En av de bloggar jag läser regelbundet är
Helgas dagbok (se till höger). Jag hamnade där mer eller mindre slumpartart när jag surfade runt lite på olika bloggar, men redan efter att ha läst ett enda inlägg så var jag fast. Dels skriver hon mycket bra tycker jag. Beskriver känslor och tankar på ett mycket personligt vis utan att för den skull vika ut-och-in på sig själv. En annan aspekt som gjorde mig lite mer intresserad är att hon adopterat en liten pojke, och jag som själv är adoperad tycker att det är väldigt intressant att få följa hennes tankar och funderingar kring detta. Det är ju lite som att se det "från andra sidan" på något vis.
När jag läste hennes senaste inlägg blev jag även väldigt känslomässigt engagerad. Jag kände direkt att jag hamnade i något slags
"jag-bara-måste-få-säga-vad-jag-tycker-tänker-och-känner". Min kommentar blev därför alldeles för lång, snarare som ett helt eget inlägg, vilket inte är så "snyggt". Men jag kunde liksom inte hejda mig när jag väl börjat skriva. Efteråt funderade jag en hel del över de tankar hennes inlägg väckt hos mig och jag kände att jag nog ville skriva lite om det här i min egen blogg också.
Jag vill även tillägga att det absolut inte är Helgas
eget inlägg som på något vis gjorde mig "upprörd", utan snarare fenomenet hon beskrev. Hon berättade om en del kommentarer, åsikter och reaktioner hon och andra blivande adoptivföräldrar fått höra av vuxna adopterade när de berättat att de planerat att adoptera. I många fall har dessa reaktioner varit negativa. Detta är i sig inte ett dugg konstigt tycker jag. Alla har vi olika upplevelser och erfarenheter med oss i livet, och det gör att de bilder vi delar med oss av skiftar mycket i färg. Det som gör mig fundersam och ja riktigt arg, är att flera adopterade på något vis har försökt att agera "talesmän" för alla adopterade. Och detta tycker jag är så sorgligt, så fel.
Att få höra kommentarer, eller s.k "tips & råd" har jag förstått är vanligt när man funderar på adoption. Dessa kan komma från personer som själva är adopterade men även från andra. Självklart tror jag att många reaktioner man får är positiva eller helt neutrala. Men jag vet att många är negativa, och i de fallen handlar det ofta om åsikter från just adopterade. Några av de vanligaste kommentarerna eller råden är just de som Helga skrev om i sitt inlägg. Jag citerar:
"
Till och från skrev vuxna adopterade på sidan, och ett par av dem hade en ganska rigid och oförsonlig inställning till vad adoptivföräldrar bör och inte bör göra. Inte blanda biologiska och adopterade barn. Behålla barnets ursprungsnamn. Diskussionerna kunde snabbt urarta och bli väldigt hätska. Ofta kom påståendet att det är fundamentalt egoistiskt att adoptera, att adopterade barn minsann inte bett om att få komma hit och att svenska adoptivföräldrar aldrig kan föreställa sig den rasism och det utanförskap som adopterade möter."
Jag känner igen en del av detta, för det är något jag dels hört och/eller läst själv. Dels är det något min mamma berättat för mig att hon också råkade ut för. Dessa sorters reaktioner och även sådant som
"det är hemskt att rycka upp ett stackars barn med rötterna eftersom detta kommer resultera i rotlöshet". Just detta uttryck, denna åsikt är något jag genom åren funderat mycket över.
För vad
menar folk egentligen med det?
Att man genom att flytta ett litet barn, väldigt ofta yngre än 2 år, från en situation där barnet faktiskt kan ta skada till en annan där detta barn istället kan få en ny möjlighet att 1) överleva, 2) få kärlek och omsorg 3) utvecklas till en egen person och individ 4) chans att utbilda sig
Ja helt enkelt chans till ett liv man aldrig skulle varit ens i närheten till.
Hur kan man på något vis tycka att detta är att "rycka upp någon med rötterna och göra den rotlös"? Jag förstår inte.
Jag har full förståelse för att många adopterade har upplevt saker i sina liv, under sin uppväxt i sina nya hem, familjer och länder som satt spår. Att det inte alltid varit lätt. Att det i vissa fall varit svårt. Det är lika naturligt som att icke-adopterade barn bär med sig olika erfarenheter från sina uppväxter. Det som retar mig är att jag sedan ett antal år tillbaka, då debatten om adoptioner bredde ut sig i media, insett att vissa personer tror att just
deras erfarenheter och åsikter är något som gäller för "alla" adopterade. Och just detta att de själva är adopterade på något vis automatiskt skulle ge dem en särskild rättighet att skuldbelägga personer som vill adoptera barn. Att få dessa personer att känna att de gör fel. Något oåterkalleligt och oförlåtligt. Att få dem att känna sig extremt egoistiska och hemska.
Det tycker jag är så upprörande. Så tråkigt. Så sorgligt.
Diskussionen var särskilt "hätsk" för några år sedan då homoadoptioner debatterades friskt. Många av de personer med egna negativa erfarenheter uttryckte då någon slags motvilja mot internationella adoptioner i allmänhet och internationella homoadoptioner i synnerhet, eftersom de själva tyckte att de lidit så mycket av att komma som utländskt barn till Sverige. De byggde i stort sett hela argumentationen på sina egna mer eller mindre hemska, jobbiga, traumatiska, sorgliga upplevelser. Familjer där de aldrig känt sig riktigt accepterade, mobbning i skolan, känsla av utanförskap, svårighet att få arbete, identitetskris och allmän känsla av att inte vara riktigt älskade eller accepterade vare sig av föräldrar eller samhälle.
Detta är självklart tragiskt. Jag lider verkligen med dessa personer. Jag tycker att det är fruktansvärt att barn ska behöva växa upp i en känsla av att vara oälskade. Men att man bär med sig jobbiga livserfarenheter sedan uppväxten är faktiskt inte något som gäller enbart adoptivbarn. Vi har inte på något vis patent på detta. Även barn som vuxit upp med sina biologiska föräldrar kan faktiskt ha haft rent förjävliga uppväxter. Detta har dock inte lett till någon som helst debatt om ifall vuxna personer ska få skaffa barn eller ej. Självfallet eftersom det är helt allmänt känt att man inte kan förbjuda folk att skaffa barn enbart på grund av att det faktiskt finns barn som växer upp under svåra förhållanden. Man vet ju att detta gäller en del, men inte alla.
Jag reagerar därför starkt varje gång jag får höra någon uttala sig om "adopterade" som grupp. Som bygger sina åsikter på egna eller andras erfarenheter. Jag tror inte att man kan bunta ihop oss som en enhetlig grupp eftersom det faktiskt handlar om individer med lika stor variation på upplevelser som antalet personer i gruppen. Detta gäller självklart även de som förespråkar adoptioner som den optimala idylliska superlösningen. Man ska absolut inte bortse ifrån att adopterade barn under sin uppväxt ställs inför helt andra typer av identitetsfrågor än barn som växer upp med sina biologiska föräldrar. Detta skapar andra sorters tankar, frågor, funderingar och diskussioner. Och min erfarenhet är att man ska vara så öppen och ärlig som möjligt när man pratar om detta. Inte "lägga locket på" och försöka leva som "lyckliga familjen". Det är viktigt att kunna se och prata om både svåra och jobbiga frågor, liksom att kunna förklara för sina barn hur man som förälder tänker, tycker känner och reagerar i olika situationer. Både under tiden man bestämde sig för att vilja försöka få barn, och senare när de olika processerna var igång, liksom efteråt när barnet kommit. Jag minns tydligt att jag när jag var liten frågade mina föräldrar ifall de någonsin ångrade sig eller om de kände sorg över att de inte kunnat få barn som såg ut som dem. Som var deras "kött och blod". Sådana frågor måste man vara beredd på att få som adoptivförälder och man måste kunna möta sitt barn på ett ärligt sätt. Annars känner barnet av att något är fel. Detta även när barnet är väldigt litet. Små barn känner av stämningar och situationer mycket väl även när de bara är ett par år gamla. Mina föräldrar svarade mig att de varit mycket ledsna och förtvivlade när de insett att de inte kunde få barn. Men att detta helt försvunnit den dag de förstod att de kunde få ett barn från ett annat land. Och att de alltid älskat mig och sett mig som deras till hundra procent redan från dag 1.
Självklart är det även en tragik bakom varje bortadopterat barn. En tragik som jag tror är svår att greppa för någon som växt upp i ett samhälle där man inte tvingas ge upp sina barn. Man svälter inte. Man har en kultur och en social samhällsstruktur som inte alls kräver några sådana livsoffer. Självklart förstår vi med huvudet. Logiken. Men inte med hjärtat. Magen. Känslan. Jag tror inte att det
går att förstå om man inte lever i den verkligheten. Att ge upp sitt barn måste ändå vara något av det absolut svåraste man kan göra som människa.
I den bästa av världar skulle inte adoptioner behövas. I den bästa av världar skulle inte barn behöva lämnas bort av sina föräldrar. I den bästa av världar skulle inga föräldrar tvingas att skiljas från sina barn. Det tycker jag också såklart. Men tyvärr lever vi inte i den bästa av världar. Jag önskar verkligen att vi gjorde det, men nu är det inte så. Därför har jag så otroligt svårt att förstå dessa argument mot adoptioner som bygger på åsikter som att "man tar ifrån barn deras rättigheter till sitt ursprung, sina rötter". Vad fan menar folk med det?? Jag kan för mitt liv inte begripa.
Det finns olika skäl till att barn lämnas bort för adoption. I vissa länder handlar det om extrem fattigdom. Familjer som inte har mat till sina barn. Som svälter. Som inte kan ge vård till de barn som blir sjuka. Familjer där barnen dör av antingen undernäring eller sjukdomar som väldigt ofta beror på just undernäringen, eller i vissa fall på otillräcklig (obefintlig?) sjukvård. Familjer där barnen tvingas skickas iväg för att arbeta i mycket tidig ålder för att hjälpa till med familjeförsörjningen. Ofta under mycket dåliga förhållanden. Vad skulle alternativet till adoption varit här? Hur kan man ens tycka att ett liv i misär och stor fattigdom skulle varit ett så mycket rikare liv enbart för att man då skulle ha fått stanna kvar i "sitt ursprungsland". Man skulle ha fått ha kvar sina rötter. Men till vilket pris? Jag kan bara inte förstå detta resonemang.
Själv är jag adopterad från ett land som inte alls är på fattigdomens brant. Ett högst välmående och rikt land. Så vad är anledningen till att just detta land adopterar bort så många barn till andra "rika" länder som t ex Sverige undrar man då? Jo, helt enkelt p g a att den sociala strukturen är sådan. En extremt konservativ och traditionell familjesyn regerar fortfarande i detta land. En ensamstående kvinna kan inte ta hand om sitt barn. Då stöts hon ut från släkten. Och utan släkt är man ingen. Det finns inget stöd att få av samhället. Inga daghem. Ingen ekonomisk hjälp. Man klarar inte av att ta hand om ett barn under dessa förhållanden. Det är omöjligt. Därför föds det i detta land varje år många barn som lämnas av sina biologiska föräldrar. Detta tillsammans med en mycket gammaldags inställning om att "blod är tjockare än vatten" bidrar till att de flesta av dessa oönskade barn adopteras bort till andra länder. Här accepteras nämligen inte inhemska adoptioner av barn som lämnas bort av sina föräldrar så länge man inte är nära släkt med någon av föräldrarna. För ingen skulle komma på tanken att ta hand om ett barn som de inte delar släktband med. Detta land är mitt ursprung. Denna kultur är mina s.k rötter.
För egen del måste jag säga att ett sådant land, ett sådant ursprung, sådana rötter helt enkelt inte är något jag känner direkt stolthet över. Inget jag känner sorg över att inte ha fått växa upp och formas i. Nej jag känner inte särskilt starkt för detta land. I ärlighetens namn föraktar jag faktiskt detta synsätt. Jag tycker det är extremt gammaldags, förlegat och icke-humant. Och jag måste säga att i mitt eget fall är jag i stort sett tacksam över att ha sluppit växa upp i en sådan kultur med så icke-humana värderingar. Jag känner inte att att detta är mina rötter, det sammanhang jag önskat att jag växt upp i. Men visst, detta gäller
mig. Inte alla andra som råkar vara adopterade från detta land.
Jag hade aldrig velat byta ut de chanser jag fick i mitt "nya land" mot att få vara kvar i ett land där jag visserligen sett likadan ut som alla andra. Jag hade ju inte "stuckit ut" på så samma vis som jag gjort och gör i Sverige. Jag hade lärt mig landets språk. varit en del av dess kultur. Jag hade haft mina rötter kvar i det land där jag fötts. Men till vilket pris? Jag tror knappast att jag hade varit välutbildad. Jag tror inte heller att jag vuxit upp omgiven av kärlek. Jag tror tyvärr att jag hade drabbats av en otroligt utanförskap. Inte byggt på saker som hår- eller hudfärg, utan på något mycket mer komplext. Åsikter och fördomar som varit ännu svårare att bemöta, att kämpa mot, än de typer av "rasistiska" fördomar man kan mötas av i ett såpass homogent land som Sverige. Jag tror aldrig att jag accepterats på det sätt som jag accepterats i Sverige. Jag tror att mitt liv som "rotad" i detta land varit ett ganska hårt liv. Troligtvis som mer eller mindre andra klassens medborgare. Mina "rötter", mitt ursprung, min hårfärg och min hudfärg till trots.
Så nej, jag köper inte argumentet om rötterna. Inte när det handlar om adoptioner av små barn, bebisar eller barn upp till 2-3 år, vilket är de vanligaste åldrarna på barn som adopteras av föräldrar i andra länder. Jag kan bara inte göra det. För om man börjar fundera på alternativen så återkommer jag hela tiden till denna frågan: Vad
är egentligen rötter?
Och det svar jag kommit fram till är att rötter är inget man har när man föds. Visst, man hör i det ögonblicket självklart till ett specifikt sammanhang. Man är någons barn. Man har en nationalitet. Man har en möjlighet till att utvecklas till en person med just det landets kuturella och sociala värderingar. Men än är man faktiskt inte något mer än ett ganska blankt blad vad beträffar just kultur, språk och sociala värderingar. För inget av detta är genetiskt. Inget av detta är något som vi automatiskt föds med. Man föds med en personlighet, med olika genetiska förutsättningar för hur livet ska komma att arta sig. Ja, det gör man. Men det folk brukar definiera som just "rötter" är i de flesta fall inte gener, utan just sådant vi faktiskt får från omgivningen. Sådant som formar oss när vi växer upp. Kulturella och sociala värderingar. Språk. Traditioner. Religion.
Jag har en
"Frö- & Rotteori". Och för den som är nyfiken på vad denna fröteori går ut på så är det att
vi faktiskt kommer till världen mer eller mindre som frön, bönor, kärnor eller kalla det vad du vill. Men precis som ett litet frö har vi inte rötter på en gång. Rötter är något vi utvecklar om och när vi hamnar i rätt miljö. En miljö som ger oss möjlighet att utvecklas. Som ger oss näring, kärlek och omvårdnad. Utan detta utvecklas heller inga rötter. Eller iallafall inga rötter som kan ge en frisk och livsduglig grodd. Jag känner rent instinktivt att mina rötter de utvecklade jag i Sverige. I min familj. I det sammanhang och den miljö som gav mig alla möjligheter att utvecklas. Som person. Som individ. Som människa. Jag känner inte att mina rötter finns i ett land som inte ville veta av mig. I ett land som skulle
kunnat men inte
ville ta hand om mig. Ett land, en kultur jag lämnade när jag var endast 6 månader gammal och som jag inte har några som helst minnen ifrån. Baserat på mina egna erfarenheter kan jag därför inte på något vis avråda någon från att adoptera. Det är ett val och ett beslut var och en måste fatta utefter sina egna liv. Sina egna önskemål och behov.
Det är svårt att vara förälder. Det är svårt att vara barn. Detta gäller i alla delar av världen. I alla kulturer. Oavsett om man har biologiska eller icke-biologiska band. Men vi är alla människor och vi har i stort sett samma grundläggande behov. Om man växer upp i ett sammanhang där man
1) får äta sig mätt, 2) får kärlek och omtanke, 3) har samma rättigheter som alla andra i detta land, 4) får chans att utbilda sig då har man alla möjligheter i världen att utveckla rötter på den plats där man befinner sig. Oavsett hur långt bort från sitt ursprung man hamnat. Sedan är det faktiskt även vårt
eget ansvar som personer att ta till vara på de förutsättningar vi fått i livet. Och de skiftar. Livet är inte rättvist. Vissa har social kompetens andra inte. Vissa har lätt för att lära sig saker i skolan andra inte. Vissa är vackra andra inte. Vissa kan bli världsmästare i höjdhopp andra inte. Vissa har konstnärliga talanger andra inte. Vissa har ledaregenskaper andra inte. Så är det. Men har vi bara fått chansen att utveckla rötter så har vi även möjligheten att ta vara på våra "talanger" och jobba med våra svaga sidor så att vi kan utvecklas och skapa förutsättningar för riktigt bra liv. Detta gäller för alla frön. De som rotar sig i myllan nedanför föräldraplantan likaväl som för dem som först seglar med vinden till ett helt nytt ställe långt långt från sin ursprungsmiljö.
Nu är det bara ungefär 2 veckor kvar tills vi ska göra nästa ultraljud. Här kallas det "anatomy", eftersom man vid detta UL ska kolla igenom fostret ordentligt för att se att alla organ verkar okej. Hittills har vi ju enbart gjort ett relativt tidigt ultraljud (vecka 12) så det ska bli spännande att återigen få se det lilla livet i magen. För hittills måste jag säga att jag ibland undrar om det verkligen är någon där inne. Än har jag inte blivit så stor, och några direkta rörelser där inne har jag knappt känt. Ibland tror man nästan att det flyttat ut. Även om jag och M igårkväll när jag lagt mig i sängen tyckte att vi kände en liten liten liten otroligt snabb mikrorörelse när M hade sin hand på min mage. Men vi är inte alls säkra på att det verkligen var något egentligen. Så svagt och så snabbt kändes det. Mer som ett mikrosekunds "flimmer".
Enligt den Kinesiska kalendern som bygger på kvinnans ålder så hon blev gravid samt vilken månad det skedde så kommer så är det sannolikt en liten kille som ligger och simmar runt i magen. Du kan hitta detta test här.
Jag är visserligen oftare sugen på frukt & grönt än på kaffebröd eller desserter, men det knepiga med detta är väl att jag är det i vanliga fall också. Även som helt ogravid föredrog jag frukt, grönsaker och salta (visserligen inte alltid så nyttiga) saker som oliver, chips och lagrad ost framför tårta, kakor, bakelser och godis. Så det har egentligen inte förändrats så mycket. Den enda skillnaden var att jag under mina första månader verkligen mådde superilla av just söta saker, så då åt jag i stort sett inget godis eller kaffebröd alls. Men sedan illamåendet avtagit så har godissuget kommit tillbaka. Men enbart i "normala" nivåer. Inga direkta cravings alltså.
Inlägg
