söndag, oktober 07, 2007

Något gammalt något nytt

Jag har besök! Min svenska Dubbeljackpot (om ni kanske minns mitt tidigare inlägg i augusti) är äntligen här! Det är så roligt att ha två av sina bästa vänner på besök. Personer man har en längre historia med. Som känner en både utan och innan. Ens bra sidor, men också ens mindre bra. Och som ändå tycker om en. Något man i vissa stunder kan förundras över. Men som man självklart alltid gläds över. Det var nog det jag saknade mest när vi flyttade hit. Att ha en historia. En särskild sorts relation. Till personer i sin omgivning. Till platsen där man lever. Plötsligt är allt nytt och främmande.

Att "bryta upp" och verkligen lämna sitt eget land och sin kultur. Sin hemstad, sin familj och sina vänner. För att flytta till ett helt nytt ställe där man inte känner någon. Det är verkligen en omtumlande upplevelse. Man vet inte hur saker och ting fungerar. Inte ens de enklaste vardagssaker vet man hur man ska utföra. Allt tar tid. Man måste fråga. Söka svar. Ta reda på. Men så småningom så lär man sig. Allt-eftersom. Man köper sin tunnelbanebiljett på ett par minuter. För nu vet man ju var och hur man ska göra det. Man vet i vilken affär man ska gå för att handla nässpray. Man vet vilken sorts mjölk man ska köpa i affären och vilken sort man inte tycker om. Man vet var man kan få tag på kaffe som smakar gott. Saker och ting faller på plats. Man har börjat skapa sig ett vardagsliv.

Det som däremot tar lite längre tid är detta med att skapa sig ett nytt kontaktnät. Från att ha varit någon är man plötsligt ingen. Man måste börja om från början. Hitta en plats i ett socialt sammanhang. Detta behov är självklart individuellt på det viset att vissa har ett stort socialt behov medan andra inte alls kräver lika stort socialt umgänge för att må bra, men jag tror ändå de flesta har något socialt behov. Frågan är "var ska man börja?". Det är ju inte lika lätt som när man var 7 år och gick fram till någon och frågade "Ska vi leka?" och vips så hade man en kompis. I mitt fall så skapades de första kontakterna via jobbet. Det var naturligast så eftersom jag spenderar ganska mycket tid på min arbetsplats samt att mina kollegor var de första personer jag träffade här. Med tiden har detta sociala nät utökats. Det går absolut inte fort, men nu känner jag att jag har såpass många, och framförallt bra vänner här att jag trivs med tillvaron. Fortfarande är flera av de vi umgås med nuvarande eller f d kollegor. Men vi umgås även en del med flera som bor i vårt hus. Ungefär hälften är amerikaner och resten är européer. Inga är svenskar.

Jag tycker att mina nya relationer här på många vis har berikat mitt liv. Att lära känna personer med en helt annan bakgrund. Med erfarenheter från andra kulturer, andra språk. Med andra synsätt på många saker. Det är roligt, spännande och otroligt lärorikt. Men trots detta så är det en speciell känsla när man träffar vänner som man har känt länge. Att ha en historia tillsammans. Någon form av gemensam plattform som sträcker sig bakåt i tiden. Att ha sett den andra personen utvecklas till den person den är idag. Detta är en speciell känsla och ger en särskild vänskap, och det är framförallt den sortens relation jag kan sakna här. Jag hade faktiskt aldrig tänkt på det tidigare. Kanske för att det i Sverige var så naturligt att omge sig med personer från olika tidsepoker i ens liv. Samtidigt. Man stiftade nya bekantskaper och fick nya vänner, men hade hela tiden sina "gamla" vänner omkring sig. Man hade ett tryggt och invant socialt liv men kunde välja att ge sig ut på lite mer oprövade sociala marker då och då. Om man nu kände för det. För att vidga sina vyer. För att få lite ny input. Men det är stor skillnad på denna situationen och den som man ställs inför när man plötsligt befinner sig i ett land och en stad där man inte känner en enda person. Där allt är nytt. Där man inte har några gamla vänner att "förlita" sig på. Där alla bekantskaper börjar i något slags "marknadsföring" av sig själv - "Här är jag, sådan här är jag." Man blir snabbt ganska trött på att vandra runt som en levande reklampelare vars enda budskap är att visa hur "bra man är". Men man har inte så många val. Antingen är man aktiv i sitt kontaktsökande eller så sitter man ensam. Det gäller på jobbet som privat.

Nu efter 2 år här tycker jag att det känns lättare. Man har ändå känt de flesta personer man umgås med i mer än 1 år och "ny historia" börjar skapas. Det är i sig häftigt. Detta, tillsammans med det faktum att vi ändå varit lyckligt lottade som haft besök av såpass många svenska vänner, gör att vi återigen har börjat spinna vår sociala trygghetsväv. Man har lyckats börja pussla ihop en ny social tillvaro. Genom att återskapa ett nytt socialt nätverk. Och samtidigt försöka bibehålla sitt gamla. Inte alltid helt enkelt, men i mitt fall verkligen nödvändigt! Utan socialt liv skrumpnar jag ihop som ett litet russin.

Jag tror att dessa känslor är mer eller mindre generella för de flesta människor. Ung som gammal. Genom alla tider, i alla kulturer. Att känna sig som en del av ett sammanhang. Att ha en historia tillsammans. Att känna att man är någon och att folk omkring en faktiskt ser en och uppskattar en för den man är. Att hitta sin plats i tillvaron även om tillvaron förändras. Så enkelt och samtidigt så svårt. Man får helt klart vara beredd på att det kan ta tid att bygga nytt. Men det går att göra och är inte på några sätt omöjligt. Och man ska heller inte glömma bort att det allra oftast är roligt under tiden. Det är ju då som den "nya historian" skapas. Nya relationer kommer ju en gång i framtiden att vara "gamla".

11 kommentarer:

Anonym sa...

Tänk om det vore lika lätt att skaffa sig nya vänner nu som när man var sju år! Fast å andra sidan uppskattar man sina vänner mer som vuxen.

Det är inte alltid så lätt att skapa nya relationer när man är vuxen. Tack och lov för arbetslivet! Men jag tycker fortfarande att det är svårt att veta när man blir vänner. När får man använda sig av någons smeknamn utan att det blir krystat? Får man bjuda hem någon efter att man har känt varandra en kort stund? Får man bjuda in sig själv?

Jag inser ibland att jag är tror att jag är vän men dem som inte ser mig som sin vän. Jag är lite för snabb helt enkelt. :-)

Thy sa...

Oj vad jag känner igen mig! Det här har ältats många gånger hemma hos oss. Min teori är att folk helt enkelt är bekväma och nöjda med sina sociala nätverk under största delen av tiden. Eftersom det tar en hel del energi och är rätt så jobbigt att lära känna någon på ett djupare plan så är de flesta inte särskilt motiverade att lära känna nya vänner. Och så tar det tid. Vissa tidpunkter är annorlunda för att en hel drös människor befinner sig i en ny situation tex när man börjar skolan eller "frosch week" eller när man precis har blivit förälder, och man kan göra en processen mycket snabbare.

Anonym sa...

Jag känner igen allt du skriver och förstår precis vad du menar.
Jag kan också sakna att inte ha människor här som jag har en historia med, det kan kännas tomt att inte ha någon som går längre tillbaka än 1 år... Å andra sidan, som du skriver, så skapar man ju ny historia med de människor man träffar här. Och vips så har det gått så lång tid och x-antal år att man tänker inte på människorna här som "nya" utan som människor man har en historia med.

När vi flyttade var vi 30 år, de flesta av våra vänner hade antingen fått barn eller så var de gravida. Det här kan kännas lite konstigt och jag kan känna det blir ett gap och avstånd till mina "hemma-vänner" och att vi kommer ifrån varann en del. De går in i en ny livsfas, får barn och förändras och utvecklas som människor och vänner men jag är inte där och kan inte se detta och följa med. Jag som bor långt borta kan inte få vara en del av det livet, i deras vardag som förändrats. Det blir svårare och mer ointressant för dem komma och hälsa på också.
Det kan kännas ledsamt att inte lära känna sina vänners barn, att se en 1-åring och nästa gång är det 2-åring eller kanske ännu äldre. Som nu när en god vän fått barn och jag hör om hur de andra i gänget hälsar på bb och grattar och ger presenter. Då kan inte jag vara med. Då känns det som man missar mycket...

Saltistjejen sa...

Page, jag tror jag är som du ungefär. Jag tycker ofta att jag känner mig som kompis eller vän ganska tidigt. Eller förresten, det beror nog på person...? Vissa "klickar" det med direkt på något vis och då kan jag känna att "wow, det här känns så rätt!" och då vill jag ofta lära känna den personen så snabbt det bara går.

Saltistjejen sa...

Anne,

jag flyttade också som 30+ och i stort sett alla mina vänner (iallafall de allra närmsta) hade minst ett barn (vissa två) när vi flyttade. Så ens sociala liv hade såklart förändrats en del i Sverige pga av detta. På det viset har det blivit enklare här eftersom inga av mina vänner här har barn. Trots att de flesta är från 26-36 ca. Så man har på ngt vis fått ett spontanare och "yngre" sätt att umgås igen.

Men jag saknar ändå mina vänner från Sverige och jag saknar även deras barn! För vissa av de barnen har man ju följt enda sedan de föddes (eller såklart tidigare än så) och man känner otroligt mycket för dem. Det tråkiga är nog när ensv vänner får andra eller tredje barnet eftersom de barnen har jag inte alls samma relation till. Allt pga av att vi är här och som du säger, att man inte alls får tid eller tillfälle att lära känna barnen pga av detta. Tråkigt, men det finns ju inte så mycket att göra.

Denna helgen är iallafall två av mina bästa vänner här. De reste utan män och barn för att ha en långhelgssemester med oss i NYC. Jättehärligt och kul!

Saltistjejen sa...

Thy,

det stämmer så bra! Självklart är det så att man är i olika faser i livet. Vissa perioder så är man otroligt "kontaktsökande". Då ofta som du säger när man går från något gammalt till något nytt. När ens egen tillvaro förändras. Som att börja skola, unieristet, nytt jobb, få barn, pensioneras etc etc...

Folk är dessutom oftast så upptagna med arbete och familj att det kan vara svårt att ens hinna med "de gamla" vännerna. Ännu mindre att ta sig tid till att träffa och lära känna "nya".

Desiree sa...

Kul att du har fått besök av några av dina bästa vänner. Vi får också sverige besök nästa vecka som är en av Cs äldsta vän och hans fru. Det ska bli jättekul. Att skaffa nya vänner är helt klart något som tar tid. Vi umgås ju en del med våra grannar som är amerikaner men jag känner att jag egentligen inte har tillräckligt gemensamt de de övriga grannfruarna för att få till en riktig vänskapsrelation. På labbet är jag enda tjejen så jag kan verkligen sakna att ha tjejkompisar. Jag är därför jätteglad att jag träffat svenska S som är i min ålder och som jag verkligen kan prata med.

Annika sa...

Visst tar det tid att skaffa vänner. Man önskar att det skulle vara lika lätt som när man var 7 år...Hej, ska vi leka? I wish!!
Jag tycker det tar ca 3 år innan man "kommit in" i USA. Det är en lång process som säkert aldrig avslutas.
Jag tycker detblev lättare att få vänner sen man själv fick barn, så öppnade sig en ny värld. När jag jobbae som dekoratör på Lord and Taylor var det jag och en massa homo-killar som var helt underbara, underbara! Dom bodde alla i stan, jag i förorten, gift och stadgad. Det blev aldrig så att vi liksom hände ihop på fritiden.
Nu är jag väldigt nära vän med två grannfruar, speciellt jag och min tyska granne är tighta. Har sen en hel del svenska mammor som befinner sig i samma situation som jag just nu.
Jag är helt nöjd med mitt umgänge, men det tog tid att hitta dit...

Millan sa...

Ja jag vet precis hur du menar. Jag har bott har i mer an 8 ar nu och har darfor lyckats bygga upp en 'ny historia' med de vanner jag kanner mig allra narmast har. Men fortfarande ar det otroligt skont att traffa sina gamla sverige kompisar och inse att man fortfarande ar lika nara, fast man bor sa langt ifran varandra och traffas sallan.
Det svara med att vara ny i ett land ar ju att man inte har den dar grundtryggheten med nara vanner som man kan ringa, aven mitt i natten om det skulle vara sa, utan alla de finns fortfarande i Sverige. Det ar skont nar man inser att de nya vanner man hittat har overgar till att vara 'gamla' vanner som man kan kanna sig sa trygg med.

Saltistjejen sa...

Annika,

jag tror också det verkar gå lättare om man har någon form av gemensam "kontaktyta". Det kan vara jobb eller barn eller "intresse". Och jag har hört at folk att barn väldigt ofta är en bra inkörsport till nya bekanstskaper.

Hihi, fnissade åt din beskrivning av dina fd kollegor!!! :-) Låter verkligen som underbara personer men förstår ifall det inte blev så mycket umgänge utanför jobbet.

Saltistjejen sa...

Millan,
ja visst är det så! Det är så himla skönt när man börjar känna att de "nya" vännerna faktiskt inte är så "nya" längre utan känns mer o mer som "riktiga" vänner...!