Kvällen

Ville bara snabbt skriva och berätta att kvällen varit jättebra! Lika ilsk och trilsk som Lill-Skruttan var imorse, lika gosig, mysig och härlig var hon nu under kvällen. Sjöng, pratade, hoppade, skuttade, myste och charmade. Just innan läggdags satt vi alla tre i soffan framför TVn och hon skuttade då runt och lekte med en av sina små leksaksbilar med tillhörande "gubbe", eller "snowman" som hon envisades med att kalla honom (fråga mig inte varför för han är varken vit eller har hatt eller morotsnäsa...). När hon höll på som bäst tittade M och jag bara på varandra och log. Vilken liten tjej! Vilken otrolig underbar unge vi har haft turen och lyckan att få vara tillsammans med!

Ibland är man gladare än vanligt

...över att ha ett jobb att gå till.

Just imorse var en sådan dag.

Vet inte riktigt varför men jag var inte på mitt bästa humör i morse. Låg toleransnivå. Liten buffertkapacitet. Inget tålamod. Irritationen kliade och skavde och så fort man petade det minsta på fel ställe så "poff" kom den ut i fula puffar.

Självklart var just denna morgon en morgon då Lill-Skruttan ville göra allt hon inte kunde eller inte fick. Som att smälla i dörrarna så att fingrarna kommer i kläm. Eller försöka ställa sig i sin leksaksvagn så att den tippar. Eller slå på vår golvlama av rispapper. Eller tugga frukosten bara för att spotta ut allt på golvet. Och sedan vägrade göra allt hon måste. Som att byta blöja. Eller klä på sig. Eller tugga sin frukost utan att spotta ut den på golvet....

Däremellan skiftade hon mellan att envisas med att vilja sitta i mitt knä eller bli buren. Och när hon inte fick det kastade hon sig på golvet med arga tårar och skrik.

Mycket gråt har det blivit denna morgon. Tårar av ilska. Tårar av protest. Tårar av sårad stolthet. Och kanske kanske även ett par tre stycken av ren ledsenhet också. Både jag själv och M har denna morgon även lyckats med att bli riktigt arga på Lill-Skruttan. Däremellan mest irritationen som bubblade och rörde sig likt ny asfalt en het sommardag. Innan vi kom iväg utanför dörren kände jag mig helt slut. Färdig. Arg och trött. Sur och irriterad. Bara morgon och redan tömd på energi.

Att sedan se henne ha hur kul som helst när vi kom till dagis var en ren och sann fröjd. För mitt mammahjärta lika mycket som för mitt eget egoistiska nöje. Att kunna gå därifrån och ha en förhoppning om att de kanske ändå inte kommer ringa från dagis under dagen för att meddela att hon är så grinig att något kanske är fel, och att vi därför måste komma och hämta henne.

Att sedan komma in på labbet och börja ta itu med dagens projekt utan att bli avbruten var 15:e sekund kändes underbart! Ah! Plötsligt började energin återvända så smått. Och efter en kaffe med mina kollegor kändes det verkligen som om dagen vänt lite. Skönt!

Nu hoppas jag bara att mitt eget humör hinner svänga ännu mer bort från irritationsträsket och att jag ska få tillbaks mitt tålamod. Innan kvällen kommer. Och i ärlighetens namn har jag nog en eventuell förklaring till mitt låga humör. Även om man inte alltid vill erkänna det eftersom det på något vis är som om man själv förlorat kontrollen över sitt eget liv och sin person (lite dramatiskt uttryckt...). Men jag gillar verkligen inte den där bokstavskombinationen. Jag ska dock inte klaga för normalt brukar jag inte ha särskilt mycket besvär av de där tre bokstäverna. Men jag sa till M i morse när jag redan kokat över ett par gånger att "Ledsen men jag tror en del av mitt dåliga humör och obefintliga tålamod just nu är för att jag är lite pms:ig". Och trots att jag just då och just där kände mig långt från att ens dra på munnen, kunde jag ändå inte låta bli att skratta högt när jag hör en liten röst från dörröppningen säga "Mummy ä messi?!" Hm, de hör och de härmar. Och hon kunde ju inte veta hur nära sanningen hon verkligen var... För "messy" var väl ungefär exakt vad jag kände mig just då. Hela morgonen - en ren skär "mess"!

Tur att man ändå kan skratta åt sitt vardagselände. De där små provokatörerna. De kan ibland avväpna en helt och fullt. Utan att ens vara medvetna om det.

Söndagen

Igår söndag var det var det otroligt varmt och fuktigt här. Att gå ut kändes som att kliva in i en ångbastu. Eller som att stå med ett våtvarmt omslag kring kroppen. Jag har inget emot temperaturen men fukten kan jag däremot gärna vara utan. M mådde dock inte så bra så jag bestämde mig för att ta med Lill-Skruttan och hänga med grannarna på en liten tur i staden. Det var en flea market (loppmarknad) på West Side (vid Hells´Kitchen) som vi tänkte ta oss till för att kolla lite på. Det blev en varm promenad men loppisen var inte särskilt skoj så vi bestämde oss ganska tidigt för att gå norrut för att äta lunch. Sedan tänkte vi promenera till Central Park för att få lite mer "svalka" under träden där.

Tyvärr blev lille W väldigt väldigt ledsen. Det började redan under lunchen och plötsligt satt man där med en mönsterdotter som betedde sig hur bra som helst medan W´s föräldrar såg olyckligare och olyckligare ut vartefter lunchen fortskred. Lill-Skruttan var däremot idel solsken, satt fint i sin stol och charmade de flesta som passerade förbi i "gången". Vinkade glatt, lade sitt lilla huvud på sned och log ett av sina goaste leenden. Ungefär hela tiden. Däremellan pratade hon lite med oss runt bordet, iakttog W som for upp och ner, ömsom irriterad, arg, uppspelt och ledsen. Sedan fortsatte hon att "dricka sugrör" och att charma folk.

Efter lunchen fortsatte W att vara allmänt ledsen i sin vagn och när vi promenerat några kvarter började han gråta helt tröstlöst. grannarna bestämde sig för att ta en taxi hem, men jag kände att jag gärna fortsatte promenera med Lill-Skruttan. Hon var nästan på väg att somna i vagnen och jag tyckte det kändes bättre att fortsätta gå. Dessutom känner jag fortfarande att jag helst inte vill åka bil med henne (särskilt inte en taxi) utan bilbarnstol. Kalla mig gärna feg eller hönsig men just taxiförare i New York-trafiken känns inte som något jag vill chansa med om jag verkligen inte måste. Vi var inte långt från parken heller så jag promenerade helt enkelt dit. Väl där råkade jag av en händelse träffa på våra vänner E och M med lilla C och vi gjorde sällskap hemåt. Eftermiddagen var riktigt mysig med en glad liten Skrutta. Vi träffade på W med sin mamma på lekplatsen senare på kvällen och som tur var verkade han pigg och glad igen. Troligen var det värmen som fått honom ur balans. Jag var bara glad att han inte var sjuk utan verkade må bra igen, men hans mamma C sa att hon känt sig så hemsk när de lämnade mig för att ta en bil hem. Jag försökte försäkra henne om att det verkligen inte gjorde något. Det var ju fint väder, jag tycker om att promenera i staden och det var ju inte alls alltför långt hem. Kvällen gick ju som ni kanske redan vet i jobbets tecken och var väl inte den roligaste, men såhär i efterhand är det sådant man glömmer fort! Helgen har på det hela taget varit otroligt bra tycker jag och nu mår även M bättre vilket känns skönt!

Nedan är bilder från söndagen:

Det var den årliga cykelrundan i staden igår. Ett "lopp" där man cyklar runt i stadens alla "boroughs" (= Queens, manhattan, Brooklyn, Bronx, Staten Island). Precis som New York Marathon så passerar de alldeles intill oss. Detta var synen när vi skulle korsa vår gata alldeles i hörnan av vårt hus. Cyklister cyklister cyklister i en aldrig sinande ström...!

Här svänger de av mot Queensboro Bridge.

Vårt besök på The Flea Market blev mycket kort. Det kändes som om det var mest skräp och en massa folk. Jobbigt att ta sig runt med barnvagn, plus att värmen just då kändes lite väl jobbig. Lill-Skruttan och W hade iallafall lite kul med denna spegeln en stund. Även jag kom med på ett litet hörn på ena bilden.

Lunchstället var en riktigt bra hamburgerrestaurang. Jag har tyvärr glömt namnet men burgaren var riktigt god och personalen väldigt trevlig. Inredningen en sådär lagom blandning av snyggt lite avskalat men ändå hemtrevligt och "casual".

Hm, vad ska man tänkas äta idag då...?

Det blev vad C lite ironiskt kallade "The American daily veggies" - pommes med ketchup!

Rena rama skräcken för en nutritionist.

Tur att inte Jamie Oliver var där för då hade vi nog fått på skallen...

Och Lill-Skruttan åt dessutom enbart pommes så hon fick inte ens tomaterna!

Här var W på sitt bästa lunchhumör!

Senare på kvällen tog vi en tur ner till lekparken på bakgården. Klockan var bväl närmare 19 men det var fortfarande nästan 30 grader ute!

Det hejdade inte Lill-Skruttan från att åka både kana, hoppa hage, köra bil, springa upp och ner i de olika trapporna, leka "matförsäljare" (se nedan) samt leka lite med W som vi träffade.

Här leks det. En av Lill-Skruttans favoritlekar nu är att låtsas göra mat som hon bjuder oss på. Jag tycker det är roligt eftersom det är den första "fantasileken" hon gör där det handlar om att låtsas göra något. Utan riktiga leksaker. Vad brukar det vara för mat man får då? Jo oftast är det "koffi, bagel, te, pizza, pannkaka, köttboulle eller pasta" man får serverat. Och "koffit" är självklart "vamm" så det får man vara lite "sikti" med!

Denna veckan är det vad man kallar "Teacher´s Appreciation Week" här och alla på Lill-Skruttans dagis ska försöka göra något lite extra för lärarna där. Det kan vara allt från att ta med sig något gott till dem att äta till att barnen gör kort eller teckningar som de ger till sina lärare. Eller som vi i Pink Room som kommer att se till så att våra lärare får en lunch tillsammans en dag. Annars brukar de äta i omgångar, men om vi föräldrar kan hjälpa dem at komma och "vakta" barnen under middagsvilan så kan alla lärarna äta lunch tillsammans samtidigt. Lite annorlunda mot i Sverige. Jag har planer på att baka något och ge till dem senare i veckan. Vi får se vad jag kan tänkas hitta på för något.

Vill även säga att

...jag inte såg eller märkte av något av bilbomen här heller.

Trots att jag promenerade ca 10 block söder om Times Square på söndageftermiddagen. Men då verkade allt i staden vara som vanligt igen.

Och om någon händelsvis undrar så är jag mer orolig över oljekatastrofen utanför New Orleans än vad jag är inför fler eventuella bilbombsattentat här i staden. Iallafall i nuläget.

Över för denna gången

Så var det klart. Skönt! Fast jag känner mig lite som något som blivit överkört av en buss.... Dels på grund av få timmars sömn inatt. Jag tror klockan var närmare halv tre när jag gick till sängs. Dels på grund av att mötet blev ett riktigt "troubleshooting-möte". På gott och ont. Alltid bra med nya ögon som eventuellt kan se saker man själv har missat. Eftersom jag står och stampar med en metod och inte får sista steget att fungera tar jag tacksamt emot alla råd, tips eller idéer jag kan få.

MEN jag kände mig ändå lite smått nedstämd i slutet. Mestadels eftersom min chef har en viss förmåga att ånga på som ett expresståg och det är lätt att känna sig som en dum idiot som inte tänkt igenom alla frågeställningar och som inte gjort alla kontrollförsök. Som inte är tillräckligt påläst om allt allt allt och som inte har tänkt igenom alla möjliga framtida eventuella försök och frågeställningar. Jag vet att jag inte ska ta det personligt. Såpass mycket har jag lärt mig nu. Efter ett år på denna arbetsplats har jag samlat på mig tillräcklig erfarenhet för att inse att vissa dagar, eller ska jag kanske säga framförallt vissa personer under just vissa dagar har en tendens till att visa en inte alltigenom kärvänlig attityd. Dels på grund av personlighetsläggningen och dels på grund av stress.

Och till min stora glädje känner jag att jag faktiskt inte tagit åt mig till 100%! Det mesta känns mest som "jaha, here we go again". Men visst, lite gnager det ändå på självkänslan det ska erkännas. När man får serverat upprepade gånger att "alla bitar i ens pussel har använts, provats och fungerat för en massa kända och okända. Visserligen inte i samma sammanhang som det jag jobbar med men ändå... Och visst är det väl ändå underligt att det inte fungerar för mig...???!!! Jadijadija..." Hint hint vad vissa osagda ord kan eka i ett rum. Lika mycket som om de faktiskt ropats ut i megafon...

Men som sagt, jag känner mig ändå stolt över att "bara" ta åt mig till kanske 20% av alla sagda och osagda ord, medan jag låter de resterande 80 rinna av mig som vattendropparna på en fet gås. Dessutom är nog ca 10% faktiskt mer eller mindre korrekt och "på sin plats". Det ska jag inte sticka under stol med. Jag är inte den arbetsmaskin som de flesta i min ställning inom akademisk forskning faktiskt är. Jag arbetar endast ca 40 timmar i veckan. I snitt. Vissa veckor kan det bli mer. Vissa något mindre. Jämför denna arbetsinsats med i stort sett alla mina kollegor på labbet som arbetar minst 11 timmar per dag. Plus åtminstone 2-6 timmar per dag under helgerna. Att man inte hinner lika mycket som dem säger sig självt. Och detta är något jag är väl medveten om. Det är också ett personligt val. Jag har priortierat annat framför jobbet. Så är det bara. Så viss del av "kritiken" är befogad. Eller snarare jag har en förklaring till varför jag inte hunnit med såpass mycket som tidigare nämnda person helst skulle önskat. Och jag tycker detta känns ok. Jag står för mina val och ångrar dem inte.

Oavsett så är det skönt att det hela är över. Jag är inte särskilt förtjust i att hålla presentationer längre. Så att veta att jag har ytterligare ett par månaders frist är skönt. Jag ska njuta av den känslan ett tag.

Lång natt

Ute: Fortfarande varmt. 28 grader enligt min dator.

Inne: Högt brus från ventilationssystemet på jobbet i bakgrunden.

Status: Har just påbörjat förberedelserna för min presentation som jag ska ha imorgon förmiddag. En mugg kaffe är uppdrucken. Ett antal M&M´s uppätna. Likaså ett medhavt äpple.

En artikeln läst. En skummad. Lite påbörjade "notes" för att skissa lite på bakgrunden.

Hm, det känns som om det kommer bli en lång natt....

Första maj i Red Hook

Så var det maj då. April flög förbi i en rasande fart tycker jag. Maj. Hemma i Sverige en vårmånad. Här startade den med rena högsommartemperaturer! Första maj, men med en känsla av sista juli. Sol. Under dagen soldis. En mild bris. Och nästan 30 grader. Eller kanske var det dryga 30. Svårt att säga, men varmt var det. Nu när jag skriver detta inlägget är klockan över midnatt men fortfarande är det 24 grader ute, vilket visar att det varit en riktigt varm dag.

Morgonen började med att Lill-Skruttan kom över till vår säng och låg där och myste ett tag. Hur kan man inte låta bli att tycka att morgonen är helt underbart när de första orden som möter en är "I love you mummy" (nästan felfritt nu!) och ett litet rufstroll tittar på en från sidan av kudden med ögon fulla av kärlek och solsken?! Efter en stund växlade dock solskenet något och det var inte fullt lika soligt längre. En helt vanlig helgmorgon tog vid. Ett sådant inkluderar såklart ett besök hos W tvärsöver korridoren. Där bjöds det på blueberry pancakes och lek, skratt, tårar, bråk och mys. Som vanligt.

Eftersom vädret var så underbart hade vi redan under gårdagen pratat om att göra en utflykt till Red Hook i Brooklyn. Alltså ta Ikeas gratisfärja från Pier 11 över till Red Hook. W och hans föräldrar ändrade dock sina planer så det blev endast vi, E med sin pappa och R med sin mamma som drog iväg på detta äventyr. En helt fantastisk dag i ett område av NYC som jag verkligen tycker om! Red Hook är fortfarande ett av de fattigare områden i Brooklyn med ett förflutet som industri- och hamnområde. Detta syns fortfarande mycket när man promenerar i området. Det är gamla lagerlokaler, fabriksbyggnader, och ganska risiga hus som ligger där. Ett lite "ruffigt område. Men det är just detta som gör det så speciellt. Jag har en viss förkärlek till sådana här områden trots att de är långt ifrån pittoreska. Men just blandningen av gamla byggnader, rost och sprucken betong tillsammans med nyare och eller upprustade hus gör det på något vis så levande. Man ser också många skyltar som visar att här verkar många konstnärer och hantverkare. Såhär på dagen är det ett område som känns väldigt lugn. Och mellan all tegelsten och betong finns en hel del grönska. Dessutom en rätt stor park alldeles intill Ikea. Red Hook är ett av de områden som är på uppgående nu. Om man har pengar att investera är Red Hook ett hett tips. Det är ett ställe under stor förvandling. Om bara ett par år tror jag mycket av den ursprungliga atmosfären tyvärr kommer vara försvunnen. Men som sagt, just NU är det ett område som känns väldigt levande och dynamiskt på ett speciellt vis.

Här är bilder från vår utflykt till Red Hook.

I väntan på Ikeafärjan

R med sin mamma på upptäcksfärd.

Färjeturen till Ikea

Glad färjeresenär

Som sagt sommarkänslan var stor.

Av med både skor och strumpor!

En trend var satt!

Vi gick längs med en rätt nyanlagd strandpromenad på väg till ett lunchställe vid vattnet.

Alldeles intill Ikea ligger dessa gamla fabriks- och/eller lagerlokaler. Jag tycker de är otroligt vackra.

Lunch intill vattnet.

Ytterligare bilder från vår promenad i området. Vårt lunchställe låg vid vattnet i den gamla lager- eller fabriksbyggnaden som ses högst upp till vänster.

Vi passerade då en hel del olika hus. Det längst till höger var någon sorts affär. Lite egen. Längst ner till vänster kan man se ett av alla de mer eller mindre fallfärdiga hus som finns i området. Ändå tycks folk bo i dessa.

Taggtråd

Sedan fortsatt promenad genom ormådet för att hitta fram till det ställe som säljer en mycket omtalad Authentic key lime pie. Själv fick jag tipset från andra NYC-bloggare. Tack!

Bageriet ligger i hörnan på lagerlokalen längst ner till höger i bilden ovan.

Här är bilder inifrån det lilla pajbageriet Steve´s Authentic Key Lime Pie. Mer info finns här. Jag kan även meddela att pajen var otroligt god och deras hemgjorda limonade perfekt läskande en varm dag som denna! Så om ni har vägarna förbi Ikea i Brooklyn är det definitivt värt ett stopp här för att antingen njuta av pajen på plats eller ta med den hem!

De verkar även köra ut pajerna

På färjan tillbaks mot Manhattan. Brooklyn Bridge och Manhattan Bridge syns på avstånd.

Tillbaks på Manhattan igen. På väg från piren till tunnelbanestationen vid Brooklyn Bridge intill City Hall.

Här en hög byggnad som ingen av oss sett tidigare. Den måste kommit upp nu under vinterhalvåret. Ingen av oss har varit här nere i Downtown Manhattan sedan förra sommaren och ingen av oss hade sett den förut.

På tunnelbanan

Väl hemma kom W över eftersom vi skulle vara barnvakt till honom när hans föräldrar skulle ha en kväll ute. Trots att både M och jag var ganska trötta efter dagens utflykt gick det hela mycket bra. Lill-Skruttan verkade dock lite i ofas. Hon åt väldigt lite och var överlag rätt gnällig. Men jag vet inte ifall det berodde mest på att hon var trött hon också eller om hon börjar bli sjuk. Vi håller tummarna för att det inte är det sistnämnda men med tanke på att jag var lite småkrasslig för någon vecka sedan och M har varit förkyld de senaste dagarna är väl tyvärr risken stor att hon inte heller är helt frisk. Snuva och hosta har hon redan haft de senaste dagarna men ingen feber så förhoppningsvis ska hon inte bli värre utan snarare bättre. Morgondagens väderprognos har siat om åska så vi får se vad vi ska hitta på då. Det enda jag säkert vet är att jag imorgon kväll kommer att sitta och svära över min presentation. Men fram tills dess hoppas jag att söndagen kommer att bli bra.