Sitter i sängen och ser på min dotter som snusar på en madrass på golvet intill. Hon som hävdade att hon minsann inte var trött och aldrig skulle somna. Hon som berättade att "hon var törstig och bara måste upp för att dricka ett glas vatten". Och som sedan, väl tillbaka i sängen, med eftertryck berättade för mig att "nu längtade hon minsann hem igen och när ska vi egentligen åka tillbaka?" Men som sedan vände sig om och somnade på fem röda sekunder efter att jag började klia henne lite på ryggen och nynna på Taube's "Det går en dans på Sunnanö".
Nu sover hon djupt. Håret i ett virrvarr över kudden. Handen täcker en bit av ansiktet. Täcket som en korv längs med väggen, men inget över kroppen. Hon ville inte ha det. För varm. Som alltid. Min lilla Skrutta. Jag tänker på vår resa hit. På förra sommaren. På att samma känsla börjar smyga sig över mig igen trots att jag hittills haft det riktigt bra. Lugnt. Ingen direkt stress. Ändå. Det gnager lite. Där längst in. Längst bak i huvudet. Tankarna och känslorna. Sverige. USA. Hemma och inte hemma. Känslan av att vilja mer än man klarar av. Alla önskningar. Alla förväntningar. Ens egna och andras. Att det ibland känns svårt det här att ha flera hem. Och att älska en del så starkt utan att kunna dela detta med sitt barn. Att inse att ens referensramar är så oerhört olika. Att mitt Hemma, mina rötter är diametralt annorlunda jämfört med min dotters. Att försöka acceptera att det kommer att fortsätta vara just så, så länge man själv väljer att leva utanför Sverige. Att mitt Hemma aldrig kommer att bli hennes.
Mitt land. Min kultur. Mitt språk. Mina älskade platser. Så fint att vara tillbaka. Så mycket som känns så självklart. Hemtamt. Man behöver inte fundera, vissa saker bara "förstår" man utan någon som helst förklaring. Samtidigt så mycket som förändrats. Så mycket man själv förändrats. Man påminns gång på gång. Inser att man rör sig här bland sociala koder och nyanser. Utan att fundera. Man känner till det mesta. Bara "sådär". Utan att någon djupare eftertanke krävs. Hemma. Som i sin egen gamla ficka. Men ändå skaver det då och då. Sticker till. Oftast helt utan förvarning. Det här att riktigt hemma här är man ändå inte längre.
Min dotter längtar hem. Till sina katter, sin säng och sitt liv. Sitt vardagsliv. För henne är detta ett äventyr, men hon vill ha tryggheten och förutsägbarheten som vårt liv i NYC utgör. Detta är inte hemma. Detta är Annorlunda.
Själv längtar jag också hem. Till mina katter och mitt liv. Mitt vardagsliv. Men samtidigt känner jag att jag inget hellre skulle vilja än att få lite mer tid här. Kanske är det för min del den korta tiden i Sverige som gör att mina besök här så ofta är förknippade med känslor som otillräcklighet och tillkortakommande. Man vill så mycket men tiden och kraften finns inte. Och detta får mig att längta någonannanstans. Till mitt andra Hemma. Eller är det kanske mest "bort" jag längtar? Bort från just de här känslorna. Bort från allt jag skulle vilja men inte kan? Att längta Bort mer än att längta Hem? Är det det jag gör??? Jag vet faktiskt inte, men känner ikväll en stor trötthet. Trots att dagen på det hela taget varit en bra dag. Svårt att förklara och ännu svårare att förstå själv. Just nu, en känslomässig akvarell. Vått i vått. Olika sinnesstämningar flödar över och blandar sig i varandra. Utan kontroll.
Och jag längtar. Just nu längtar jag tillbaka. Till mitt eget Hem. Till min egen Familj och mitt Liv. Till det sammanhang där jag är den jag är idag. Till en annan självklarhet. Till min egen vardag där förväntningarna är mer hanterbara. Både för mig själv och för min omgivning.
Här är så lätt att förlora balansen. Alltför lätt. Man väger hit och dit. Tyngden på ena benet först. Sedan det andra.
Jag längtar efter M.
Nu är det bara två dagar kvar. Sedan får vi två dagar tillsammans hela familjen igen. Och efter det är det dags för mig att åka hem igen. Till mitt vardagsliv. Två dagar ensam. Sedan kommer M och Lill-Skruttan också. Hela familjen samlad igen. Hemma. Just nu är det en trösterik tanke. Samtidigt vet jag att jag då kommer att sakna och längta efter så mycket här. Igen.
Två hem. Två världar. Två kärlekar.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
26 kommentarer:
Vad fint skrivet. Jag känner igen mig själv. Jag har bott i San Francisco i snart femton år. När jag var i Sverige i Somras med min dotter 26 månader, hade jag liknande tankar.
Tack för en fin blogg!!!
Mycket bra skrivet. Du kan verkligen hitta orden till hur det kanns, hur manga av oss utlandssvenskar kanner.. Det ar en standig fraga, vad ar hemma? Kanslan andras under aren och speciellt sedan man har barnen som du sa patagligt har kannt nu nar ni varit i Sverige och Ella langtat hem till NYC. Det ar ju sa. Jag har ju bott utomlands i snart 20 ar, och aven om jag nu har bott i nagra ar i USA sa ar ju vart hemma annu mer diffust da vi ju flyttar runt sa mycket inom militaren. Det ar svart att rota sig och kanna att har bor vi nu och har kommer vi stanna, bygga upp natverk och kontakter och fa manga vanner...Det ar jattesvart. Jag kommer sakert ha liknande kanslor nasta sommar da vi forhoppningsvis kan resa till Sverige hela familjen och det da kommer vara 4 ar sedan jag var i Sverige, och forsta gangen for mina tvillingar. Ibland sager jag "hem till Sverige" och sa, men hemma ar det ju inte langre for mig. For er ar det ju sakert starkare band da ni ju bada ar fran Sverige och ni har pa sa satt all slakt etc dar och inte i USA.
Hoppas att resan gar bra hem till USA och att du kan ladda om infor jobbveckan nasta vecka. Och en sak till, ni ger Ella den finaste presenten fran Sverige man kan fa - spraket! Da ni har gett henne det, kommer hon alltid att kanna sig nagorlunda "hemma" i Sverige och aldrig helt utanfor da hon forstar och kan gora sig forstadd!
Stor kram!
Mycket bra skrivet. Du kan verkligen hitta orden till hur det kanns, hur manga av oss utlandssvenskar kanner.. Det ar en standig fraga, vad ar hemma? Kanslan andras under aren och speciellt sedan man har barnen som du sa patagligt har kannt nu nar ni varit i Sverige och Ella langtat hem till NYC. Det ar ju sa. Jag har ju bott utomlands i snart 20 ar, och aven om jag nu har bott i nagra ar i USA sa ar ju vart hemma annu mer diffust da vi ju flyttar runt sa mycket inom militaren. Det ar svart att rota sig och kanna att har bor vi nu och har kommer vi stanna, bygga upp natverk och kontakter och fa manga vanner...Det ar jattesvart. Jag kommer sakert ha liknande kanslor nasta sommar da vi forhoppningsvis kan resa till Sverige hela familjen och det da kommer vara 4 ar sedan jag var i Sverige, och forsta gangen for mina tvillingar. Ibland sager jag "hem till Sverige" och sa, men hemma ar det ju inte langre for mig. For er ar det ju sakert starkare band da ni ju bada ar fran Sverige och ni har pa sa satt all slakt etc dar och inte i USA.
Hoppas att resan gar bra hem till USA och att du kan ladda om infor jobbveckan nasta vecka. Och en sak till, ni ger Ella den finaste presenten fran Sverige man kan fa - spraket! Da ni har gett henne det, kommer hon alltid att kanna sig nagorlunda "hemma" i Sverige och aldrig helt utanfor da hon forstar och kan gora sig forstadd!
Stor kram!
Ja det är inte lätt samtidigt som det är otroligt berikande att ha mer än ett hem. När vi bodde i USA och jag var hemma i Sverige längtade jag aldrig hem till USA just för att jag visste att Sverige vistelsen var så kort och jag visste att jag skulle tillbaka till Alabama. Samma sak då jag befunnit mig på resande fot eller rest tillbaka till Alabama så har aldrig den där hemlängtan kommit för att jag vetat att tiden borta ändå är så relativt kort. Detta var jättefint skrivet och väldigt tänkvärt det där med referensramar som är så personliga. Ditt hemma, ditt Sverige kommer aldirg blir hemma på samma sätt för E om ni blir kvar i NY. Men det finns inga fel i de val man gör, bara annorlunda. Hennes refrensramar kommer att skilja sig en del från dina. Men när hon blir äldre kommer hon att förstå att du känner för Sverige som hon känner för NY fast du också ser NY som hemma. Känner igen det där att man ibland får tankar som sköljer över en som man helst inte ens vill tänka. Det blir nästan så att det blir skynda att njuta just för att ni har så kort om tid. Men varje gång ni är här och varje gång du får krama om nära och kära är värdefullt både för dig och för E. Hon får länken till sina släktingar här i Sverige via dig och M och det ni ger henne genom dessa resor är oerhört värdefullt.
Njuut och försök inte tänka allt för mycket.
Kram!
Åh det där gick rakt in i magen... Verkligen fint skrivet. Jag kan inte föreställa mig hur stark den där känslan måste vara så. Själv känner jag något liknande. Men jag har inte barn. Och jag har bara fem timmars bilfärd mellan hemmen. New York och Sverige ÄR verkligen olika världar.
Du skriver sa bra! Och jag kanner igen mig sa val i det du skriver... Ibland blir jag nastan lite forvanad over att mina barn inte kanner sig hemma i Sverige. De ar ju det narmaste mig sjalv jag har och det kanns konstigt att Bristol och england ar deras hemma medans mycket har fortfarande kanns som borta for mig.
Jag tror tyvarr att just den dar eviga langtan (bort och hem) ar ens standiga foljeslagare nar man ar utlandsboende. Jag kan sitta hemma i bristol efter en helt perfekt dag med sol och mycket gladje och bli fullstandigt tokig av langtan. Och oftast vet jag inte riktigt exakt vad det ar jag langtar efter. Men nagot ar det ...
Efter nagra veckor i sverige brukar jag kanna mig mer rotad i sverige igen men samtidigt ar det forst da jag borjar langta hem till livet hemma i bristol igen och kanner mig redo att aka tillbaka. Ibland tror jag att jag nastan framkallar den dar 'hemlangtan' till bristol just for att avskedet fran sverige och allt jag haller kart dar ska kannas lite battre.
Jag hoppas att ni kan njuta av era sista dagar hemma o forsoka koppla bort funderingarna lite. Och samtidigt se fram emot det nya spannande jobbet och livet som vantar i ert andra hem ocksa!
Stor kram
Millan
Jag brukar ofta tänka på hur en familj som hör till våra bästa vänner hade det när det kommit till Sverige som flyktingar. De kom som de stod och gick med två barn i förskoleåldern och hade ju inte kunnat tala om för barnen att det var definitivt och att de inte kunde återse kamrater eller leksaker. Men när de förklarade det för dem säger barnen: "Det spelar ingen roll så länge vi är tillsammans".
Om man kan välja är det svårt nog, hur är det då att inte ha något val...
Ja. Precis. Exakt. Fint skrivet!
Redan när jag bodde utomlands utan barn upplevde jag stressen väl på hemmaplan. Alltså när jag kom hem till Sverige från Spanien. Alla man måste///borde träffa och alla känslor de mötena rör upp. Alltid åker man hem igen (till Spanien-Kanada vardetnuÄr) för fort. För samtidigt som man kan trÄffa folk är det alltid väldigt kort. Träffas man i grupp kanske de talar om vad som sker nästa helg, det de ska göra tillsammans, den där vardagen man har brutit upp med(för alltid?). Det går inte att få tillbaka om man inte flyttar hem. Och det blir en riktig sorg. Ett liv som inte längre finns.
Hemma?
Och så har ju det nya hemlandet (/n) förändrat en. Och även dÄr har det byggts relationer. En vardag som om man bryter upp med den kommer att göra ont att sakna även den...
Och nu MED barn växer avståndet. Och vi upplever samma sak som ni, vi har tre hem: Spanien, Sverige och Kanada. Vi kan aldrig, alla, vara helt hemma, hela familjen. Förmodligen, i framtiden kommer vi att stanna där barnen är hemma. Än så länge kan vi påverka var det blir.
För mig känns det ändå bättre att inte vara varken i hans land eller i mitt. Jag tror att jag skulle bli galen om jag skulle leva i Spanien med familjens krav på hur en mamma ska vara eller inte vara...
Men den där tydliga svenska identiteten som jag har och för alltid kommer att ha, kommer inte mina barn ha. Och det Är bara att acceptera.
Inte så bara.
Mitt i allt detta är det så skönt att ha sin lilla familj. Vara vi och vara tillsammans. Hemma är där VI är. Precis som du beskriver. I just vår vardag. Och som Olgakatt skrev här uppe - vi ska vara tacksamma att vi alls har valmöjligheter.
Flera världar är en förbannelse och en gåva på samma gång.
Ja, som utlandsvensk sa känner man ju onekligen igen sig i allt det du beskriver sa fint.
Att vara utlandssvensk har ju otroligt manga fördelar. Man far ett nytt land, ny kultur, man blir sa mycket öppnare för andra sätt att leva, tänka och vara och samtidigt har man ju ända en fot kvar "hemma". Ibland känns det som att man far det bästa ur tva världar. Och att man far en enorm variation i sitt liv; det vi gör hemma är helt andra saker än det vi gör och upplever när vi är tillbaka i Sverige.
Men som med allting har det ju naturligtvis även sina nackdelar med att vara utlandssvensk. Man känner denna kluvenhet och ju fler ar man bott utomlands desto svarare är det att svara pa fragan: var är hemma?
Man trivs där man bor och det är där man lever och har sitt liv i nuet men samtidigt är det mycket man kan sakna fran Sverige. Rötter, vanor, normer....
Och som du säger sa blir det ju ännu svarare när man har barn vars hemma och normalitet är där man bor utomlands. I var familj är det ju bara jag som kan känna att Sverige är hemma och där jag har referensramar. Och med aren sa blir det allt suddigare även för mig.
Jag har ju verkligen lyxen med att kunna spendera väldigt mycket tid (tillsammans med mina barn) i Sverige varje ar och det är nog otroligt viktigt för min livsbalans. Att jag liksom far ordentliga doser av Sverige varje ar gör nog att jag kan känna mig nöjd och tillfredsställd och inte behöver känna mig frustrerad och längta och sakna Sverige alltför mycket. Att jag liksom kan njuta till fullo av mitt liv i Frankrike när jag är här. Hemma?!
Men visst, det känns lite märkligt att mina barn har helt andra referensramar än vad jag själv har.
Njut ordentligt av dina sista dagar i Sverige och riktigt sug i dig allt det bästa innan du aker tillbaka till NY.
Kramar
Saltis, vad fint du skriver...
OCH så sant det är det du säger.
Att flytta bort är att ständigt stå med foten i två länder.
Att kanske aldrig riktigt veta var man hör hemma. Att aldrig riktigt landa i nya landet, och att förlora det gamla.
DET tär på hjärtat med alla avsked, hela tiden.
Avskeden blir inte lättare med åren, de blir värre.
USCH!!
Jag är ju hemma länge när jag åker på mina resor till norden, så länge att det blir vardag närapå.
Jag brukar nästan alltid tycka att det är skönt att åka hem till mitt efter 2 mån i sve och fin.
Det tycker Karolina oftast också.
Men min rikedom är att se hur svensk Karolina är, hur totalt självgående hon är i Sthlm, hon tar sig fram utan mig på buss, t-bana i affärer, på grönan etc etc.
GUD vad underbart det är!
OCH sen hennes kärlek till Sthlm, hur hon ser på stan och dess invånare.
Ah, bomull för mig.
Jag har gett henne så mkt jag kan av det svenska. SÅ mkt det bara går i form av språk och kultur .Sen att hon aldrig kommer att förstå vissa saker, ja, det får jag ta...
Luciamorgon är inget alls för henne, avslutningar, vissa sånger etc.
När vi kommer hem till Wash igen efter sommaren sitter jag i en bubbla. Ungen min drar ut och träffar kompisar efter att ha varit inne i huset och vänt.
Numera har jag två hem. Här och i Sve.
Jag älskar dem SÅ!!!
Har aldrig hemlängtan, men en inre längtan har jag iaf till ngt jag inte riktigt vet vad det är, men ngt som finns i norden.
En rikedom är det iaf att kunna ha två riktiga hem!!
Ha det fint nu de sista dagarna hemma.
Flyg säkert hem till NYC sen.
Du skrev underbart fint idag. Sanning efter sanning som alla vi som bor utanför Sveriges gränser känner igen oss i.
KRAMAR!!
Åh, gumman! Önskar att jag kunde trolla, önskar att jag kunde uppfinna en beamer så att man faktiskt kunde vara på flera ställen samma dag. Men ...
Jag adderar inte till alla kloka ord som redan har sagts här, utan skickar bara en stor varm kram till dig.
KRAM!
Fint Saltis! Massor av tankar. I know them so well!!
Jag tycker alla skriver tänkvärt. Desiree skriver verkligen fint om detta, Annika vet ju hur det är med.
Att vara i nuet, njuta här och nu är bra. Tiden i Stockholm är kort och ni ska ju tillbaka snart...hoppas du kan koppla ordentligt och supa in den fina augusti. Det är en rikedom med olika hemma, olika referensramar.
KRAM!!
Jag säger som så många andra, du skriver så fint! Uttrycker så precist, det som flera av oss känner igen. Ja, även jag "belive it or not" ;). Även om jag inte bott utomlands som du gör så har jag upplevt den känsla som du beskriver så otroligt bra....
Jag kramar om dig!
Att du processar dina tankar och känslor kring detta, är oerhört givande läsning för mig. För även om jag bara ha drygt två timmar i bil hem till mina hemtrakter, så känner jag ändå igen mig. I känslan att hemma för sonen är något HELT annat än hemma för mig. Att mina referensramar som liten, är utbytta mot helt andra nu.
Jag grubblar dessutom mycket över det här med att sonen växer upp under helt andra förutsättningar än jag själv. Med teknik som vi bara drömde om osv.
Så jag ska inte bara guida honom i ett helt annat geografiskt och socialt sammanhang, jag ska dessutom introducera honom i världar som jag själv bara använt som vuxen. Märklig känsla när han efterlyser nån film på Youtube och klickar sig fram på bilderna på SVTs Bolibompawebb.. Märkligt detta...
Verkligen fint skrivet. STOR kram till dig!
Fantastiskt fint skrivet. Mycket tänkvärt. Och så många fina kommentarer.
KRAM!!
Vännen. Skriver under på det mesta och håller med om alla kommentarer.
Jag försöker se det så att jag har det bästa av två världar. Eller flera världar, för efter många flyttar lämnar man liksom kvar en bit av sig själv på de platser man bott.
Att resa till Sverige varje sommar i över en månad har varit superviktigt för oss, maken har inte tid för jobbet så det är jag och kidsen, men speciellt för barnen är det viktigt att få en del av Sverige, att känna sig lite svenska trots att de aldrig bott i Sverige. Och för språkets skull, det är ju nyckeln till kultur och människor.
Kram!
Åååå men precis så är det ju! PRECIS SÅÅÅÅÅÅ!!!! Detta ständiga valet och kvalet som ställs på sin spets när man ska åka hem igen. Jag har bestämt mig för att pensionera mig i Sverige trots att en stor del går bort i skatt, men någon gång vill jag kunna sluta med dessa ständiga HEJ-HEJ DÅ. In och ur packningar av Bilen, långa dygn på motorvägar... I-landsproblem? Javisst men det tar en liten nypa av varje gång...
Vilket fint och tänkvärt inlägg Saltis!
Det är precis den känslan jag själv känner och den känns otroligt stark just nu efter att jag relativt nyss kommit tillbaka hem efter den långa vistelsen i Sverige.
Jag tänker ofta på hur det skulle vara att flytta tillbaka till Sverige igen men tror att denna konstiga hemlängtan jag har bara skulle spegelvändas och jag skulle sakna allt med Irland.
Det är svårt när rötterna i det nya hemlandet börjar blir riktigt starka.
Och att få barn gör det ännu mer komplicerat.
KRAM!
Men åh, visst är detta så jobbigt! Jag känner helt igen mig, det enda som skiljer åt är väl att jag inte känner och heller inte vill känna mig hemma i München! Men det där stickiga i hjärtat, det som påminner en om att man inte riktigt vet var man är, det känner jag också.
Gud så fint skrivet. Jag känner igen mig totalt i det du skriver, på så många sätt. Jag har precis bokat biljetter själv till Sverige och känner mig redan stressad, just över de där känslorna du skriver om.
Och känslan av att ha två hem, två olika världar - den är positiv men kan även vara väldigt jobbig.
Anonym,
Stort tack för din fina kommentar och för att du delar med dig!!!
Kram!
Liz,
tack! Och visst är det så. Att ha flera "hemma" är en rikedom, men för den saken skull inte enkelt. Särskilt när man får barn så kommer självklart sådana här funderingar upp mer. Det handlar om både praktiska saker och känslomässiga.
Ja vet att du skrivit om just liknande saker på din blogg och det känns så skönt att ha flera att fundera tillsammans med. :-)
Kramar!!!
Desiree,
nej visst är det så. Ibland är det alltför lätt att längta till den plats man inte är. Men jag tror som du säger att man måste försöka att verkligen ta till vara allt i livet och omkring sig oavsett var och hur man lever. Det är viktigt. Men naturligtvis kommer olika känslor som längtan, vemod, sorg och saknad över en ibland. Oavsett var man befinner sig. Att ha två eller fler länder där man känner sig hemma är komplicerat.
Kram!!
Mrs Clapper,
å tack vännen!! Ja det är ju så och du är ju faktiskt en av de som har varit ett BARN med två hemländer. Intresant tycker jag som ju HAR ett barn med två hemländer. :-)
Kram!!
Millan,
tack så glad jag blir! Och visst förstärks den här känslan när man får barn. I ditt fall har dock barnen en naturlig anknytning till England via Ben. För vår del så är vi ju båda utlänningar så det blir kanske lite annorlunda??? Och tt åka till Sverige är som du säger så fyllt av både roliga saker och känslan av att man äntligen ska få göra allt det där man saknat och få träffa dem man inte sett på så länge. Men det kan i sig vara jobbigt också för det blir ju väldigt intensivt och det finns liksom inte utrymme för "dåliga dagar" eller så. Nu har jag verkligen försökt dra ner på takten för jag insåg tidigt att E inte alls mådde bra av att kuska runt för mycket. Eller träffa alltför mycket olika personer heller. För oss som så sällan besöker Sverige blir ju alla mer eller mindre "nya" för henne också...
Kram!!
olgakatt,
visst är det så. Vi är så priviligierade ändå att leva i en modern tid. OCH just att vi har ett VAL.
:-)
Emma,
tack!
Och ja det är just den där "vardagen" man kan sakna tycker jag. Att träffas utan att känna alla "måsten" utan mer avslappnat. Sedan är det ju såklart alltid skuldkänslor och olika viljor och önskningar som är jobbigt. Alla man måste säga nej till. Alla och allt man aldrig hinner med....
Och såklart tankarna kring en själv som en person med rötter i en kultur och i ett land och ett språk. Detta att acceptera att ens barn inte kommer dela det. Sådant fudnerade jag aldrig över tidigare, men det är något som jag blr mer och mer medveten om ju äldre E blir. Och än har jag ibland svårt att riktigt på djupet acceptera det.... Även om jag inser att det inte handlar om rätt eller fel, utan helt enkelt om min egen rädsla att inte kunna förstå henne (eller att hon ska förstå mig) senare på grund av att vi inte delar samma referensramar. Detta trots att jag inser att det inte alls behöver blir svårt eller komplicerat, utan att det handlar om helt andra saker i grunden. Men tankarna finns ändå där och de dyker upp då och då. Som du ju själv vet... :-)
Kram!!!
Martina,
ja det har enormt många fördelar det håller jag med om. Men visst är det även mycket som blir mer komplicerat också. Både känslomässigt och praktiskt. Avstånd och tidsskillnader är något jag för vår del tycker kan kännas otroligt jobbigt ibland. Och ja, för er är det säkert lite annorlunda (mer som Annika och flera andra bloggare jag vet här i USA) som kan spendera mycket tid hemma i Sverige med barnen. Det gör säkert att man inte känner på samma vis om de få dagar man har där. Stressen blir mindre och man kan nog få ut mer på ett annat vis av Sverigevistelserna. Det kan jag avundas alla som har det så.
Kram!!
Annika,
tack kära du för att du tyckte om min text. Jag vet ju att du gått/går igenom samma tankar och känslor du med. Så som de flesta emigranter gör. Det som säkert gjort det lättare för dig är ju att du kunnat vara så länge och ofta i Sverige ändå Och att K på så vis fått en sådan stark koppling till ditt svenska kulturarv. DET kan jag vara avis på. Själv inser jag att det är annorlunda för oss som inte har de långa ledigheter som krävs för detta. Samt inte heller de förutsättningarna rent praktiskt på plats i Sverige att bo och leva så länge där.Men man får försöka göra så gott man kan. Och visst tycker jag ofta att det är just en rikedom att ha två hem. Två platser/länder som jag älskar av hela mitt hjärta. MED alla deras fel och brister också såklart. Så som det ju är.Men sådana här tankar dyker upp då och då, och jag tror att det är bra att de får görad et också. Som du säger är det en ständig kamp och utveckling detta att leva i två kulturer och hela tiden försöka vidga sina vyer. :-) Det känns extra underbart att ha bloggläsare, vänner och andra som förstår och kan stötta och uppmuntra och även dela med sig av sina egna erfarenheter och tankar! Tack för att du gör det Annika!!!
Kramar!!!!
Marianne,
ja du att kunna trolla hade varit bra ibland. :-) Just att kunna ta sig mellan olika platser på ett enkelt och snabbt vis hade varit en det bästa. Nu är det som det är och man lever med det. ;-)
Jag vet ju att du vet exakt hur det känns du med!
KRAM!!!
Lotta,
tack!! Och visst är det så att man ska försöka njuta av nuet och den tid och plats man har där man är.
Kram!
Ewa,
tack!! Jovisst handlar en del av de här känslorna inte om utlandsboende. Det kan vara andra platser också. På många vis är ju känslorna väldigt universala. Det handlar väl mycket om identitet och längtan. Om att ha flera "hemman" och att sakna personer och platser man inte så lätt kan besöka.
Kramar!!!
pratglad,
vad fint att du tycker det var intressant att läsa. Och visst handlar många tankar kring ens barn och ens egen uppväxt om just sådant som att man är orolig över 8eller tvärtom att man INTE vill) att man ska dela samma referensramar. Allt beroende på person och erfarenhet.
Kram!!!!
Västmanländskan,
tack vännen!!!
:-)
Kram!
bettankax,
tack tack tack!
Kramar!
eastcoastmom,
tack söta du!! Och visst försöker man göra så. Det bästa ur de världar man har. Men ibland är det svårt. ibland är det enbart positivt. Det beror på. Humör och allt annat runtomkring. Jag önskar också att vi kunde ha en månad i Sverige åt gången. Men det går inte. Omöjligt. På alla plan. Nu blir det kortare resor istället. Så är det, men jag tror ändå att E har en viss del av svenskhet p g a våra resor och besök i Sverige, samt att vi pratar svenska hemma och läser svenska böcker och hon ser en del svenska filmer också. Som du skrivit en del om så är nog språket nyckeln till så mycket.
Kramar!!!
Karlavagnen,
ja det är ständiga val. Låter som ett bra beslut att du ve var du vill bo efter att du slutar jobba!
:-) Själv har jag ingen aning alls. För min del tror jag det kommer bero på så många saker, men främst var E vill bo. Jag vill allra helst kunna bo nära (samma världsdel...) men å andra sidan kanske hon bestämmer sig för Asien eller Australien och då kan det ju vara svårt att få visum.... ;-)
Kram!!
Jess,
tack vännen! Jag tror som du att det skulle vara väldigt svårt att flytta tillbaks till Sverige också. En del av mig kan längta och vilja det men en annan vill det inte alls. ;-) Det handlar om att man själv förändrats så mycket som person också under de här åren. Och att flytta tillbaka tror jag skulle bli lika komplicerat fast åt andra hållet. Det enda som vore fördel vore att ha närmare till familjerna där. Vänner såklart men vi har ju många vänner HÄR nu också så för den biten skulle det ju bara bli omvänt. ;-)
Kramar!!
Miss Marie,
ja det är jobbigt. På så många vis. Haha, så du VIULL inte känna dig hemma i Munchen? varför inte om man får fråga en personlig fråga. Jag blir nyfiken mest för att jag själv känner att jag MÅSTE göra den plats där jag bor till mitt hem, för annars skulle jag inte klara att leva där. Allt behöver inte vara perfekt på något vis (för sådana platser existerar ju inte) men jag måste kunna hitta en känsla av "hemma" och av "kärlek" till platsen ändå. Annars skulle jag känns mig som om jag levde i exil och det skulle bara bli jobbigt.
Kram!!!
Sofia,
tack tack tack! Så glad jag blir över dina ord. Alltså att du känner igen dig i det jag skriver. Att ha två hem är en gåva och samtidigt något otroligt jobbigt. Hoppas att di får/fått en fin Sverigeresa trots allt.
KRAM!
Hej!!!
Dina tankar gick rätt in i hjärtat! Verkligen essensen av hur jag har det, jag oxå. Fast jag "bara" flyttat till Norge, 180 mil hemifrån...så tar det mig 2 dagar o komma "hem".
Tänker inte summera det du skrivit för du har fått med alla mina tankar o inte minst känslor!
Ha en finfin helg, Klem Anna
Anna (Hjem Kära Hjem),
TACK för din fina kommentar! Jag blir glad av att den och ja, jag tror det kan kännas väldigt lika oavsett vart i världen man flyttat. Man blir ofta kluven. Man vill flera saker samtidigt. Flera platser. Det är inte alltid lätt även om jag på det stora ser vår flytt som något mycket positivt. Men att åka hem till Sverige är alltid alltid blandade känslor för mig.
Kram!!
Skicka en kommentar