Stark, söt eller både och??

Sjukhusbesöket gick bra.
Ella gillade inte riktigt att bli fasthållen. Särskilt inte benen. Vilket ju var exakt det som ultraljudsspecialisten var tvungen att göra för att kunna scanna höfterna. Och självklart hade vi glömt nappen hemma i virrvarret när vi skulle lämna lägenheten. Men M's pekfinger dög lika bra som "pacifier". Hela proceduren gick dock mycket snabbare än när vi gjorde ultraljudet på hennes hjärta, så det var inte så länge hon var tvungen att ligga still.
Vi fick inte veta resultatet nu idag utan det kommer att skickas per post till oss.

- En liten reflexion efter våra många besök på sjukhuset här:
Det känns som om många av ultraljudsteknikerna här är från f d öststatsblocket. Och de kulturella skillnaderna är ibland så otroligt tydliga. Vid 20-veckors ultraljudet under graviditeten var det ju en kvinna som bröt på något slaviskt språk som utförde ultraljudet. Hon sa inte många ord till oss. Otroligt lite information och kommunikation. Hon gjorde sitt jobb. Punkt. Varken mer eller mindre. Inget onödigt mellansnack där inte.

Denna gång var det också en kvinna med det ryskklingande efternamnet Popova. Blond, söt och ungefär i vår ålder skulle jag gissa. Även hon hade en slavisk accent och liksom vår erfarenhet av vår tidigare öst-ultraljudsspecialist så sa hon inte mer än nödvändigt. Det roliga var dock hennes slutkommentar. När Ella var färdigundersökt och vi skulle gå frågade vi lite försiktigt ifall hon kunde säga något om resultatet. Hon tittade då på oss och svarade "No, we will send it by mail to you." Jag vet inte ifall hon sedan ville lugna oss i tron att vi kanske var oroliga, för hon tinade liksom upp något efter detta svar och man kunde nästan nästan ana skymten av ett litet leende i ena mungipan när hon tittade på oss och konstaterade: "She is strrrong. Yes, she is a strrrrong girrrl!"
Detta kändes så otroligt "ryskt"! Vi kunde nästan inte hålla oss för skratt. Hennes kommentar och uppsyn var verkligen menat som en komplimang såklart. Och samtidigt ett konstaterande som skulle "lugna oss" något. Få oss att inse att vårt barn minsann var en fighter. Att allt kommer sluta bra. Men det var den mest återhållsamma komplimang jag någonsin fått tror jag. Men dock en komplimang. Och i det ögonblicket tyckte jag verkligen hon var "gullig". Man kände en värme från henne även om hennes kroppspråk och ansiktsuttryck fortfarande utstrålade den där typiska kärvheten som man kan träffa på hos just forna "öststatspersoner".

Verkligen "no offense"! Jag hoppas att jag inte trampat på några ryssars, polackers eller andra fd östblockstår när jag säger detta, men det är verkligen en stor kulturell skillnad mellan dessa kulturer och den svenska. För att inte tala om vilken kulturkrock det måste bli här i USA. Här där man fostras till att vara översvallande ytligt trevlig hela tiden... leenden ska strös lika ymnigt som pudersocker på en semla.
Även som svensk kan man ju uppfattas som tyst, tillknäppt och ja till och med oartig med amerikanska mått mätt. Och att komma hit från kulturer där det är ännu mindre "ytligt artigt mellanprat" måste kunna bädda för rejäla missförstånd om det vill sig illa. Jag tyckte just detta exemplet med vår ultraljudsspecialist idag var så otroligt slående eftersom allt bemötande vi fått hittills av amerikanska läkare, sjuksköterskor och tekniker på sjukhuset som varit involverade i olika behandlingar av Ella har varit så annorlunda. Uttalanden och komplimangerna har alltid varit av just den sockersöta typen som "Oh, she is adoooooorable" eller "Ah, she is sooooo cute!" eller "She is really beautiful!". Därför tycker jag att det var jätteintressant ur kulturell synvinkel idag, när vi fick komplimangen i form av att vårt barn var starkt (troligen till viss del antytt med hennes fysik i åtanke, men säkert ännu mer som ett symboliskt uttalande för hennes hälsa generellt - att hon verkar frisk helt enkelt). Till skillnad från de flesta amerikaner som baserar sina komplimanger på hur vårt barn ser ut.

Man kan självklart inte utveckla några som helst direkta teorier på dessa lösa funderingar och spekulationer, men både M och jag tyckte ändå det var lite roligt att vi båda två gjort samma typ av iakttagelse och tänkt i samma banor. För jag tror verkligen att det inte enbart handlar om individuella skilllnader utan också om skillnader i kultur och på vilket sätt man kommunicerar. Vad som anses viktigt och därmed utgör grunden till en komplimang.

Själv, som förälder, tycker man såklart att ens barn är både vackert, sött, beundransvärt, starkt, härligt och på alla sätt och vis underbart...! Ja, det finns inget tvivel om saken - hon kan vara både söt och stark på samma gång!
Men det är klart, man är ju inte objektiv direkt....