fredag, februari 06, 2009

Fredagstema - väskor

Denna månad är det Fritt ur hjärtat som står för temat varje fredag. Idag är temat alltså väskor. Jag tycker hemskt mycket om väskor! Jag tittar ofta på väskor när jag är ute i affärer. Jag skulle nog gärna vilja ha fler väskor egentligen, men hittar sällan någon som jag känner att "åh den där vill jag verkligen ha!". Oftast stupar det nämligen på priset. Fina väskor är ofta dyra. Och för att leva upp till sitt pris måste de vara väldigt mycket i min smak, annars handlar jag inte. Detta har jag insett är en väldigt okvinnlig egenskap. Alltså att inte handla en väska som man gillar, bara för att man tycker att man inte gillar den tillräckligt mycket. Hm, alltså äger jag ganska få väskor. Och eftersom jag är en sådan okvinnlig kvinna som inte har tre dussin väskor så blir detta inlägg lite annorlunda.

För istället för att visa de väldigt få väskor jag faktiskt äger så kommer detta inlägg att handla om två väskor. Två mycket specifika väskor. Och det är inte fråga om några speciellt kända väskor. Inte heller några designade skönheter. Inga lyxiga pärlbroderade saker. Inte heller någon älsklingsväska som jag dagligen använder eller någon gammal skolväska från lågstadiet fylld med barndomsminnen. Nej, detta är historien om två resväskor. Egentligen är de fyra stycken, men jag kommer endast att skriva om två. Det är nämligen de två resväskor som jag tog med mig när vi flyttade hit en gång för snart 3,5 år sedan. De vars innehåll skulle utgöra basen och början för vårt liv här i New York.

Det var en mycket konstig och speciell känsla att packa just de här väskorna inför denna resan. Att försöka fundera ut vilka saker som man trodde skulle vara de mest nödvändiga inför nystarten på andra sidan Atlanten. Självklart blev det mest kläder som packades. Men vilka kläder skulle man ta med? Vi flyttade i början av oktober men hösten här i NY är ju inte som hösten i Stockholm. Så hur varma kläder skulle vi behöva? När skulle kylan komma? 
Och förutom kläder vad kunde man annars tänkas behöva?
Förutom kläder åkte en del personliga saker med som ett par utvalda foton, några ramar samt mina fem favoritskivor. Resten av vår musik hade M redan "rippat" till ipoden för att vi skulle slippa släpa på några skivor. Men en del av mina absoluta favoriter var jag bara tvungen att ta med mig "på riktigt". 

Enbart känslan av att veta att det jag packar här och nu är det jag kommer starta mitt "nya liv" på andra sidan Atlanten med, kändes rätt underlig. Bisarr. Overklig. Det måste jag säga. Visst, vi packade även fyra flyttlådor med andra saker som inte rymdes, eller som var för tunga att ta i resväskorna. Som t ex en del köksprylar, lite skor och varmare vinterjackor. Våra täcken samt varsin kudde.  Men detta skulle skeppas över senare och dagarna innan avresan visste vi inte alls när detta skulle kunna tänkas bli. Vi hade ju inte någon bostad än, och därmed inte någon fast adress. Så i våra fyra resväskor, två var, skulle allt vi kunde tänka oss vilja ha med från Sverige rymmas. 

M reste dessutom ett par dagar innan mig. Detta enbart p g a att vi båda lyckades använda våra Eurobonuspoäng för denna resa, och då tog vi de biljetter (läs avgångstider och datum) vi kunde få, vilket innebar olika avresedatum för oss. Så när han åkt var jag ensam kvar i lägenheten. Det blev ett par dagar av intensivt packande och planerande. Inte enbart av de saker som skulle med till USA, utan framförallt nedpackandet av personliga saker i flyttkartonger som skulle stanna kvar i Stockholm. För förvaring. Lägenheten skulle nämligen tömmas eftersom vi skulle hyra ut den till en vän. Möblerna var kvar, men allt utom en del köksutrustning skulle tas bort.

Minns att sista natten hemma sov jag inte en blund. Jag bar flyttlådor upp och ner i trappen hela natten och hoppades att jag inte störde grannarna. Lådorna skulle ner till källaren och vi bodde högst upp i huset, så det blev rätt många trappsteg innan det var dags att ta sig an stängningsprocessen av de två resväskorna. För en stängningsprocess blev det. Den ena var så full att jag var tvungen att sätta mig på den för att få igen den. Men till slut gick den igen. Ett badlakan som jag tänkt ta med fick helt enkelt tas ur och lämnas kvar i lägenheten. Den rymdes bara inte. Men vid 5-tiden kom den förbeställda taxin iallafall och jag hade hunnit få allt iordning. Taxichauffören var otroligt trevlig och hjälpte mig att få ner de övertunga väskorna till bilen nere på gatan. Han frågade skämtsamt om jag skulle flytta till USA eftersom jag hade så mycket packning. Och när jag svarade att "ja, så var det faktiskt" så blev han tyst och tittade på mig rätt länge innan han sa "Aha, verkligen! Vad spännande." 

Jag kan ännu minnas känslan när jag satte mig i taxin och slog igen bildörren. Tittade ut genom bilrutan och såg vår balkong. Vårt hus. Tallen utanför porten och den gula fasaden. Höstlöven som låg i små högar på det frusna gräset och längs med trottarkanten. Tanken att ja, nu åker jag och lämnar detta som varit mitt älskade hem här, och jag har ingen aning om när jag egentligen kommer att återse det. Vare sig som "besökare" eller som "tillbakaflyttare". Den känslan är svår att beskriva i ord. Så full av sorg, vemod, rädsla och oro, men på samma gång så fylld av hopp, spänning, glädje, äventyrslust och tillförsikt. Så med två fyllda resväskor började jag min långa resa då och där. En resa som faktiskt pågår än idag.



*) resväskorna på bilden är de jag reste med. En är en "hård" väska och den andra en mjuk. Här syns även Lipton som självklart ville kolla in väskorna nu när jag fotade dem.

23 kommentarer:

Fritt ur hjärtat sa...

Kära nån saltis, vilken underbar tolkning på temat. jag blir aldeles tårögd! Tänk vad en väska kan vara med en i lívet om.

Moster Mjölgumpa sa...

Vilken målande beskrivning på ditt packande. Jag kände vemodet ända hit och blev allt lite tårögd av att läsa.

Anne sa...

Du slungar mig tillbaka till mitt eget packande, alla minnen. Det du skriver om stängningsprocess då du skulle få fast resväskorna. Det är så bra sagt, precis så är/var det. Och att den där resan fortfarande pågår, så är det ju också...

Jag tror att du och jag, vi som gjort en sån här grej en gång i tiden, aldrig glömmer det. Det är så speciellt att faktiskt lämna sitt land, allt man varit van vid. Man har ingen aning om vad som väntar, hur länge man blir borta.

Jag minns också såväl framför allt de sista dagarna av förberedelser. Intensiteten, stressen. Det var så mycket att avsluta, fixa och förbereda. Alla de där blandade känslorna av vemod, ovisshet, förväntan, glädje och nervositet. Alla sorters känslor man bara kan tänka sig.
Jag har efteråt många gånger tänkt att jösses vad modig man var. Att lämna allt, jobb, hus och hem. Ta sitt lilla pick och pack och bara dra och hoppas att det ordnar sig och blir ett bra liv. En oerhörd risk.
För mig var det på nåt sätt det ultimata beviset på att risker ÄR nödvändigt här i livet och att man belönas. Att våga ta språnget även om man inte vet ett dugg vad som väntar. Man växer av det, man utvecklas och man behöver det. Att våga göra de där sakerna där man inte alls vet vad man får, nödvändigt.
Jag är oerhört glad jag hade modet och vågade. Jag vet att du känner på precis samma sätt, eller hur?!
Jättefint inlägg och onekligen en härlig tolkning på temat väskor. KRAM!

Taina sa...

Ååååh så vackert skrivet. Inte ett öga torrt här inte.
Trevlig helg på dig.

Saltistjejen sa...

Fritt ur Hjärtat,
oj tårar.... Vad roligt att du tyckte om tolkningen. Det är ju "ditt tema" så det var extra skoj!
Kram!


Moster Mjölgumpa,
å tack! Mitt inlägg verkar visst ha startat en massa tårar idag.
Välkommen till min blogg också! Minns inte nu ifall du kommenterat här förut? Men det är i vilket fall jätteroligt att du tittar in här!
kram!


Anne,
javisst är det så. Vissa risker måste man bara ta här i livet, annars vore det ju som att tacka nej till själva livet. Och jag tycker det är så underbart att man verkligen fattade detta beslutet. Inte för att ens liv på något vis blivit enklare eller kasnke ens "lyckligare" (vad nu lyck är???) men det var defintivt det "rätta" beslutet för min del. Mitt liv har i och med detta helt klart blivit RIKARE och jag har vuxit mycket som person.
Stor kram!


Taina,
tack!!! Vad roligt att du tog til dig mitt inlägg så. Och önskar även dig välkommen till min blogg. Tror inte jag sett dig kommentera här förut, men vill säga att det är väldigt roligt att du gör det nu! Alltid så roligt när man upptäcker "nya" läsare!
Kram!!

Annika sa...

Nä faktiskt inte...inte ett öga torrt! DU får mig att minnas hur det var, för 19 år sen!!
Herregud, vilken grej...ÄN mer när jag var nygift och skulle flytta hit för gott för 16 år sen. Kära nån vad jag var ledsen kvällen innan avfärden från sverige...SÅ skönt att det runnit mkt vatten under broarna sedan dess.
Jag gillar din ngt annorlunda, men mkt personliga, tolkning på temat väskor!! Jättebra!!
Trevlig helg och KRAM från mig!!!!

Marie sa...

Vilken härlig historia! Att väskor kan ge en såna härliga minnen!

Kul att du har kvar väskorna!

Anna, Fair and True sa...

Vilken bra tolkning av temat! Att inte jag tänkte på det! Som flyttat ett antal gånger liksom :)
Men när jag bodde i Europa åkte jag hem så ofta (kanske var tredje månad i alla fall) så jag tänkte inte på det på samma sätt tror jag. När jag flyttade till England 1998 så var den stora grejen att jag inte visste var jag skulle bo men själv var jag inte orolig (jag hade ett ställe för några nätter och sedan tänkte jag att i London finns så många studentställen och vandrarhem osv) och mycket riktigt, det ordnade ju sig.

Jag minns dock det här med packning när jag flyttade till USA som aupair 1995. Då tog jag bara med mig en väska för jag tänkte att jag kommer ju köpa en massa kläder, ska ju vara där ett år. Men minns att jag började bli fundersam när alla de andra aupairer (på introduktionskursen) hade två väskor var. Men det ordnade ju sig som jag trodde - hann med att både köpa nytt och slänga på ett år - och när jag åkte hem hade jag två stora väskor med mig, den jag kom med samt en till som var dubbelt så stor.

Flytten till USA då, som 19-åring var en stor grej. Jag visste att mina föräldrar troligen inte skulle kunna hälsa på mig under det året och kanske inte några vänner heller, och att det alltså skulle innebära ett helt år borta från allt och alla. Men just då i mitt liv tror jag att jag behövde det, för att växa upp. Det var jobbigt i början men sedan vande man ju sig. Då var det jobbigare några år senare när jag bodde i England - då saknade jag min familj mer och åkte hem oftare (delvis för att jag kunde iofs).

Hade ni förresten bott utomlands innan nu flyttade till NYC då för tre år sedan?

Millan sa...

Sa lustigt, precis det har hade jag som fundering att skriva om i dagens tema ocksa!! Men sa insag jag att min stora bla resvaska lag pa vinden och da fick det vara for jag kan inte ta mig upp dit sjalv! :-)
Vad roligt att lasa om din upplevelse av att packa ner allt i nagra vaskor och flytta utomlands. Det ar vekrligen en underlig kansla. Du skriver sa levande att jag verkligen kan se dig framfor mig och hur det maste sett ut den dar morgonen! Jag gissar att det inte kandes riktigt likadant for mig eftersom jag bara skulle vara har i fyra manader... men andra gangen jag flyttade over kandes det dessto mer!
Stor kram!

Desiree sa...

Vilket fint inlägg Saltis. Du skriver alltid så målande och lyckas verkligen beskriva hur saker och ting kan kännas. Jag känner verkligen igen mig i det du skriver för så där upplevde jag det också. Det kändes verkligen KONSTIGT och underligt på så många sätt att packa just de där väskorna när man skulle flytta hit/emigrera. Vi hade ju våran kontainer med möbler och allt annat men ändå så skulle det ju dröja innan vi kunde packa upp dessa saker. Därför behövde man ju ändå bestämma vilka saker som skulle ned i de två resväskorna som man skulle klara sig med de första två månaderna. Det var inte lätt. Precis som du sov jag knappt en blund den natten vi skulle flyga iväg och det kändes jättekonstigt att sitta på arlanda och veta att man var på väg att flytta och inte bara åka iväg på semester. Att man inte skulle få komma tillbaka på ett helt år. Jag har precis som du både en sådan där Samsonite kabinväska och sedan en större hård resväska. Jag har dock iallfall knalliga färger på mina resväskor för att lätt känna igen dem (en röd och en orange). Jag är annars precis lika okvinnlig som du när det gäller väskor. Ha en underbar helg.

Saltistjejen sa...

Annika,
haha! Ja men det VAR ju verkligen en mycket speciell känsla när man sklle lämna sitt hemland och inte alls visste hur det skulle bli. Och då hade ju vi alla ändå lyxen att veta att man alltid KUNDE återvända om det skulle behövas. Inte som alltför många i världen som flyr från sitt land för att aldrig mera återvända.
Hoppas ni får en underbar helg!
Kram!!


Marie,
å tack!! Ja vi använder väskorna fortfrande när vi reser.


Anna Fair and True,
ja du har ju flyttat runt mycket mer i världen än jag har. Och det var ju bara bra att du inte tog me dig för mycket till USA. Ofta vet man ju att man kommer skaffa mer saker att ta med sig hem! :-)
Nej, varken M eller jag ahde bott utomlands tidigare. Ingen av oss hade pluggat eller jobbat utanför Sverige så detta var första gången för oss. Säkert en av anledningarna att vi verkligen ville komma iväg och prova detta.
Kramar!!


Millan,
tänka sig! Ja då hade det blivit två liknande inlägg. Jag gillade i vilket fall ditt väsktema. Och ja andra gången du flyttade måste det känts ungefär på samma sätt. Lite som när Annika var nygift antar jag, och flyttade hit till USA. Till och med MER annorlunda för båda er eftersom ni båda gifte er(var tillsammans med män som var av den nationalitet som det land ni skulle flytta till. Ni flyttade ju till DERAS hemland, och då gissar jag att man är än mer inställd på att man kanske aldrig mer återvänder till Sverige för att bo och leva där.
Hoppas nu ni kan fortsätta ha kul ute i snön!
Kramar!


Desiree,
Javisst var det en jättekonstig känsla!!! men härlig samtidigt som den var läskig... :-)
Känslan på planet när man lyfte var så underlig. Att inte veta NÄR man skulle komma tillbaka, vad som skulle hänt tills dess etc.. .
Och nu har man redan hunnit bo här ett par år tiden går så snabbt.
Bra att du ahr färger på dina väskor för det är ibland helt knåppt vad man "letar" bland alla svarta väskor på rullbandet, haha! Nu har vi iallafall köpt ett par lite annorlunda tags i starka färger så det ska vara lättare att hitta rätt väska.
Många kramar!!!

Suzesan sa...

Så fint och vad modig du var/är.
Tack för läsningen. Jag tycker väskor är personliga. Sen skrattar jag åt Lipton. Han är nyfiken på allt. Jag tror han håller på att träna sig på att bli människa;)Cool Katt.
Nästan som om det känns som om jag skulle vilja provbo i USA.
Kram
Susanne

Fröken Anki sa...

Verkligen en härlig tolkning av temat. Vilken process, att välja ut vad som skulle med. Vi hade det verkligen lätt förstår jag. Även om vi också lämnade en del saker kvar i förråd i Sverige så har vi ju det mesta med oss och behövde inte välja så. Wow!

Kram och trevlig helg!

Lia sa...

Vilken fantastiskt bra tolkning du har gjort!! Jättespännande läsning. Fick lite samma känsla i magen som i näst sista avsnittet av SatC, när Carrie sätter sig i taxin oh tittar upp på de mörka fönstren till hennes NY-lägenhet. På väg till Paris. För att flytta. Det måste kännas väldigt speciellt.
En fråga: med facit i hand, tycker du att du valde att packa ner rätt saker, eller skulle du ha packat annorlunda om det vore idag? Kram!

Saltistjejen sa...

Fröken Anki,
tack vad skoj att du gillade tokningen. Ja det var inte helt lätt. Vi visste ju som sagt att vi skulle få våra extra kartonger senare med lite emr grejer men det var ju inte heller så jättemycket. Men samtidigt visste vi ju att om vi glömt ngt som vi skulle behöva bums så skulle det ju finnas att köpa här också. Det är ju itne som att flytta till ett u-land eller så.
Kram!


Lia,
å tack vad glad jag blir!
Ja jag tror det. Minns faktiskt itne EXAKT VAD det var vi packade till slut för det var met kläder. Och de tror jag var rätt okej för jag minns inte att vi var tvungna att handla något sådär akut den första tiden här. Så det var nog ungefär vad vi behövde. I flyttkartongerna skulle jag kunnat tänkt mig att packa ner någon mer kastrull tror jag, men vi handlade ett startpaket på Ikea när vi fått vår "riktiga" lägenhet ochd et räckte ju långt.
Kram!

Saltistjejen sa...

Suzesan,
javisst är väskor personliga!
Och Lipton ja, han vill som sagt vara med ööööverallt. Jag tror som du att han ibland inte riktigt fattar att han faktiskt är katt...! ;-)
Kraaam!

Christel sa...

Hej!
Det tar i en när man tar så stora steg som ni har gjort. Men ni vet också att det går, och att det går att göra igen, om och när man tycker det är dags...Ni har säkert redan upptäckt att det man behövde när man bara var två inte ryms längre när man har en liten att packa till också. När jag var yngre och bodde i Stockholm flyttade jag flera gånger, då rymdes allt inklusive de stora högtalarna i en Volvokombi, det gör det inte längre... Nu har vi fått några cm snö här i byn, men det är rätt slaskigt. Ha det så bra! Kram Christel

Saltistjejen sa...

Christel,
nä nu skulle knappt det som behövs för Lilltjejen rymmas i två sådana där väskor haha! Den dag vi flyttar härifrån kommer vi behöva 1) rensa järnet och 2) flyttkartonger!
Kul med snö men synd med slask!
Kram!

Emmama sa...

Underbar tolkning! Tar mig tillbaka till vårt packande inför resan hit. Packade ett antal resväskor och skeppade sen över en fylld spjälsäng och min cykel som jag inte kan vara utan! :) Vissa saker FATTAR JAG INTE hur jag kunde ta med (gafflar och muggar - eeeh.. ;) ) och vissa saker har jag hämtat hit i efterskott. Men minns verkligen känslan kring det!! Kram!!

Saltistjejen sa...

Emmama,
javisst är det en speciell känsla. Att fundera på vad man kan tänkas ha användning för. Jag tror inte vi tog med så mycket som vi sedan inte använde, men så hade vi ju inte med så mycket mer än kläder i början heller. Jag minns att jag saknade mina skidbyxor för vi åkte iväg på en skidhelg ungefär ett halvår efter vår flytt hit, men det är ju ändå inget jag direkt "saknade". Det gick bra att skida i regnbyxor och underställ!
:-)
Kram!

Petra H sa...

Vilken fin tolkning av väsktemat! Jag fick direkt flashbacks till alla de gånger jag har flyttat med bara en resväska... till Schweiz x2, Italien, Frankrike, Belgien - så jag känner verkligen igen det där pusslandet med vad som ska tas med, saker som får lämnas hemma etc. Dessutom, inom Europa är det 20 kg, TJUGO KILO som är max-vikten och då hade jag en sådan där hård resväska som din som vägde 6 kg TOM (jag har nuförtiden kasserat den, tror faktiskt att min nya resväska är likadan som din mjuka)! 14 kg när man ska flytta med lakan, badlakan, språkböcker och kläder är ingenting. Usch, jag kan riktigt känna den där packningsångesten igen! Vi hade ju den oerhörda lyxen att få flytten betald till PR - underbart!
Nu ska vi snart packa våra väskor igen för nästa etapp på vår Europaturné - till Bryssel!
Stor kram

Saltistjejen sa...

Petra,
haha ja du är ju verkligen expert på att flytta m enbart väskor!! Kanske kan su öppna konsultfirma i Packning??? :-)
Jo en hård väska väger en del i sig självt, men vi tycte det var bra att ha en hård väska också. Ifall man ville ta med sig lite mer ömtåliga saker. Nu minns jag inte ifall vi gjorde det??
Hoppas ni får en underbar Europatur!
Kramar!

Marianne sa...

Som vanligt skriver du så pricksäkert och känslofullt att man blir alldeles tårögd och mängder av minnen väller upp till ytan. Både glada och förväntningsfulla och samtidigt vemodiga. Det är inte varje dag man "flyttar hemifrån", även om jag börjar få en viss rutin vid det här laget : )

KRAM!