensamt klippt, klistrat och skrivit för att sedan tejpa upp dem vid min labbänk. Så omtänksamt! På "girlangerna" hade de skrivit "Congrats it's a girl Anna & Mats".


Framförallt tanken på att de faktiskt lagt ner detta jobb, tid och energi på att göra dekorationerna gjorde att jag blev otroligt glad.


Jag vet ju att de jag arbetar med är väldigt varma personer och att vi ofta gör saker för varandra på labbet. Det kan vara små saker som att köpa en extra kaffe till någon och ta med från cafeterian eller bara att skriva en liten gullig uppmuntrande lapp och lägga på någons skrivbord ifall man vet att den personer är lite nere. Men det känns ändå alltid så överraskande när man får se något som detta.


De hade även satt upp en liten "flickgirlang" på fönstret ovanför mitt skrivbord. Här syns den med var Bronxutsikt i bakgrunden (utanför fönstret). Vid klart väder kan man se Empire State building långt bort om man tittar mot Manhattan...


Förutom girlangerna som de satt upp låg det även två lilafärgade pappersflickor på mitt skrivbord och där hade de strött ut "confetti" också.


Ja, gånger som dessa känner jag att jag verkligen älskar min arbetsplats och mina vänner där! Tror jag har haft mycket tur också eftersom jag vet att många arbetsplatser här i USA är väldigt konkurrensinriktade. Detta även mellan kollegor. Det finns t ex labb och forskningsgrupper jag absolut inte skulle vilja arbeta på just p g a att stämningen är väldigt "hård och tävlingsinriktad" mellan alla som arbetar i gruppen. Man hjälper inte varandra alls eftersom man tror och tycker att detta automatiskt skulle innebära att de man hjälper skulle få ett försprång eller en fördel jämfört med en själv. Man vill hellre vara den enda i labbet som vet hur man gör en speciell metod/teknik eftersom detta gör en till en "eftertraktad expert". Alltså håller man på denna kunskap och lär inte andra i labbet denna teknik. Det finns till och med grupper där man gömmer material, utrustning och t ex kemikalier för att andra inte ska kunna komma åt dem. Detta är hemskt tycker jag, och jag som inte alls är någon direkt tävlingspersonlighet skulle ha vantrivts enormt mycket på en sådan typ av arbetsplats.

Därför är jag otroligt glad över att i stort sett alla på mitt labb är hjälpsamma, generösa och dessutom omtänksamma personer som bryr sig om andra. Det känns ibland som om man är en liten familj. På gott och ont såklart. För det finns ju även få personer man kan bli så irriterad på som just familjen, eller hur?! Men man blir å andra sidan rätt snabbt sams också. På många vis känner jag att jag haft turen att återigen "hamna rätt". I en miljö jag verkligen trivs med. Omgiven av personer som bryr sig om mig och som jag bryr mig om. Antagligen är detta en av de största orsakerna till att jag kunnat känna mig så hemmastadd här såpass snabbt ändå. Trots att man "togs ur sitt sammanhang". Flyttade till en helt ny miljö. En miljö där inget kändes "hemma". Allt var nytt. Nu har jag ju skapat mig en tillvaro här. Ett liv. Och på många vis känner jag mig mer hemma här i mitt "nya sammanhang" än när jag tillfälligt besöker Sverige, där jag inte längre har en naturlig plats. Inte längre något vardagsliv. Men där jag känslomässigt ändå alltid kommer känna att jag har mitt hem. Att stå med en fot på var sida Atlanten. Så känns det. Att ha två hem. Samtidigt inse att man till viss del "vuxit ur" den svenska rocken. Men på samma gång inse att man aldrig kommer att växa i den amerikanska. Inte på riktigt. Inte fullt ut. Sådana tankar kan få en att känna lite vemod. Ett sting. Iband. Men när jag verkligen tänker på allt jag faktiskt ändå har, både i Sverige och här, så byts vemodet mot en känsla av ja... kanske lycka. Och styrka. Vissa människor ägnar hela sitt liv åt att leta efter trygghet, kärlek, ett hem, ett sammanhang att kalla "sitt eget". Och här sitter jag nu. Mitt i livet. Med allt detta. Fast i dubbel uppsättning. Det är ju egentligen helt fantastiskt!

Och nej, jag har fortfarande inte tagit ner pappersgirlangerna...
De sitter kvar och påminner mig varje morgon om att både jag själv och lilltjejen i magen är omtyckta och efterlängtade även här i vårt "nya land".




Bilderna är tagna med min nya Olympus 1030 SW på mitt labb. Min labbänk är den som är rörig(!) och som syns till vänster i bilden (när man ser fönstret i bakgrunden). Har även tagit en bild från min skrivplats och ut mot själva labbet.
Kan även meddela för er som inte är så bekanta med just labbmiljö, att det är första och enda gången jag sett ett labb med röda lådor!!!! I svenska labb är oftat det mesta vitt eller ljus. Här i USA är det ofta mörkare färger (som t ex själva bänkytorna som här är svarta). Men som sagt rött var en ny upplevelse.

EFIT- premiär

Så var det dags även för min EFIT (Ett Foto I Timmen) premiär.
Här gäller det att komma ihåg att ta ett foto varje timme under dagen. Det finns en EFIT-hemsida där man kan se vilka datum som är "officiella EFIT-dagar". Men självklart tycker jag att man kan göra EFIT precis när man känner för det egentligen.

Tycker själv det var roligt, men svårt att komma ihåg att fota varje timme. Så mina foton är nog inte alltid tagna exakt var 60:e minut precis...
Men det ger ändå en hyfsad överblick över min dag.


Här kommer min dag (gårdagen måndag 10 mars) i bilder:


Lipton väcker mig som vanligt i sängen genom att komma och spinna och stryka sitt huvud mot mitt ansikte (särskilt hakan). Myser en liten stund med honom medan jag mornar mig och går sedan upp och ger honom mat. Lipton skuttar sedan iväg till sitt "träd" framför fönstret i vardagsrummet. Där brukar han ligga och titta på utsikten. Passar på att ta ett foto.


Efter det gör jag de vanliga morgonbestyren och klär mig. Tar fram min väska och ser till att allt jag behöver för dagen packas ned. Dator, jobb-ID, metrocard, plånbok etc. Sedan blir det en snabb lättfrukost eftersom vi idag planerat en gemensam brunch med labbet, och då ville jag självklart inte vara för mätt. Normalt äter jag alltid yoghurt och ev någon smörgås på morgonen. Men idag blir det enbart banan och juice för något måste jag ändå ha i magen på vägen till jobbet. Annars skulle jag nog svimma. Kollar samtidigt e-post, surfar lite, snabbkollar några av mina favvobloggar bl a.


Efter frukost och allmänna morgonbestyr väcker jag M och säger hejdå till honom och Lipton. Går till tunnelbanan, vilket tar ca 10-15 minuter. Här syns "min" station: 59 street, 3rd Avenue. I bakgrunden skymtar varuhuset Bloomingdales.


Så dags för brunchen med labbet. Eller inte hela labbet, men de som inte kunde/ville åka med på den anordnade skiddagen för vår institution som gick av stapeln denna måndag utan istället skulle jobba. Vi tröstade oss med pannkakor på "IHOP". Detta var mitt första besök på denna pannkakskedja och det var gott, även om jag föredrar svenska pannkakor om man får välja. De hade faktiskt "Swedish crèpes" på menyn, men serverade dessa med lingonsylt och s.k lingonberry butter, vad nu det sistnämnda är för något? Jag valde iallafall dubbla, fyllda Blueberry pancakes, och de var väldigt goda! Fast jag orkade inte äta upp...


Väl tillbaks på labbet var det dags att börja jobba. En av uppgifterna idag var att amplifiera DNA med hjälp s.k PCR (Polymerase Chain Reaction). Detta är en standardteknik i de flesta labb som sysslar med biomedicinsk/medicinsk/biologisk/kemisk/rättsmedicinsk forskning. Det är bl a med hjälp av denna teknik man numer kan använda sig av DNA bevisning vid brottsmål och även t ex utföra faderskapstest. PCR tekniken amplifierar DNA:t vilket gör att man kan generera såpass mycket DNA att det går att se med blotta ögat. Här är en bild av vår PCR maskin. Inte så sexigt kanske, men väldigt väldigt användbart.


Medan "mitt" DNA amplifieras så har jag en del läs- och skrivjobb jag måste göra. Bland annat så måste jag läsa ett manuscript som min chef bett mig att göra en s.k "review" på. Här handlar det om en annan forskningsgrupp som skrivit en artikel (manus) som de vill publicera i en vetenskaplig tidsskrift. Editorn på denna tidsskrift har sedan sänt manuset till bl a min chef som är en expert i samma fält som forskargruppen ifråga. Hon ska nu evaluera deras arbete (baserat på deras artikel) och detta omdöme kommer sedan att ligga till grund för ifall den gruppen ska få publicera sina resultat i just den här tidsskriften eller ej. Min chef ville att även jag skulle läsa igenom artikeln och komma med synpunkter eftersom detta projekt är lite likt mitt. Detta är alltså en del av dagens arbete. Här en bild av mitt skrivbord.


När min PCR reaktion är färdig ska man såklart kolla resultatet. Detta görs genom att man laddar DNA-mixen (från PCR reaktionen) i s.k brunnar på en agarosgel. Gelen ligger i ett tråg med en "saltbuffer" och med hjälp av ström så vandrar sedan DNA:t i gelen och separeras då så att stora fragment vandrar kortare sträcka medan korta kan vandra längre. För att se hur långt DNA:t vandrat så tillsätter man även en buffer med en färg (här: blå).


Medan DNA:t vandrar i gelen fortsätter jag bl a läsa manuscriptet och kolla upp referenser.


Kollar till hur det går med gelen. Nu kan man se att DNA:t separerat. Detta med hjälp av den blå buffern som efter separation i gelen ger två olika blå/turkosa band. Eftersom jag vill ha en sörre separation på DNA:t så sätter jag på strömmen igen och låter det "vandra" längre i gelen.


Nu kan man titta på DNA:t för att se ifall man fått de resultat man vill ha. Detta gör man med hjälp av UV-ljus. Det är möjligt att se DNA:t genom att man tillsätter en kemikalie (Etidiumbromid) vilken sätter sig mellan baserna (baser = nukleotider = byggstenarna som bygger upp själva DNA:t) i DNA:T (A, C, G, T) och man kan då se DNA:t som ett fluorescerande band på gelen. Kanske har ni sett liknande bilder flasha förbi på t ex CSI??


Under dagen gör jag flera sådana här PCR reaktioner och "kör" flera geler. Det är väldigt enformigt och verkligen ett rutinarbete som är rätt trist i längden men som tyvärr måste göras. Jag lovar, det är inte alls lika glamoröst på labbet som det ofta verkar i film eller på TV...


Detta kort är taget under sen eftermiddag. Det är utsikten från mitt fönster här på labbet. Visserligen är det "fel" årstid nu, för vackrast är det på vår och höst när alla träden har blad. Särskilt hösten gillar jag för då kan man ske alla färgskiftningar på träden i området och det är väldigt vackert.


För att sedan kunna gå igenom PCR resultaten noggrannare, och även spara dem tar man en bild på sina DNA band. När jag tagit ett antal bilder på flera av mina geler sätter jag mig ner för att gå igenom vilka DNA band jag har fått. Detta för att kunna veta om jag har den/de gen(er) jag "letar efter" i mitt DNA.


Efter arbetsdagen är det dags att återigen ta sig hemåt till Manhattan igen. Denna bild tog jag på bussen. Försökte egentligen få en bild av den brandbil vi passerade (syns väldig suddigt i rutan). Tydligen var det någon utryckning till den nya byggnad dit vi ska flytta med labbet senare i vår (tvärs över gatan). Hoppas verkligen inte att det var något allvarligt, men jag har inte hört något mer om detta så jag gissar att det inte var någon fara.


Det tar en dryg timme för mig att pendla åt varje håll. Så när jag kommer hem är det dags för ett foto igen. Passar på att ta en bild ut genom vårt vardagsrumsfönster. Detta är den tid på dygnet som jag uppskattar vår vy som mest. Den "blå" timmen när det skymmer. Alla ljus i fönstren som framträder när det mörknar, men fortfarande är det inte helt svart ute. Himlen skiftar i färg från eldigt till rosa och senare mer djupblått. Detta kan vissa kvällar vara helt fantstiskt att se eftersom fönstret vätter åt väster så man ser "solnedgångshimlen".


Lipton som är den första som möter mig när jag kliver in genom dörren blir även den första som jag ägnar mig åt när jag kommit hem. Det blir mat samt lek. Här har han just legat gömd bakom Campbellburkarna som vi förvarar på fläkten i köket men är på väg därifrån. På språng mot nya äventyr...!


Glömde helt ta kort någon timme senare då vi åt middag. Så detta är istället efter ytterligare ett tag när vi satt igång diskmaskinen.


Senare blir det lite hockey på TV. NY Rangers spelar mot Buffalo, och när jag kommer in i matchen är det väldigt spännande. Sista perioden har just börjat och det står 2-2. Matchen är väldigt jämn och det hela avslutas till sist med straffar. Lite trist egentligen eftersom jag tycker det är mer rättvist när man får ett slutresultat genom spel, men jag är glad eftersom allas vår Henke lyckas rädda fler straffar än Buffalos målvakt så Rangers vinner 3-2! Lyckades tjoa såpass mycket under matchen att Lipton tydligen blev jätterädd när han låg inne i sängen hos M (som läste) i sovrummet. Hoppsan! Men som jag sagt tidigare, jag har svårt att se hockey utan att bli engagerad.


Efter hockeyn och lite mer slötittande i TV-soffan så leker jag lite med Lipton igen. Allt för att göra honom trött inför sänggåendet. Haha, alltså helt egoistiska skäl så att man själv ska få lägga sig i lugn och ro utan att han kommer farande och biter i ens tår. Här tittar han fram från mellanrummet mellan kylskåpet och vårt köksskåp.


Kvällen avslutas med läsning i sängen. Läste faktiskt ut denna bok "A spot of bother", vilket var en riktigt bra bok. Jag läste även Mark Haddons förra bok (fast i Sverige på svenska) som heter "The Curious Incident of the Dog in the Night-time" och är en helt underbar bok! Rekommenderas varmt! Denna jag läste nu var bra, men på ett annat vis.


Så blev det tills slut till att släcka lampan och jag somnade ganska snabbt.
Min första EFIT var genomförd.
Hoppas ni inte blivit helt uttråkade av allt labbprat, men det är svårt att göra en EFIT en vanlig jobbdag utan att förklara åtminstone lite av vad man visar på bilderna. För det känns otroligt knasigt att ta kort på t ex en maskin eller andra saker som de flesta "icke-forskarnördar" aldrig sett, utan att förklara vad man visar.
Det var i vilket fall roligt att vara med i EFIT!

Brunch & promenad i parken

Jag upphör aldrig att förvånas över väderskiftningarna här. Det kan verkligen skifta 180° från ena dagen till den andra. Gårdagens ruskiga gråväder var som bortblåst idag när vi vaknade och tittade ut. Klarblå himmel. Strålande sol. Underbart väder helt enkelt. Vi ställde ju om klockan till sommartid här inatt, s.k "Daylight Saving Time". Detta innebar 1 timme kortare natt. Känns alltid tråkigt att "förlora" en timme, men å andra sidan så älskar jag när man flyttar fram klockan på våren eftersom man då får mycket längre och ljusare dagar i ett nafs! Nu när jag skriver detta är klockan drygt halv sju på kvällen och det är fortfarande ljust ute vilket är underbart!

M hade bestämt med sina vänner H & A att "Skypefika" klockan 10 (kl 16 svensk tid) enligt vintertiden. Men jag hade pratat med min kompis L om att träffa henne och hennes man på brunch vid 11-tiden. Eftersom vi nu ställde om tiden så krockade plötsligt dessa aktiviteter, vilket vi löste genom att flytta M's Skypefika till kl 10 enligt nya sommartiden (15 svensk tid) samt skjuta på brunchen till kl 12 (sommartid).

Brunchen åt vi på ett Belgiskt café/restaurang som heter B café. Det var ett mysigt litet ställe och vi hade hört att de skulle ha väldigt god brunch där, vilket också stämde. På somrarna kan man tydligen sitta utomhus också på deras lilla bakgård, så vi har redan planerat in att återvända dit när det är lite varmare så man kan sitta ute.
Det var skoj att träffa L & K. Jag arbetar tillsammans med L och vi brukar umgås en hel del även på fritiden. Ibland enbart hon och jag, eller tillsammans med andra vänner från jobbet. Ibland hon och hennes man K tillsammans med mig och M. Hennes man spelar trummor i ett antal band och vi har varit på en del olika spelningar han haft. Det band som går bäst är ett cover band "The sons and heirs". De spelar "The Smiths låtar", vilket jag har bloggat om tidigare framförallt på vår gamla hemsida. De bor också på Upper East Side men funderar nu på att flytta till Bronx. I stort sett för att spara pengar. Det är inte billigt med Manhattanhyror, och de planerar att försöka spara lite pengar för att så småningom kunna köpa ett hus.

Vid ingången till caféet hade de figurklippt ett par buskar som bokstäver så att de bildade namnet på stället.

Efter vår goda och trevliga brunch gick vi ut en sväng på stan. Jag behöver titta lite i mammaklädesaffär så vi gick mot Madison Avenue där vi visste att det låg något som hette "Destination Maternity". Detta blev verkligen jackpot! Här fanns bl a en affär som heter "Mimi Maternity" där de verkligen hade otroligt mycket kläder i olika stilar. Och prislappen var också helt okej. Här tror jag att jag kommer att kunna shoppa en del baskläder utan att ruinera mig. De var dessutom extemt trevliga där. En sak som var rätt skoj var också att de hade en liten "oas" för blivande fäder som går och shoppar med sina gravida fruar. Här fanns en grupp med skinnfåtöljer och uppställt en platt-TV som visade baseball (såklart...) samt ett par laptops så man kunde surfa. Hahaha! Det tyckte jag var kul!!! Liknande arrangemang har jag sett i vissa andra affärer som t ex på Macy's och det känns bara så amerikanskt. Att kvinnorna kan shoppa ihjäl sig och att männen följer med enbart som bärare av alla kassar...
Jag skulle denna gång endast leta rätt på ett s.k "belly belt" eller "Tummy Tube" som märket råkade heta just här. Detta för att kunna trä över byxorna så att jag kan ha dem uppknäppta utan att det syns. Det hjälper dessutom till att hålla byxorna uppe. Det hela gick därför väldigt snabbt. En annan sak som var rätt kul var att när jag betalat och skulle gå så frågade expediten ifall jag ville ha en flaska vatten eller en flaska juice? Jag såg nog ganska frågande ut tlls hon sa "it's for you to go, and it's free". Lite roligt att de ger en flaska vätska till alla pregokunder. Haha, så att de inte ska svimma på vägen ut...! Om inte annat så känner man sig iallafall lite speciell och "omhändertagen" (på ett positivt sätt). Det kallar jag service!

Vi fortsatte vår promenad till Central park (som alltid). Här strosade vi runt och jag tog självklart en hel del bilder med nya kameran. Det var mycket folk ute som njöt av det sköna vårvädret. Trots en ganska kylig vind var det underbart vårigt i luften! Himlen så blå. Solen värmde trots vinden.

Vi gick förbi Ängelstatyn som står vid den lilla sjön. Detta är en av mina favoritplatser i södra delen av parken. Om ni sett "Angels in America", vilket förövrigt är en helt fantastisk liten "HBO mini-serie" (går att hyra på Netflix) så känner ni säkert igen denna ängelstaty. Varje avsnitt av serien börjar med en inzoomning över Central Park och denna statyn.

Här stötte vi på ett helt bröllopsfölje som höll på att fotograferas. Sådant ser man ganska ofta just på den här platsen, men det känns roligt varje gång tycker jag. Vi gifte oss ju också utomhus på en "offentlig" plats där det strövade förbi en hel del folk, både gåendes, cyklandes och paddlandes, och jag minns att jag tyckte det kändes extra roligt. De flesta stannade upp lite och tittade en stund då. Här var det enbart fråga om själva fotograferingen, inte någon ceremoni, men det är ändå något man blir glad av att se tycker jag.

Vid denna sjö ligger även The Boathouse där vi ju brunchat ett par gånger tidigare. Det ser alltid så inbjudande ut tycker jag. Oavsett årstid. Men visst det är väl från och med mars månad och framåt som det verkligen lockar till sig folk.

Några vårtecken såg vi också. Även om det mesta fortfarande går i den brungrå färgskalan, så kunde man upptäcka små vårtecken. Dels såg vi snödroppar och krokus, men även några träd som har en mycket tidig vårblomning.

Nu känner jag verkligen att våren verkligen är på gång. Visst det är fortfarande endast början av mars så vi har säkert en del kyliga dagar kvar. Till och med snö eller så. Men våren är helt klart på frammarsch. Och det känns bara såååå skönt!!!!!