fredag, augusti 08, 2008

Stark, söt eller både och??

Sjukhusbesöket gick bra.
Ella gillade inte riktigt att bli fasthållen. Särskilt inte benen. Vilket ju var exakt det som ultraljudsspecialisten var tvungen att göra för att kunna scanna höfterna. Och självklart hade vi glömt nappen hemma i virrvarret när vi skulle lämna lägenheten. Men M's pekfinger dög lika bra som "pacifier". Hela proceduren gick dock mycket snabbare än när vi gjorde ultraljudet på hennes hjärta, så det var inte så länge hon var tvungen att ligga still.
Vi fick inte veta resultatet nu idag utan det kommer att skickas per post till oss.

- En liten reflexion efter våra många besök på sjukhuset här:
Det känns som om många av ultraljudsteknikerna här är från f d öststatsblocket. Och de kulturella skillnaderna är ibland så otroligt tydliga. Vid 20-veckors ultraljudet under graviditeten var det ju en kvinna som bröt på något slaviskt språk som utförde ultraljudet. Hon sa inte många ord till oss. Otroligt lite information och kommunikation. Hon gjorde sitt jobb. Punkt. Varken mer eller mindre. Inget onödigt mellansnack där inte.

Denna gång var det också en kvinna med det ryskklingande efternamnet Popova. Blond, söt och ungefär i vår ålder skulle jag gissa. Även hon hade en slavisk accent och liksom vår erfarenhet av vår tidigare öst-ultraljudsspecialist så sa hon inte mer än nödvändigt. Det roliga var dock hennes slutkommentar. När Ella var färdigundersökt och vi skulle gå frågade vi lite försiktigt ifall hon kunde säga något om resultatet. Hon tittade då på oss och svarade "No, we will send it by mail to you." Jag vet inte ifall hon sedan ville lugna oss i tron att vi kanske var oroliga, för hon tinade liksom upp något efter detta svar och man kunde nästan nästan ana skymten av ett litet leende i ena mungipan när hon tittade på oss och konstaterade: "She is strrrong. Yes, she is a strrrrong girrrl!"
Detta kändes så otroligt "ryskt"! Vi kunde nästan inte hålla oss för skratt. Hennes kommentar och uppsyn var verkligen menat som en komplimang såklart. Och samtidigt ett konstaterande som skulle "lugna oss" något. Få oss att inse att vårt barn minsann var en fighter. Att allt kommer sluta bra. Men det var den mest återhållsamma komplimang jag någonsin fått tror jag. Men dock en komplimang. Och i det ögonblicket tyckte jag verkligen hon var "gullig". Man kände en värme från henne även om hennes kroppspråk och ansiktsuttryck fortfarande utstrålade den där typiska kärvheten som man kan träffa på hos just forna "öststatspersoner".

Verkligen "no offense"! Jag hoppas att jag inte trampat på några ryssars, polackers eller andra fd östblockstår när jag säger detta, men det är verkligen en stor kulturell skillnad mellan dessa kulturer och den svenska. För att inte tala om vilken kulturkrock det måste bli här i USA. Här där man fostras till att vara översvallande ytligt trevlig hela tiden... leenden ska strös lika ymnigt som pudersocker på en semla.
Även som svensk kan man ju uppfattas som tyst, tillknäppt och ja till och med oartig med amerikanska mått mätt. Och att komma hit från kulturer där det är ännu mindre "ytligt artigt mellanprat" måste kunna bädda för rejäla missförstånd om det vill sig illa. Jag tyckte just detta exemplet med vår ultraljudsspecialist idag var så otroligt slående eftersom allt bemötande vi fått hittills av amerikanska läkare, sjuksköterskor och tekniker på sjukhuset som varit involverade i olika behandlingar av Ella har varit så annorlunda. Uttalanden och komplimangerna har alltid varit av just den sockersöta typen som "Oh, she is adoooooorable" eller "Ah, she is sooooo cute!" eller "She is really beautiful!". Därför tycker jag att det var jätteintressant ur kulturell synvinkel idag, när vi fick komplimangen i form av att vårt barn var starkt (troligen till viss del antytt med hennes fysik i åtanke, men säkert ännu mer som ett symboliskt uttalande för hennes hälsa generellt - att hon verkar frisk helt enkelt). Till skillnad från de flesta amerikaner som baserar sina komplimanger på hur vårt barn ser ut.

Man kan självklart inte utveckla några som helst direkta teorier på dessa lösa funderingar och spekulationer, men både M och jag tyckte ändå det var lite roligt att vi båda två gjort samma typ av iakttagelse och tänkt i samma banor. För jag tror verkligen att det inte enbart handlar om individuella skilllnader utan också om skillnader i kultur och på vilket sätt man kommunicerar. Vad som anses viktigt och därmed utgör grunden till en komplimang.

Själv, som förälder, tycker man såklart att ens barn är både vackert, sött, beundransvärt, starkt, härligt och på alla sätt och vis underbart...! Ja, det finns inget tvivel om saken - hon kan vara både söt och stark på samma gång!
Men det är klart, man är ju inte objektiv direkt....

19 kommentarer:

Marianne sa...

Hoppas till att börja med att du är helt bra i magen vid det här laget! Det är precis sådant man INTE behöver när man har en liten Prinsessa att ta hand om.

Jag har aldrig tidigare hört talas om att göra ultraljud på höftkulan bara för att de har legat på ett visst sätt i mitten av graviditeten! Är det något nytt eller är det amerikanskt eller är det för att tjäna pengar? I Sverige kan jag inte tänka mig att man gör en sådan undersökning med mindre än att man misstänker något eftersom det blir för dyrt för Landstinget. I Turkiet gör man gärna både en och två extra undersökningar, bara för säkerhets skull. Och jag tycker ofta att det är rätt bra, då vet man. Men ibland går det till överdrift också, just för att tjäna pengar. I US kan jag tänka mig att det ofta är för att skydda sig, för att inte bli stämd.

Jag är säker på att Ella är fullt frisk!

Du har rätt i att det är intressant med kulturella skillnader. En annan variant är ute på landsbygden i Turkiet när man inte får säga hur söt och fin man tycker en baby är för då kan man dra på den onda ögat. I stället ska man säga att "vilket fult barn du har fått" för då tittar inte djinnerna och andra onda makter åt det hållet! Har jag hört men aldrig varit med om.

Förresten är jag säker på att Ella är både stark och underbar på alla sätt. Söt vet jag ju från fotona!

Saltistjejen sa...

Marianne.
tack för omtanekn! Jo jag är mycket bättre i magen nu. Jag gissar det var ngt jag åt häromdagen.
Detta med höften var inget jag hade hört talas om heller men här berättade de att om barnet legat i säte dvs med huvudet upp och rumpan ner, så löpte de större risk att deras höftkula m "kapsel" inte utvecklas rätt (rent statistiskt var det fler av dessa barn som hade detta fel, troligtvis för att deras ben inte legat i "rätt vinkel" inne i magen och då kan höftleden ha utvecklats lite felaktigt eller inte tillräckligt jämfört när de ligger med huvdet ner och benen upp). Detta skulle kunna orsaka problem med höfterna såklart, vilket man kan åtgärda även när barnen är äldre men då blir det mycket jobbigare och mer komplicerat. En kollega till M har en dotter (de är från England) som haft detta problem. De upptäckte inte detta i tid så hon var förra året (tror hon är ca 5 år nu) tvungen att ligga i gipsvagga länge länge för att fixera benen just för att höfterna skulle rättas till. Tror de opererade henne först. Men om man upptäcker dessa fel i tid, dvs när barnen fortfarande är små bebisar och inte fullt utvecklade rent fysiskt så räcker det med att de får ngn form av "sken" eller liknande (tror jag) som de ska ha i ett par veckor upp till ett par månader för att fixera benen i rätt position så att höften utvecklas rätt.
Mer info kan du läsa här ifall du är intresserad: http://www.tryggabarn.nu/barn/Page12475.html

Lusitgt det där med traditioner också! Jag har hört talas om att man i vissa länder inte får säga positiva saker om barnen just pga att de inte ska "tas" av onda andar.... I Japan är det väl lite lkadant fast då hadnlar det om att man ska säga att ens eget barn är fult och korkat för att visa artighet och ödmjukhet inför andras barn.

Kram!!

nika sa...

ja....så är det och visst är det intressant med de kulturella skillnaderna. Jag tycker det är jättespännande och ibland blir jag också full i skratt över min egen reaktion.
ha en underbar helg

Saltistjejen sa...

Nika,
ja visst är det kul när man kommer på sig själv med att tänka, tycka eller säga saker som man sedan inser är väldigt kulturellt betingat!
Ha en jättebra helg du också!

Jeanette sa...

Hej!

Nej jag har inte kommenterat här förr, någon gång måste ju vara den första :). Har kikat in här nästan dagligen sedan ett par veckor tillbaka. Tycker du skriver bra och beskrivande!

Kikade in på blubeox och tyvärr så levererar de inte utanför Sverige. Men en sådan där bok måst eju finnas i USA också tycker man? Annars, om ni gärna vill ha den, så får ni ta hjälp av nån släkting eller vän i Sverige.

Ha en fortsatt trevlig helg!

Lullun sa...

Rolig reflektion. Hur skulle det mån vara att vara gravid och faktiskt föda i ett sådant land tro...?! Här är man ju också lite återhållsam; man babblar inte mer än nödvändigt helt enkelt, men man utstrålar ändå otroligt mycket glädje och kärlek, men bristen på smalltalk kan ändå fortfarande vara lite svår för mig ibland.

Saltistjejen sa...

Jeanette,
vad roligt att du gillar bloggen! Tack!! :-)
Ja kanske ska vi försöka beställa boken till ngn där hemma som kan skickad en till oss sedan. Får se om det ev finns ngn liknande här först. Återigen tack för tipset!! Det var så gulligt!!


Lullun,
ja det är verkligen annorlunda när man upplever en annna typ av kultur. Man kan känna sig lite frustrerad oavsett om det handlar om alldeles för mycket elller alldeles för lite "small talk".
Kram!

Marianne sa...

Aha, det är en ny upptäckt alltså. Bra då att de gör ultraljud så att barnen slipper lida i onödan. Hoppas nu att Ella slipper alla former av skenor, utan att hennes höft är normalt utvecklad.

Kram!

Saltistjejen sa...

Marianne,
ja det hoppas vi. Men i vilket fall känns det bra att de undersöker henne noga så vi får veta så tidigt som möjligt.
Kram!

nina sa...

Vad bra att hon undersöks tidigt, det måste ändå kännas tryggt. Det kommer säkert att gå bra, hon verkar ju ha varit en väldigt strrrong bebis redan från början. :-)

Visst blir kan det vara lite ovant att vänja sig vid nytt "small talk" när man kommer till en ny kultur. I början visste jag knappt vad jag skulle prata om när detaljerat prat om vädret visst inte var så intressant. Det är ju vi svenskar rätt duktiga på annars... ;-)

Istället har jag fått vänja mig vid det vanliga "Var kommer du ifrån? Jaha, Sverige, ja där är det kallt va? Vad tycker du om Costa Rica?" Hellre det än att prata fotboll jämt, antar jag. :-)

Saltistjejen sa...

Nina,
haha ja vädret är ju det vi svenskar alltid småpratar om!!! Men visst, i Sverige ÄR ju vädret alltid en faktor som förändras så det är ju egentligen inte så konstigt. Även här i NY pratas det väder faktiskt. Fast inte lika mycket som i Sverige. Fast här pratas det också mycket sport och eftersom jag inte blivit såpass amerikansk att jag tycker amerikanska sporter (för det är ju alltid de sporterna) som baseboll och amerikansk fotboll är kul eller intressant så måste jag hitta på annat att småprata om. Men som du säger så är ens ursprungsland och vad man tycker om det nya landet alltid något som verkar intressera de flesta...

Anonym sa...

:-)!

Anonym sa...

Äh...

:-)!

/Page (skulle det vara)

Intressant reflektion, och intressanta kommentarer.

Saltistjejen sa...

Page,
ja hur är det i Norge?? Är den perfekta komplimangen där att "ditt barn ser ut att ha bra skidåkarben!" ;-)

Anne sa...

Jätteintressant! Sånt här tycker jag är så spännande, det är en av tjusningen med att ha flyttat utomlands tycker jag. Alla dessa möten och funderingar man får när det krockar.
Vad som är en komplimang och inte t.ex. En annan sak tycker jag är artighet, att vara artig och gör "rätt" enligt en kultur och koder är helt fel enligt en annan. Där kan det också krocka. Man vill göra så rätt, vara artig men ens definition av artighet kanske inte alls är densamma som en annans defintion.

En svensk kanske kan uppfattas som oerhört ohövlig, oartig och/eller sur när han inte säger nåt trevligt eller i alla fall ger ögonkontakt åt sina medpassagerare vid busshållplatsen (eller nåt liknande) medan han i svenskens egna ögon gör helt rätt, är artig som respekterar den andra personens sfär och liksom gör som man "ska". Ja, du förstår vad jag menar.

Jag tänkte på det nu när pappa och hans fru var här, de bara gick förbi/småträngde sig i en butik för att komma till rätt hylla. Jag har väl blivit lite amerikaniserad för jag reagerade på det och tänkte de var rätt ohyfsade och säkert uppfattades som det. Som du vet är ju det så oerhört artigt och ursäktande här, även om man har flera meter mellan sig och personen mkan vill passera så får man höra ett svagt, viskande excuse me.

Saltistjejen sa...

Anne,
javisst är det så! Olika kulturer har så olika koder och det är väldigt lätt att göra bort sig och agera helt "fel". Detta med att amerikanerna är så artiga "ute på stan" som t ex det du beskriver tycker jag är en av de trevligaste sakerna här. och när jag varit hem till Stockholm efter att vi flyttat härifrån är en av de första saker jag reagerat på att alla är så otrevliga och oartiga där! Buffliga och ruffliga. Man kan nästan bli trmapad på fötterna, få en dörr smälld i anisktet på en eller bli påkörd av en barnvagn utan att folk så mycket som lyfter blicken och ber om ursäkt. helt knasigt tycker jag! i Sverige vet jag att man skyller detta på ett "storstadsfenomen", men herregud, Stockholm är en liten håla, en liten by, jämfört med New york City! Så det kan inte bero på det enbart! Sedan är ändå NYC en stad där folk uppfattas som just otrevliga och oratiga. kanske jämfört med andra amerikanska städer, men absolut inte jämfört med de "större" svenska städerna!!
Hoppas du får en riktigt bra vecka och att det känns lite lättare nu än när din pappa och hans fru just åkt.
Kram!

Anna, Fair and True sa...

Haha, jag har också reflekterat åter igen på det nia skriver om i kommentarerna här i slutet. Att amerikanerna säger "excuse me" fast de är flera meter bort när de går förbi. Medan svenskar gör följande:

Kille i sätena bakom oss på flyget:
"Tjena, kan ni rätta upp sätena lite?" (det var i samband med middagen)

Inget "ursäkta mig, kan du..." utan ett "tjena" som om de kände oss. Jag trodde först att Peter och killen bakom kanske kände varandra.

Sedan är svenskar så dåliga på att hålla upp dörrar, de bara släpper den i ansiktet på en.

Dock tycker jag att amerikanerna är oartiga när det så fort man gått in i en affär står framför en och "hi, how are you, can I help you, can you find your size, what are you looking for today..." osv. Men för dem är det artighet och service antar jag. Men jag vill hinna få i alla fall 30 sekunder att se mig omkring i alla fall.

Saltistjejen sa...

Anna Fair and True,
ja jag håller med. Och visst kan man bli påhoppad av expediter i affärer här. Lite beror det på vilken affär man går in i såklart. Vissa är ju mer benägna att klistra sig på kunderna än andra. Å andra sidan kan jag störa mig på att det i en del svenska affärer kan vara stört omöjligt att få hjälp ibland när man skulle behöva det.

Helén sa...

Ville bara tacka för din fina och varma kommentar ang. min pappa, det var gulligt av dig!! Tror också att det är viktigt att man tillåter sig att sörja, men känner att jag nog ibland förtränger lite. Många känslor som bubblar upp, både positiva och negativa. Ibland känns det svårt att hantera.