Tornado i stan

Igårnatt var det storm och oväder här i stan. Det underliga var att jag inte vaknade, men kanske överröstades skakningarna av fönsterrutorna av vår luftkonditionering som går på högvarv nu i sommarhettan. Den låter som ett mindre jetplan, så jag gissar att mina öron numer har vant sig vid denna typ av ljud och därför inte reagerat på regnrusk och stormvindar utanför.

Jag blev dock varse att något hänt när jag på morgonen travade iväg till tunnelbanan som vanligt men när jag var framme där så var den stängd. Alla de tåglinjer jag kan ta för att komma till jobbet var stängda på grund av översvämning. Hm, jag som inte ens fattat att det varit ett sådant oväder under natten kände mig lite konfunderad. För att förstå detta smått fövirrade sinnestillstånd kanske jag ska tillägga att när jag gick upp på morgonen så sken solen från en klarblå himmel och det var ca 26 grader varmt. Alltså inte en regndroppe så långt ögat nådde.

Jag kom iallafall till jobbet efter att ha väntat i 1 timme på bussen. Självklart var alla bussar mer eller mindre knökfulla eftersom alla tunnelbaneresenärer skulle försöka få plats. Och det vet man ju hur bra det brukar gå.
Nåja, jag fick åtminstone en av de sista sittplatserna så jag hade en ganska behaglig resa till slut. Och under dagen lyckades de pumpa ut allt vatten ut tunnelbanestationerna så jag kunde ta tåget hem.

För att ni ska kunna se ungefär hur pass mycket det blåste här så kan ni kolla denna länken:
http://www.aftonbladet.se/atv2/popup.html?id=categories/Nyheter/0708/5107

Simpsonize M

Bara för att det var så roligt att "Simpsoniza" så gjorde jag självklart en bild av M också. Jag använde ännu ett Hawaiifoto, därav solglasögonen.
Tyckte det blev riktigt bra faktiskt. Särskilt ögonbrynen...!!!
Ni som vet hur han ser ut får väl avgöra ifall ni tycker att det liknar honom eller inte.

Förresten så väntar jag fortfarande på att mina kollegor ska Simpsoniza sig själva, men det går trögt. Däremot fick vi ett antal Homer-poäng idag eftersom vi satte i oss munkar! Mmmmm.... Mycket här i USA är alldeles för äckligt fett, sött och bara kladdigt. tycker jag. Till exempel så kan jag inte äta de amerikanska tårtorna. De är verkligen inte goda!!!! Smakar bara fett och socker. Alla täckta med ett decimetertjockt lager av sliskig icing. Uääääh!!!!
Men, munkarna. Ojojoj. De gillar jag benhårt!


Om man handlar på Dunkin' Donuts så kan man faktiskt även köpa "hålen". Eller rättare sagt den del av munken som stansats ut för att göra hålet i munken. Jag gillar ibland "hålen" bättre än munkarna eftersom de är betydligt mindre vilket gör att man kan köpa hål från flera olika munkar och därmed prova olika sorter. Roligare än att tugga i sig en och samma munk. Detta är extra bra om man som jag har svårt att välja mellan olika sorter som ju alla ser smarriga ut. Just nu finns det ca 35 olika sorters munkar på Donkin' Donuts! Så det är verkligen svårt att välja. Ska man ha en "key lime donut", en "blueberrycake donut", en "apple crumb donut", en "chocolat frosted" eller "chocolate glazed" donut?? Eller ska man kanske gå för en med fyllning: "jelly filled" eller "vanilla kreme filled donut"? Nej, även om valmöjligheter är bra (och USA är ju verkligen valmöjligheternas land iallafall när det gäller konsumtion) så är de där hålen ofta en väldigt bra lösning. Då kan man ju välja åtminstone ett par tre stycken olika smaker!

Detta måste förresten vara en av de bästa affärsidéerna någonsin! Att kunna sälja "restprodukterna" också. Det som annars bara skulle gått direkt till avfallskvarnen. En kompis till mig berättade om ännu ett sådant fantastiskt affärsprojekt. Han hade hört talas (eller läst) om en "Stenåldersby" som man byggt upp någonstans för att locka turister. Det otroligt fenomenala med denna byn (ur ett "marknadsperspektiv") var att man tog betalt av turister som ville komma dit för att "bo och leva" i byn. Samtidigt tog man även betalt av turister som enbart ville komma dit för att titta på de som bodde och levde i byn. Är inte detta helt genialt?!?!?

Gula febern

Det råder ju Simpsonfeber just nu. Iallafall här i USA. Vart man än vänder sig ser man dem. Gula gubbar som kikar fram ur alla vrår. Och nu snackar jag alltså inte om alla kinesiska eller japanska "deliverykillar" som gör gatorna osäkra där de susar fram på sina skruttibangbangcyklar med "Capital Chicken", dumplings och/eller "Californian rolls och sushi i cykelkorgen. Nej här är det fråga om Homer och Marge med sina barn Bart, Lisa och Maggie. Plus alla andra mycket karaktäristiska invånare i den lilla staden Springfield. Så varför denna Simpsonhysteri nu helt plötsligt? Jo självklart är det på grund av filmen "The Simpsons Movie". Jag gillar verkligen Simpsons, men har aldrig följt en hel säsong, utan alltid enbart strötittat på vissa avsnitt. En sådan där serie som går i stort sett hela tiden. Alltid. Gärna lite senare på kvällen. Det är alltid minst en TV-kanal som visar någon säsong. Ungefär som med "Friends" och "Seinfeldt". Ofta halkar man in i ett avsnitt som redan har börjat, och så hänger man kvar.

Vi satt på jobbet häromdagen och pratade om Simpsons på lunchen. Jag var ju helt klart medveten om att serien hållit på "forever", men när årtalen verkligen uttalades högt satte jag nästan lunchen i halsen. I min enfald hade jag gissat att den hållit på i drygt 10 år eller så. Kanske möjligtvis 15. Sedan början av 90-talet. Ungefär. Men det visade sig att åren som vanligt sprungit snabbare än man själv hunnit med, och serien blir i år hela 20 år gammal!!!!! Jag visste inte detta, men den började tydligen som kortare "avsnitt" i "The Tracey Ullman Show" redan 1987! Himmel! Som serie med egen sändningstid är den väl något yngre, men inte mycket.

Eftersom det råder fullständig Simpsonfeber här nu så finns det självklart en sida på nätet där man kan "simpsoniza" sig själv; http://simpsonizeme.com/
Man laddar helt enkelt upp ett foto på sig själv, skriver in en del info och låter sedan detta program enkelt och lätt förvandla en till en person som mycket väl skulle kunna spatsera omkring på gatorna i Springfield utan att sticka ut från mängden. Mitt förslag på jobblunchen var självklart att vi borde göra "Simpsonbilder" av oss på jobbet, arrangera dessa till ett enda gruppfoto och lägga ut på vår hemsida. Detta förslag mottogs med hurrarop. Men hittills tror jag ingen på jobbet har gjort någon Simpsonvariant av sig själva. Iallafall har jag inte fått ta del av någon. Jag har dock inte gett upp hoppet än om att vi ska kunna få till ett sådant gruppfoto. Själv har jag nu gått före med gott exempel och "Simpsonizat" mig själv. Ni kan ta del av resultatet här.

Om det är likt?
Tja, det lämnar jag till er att avgöra...

The Lost Looser

Gick häromveckan förbi ett stort leksaksvaruhus som ligger mellan 5th och Madison avenue på 58th street: F.A.O Schwarz (http://www.nyctourist.com/faoschwarz1.htm).

Har gått förbi där många gånger förut men aldrig gått in. Utifrån ser det ut som en gigantisk ”mjukdjursaffär”. Hela nedervåningen är i stort sett fylld av mer eller mindre verklighetstrogna mjukdjur i alla former, färger och storlekar. Allt från igelkottar till stora djur som älg och myskoxe. För att inte tala om rockorna och drakarna. Allt i ponnystorlek ungefär. Det är lätt att bli lite förundrad över utbudet av gosedjur. Men det roligaste var nog ändå övervåningen. Efter att ha passerat en stor legoskulptur av Hagrid tog man rulltrappan upp till det som kan betecknas som paradiset för alla oss som fortfarande har barnasinnet kvar! Här fanns allt från dockor av allehanda storlekar och raser till lego, spel och självklart fanns även Diagon Alley här. Roligt, men det mest fascinerande var alla de prylar som såldes till samlare. Himmel, jag vet ju sedan länge att folk kan samla på de mest underliga ting och jag vet att framförallt leksaker är en av de saker som folk kan spendera hur mycket tid och pengar som helst för att få tag på till sina samlingar. Men man blir ändå förundrad över ATT folk faktiskt gör det! Det fanns allt från otroligt fula små figurer som föreställde Gollum, till olika barbiedockor och ja även Scarface. Allt för en liten nätt summa från ca 200 USD och uppåt. Jaja, vill man ha Gollums huvud i metall i storlek av en halv tennisboll eller så, och är villig att punga ut ca 250 dollar för det så är detta ett säkert shoppingställe i NYC.

I en av hörnorna fanns hyllorna med saker ”on sale”. Här hittade man diverse prylar som folk tydligen inte riktigt tyckt varit värt att spendera pengar på. Bl a fanns en av karaktärerna i serien Lost här. Närmare bestämt Shannon. I form av en docka i Barbiestorlek ungefär. Självklart iförd bikini! http://tviv.org/Lost/Shannon_Rutherford

Ni som följt serien känner ju till att just Shannon var en rätt trist, gnällig och otroligt bortskämd egotrippad blondin som i början av serien enbart går omkring lättklädd och tjafsar och bråkar med sin bror Boone innan han dör. Då blir hon plötsligt ångerfull en stund, och i tillbakablickarna får man se deras mystiska syskonförhållande. Man får veta att de inte är biologiska syskon men vuxit upp tillsammans och att de haft ett mycket komplicerat, nästintill incestuöst förhållande. Efter Boones död återgår hon ändå rätt snart till att vara bitchig, hysterisk, neurotisk och allmänt otrevlig igen. Men detta till trots faller så småningom den starka Sayid för henne och de inleder ett förhållande innan hon blir nerskjuten i djungeln. På detta sätt vandrar Shannon ut ur serien och jag tror de flesta tyckte det var rätt skönt att ”bli av med henne”. Så kanske är det inte konstigt att just Shannon-dockan finns på rea? M är dock ändå lite sugen på att slå till, detta trots att han under hela serien verkligen avskydde Shannon. Jag hävdar bestämt att den enda Lost-docka jag överhuvudtaget skulle kunna tänka mig att slösa pengar på är Charlie. Men M är ändå fundersam. Shannon-dockan är ju trots allt iklädd bikini, vilket såklart innebär ett antal gratispoäng enligt honom. Och han tycker den verkligen vore ett lyft för vår bokhylla. Medan vi står där och fingrar på dockan kommer en man i 30-årsåldern fram till oss och frågar ifall vi har sett några andra Lost-dockor. Han är ute efter Charlie eller Jack. Absolut inte Shannon. Jag informerar honom om att de andra troligen är slutsålda och att endast Shannon finns kvar. Hon är dessutom på rea, vilket innebär att ingen velat köpa henne, så det verkar vara därför hon finns kvar medan de andra dockorna är slutsålda. Han skrattar då och säger att det måste kännas jättetrist att spela en karaktär som alla tycker så illa om att trots att man ”reas ut” vill folk ändå inte köpa. Och han hoppas för guds skull att Maggie Grace som spelar Shannon inte ska komma till varuhuset och få syn på ”sin” docka eftersom det säkert skulle kännas otroligt deprimerande. Å andra sidan kontrar jag med att det ändå är ett bevis på att man verkligen lyckats spela sin karaktär på ett mycket övertygande sätt. Men visst, vi kommer gemensamt fram till att det helt klart måste kännas betydligt roligare och mer tillfredsställande att få vara den eftertraktade hjälten än den trista loosern som alla bara vill ska dö.

Hm, blev det någon bikini-Shannon för vår del då? Nej, det hela slutade med att vi lämnade kvar Shannon på hyllan bland sina klonade kopior och vandrade vidare i leksaksmecka. För inte vill man ha någon looser i bokhyllan. Särskilt inte en Lost Looser. Som dessutom var på rea. Men vem vet. Kanske gjorde vi vårt livs investeringsmiss just där och då? Kanske kommer Shannons bikinidocka att inbringa 6-siffriga belopp i framtiden? Hon kommer kanske ha ett ovärderligt samlarvärde. En riktig dyrgrip. Den enda Lost-dockan som är värd att ha. Detta eftersom i stort sett alla exemplar hamnat i återvinningen, vilket innebär att endast ett fåtal finns bevarade och är i omlopp. Och är det något man känner till om samlarobjekt så är det ju att ”ju färre exemplar som finns att få tag på desto högre värde”. Så då sitter man kanske där och tittar uppgivet på sin Charlie-docka värd ca 20 dollar, förbannar sin dumhet och inser att den enda loosern är man själv.

Men in black

I helgen gick jag och maken M på stan och kollade på folk och i affärer. Självklart ville M in i Apple Store butiken som ligger i korsningen 5th Avenue 59th street. Han skulle köpa en adaptor till sin nyinköpta iPhone. Jag orkade inte riktigt trängas med folk där nere i affären (det är alltid knökfullt där!) så jag stannade kvar ute. De har ett litet ”torg” där, eller ”plaza” som det heter på lite tjusigare språk. Intressant att spana in folk här. Särskilt vakterna som ju måste var anställda av Apple, är mycket intressanta att spana in. Jag tror knappt jag sett så många vakter stå eller strosa runt på en så pass liten yta någon annanstans. Densiteten vakt/kvadratmeter närmar sig det skrattretande faktiskt. Som svartmyror runt en sockerbit. Ja, här snackar vi kostymklädda män med öronsnäckor och viktig uppsyn!
Men de verkar ha ganska tråkigt faktiskt. Kanske är det därför de är som ettriga myror på var och en som har det minsta lilla ”underliga” beteende. Med underligt beteende menar jag naturligtvis sådana suspekta saker som att man t ex flyttar på en av de utställda stolarna från sin ursprungliga plats vid borden till en plats närmare fontänen. Ett avstånd på säkert 2-3 meter. Detta är inte okej! Eller att man ställer sig upp på den lilla knähöga muren som omger ”plazan” för att den person man väntar på lättare ska få syn på en i folkmassan. Inte okej! De är dessutom väldigt snabba varje gång de tvingas rycka ut. Och självklart har de en mycket allvarlig och seriös uppsyn. De tar minsann sitt arbete på fullaste allvar. Och jag menar, vem skulle inte göra det?!

När de inte anfaller glassätare som flyttat en stol från sin korrekta plats, eller personer som gud förbjude gör sig huvudet högre genom att beträda muren, pratar de med varandra i sina walkie talkies också. Det senare är ganska roligt att studera faktiskt. Tänk er scenen:

- Ett ganska litet torg, eller mer ”öppen plats”, med en stor glaskub i mitten. På vardera sidan av denna glaskub kan man se en fontän samt ett par bord och stolar där folk sitter och pratar i telefon, surfar eller bar äter glass och tittar på folk. Runt denna glaskub står det ca 5-6 vakter. De rör sig ett par steg åt höger sedan ett par åt vänster. De har full koll på allt som händer runt kuben. Plötsligt tar en av vakterna, låt oss säga på den på södra sidan, upp sin walkie-talkie och anropar vakten på norra sidan. Man kan se att det är just dessa två vakter som pratar med varandra eftersom man faktiskt ser igenom glasfönstren som utgör kubens sidor… Står man tillräckligt nära kan man även höra den pågående konversationen. Den är mycket seriös. Vakt 1 frågar vakt 2 om han har sett något av intresse på sin sida kuben. Det har han inte. Inget mystiskt på gång där inte. Vakt 1 har inte heller sett något misstänkt. Roger that! De avslutar och fortsätter lugnt att med bister uppsyn studera folk. Så mycket allvar.

Jag får ett fnissanfall! Om vakt 1 hade velat så hade han bara kunnat vrida huvudet och tittat genom glaskuben till andra sidan. Då hade han ju själv kunnat konstatera att inget skumt var i görningen där. Detta eftersom glaskuben verkligen är gjord av glas och därmed genomskinlig! Så man kan faktiskt ganska lätt se vad som händer runt kuben trots att man själv befinner sig bakom en av de fyra sidorna. Fast det har de nog inte tänkt på att man kan göra? Eller så tycker de bara att det är mycket roligare att prata i sina walkie-talkies. Och jag förstår dem faktiskt. Det skulle jag också ha tyckt! Har man fått en svart kostym, en bister uppsyn, ett viktigt uppdrag och dessutom en walkie-talkie så är det ju liksom självklart att man tar det hela på fullaste allvar. Och därmed använder sin walkie-talkie. Leksaker är till för att lekas med... Själv ringer jag ju till och med ibland från sovrummet ut till M som sitter i vardagsrummet. Haha! Eller skypar honom ibland när vi sitter med varsin dator, trots att vi sitter i samma rum. Bara för att det är lite roligare.

Jaja, det känns i vilket fall väldigt tryggt att sitta och äta glass i solen utanför Apples glaskub. För om det är någonstans här i stan som det lär vara svårt, ja näst intill omöjligt, för några terrorister att försöka sig på något lurt så är det här! Men kanske är det inte alls så konstigt med all denna säkerhetskontroll just här om man tänker efter? Egentligen. Med ett ständigt överhängande terrorhot. Och tänk på själva symboliken! För vad vore en bättre symbolisk måltavla för NYC om inte en glaskub med världens mest kända äpple?!

Film är bäst.... hemma?

Oj det var länge sedan jag skrev något här nu. Men det har hänt så mycket på sista tiden att jag liksom inte haft tid. Mannen åkte hem till Sverige i 10 dagar och plötsligt hade jag fullt upp med en massa saker! Låter kanske konstigt och mest var det väl en slump att det råkade bli så, men lite beror det säkert också på att man var ”ensam kvar i stan”. Det är ju tyvärr så att det är alldeles för lätt att bli bekväm och lat när man är tillsammans med någon man älskar och trivs att bara "vara" med. Det är inte alltid man tar alla tillfällen i akt att hitta på något särskilt. Men under de 10 dagarna han var borta lyckades jag hinna med två grillkvällar, en liten tur på ett par dagar till en hyrd stuga utanför sta’n med några vänner, en pubkväll samt en "all-around-the-world-fest". Ja, och så jobbet också då såklart. Puh, det var nästan skönt när han kom tillbaks så man fick ta det lite lugnt igen.

Igår bestämde vi oss iallafall för att gå och se nya Harry Potter filmen. Jag kan meddela att jag under denna filmvisning slog nytt rekord i ”irritation-över-personer-som-inte-fattat-att-de-är-på-bio-bland-folk”. Under filmens gång sprang folk in och ut så många gånger att man inte kunde förstå vad det var de gjorde där ute egentligen. Jag menar, hur kissnödiga kan folk bli?? Eftersom salongen inte var så stor märkte man ju självklart varenda gång dörren öppnades och stängdes också. Detta eftersom det var väldigt ljust utanför salongen, och detta ljus letade sig ju in varje gång någon gick in eller ut.
Men det absolut värsta var ändå den småbarnsfamilj, ja ni ser rätt småbarnsfamilj, som bestämt sig för att ta med sina båda barn för att se nya Potter-filmen. Jag har verkligen inget emot barn, men jag tycker att man som vuxen individ måste förstå att man inte kan ta med hur små barn som helst på bio! Här handlade det om en liten kille på kanske 4-5 år och en liten bebis (!) som kanske var några månader eller så. Den senare började dessutom gnälla, gny och till sist skrika under filmen. Till slut gick mamman ut med barnet. Men självklart kom hon tillbaka igen. Och så började det hela om igen….
Helt otroligt! Jag förstår mig verkligen inte på folk! Hur kan man bara få för sig att ta med sig två små barn varav ett är ett litet spädbarn - på bio?!?!?

I min drömvärld skulle det finnas speciella filmvisningar på några biografer, som riktade sig till "folk som vill se film på bio". Inte nödvändigtvis några "super-cineaster" utan enbart folk som vill kunna njuta av en film på en stor bioduk och med bra ljud. Utan att för den skull behöva stå ut med folk som pratar (antingen med varandra eller i sina mobiltelefoner), folk som springer in och ut minst 3 gånger under 2 timmar, folk som äter godis ur cellofanpåsar…
Och det skulle även vara en åldersgräns på dessa filmvisningar oavsett vilken åldersgräns själva filmen har. För min del skulle det gärna få vara en 25-årsgräns!!!!! Inga små kids som sparkar på ens stolsrygg eller pladdrar genom hela filmen, eller gud bevars måste få filmen förklarad för sig av sina medföljande föräldrar! Inga störiga teens som skickar sms eller pratar i sina mobiler. OCH framförallt inga bebisar som plötsligt får för sig att börja bli hungriga, törstiga eller allmänt olyckliga.

Men med fler och fler biostolar som gapar tomma så lär det kanske vara svårt att få till något sådant. Det är väl lite i biobranschen som i flygbranschen nu. Man vill gärna fylla upp alla tomma stolar så gott det går inför varje "körning". Utgifterna är ju desamma oavsett om det är en eller 100 biljetter sålda. Men för min del skulle jag t o m kunna tänka mig att betala lite extra för en föreställning där jag vet att jag kan få se filmen utan irriterande och störande ”avbrott”. Kanske något för SF därhemma i Sverige att fundera över? Fast det kanske redan finns. Jag har ju inte varit på bio i Sverige på ett par år, så mycket kan ju ha förändrats.

Jaja, nog klagat. Filmen var helt okej annars. Det är ju den 5:e filmen och eftersom den självklart bygger på den 5:e boken som jag tycker är en av de "sämre" och lite "tråkigare" i serien så var filmen inte heller någon stor överraskning. Men självklart underhållande. Nu ser jag mest av allt fram emot att sätta tänderna i den nya boken!

Vänner på avstånd

Sitter hemma i lägenheten och väntar på ett Sverigebesök. Känns alltid lika overkligt varje gång det kommer vänner eller familj som ska hälsa på från Sverige. Man inser plötsligt att man inte sett personen/personerna på minst ett år! Man är förväntansfull. Man har städat. I alla fall hjälpligt. Och man har planerat närmaste dagarnas jobb i mer eller mindre detalj, så att man ska kunna dra från jobbet i hygglig tid för att sedan kunna umgås så mycket som möjligt. Utnyttja tiden så effektivt som möjligt. Det är alltid en speciell känsla över de här ”väntetimmarna” innan besöket ringer på ens dörr. Lite otålighet blandat med glädje. Nästan lite pirr i magen. En härlig känsla!

Häromveckan fick jag ett mail från en av mina närmaste vänner. Vi har inte hört av varandra på hur länge som helst. Trots att man ser varandra som ”bästa vänner” så är det den trista sanningen; att man ofta inte lyckas ta sig ut ur sin vardag för att ringa, maila eller höra av sig på annat vis. En otroligt lam ursäkt jag vet, men tyvärr är det så. Men det jag tycker är så fantastiskt är att man ändå, när man väl hörs av, får tillbaka den där enorma känslan av glädje. Den värmer i magen och sprider sig ut i kroppen. Och plötsligt försvinner alla dagar, alla månader som man inte hörts, och man sitter där lyckligt fånleende framför datorn. Läser mailet. En gång. Sedan en gång till. Igenkänningsfaktorn är hög. Samma ton. Samma jargong. Man läser inte längre orden på skärmen, utan istället hör man rösten i huvudet. Exakta tonläget. Pauserna. Betoningarna. Först kommer skrattet. Sedan nästan med en gång kommer saknaden. Pang! Mitt i solar plexus. Man tänker ”Vad fan gör jag här på andra sidan Atlanten egentligen?”. Man blir nästan lite arg. Känner frustration. Frustration över att inte bara kunna slå en snabb signal och bestämma en fika eller en efter-jobbet-öl i veckan. Men när man läst mailet ytterligare en gång börjar frustrationen lägga sig och en annan känsla ta överhanden. Man känner återigen glädje. Glädje över att ha sådana underbara vänner. Glädje över att man faktiskt kan fortsätta känna sig så nära trots att man är långt ifrån varandra i både tid och rum.

Så vad vill jag egentligen säga med detta? Kanske bara att jag, trots att det kan gå långt mellan mina mail eller skypesamtal, ofta tänker på er där hemma i Sverige (eller vart i världen ni nu än befinner er) och saknar er. Mycket. Men också att jag sedan jag lämnade Sverige verkligen insett att vänskap egentligen inte alls handlar om hur ofta man hörs eller ses, utan helt enkelt om tillit, och framförallt om att man fortfarande hyser en genuin nyfikenhet för varandra och varandras liv. Hur mår du – egentligen? Vad har hänt sedan sist? Så länge man har kvar den känslan spelar tid och avstånd en betydligt mindre roll. Men visst, självklart måste man få sakna alla vardagliga saker man inte längre kan göra tillsammans. Och det gör jag. Jag saknar spontaniteten. Att kunna träffas utan att man planerat det minst 4 månader i förväg. Eller att bara kunna ringa och snacka skit en kväll. Om allt eller inget. För även detta kräver såklart planering eftersom vi här borta ligger 6 timmar efter. Så alla ni där hemma. Glöm aldrig att om ni råkar ha vägarna förbi NYC – kom förbi! Slå en signal! Ring på vår dörr! Ni är alltid alltid välkomna!!!!!

…och ja, jag tänker på er. Ofta och mycket!