Denna månad är det
Fritt ur hjärtat som står för temat varje fredag. Idag är temat alltså
väskor. Jag tycker hemskt mycket om väskor! Jag tittar ofta på väskor när jag är ute i affärer. Jag skulle nog gärna vilja ha fler väskor egentligen, men hittar sällan någon som jag känner att "
åh den där vill jag verkligen ha!". Oftast stupar det nämligen på priset. Fina väskor är ofta dyra. Och för att leva upp till sitt pris måste de vara väldigt mycket i min smak, annars handlar jag inte. Detta har jag insett är en väldigt okvinnlig egenskap. Alltså att
inte handla en väska som man gillar, bara för att man tycker att man inte gillar den
tillräckligt mycket. Hm, alltså äger jag ganska få väskor. Och eftersom jag är en sådan okvinnlig kvinna som inte har tre dussin väskor så blir detta inlägg lite annorlunda.
För istället för att visa de väldigt få väskor jag faktiskt äger så kommer detta inlägg att handla om två väskor. Två mycket specifika väskor. Och det är inte fråga om några speciellt kända väskor. Inte heller några designade skönheter. Inga lyxiga pärlbroderade saker. Inte heller någon älsklingsväska som jag dagligen använder eller någon gammal skolväska från lågstadiet fylld med barndomsminnen. Nej, detta är historien om
två resväskor. Egentligen är de fyra stycken, men jag kommer endast att skriva om två. Det är nämligen de två resväskor som jag tog med mig när vi flyttade hit en gång för snart 3,5 år sedan. De vars innehåll skulle utgöra basen och början för vårt liv här i New York.
Det var en mycket konstig och speciell känsla att packa just de här väskorna inför denna resan. Att försöka fundera ut vilka saker som man trodde skulle vara de mest nödvändiga inför nystarten på andra sidan Atlanten. Självklart blev det mest kläder som packades. Men vilka kläder skulle man ta med? Vi flyttade i början av oktober men hösten här i NY är ju inte som hösten i Stockholm. Så hur varma kläder skulle vi behöva? När skulle kylan komma?
Och förutom kläder vad kunde man annars tänkas behöva?
Förutom kläder åkte en del personliga saker med som ett par utvalda foton, några ramar samt mina fem favoritskivor. Resten av vår musik hade M redan "rippat" till ipoden för att vi skulle slippa släpa på några skivor. Men en del av mina absoluta favoriter var jag bara tvungen att ta med mig "på riktigt".
Enbart känslan av att veta att det jag packar här och nu är det jag kommer starta mitt "nya liv" på andra sidan Atlanten med, kändes rätt underlig. Bisarr. Overklig. Det måste jag säga. Visst, vi packade även fyra flyttlådor med andra saker som inte rymdes, eller som var för tunga att ta i resväskorna. Som t ex en del köksprylar, lite skor och varmare vinterjackor. Våra täcken samt varsin kudde. Men detta skulle skeppas över senare och dagarna innan avresan visste vi inte alls när detta skulle kunna tänkas bli. Vi hade ju inte någon bostad än, och därmed inte någon fast adress. Så i våra fyra resväskor, två var, skulle allt vi kunde tänka oss vilja ha med från Sverige rymmas.
M reste dessutom ett par dagar innan mig. Detta enbart p g a att vi båda lyckades använda våra Eurobonuspoäng för denna resa, och då tog vi de biljetter (läs avgångstider och datum) vi kunde få, vilket innebar olika avresedatum för oss. Så när han åkt var jag ensam kvar i lägenheten. Det blev ett par dagar av intensivt packande och planerande. Inte enbart av de saker som skulle med till USA, utan framförallt nedpackandet av personliga saker i flyttkartonger som skulle stanna kvar i Stockholm. För förvaring. Lägenheten skulle nämligen tömmas eftersom vi skulle hyra ut den till en vän. Möblerna var kvar, men allt utom en del köksutrustning skulle tas bort.
Minns att sista natten hemma sov jag inte en blund. Jag bar flyttlådor upp och ner i trappen hela natten och hoppades att jag inte störde grannarna. Lådorna skulle ner till källaren och vi bodde högst upp i huset, så det blev rätt många trappsteg innan det var dags att ta sig an stängningsprocessen av de två resväskorna. För en stängningsprocess blev det. Den ena var så full att jag var tvungen att sätta mig på den för att få igen den. Men till slut gick den igen. Ett badlakan som jag tänkt ta med fick helt enkelt tas ur och lämnas kvar i lägenheten. Den rymdes bara inte. Men vid 5-tiden kom den förbeställda taxin iallafall och jag hade hunnit få allt iordning. Taxichauffören var otroligt trevlig och hjälpte mig att få ner de övertunga väskorna till bilen nere på gatan. Han frågade skämtsamt om jag skulle
flytta till USA eftersom jag hade så mycket packning. Och när jag svarade att "
ja, så var det faktiskt" så blev han tyst och tittade på mig rätt länge innan han sa "
Aha, verkligen! Vad spännande."
Jag kan ännu minnas känslan när jag satte mig i taxin och slog igen bildörren. Tittade ut genom bilrutan och såg vår balkong. Vårt hus. Tallen utanför porten och den gula fasaden. Höstlöven som låg i små högar på det frusna gräset och längs med trottarkanten. Tanken att ja, nu åker jag och lämnar detta som varit mitt älskade hem här, och jag har ingen aning om när jag egentligen kommer att återse det. Vare sig som "besökare" eller som "tillbakaflyttare". Den känslan är svår att beskriva i ord. Så full av sorg, vemod, rädsla och oro, men på samma gång så fylld av hopp, spänning, glädje, äventyrslust och tillförsikt. Så med två fyllda resväskor började jag min långa resa då och där. En resa som faktiskt pågår än idag.
*) resväskorna på bilden är de jag reste med. En är en "hård" väska och den andra en mjuk. Här syns även Lipton som självklart ville kolla in väskorna nu när jag fotade dem.
Här är det hjärttema med en lite hippieinspirerad text.
Till ovanstående hjärtkreation ska väl antagligen denna krage kunna matcha?
Här snackar vi att steget mellan flera av de klänningar vi såg på Babies R us inte är långt från dessa hund- (eller katt??) kläder. Kanske samma designer?
Det var en mycket konstig och speciell känsla att packa just de här väskorna inför denna resan. Att försöka fundera ut vilka saker som man trodde skulle vara de mest nödvändiga inför nystarten på andra sidan Atlanten. Självklart blev det mest kläder som packades. Men vilka kläder skulle man ta med? Vi flyttade i början av oktober men hösten här i NY är ju inte som hösten i Stockholm. Så hur varma kläder skulle vi behöva? När skulle kylan komma? 
Minns att sista natten hemma sov jag inte en blund. Jag bar flyttlådor upp och ner i trappen hela natten och hoppades att jag inte störde grannarna. Lådorna skulle ner till källaren och vi bodde högst upp i huset, så det blev rätt många trappsteg innan det var dags att ta sig an stängningsprocessen av de två resväskorna. För en stängningsprocess blev det. Den ena var så full att jag var tvungen att sätta mig på den för att få igen den. Men till slut gick den igen. Ett badlakan som jag tänkt ta med fick helt enkelt tas ur och lämnas kvar i lägenheten. Den rymdes bara inte. Men vid 5-tiden kom den förbeställda taxin iallafall och jag hade hunnit få allt iordning. Taxichauffören var otroligt trevlig och hjälpte mig att få ner de övertunga väskorna till bilen nere på gatan. Han frågade skämtsamt om jag skulle flytta till USA eftersom jag hade så mycket packning. Och när jag svarade att "ja, så var det faktiskt" så blev han tyst och tittade på mig rätt länge innan han sa "Aha, verkligen! Vad spännande." 
Igår träffade jag en JaCal, ytterligare en bloggare som jag liksom "lärt känna" via sin blogg. Hon var i NYC på blixtvisit och vi hann ta en frukost tillsammans. Det var verkligen supertrevligt! Precis som när jag träffat andra bloggare eller s.k "nätvänner" tidigare så blev även denna träff mycket lyckad! Det är verkligen så att de man lär känna via bloggar och forum och som man verkar gilla där, de gillar man även IRL. Jättekul! Vi pratade om allt från Sverige-USA till sömnlösa nätter och föräldrarollen.
Som den generösa person hon är bjöd hon mig på denna frukost, vilket kändes lite "bakvänt" eftersom det var hon som var i "min" stad och hälsade på. Efter att ha invänt lite i början när vi skulle betala, insåg jag att nej detta är ju så typiskt svenskt! Att börja tjafsa om notan. Det känns nämligen som om det är få saker som är svenskare än just detta när det kommer till restaurangbesök. Antingen så känner man sig generad över att bli bjuden så då ska man stå på sig om att själv få bidra tills själva "stå-påandet" i sig blir enbart pinsamt. Varför inte bara tacka för generositeten och vänligheten. Nästa gång kanske man själv kan visa samma generositet? Eller så ska notan delas exakt lika mellan alla inblandade, vilket självklart alltid vållar en massa problem i detta land där skatt (moms kanske det är i Sverige??) och dricks aldrig ingår i priset och därför måste räknas ut och läggas till i efterhand. Dessutom brukar många nuförtiden betala med kort istället för kontanter och då blir det såklart ytterligare mer besvär om man ska ha olika summor på de olika korten - en kypares värsta mardröm. 
Nu vill jag iallafall tacka JaCal för en underbart trevlig frukost! Och då menar jag alla aspekter av den! Trots att vi båda två tydligen bott såpass länge i detta land att vi lyckades bli totalförvirrade över att det på denna belgiska* frukostmeny inte alls fungerade som det ju gör på "alla" amerikanska ställen. Det var inte alls de vanliga valen av olika pålägg, bröd etc.... som man numer är van vid. Istället tror jag vi frågade den stackars servitrisen ungefär 5 gånger om hur det hela skulle bli om man beställde in bröd från "brödmenyn", haha! Sedan satt vi där och tittade på varandra och JaCals baguette och liksom förundrade oss över det makalösa fenomenet att de faktiskt inte hade cream cheese!!!!!!!
Lördagen var en underbar om än ganska kylig dag. Hade bestämt med ett par vänner att ses på eftermiddagen för att ta en promenad i Parken (Central Park). Det blev en skön promenad i Parken jag bara älskar. Sol, ca 5 minusgrader men en kall vind. På slutet var vi alla rätt genomblåsta så vi bestämde oss för att gå hem till lägenheten och fixa lite varm choklad för att värma oss. Det blev peppermintchoklad med en klick vispgrädde på toppen. Så god! M och Jag fick den faktiskt som en present tidigare och jag tycker den är jättegod. Den är inköpt på Williams-Sonoma tror jag. Om man ska dricka den på typiskt amerikanskt vis ska väl vispgrädden bytas ut mot en marshmallow, men det hade jag inga hemma. Nedan är ett ett par bilder från promenaden:
Det låg fantastiskt blank is på "dammen" som går från "The Boathouse" till västra delen av parken. Jag blev oerhört skridskosugen... som vanligt....
Här är mina vänner S och L tillsammans med Lill-Snorpan i sin vagn.
Bron låg och liksom sken i de sena strålarna från solen.
Lill-Snorpan sov under större delen av promenaden. Väl instoppad i tjock overall och åkpåse.
Inlägg
