Något gammalt något nytt

Jag har besök! Min svenska Dubbeljackpot (om ni kanske minns mitt tidigare inlägg i augusti) är äntligen här! Det är så roligt att ha två av sina bästa vänner på besök. Personer man har en längre historia med. Som känner en både utan och innan. Ens bra sidor, men också ens mindre bra. Och som ändå tycker om en. Något man i vissa stunder kan förundras över. Men som man självklart alltid gläds över. Det var nog det jag saknade mest när vi flyttade hit. Att ha en historia. En särskild sorts relation. Till personer i sin omgivning. Till platsen där man lever. Plötsligt är allt nytt och främmande.

Att "bryta upp" och verkligen lämna sitt eget land och sin kultur. Sin hemstad, sin familj och sina vänner. För att flytta till ett helt nytt ställe där man inte känner någon. Det är verkligen en omtumlande upplevelse. Man vet inte hur saker och ting fungerar. Inte ens de enklaste vardagssaker vet man hur man ska utföra. Allt tar tid. Man måste fråga. Söka svar. Ta reda på. Men så småningom så lär man sig. Allt-eftersom. Man köper sin tunnelbanebiljett på ett par minuter. För nu vet man ju var och hur man ska göra det. Man vet i vilken affär man ska gå för att handla nässpray. Man vet vilken sorts mjölk man ska köpa i affären och vilken sort man inte tycker om. Man vet var man kan få tag på kaffe som smakar gott. Saker och ting faller på plats. Man har börjat skapa sig ett vardagsliv.

Det som däremot tar lite längre tid är detta med att skapa sig ett nytt kontaktnät. Från att ha varit någon är man plötsligt ingen. Man måste börja om från början. Hitta en plats i ett socialt sammanhang. Detta behov är självklart individuellt på det viset att vissa har ett stort socialt behov medan andra inte alls kräver lika stort socialt umgänge för att må bra, men jag tror ändå de flesta har något socialt behov. Frågan är "var ska man börja?". Det är ju inte lika lätt som när man var 7 år och gick fram till någon och frågade "Ska vi leka?" och vips så hade man en kompis. I mitt fall så skapades de första kontakterna via jobbet. Det var naturligast så eftersom jag spenderar ganska mycket tid på min arbetsplats samt att mina kollegor var de första personer jag träffade här. Med tiden har detta sociala nät utökats. Det går absolut inte fort, men nu känner jag att jag har såpass många, och framförallt bra vänner här att jag trivs med tillvaron. Fortfarande är flera av de vi umgås med nuvarande eller f d kollegor. Men vi umgås även en del med flera som bor i vårt hus. Ungefär hälften är amerikaner och resten är européer. Inga är svenskar.

Jag tycker att mina nya relationer här på många vis har berikat mitt liv. Att lära känna personer med en helt annan bakgrund. Med erfarenheter från andra kulturer, andra språk. Med andra synsätt på många saker. Det är roligt, spännande och otroligt lärorikt. Men trots detta så är det en speciell känsla när man träffar vänner som man har känt länge. Att ha en historia tillsammans. Någon form av gemensam plattform som sträcker sig bakåt i tiden. Att ha sett den andra personen utvecklas till den person den är idag. Detta är en speciell känsla och ger en särskild vänskap, och det är framförallt den sortens relation jag kan sakna här. Jag hade faktiskt aldrig tänkt på det tidigare. Kanske för att det i Sverige var så naturligt att omge sig med personer från olika tidsepoker i ens liv. Samtidigt. Man stiftade nya bekantskaper och fick nya vänner, men hade hela tiden sina "gamla" vänner omkring sig. Man hade ett tryggt och invant socialt liv men kunde välja att ge sig ut på lite mer oprövade sociala marker då och då. Om man nu kände för det. För att vidga sina vyer. För att få lite ny input. Men det är stor skillnad på denna situationen och den som man ställs inför när man plötsligt befinner sig i ett land och en stad där man inte känner en enda person. Där allt är nytt. Där man inte har några gamla vänner att "förlita" sig på. Där alla bekantskaper börjar i något slags "marknadsföring" av sig själv - "Här är jag, sådan här är jag." Man blir snabbt ganska trött på att vandra runt som en levande reklampelare vars enda budskap är att visa hur "bra man är". Men man har inte så många val. Antingen är man aktiv i sitt kontaktsökande eller så sitter man ensam. Det gäller på jobbet som privat.

Nu efter 2 år här tycker jag att det känns lättare. Man har ändå känt de flesta personer man umgås med i mer än 1 år och "ny historia" börjar skapas. Det är i sig häftigt. Detta, tillsammans med det faktum att vi ändå varit lyckligt lottade som haft besök av såpass många svenska vänner, gör att vi återigen har börjat spinna vår sociala trygghetsväv. Man har lyckats börja pussla ihop en ny social tillvaro. Genom att återskapa ett nytt socialt nätverk. Och samtidigt försöka bibehålla sitt gamla. Inte alltid helt enkelt, men i mitt fall verkligen nödvändigt! Utan socialt liv skrumpnar jag ihop som ett litet russin.

Jag tror att dessa känslor är mer eller mindre generella för de flesta människor. Ung som gammal. Genom alla tider, i alla kulturer. Att känna sig som en del av ett sammanhang. Att ha en historia tillsammans. Att känna att man är någon och att folk omkring en faktiskt ser en och uppskattar en för den man är. Att hitta sin plats i tillvaron även om tillvaron förändras. Så enkelt och samtidigt så svårt. Man får helt klart vara beredd på att det kan ta tid att bygga nytt. Men det går att göra och är inte på några sätt omöjligt. Och man ska heller inte glömma bort att det allra oftast är roligt under tiden. Det är ju då som den "nya historian" skapas. Nya relationer kommer ju en gång i framtiden att vara "gamla".