Pratade just med en vän i Sverige. Skype. Jag fick veta att hon och hennes man har planer på att eventuellt komma hit i höst och hälsa på. Å vad glad jag blev! Och häromdagen pratade jag med en annan av mina gamla trogna supervänner där hemma. Ocg för ett tag sedan fick jag ett mail från ännu en av mina närmsta vänner som även hon har planer på att komma hit någongång under hösten. Underbart!
Det är så fantastiskt skönt att man kan hålla kontakten trots avståndet. Det betyder så oerhört mycket. Oavsett om det sker en gång i kvartalet eller i halvåret eller om året. Det har liksom ingen betydelse eftersom allt som är viktigt är att när man verkligen hörs så känns det som om det var igår.
Att prata med vänner som känt en i åratal. Som känner till ens fel och brister men som tycker att de bra sidorna fortfarande överväger. De man följt och som själva följt en. 10, 15 20 år... De som känns som familj.
Alla gamla underbara vänner som man delat så mycket med. Lycka glädje, men också svåra och jobbiga tider.
Tack för att ni finns!
Och för ett tag sedan fick jag ett mail från en av de bloggare jag har börjat utvecklat en vänskapsrelation till. Allt via nätet eftersom vi tyvärr aldrig träffats IRL. Men jag hoppas att vi någon sagb ska kunna göra det. De här vänskapsbanden man knyter via bloggarna och via nätet betyder också otroligt mycket för mig. Att ha någon som är i ungefär samma sits som man själv. Som upplevt liknande situationer. Som brottas med samma tankar och känslor.
Att kunna prata och diskutera om hemlängtan och känslor kopplade till att plötsligt ha ett rikt liv här men ändå sakna något. Hur svårt det är att ha lämnat något bakom sig. Hur svårt det är att starta ett "nytt liv", kanske famförallt eftersom man i och med detta känner att man från och med nu alltid kommer att brottas med känslor som handlar om att man känner sig hemma på två ställen. Och samtidigt inte på något av dem. Om ständig saknad och längtan. Samtidigt som man känner en enromt lycka över att man fått möjligheten att uppleva allt detta som berikar ens liv. Varje dag. Nu och även framöver.
Tack för att ni finns!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
15 kommentarer:
Åh vad kul med än fler besök! Jag blir såå glad för din skull. Det känns ju så viktigt på något sätt (tyckte jag) när man har en liten också; att folk ska få möjlighet för att se och eventuellt knyta band till den lilla och att man sedan har någon form av gemensam ”bas” (referensramar) att stå på när man pratar om den delen av barnets liv liksom, om än det bara handlar om ett par dagar. 100 foton är liksom bara inte det samma som att få hålla den lilla i sin egna famn, om så bara i 5 minuter.
Själv kan jag ju inte "skryta" med för många besök, vilket väl gjort mig lite onödvändigt småbitter, trots att jag också förstår. Ja, de många vännerna förstår jag fullt ut (och ett par har ju ändå hittat vägen hit - under-underbara vänner). Men så många år utan besök av de närmsta, i en annars så välfungerande och kärleksfull familj, där vi står varandra nära, ja det börjar kännas och jag sätter onödvändiga frågetecken till det. Kan förstå argumenten, men ändå inte. Speciellt när det dyker upp saker som jag uppfattar som helt ”gå emot” dessa argument.
Men jag har ju också en dr¨s vänner några som ihärdigt kämpar och håller igång kontakten. Fick t.ex en inbjudan till kräftskiva idag. De bjuder mig varje år och jag tackar varje år nej, men det gör mig bara så oootroligt glad att de skickar inbjudan till mig ändå. Att man blir ihågkommen! Det är verkligen guld värd och man blir bara såå glad, precis som du skriver.
Och bloggarna ja. Ja de har ju blivit en extra, smått beroendeframkallande livlina. ;-) Och av de träffar jag nu har haft, så måste jag faktiskt konstatera att det verkligen går att bli vänner bara via det skrivna ordet. Det är helt otroligt.
Och när det kommer till specifikt "utlandsbloggarna", visst är det bara såå skönt att känna andra i liknande situation. Några som kan sätta sig in i hur man har det, på ett helt annat sätt. Jag går inte alls i några hemflyttstankar och lider inte av någon hemlängtan själv egentligen, men ändå så är så klart tankarna där och jag kan med säkerhet skriva under på varenda litet ord du skriver i detta inlägg.
Stor kram till dig!
Lullun,
ja jag har förstått at det inte är lika lätt att åka till Grönland som till new York. Rent avståndsmässigt är ju Grönland så mycket närmare Sverige, men eftersom avstånd i dag inte mäts i avtånd lika mycket som i tid, antal flighter och kostnad så blir det ju annorlunda att bo i en stad dit det går hur många flyg som helst. Jag är verkligen tacksam för detta. Och jag är helt säker på att vi inte alls skulle fått lika många besök som vi faktiskt haft, om vi bott längre bort, eller dit det varit svårare att komma,
Jag har inte heller någon direkt hemlängtan faktiskt. Den kommer ibland. Framförallt längtan efter vänner och familj. Mitt svenska sociala liv.
Och nu självklart med Ella så känner jag att det är tråkigt att folk därhemma inte får möjlighet att träffa henne. Det händer ju så mycket när de är såhär små så det är klart att det blir annorlunda ifall man kunde träffat familjen åtminstone någongång varje till varannan månad eller så.
Stor Kram till dig och Aaju!!
Ok har kommer en jatte kommentar.. forlat..
Vilket harligt inlagg och sa sant. Goda vanner ar verkligen viktiga och det ar sa roligt att bada halla kontakten med de man kant i aratal och de nya man lar kanna pa vagen. Just det dar med att kunna ta upp luren och ringa en kompis man upplevt en massa med och kan kanna sig helt 'trygg' med ar sa skont! Likasa ar det valdigt roligt med de nya kontakter man knyter bada i verkliga livet och via natet!! Mina narmsta vanner i England har jag kant i nagra ar nu och vi ar alla fran ett annat land ursprungligen. Jag ar saker pa att det ar darfor vi knytit an till varandra sa hart. Just eftersom de fullstandigt forstar hur det kanns nar man precis kommit tillbaks fran en semester i hemlandet eller nar man sagt hej da till vanner eller familj som varit over och halsat pa.
Jag ar ocksa saker pa att det ar en stor anledning till att de flesta bloggar jag laser och bloggare jag lart 'kanna' ar utlandsboende. Vi har ju nagot sa stort gemensamt pa nagot satt och delar nog manga tankar och funderingar som ar frammande for de dar hemma.
For att kommentera inlagget nedan om olika kulturer och satt att vara pa sa ar det lite roligt det du skriver om osteuroper. En av mina narmasta vanner har ar Tjeckisk och vi har ofta diskuterat det har. Just J ar valdigt oppen och har latt att ge komplimanger men nar vi var i Prag sa insag vi snart att hon nog ar ett undantag om man jamfor med de flesta andra. I affarer och sa vidare sa har de inte alls den dar lattsamma, oppna tonen som vi ar lite mer vana vid har i England. Det ar knappt sa att man sager Hej och Tack till varandra eller kassorskan i affaren manga ar lite mer inbundna. J sager att det inte alls ar sa bland vanner och i familjen utan bara nagot som har att gora med det dar vardagliga snacket med andra som vi ar vana vid hemifran. Och jag kan definitivit tanka mig att det blir annu mera markant i jamforelse med amerikanarna!!!
Och for att svara pa fragan du stallde i kommentaren nedan sa har det val varit lite si och sa med Nils nattsomn. I borjan sov han otroligt daligt och jag ammade mest hela tiden och brukade somna med honom sovandes pa brostet eftersom han vaknade sa fort jag la ner honom. Men det visade sig ha mycket att gora med att jag inte hade nog med mat sa han var ju hungrig hela tiden stackarn! Fran och med den kvall vi borjade ge honom tillagg pa flaska sa sov han mycket battre och livet blev valdigt mycket lattare for oss!! :-)
Jag ar inte sa saker pa att vi ar sa forberedda pa de somnlosa natterna den har gangen heller... speciellt inte som Nils oftast vaknar atminstonne nagon gang pa natten och vill komma in och sova hos oss. Det lar bli en hel del spring med en nyfodd att lagga till det redan ratt friska nattliga springandet ;-). Men i och for sig sa kanske det ar sa att man inte blir sa forskrackt den andra gangen eftersom man vet att det gar over med tiden och man till slut far sova battre igen!
Kram!!
Ja, visst är det så; att tid, pengar & enkelhet spelar otroligt mycket in i om man får många besök eller inte. Och huruvida man som besökare också kan få mer ut av själva resan eller inte. Att många av mina vänner som inte har intresse av frilufsliv och att se nya kulturer av detta slaget inte kommer förstår jag därför verkligen; det är ju ändå en stor investering och de flesta har ju ändå bara 5 veckors semester då mycket ska hinnas med. Så där är det inga frågetecken eller ledsna tankar, utan jag är bara evigt tacksam för de som faktiskt kom.
När det gäller min familj så är jag dock ändå besviken. Tid och pengar ser jag inte riktigt som ett problem i det fallet (det gällade ju dessutom under min tid i Danmark, som ju inte var så värst långt bort för människor som korsar Sverige i bil närmast varje vecka som världens mest självklara sak); många andra resor och dyra inköp har ju "hunnits med". För att inte tala på alla tomma löften som nu förändrats till argument som bara förklarar hur omöjligt det är för dem att komma. Och att det liksom gått så långt i vissas fall att jag när jag väl är hemma inte ens nästan får nämna något från min vardag, eftersom det känns skrämmande för dem, ja med det satte nog verkligen frågetecken till mitt förhållande till dem och huruvida jag överhuvudtaget har lust att bosätta mig hemma igen. Mer än någonsin känner jag nu att jag liksom är ganska rotlös, i och med Holgers flytt känns ju varken Sverige eller Grönland som ett Land jag har en självklar plats i.
Nå, detta var en massa drabbel som kom fram utifrån ditt inlägg & kommentarer. Förlåt! ;-)
Millan,
inte behöver du be om förlåtelse för ditt långa inlägg!. Det är bara roligt och intressant att läsa! :-)
Ja detta med att ha vänner som är i ungefär samma situation gör ju självklart att man har en gemensam förståelse för varandras tankar och känslor. Som detta att bosatt sig i ett annat land t ex. Skönt at höra att ni har flera vänner där ni bor med liknande erfarenhet av detta.
Och *skratt* detta med östeuropéer är verkligen en helt annan kultur tror jag. Jag arbetade med ett par ryssar och ukrainare för flera år sedan varav en fortfarane är en vän till mig. och hon är verkligen en enormt varm och generös person. Men jag förstod även på henne att kulturen i deras länder är mer "kärv" och man är inte alls lika mycket för "tomt småprat". Sedan är de, precis som du säger om din tjeckiska vän, väldigt varma mot familj och vänner. Jag har själv mött en jätteöppen gästfrihet i en rysk familj för många år sedan när jag var på besök där.
Sömnbristen vi har nu beror mest på att Ella "kräks" rättt mycket. Reflux tror jag. Och hon vaknar ofta av detta eller av magbesvär vilket gör att det kan bli lite avbruten sömn mellan matningarna. Vi har precis börjat dra ned lite på "volymen" mat per matningstillfälle nu för att se om det hjälper. Man får försöka stjäla till sig lite sömn på dagarna när hon sover, men vissa dagar är hon väldigt vaken och sover inte så mycket och då är det knepigt. Men trots att man iblan kan känna att "nje jag är bara föööör trött det här går inte" Och samtidigt nästan känna irritation över att hon iten kan sova när jag vill, så behöver man bara titta på henne när hon är sådär härligt gosig och då smälter man direkt och tycker "vad är sömn egentligen? är inte det överskattat....?!" ;-)
Det kommer självklart bli annorlunda för er mmed två barn jämfört med enbart Nils. Vissa gånger kommer det säkert kännas dubbelt så jobbigt. Å andra sidan kommer det säkerligen kännas dubbelt så roligt, mysigt och underbart också!!! :-)
kram!!
Lullun,
Ååå jag förstår verkliogen att det känns tråkigt med din familj! Jag kan tycka att varken jag eller M har familjer som är direkt ressugna eller så. Iallafall inte våra mammor. Men de har ju ändå varit och hälsat på oss. Och M's syster likaså! Inte alls lika ofta som jag vet att vissas familjer kommer, men det känns ändå som att man har kjunnat visa hur vi lever här och man kan nu dela minnen och sådant av deras vistelse här vilket är skoj! Och något som känns viktigt för framtiden och förståelsen för våra vardagsliv här.
Det är alltid tungt när de som står en närmast inte tycker att man själv tycker känns viktigt är så viktigt för dem. Men Lullun, även om jag förstår att du kan känna dig besviken, arg ledsen, frustrerad, ofröstående och sorgsen över att de inte kommit/kommer och hälsar på dig eller ens försöker ta del av ditt vardagsliv, så försök att tänk att det säkerligen handlar om att ni är helt olika personligheter på den punkten. Kanske tycker de det nästan är lite skrämmande med världen utanför Sverige? Och egentlgien är det ju framförallt deras egen förlust om de väljer att "stänga den ute".
Plus att det som verkligen räknas är ju att ni finns för varandra ändå! De finns där för dig och du för dem. Ni vekar ha en mycket nära och varm familjerelation vilket är värt oerhört mycket! Och det ska du verkligen vara glad över!!!
Och när det känns alltför jobbigt med besök som aldrig blir av, klaga här hos oss andra utlandsbloggare! Vi har nog alla ganska liknande upplevelser och kan försöka stötta.
Varm KRAM!!!!!
Åh, jag vill också skriva en lång kommentar för det är ett jättebra och intressant inlägg, men tyvärr har vi ju besök och jag sitter och gör min spanskläxa... Jag återkommer men Saltis, jag håller med i allt du skriver ;-)
Kram!
PS Och ditt förra inlägg var så roligt! Snacka om kulturkrock, hi hi.
Petra,
ingen fara! Njut nu av ditt besök!!!! Och hoppas att spanksaläxan går bra! :-)
Kram!
Vad kul med nya besök! Både av vänner hemifrån och kanske av fler bloggvänner! :) Förutom några underbara barndomsvänner så har jag fått några nya härliga bästa vänner genom mitt utlandsboende. Vänner som jag numera kanske bara träffar en gång om året, eller vartannat eller var tredje år, men som det känns som att man sågs i går när man ses. Sedan hörs man ju en del emellanåt via mejl och Facebook och annat också såklart.
Vi har precis kommit hem till Sverige (i förmiddags) efter en underbar resa. Imorgon åker vi dock till Västergötland på bröllop så det blir nog inget bloggande om resan förrän på söndag/måndag. Måste ju hinna med det innan vi åker på nästa resa på tisdag! :)
Till Lullun också: Jag har säkert berättat det förut men när jag var hemma på besök under mina utlandsår kunde jag verkligen känna att ingen var intresserad av mitt liv (inte de allra närmaste men övriga ändå nära vänner). De trodde liksom att jag kunde sammanfatta mitt liv på fem minuter. "Hur är det i England?" som om jag varit på semester någonstans i två veckor. Inte kul :( Jag hade dock tur som fick regelbundna besök av familjen (främst mamma). Men så är ju England lite lättare att åka till. Men då kanske ännu tråkigare när vissa inte ens kan göra en liten helgresa till London på fyra år...
Anna Fair and True,
ja det är roligt med besök! Fick även reda på att en gammal kompis och fd kollega till M är i stan nu i helgen så vi ska ses på lördag! Jätteroligt! Hon har varit på konferens här och ska stanna ett par dagar här i NYC och hälsa på vänner.
Och visst är det så att vissa vänner har man oavsett hur sällan man än ses. Och på ngåto vis är det ju DET som är viktigt i en relation. Tycker jag iallafall.
Å vad roligt att er resa blev lyckad!!! :-)
Jag ser jättemycket fram emot att få läsa mer om den på din blogg sedan när du har tid att skriva!!!! :-)
Ha det jättebra på bröllopet!
Kram!
Så sant det du skriver. Ens vänner och familj hemma i Sverige betyder så mycket, och den kontakt man har och de besök man får/kan göra är så viktiga. Samtidigt som man längtar efter dem är man ju så lycklig för det liv man har. Det är så dubbelt ibland, och ibland kan det vara svårt att separera.
Och jag håller helt med det du skriver om de nya bloggvännerna. Ovärderliga kontakter - särskilt när man sitter så här lite halvisolerad som jag gör. En sann livlina till omvärden.
Så: TACK SJÄLV FÖR ATT DU FINNS! Det betyder jättemycket för mig!
Det blir bara en kort kommentar om ett stort ämne, jag måste fortsätta jobba.
Många kramar till dig!
"Kompisar från förr" är superviktigt har jag också märkt. Att umgås med folk som känner en utan och innan och som man inte behöver förklara allt för. Men de nya vännerna via bloggarna fyller en annan, lika viktig funktion. För vännerna i Sverige förstår ju inte riktigt allt det här med att flytta och lämna allt. Det är guld värt att ha alla härliga bloggkompisar. Och dig har jag ju haft turen att träffa IRL också. Vi måste göra det snart igen tycker jag! =)
Marianne,
Å vad GLAD jag blir över dina ord!!! :-)
Ja det är viktigt med olika typer av relationer. Alla fyller olika men lika viktiga funktioner i ens liv tycker jag.
sporty Spice,
javisst är det så. man behöver både de vänner man har från "förr" men även de nya personer man haft turen att få lära känna!
Och visst borde vi verkligen få till en träff igen!!! Om eller när du kommer ner till NCY igen hojta till innan!!! Kanske kan vi åtminstone få till en långfika eller så??
Och det där att Grizzly äter gröt! Tjaaa, vad ska jag säga? Lipton äter det mesta som vi äter. Hn verkar gilla människomat helt enkelt. Fast inte godis.
Och jag tror inte de gör ngt ifall Grizzly får lite gröt på morgonen. Bara inte choklad för tydligen ska kakao inte vara bra för vare sig katter eller hundar. tror t o m att det kan vara skadligt för dem.
KRAM!
Och ännu en omtänksam svarskommentar som jag inte har kommit till att svara på... ;-)
Oj, vad jag har klagat av mig på senaste, men ja det har varit mycket nu ett tag. Men glad är jag ändå, för det mesta. Och positiv. Men just detta med besöken har jag lite svårt att förstå, för inte är et reslusten det är något fel på inom familjen heller. Men, men. ;-)
Lullun,
man får nog bara acceptera att folk är väldigt olika. Tyvärr kan det ibland göra att man inte riktigt "förstår" sina närmaste, eller att man liksom "glider ifrån varnadra" vilket är riktigt tråkigt. Men jag tror inte man kan grubbla alltför mycket över varför vissa gr som de gör eller fattar de beslut de gör. Man får helt enkelt bara inse att det är så. Även om man självklart kan bli besviken.
Stor kram!
Skicka en kommentar