Avstånd

Häromdagen ringde jag ett samtal till en av mina allra närmsta vänner. Vi hade inte pratat på hur länge som helst. Jag tror det senaste samtalet var någongång i våras långt innan Ellas ankomst. Det blir lätt så. Man hörs inte så ofta. Alla har sina liv och fullt upp med jobb, barn, familj och annat. Nu under sommaren ska även semestrar få sin tid. Då är många bortresta i omgångar. Men jag tänkte att nu är det ju ändå september så nu kanske det passar att ringa.

Det var bara så underbart att prata igen. Klockan var lite mycket i Sverige och de hade just gått och lagt sig. Självklart bad jag om ursäkt att jag ringde så sent. Jag hade tänkt tanken innan jag slog numret, men av tidigare erfarenhet vet jag att min vän är kvällsmänniska och sällan brukar lägga sig före midnatt. Eller iallafall inte före kl 23. Men senare när jag tänkte efter så insåg jag plötsligt att jag ju egentligen har väldigt liten koll på vad som händer i min väns liv nu. Och vad som hänt de senaste åren. Sedan vi flyttade hit har även de flyttat till annan ort. Jag har verkligen noll koll på deras vardag nu. Vilka tider de går upp. Vilka tider de går och lägger sig. Hur långt de har till jobbet. Hur de bor. Ja, jag vet att de köpt hus. Jag har sett det på bild, men aldrig någonsin varit där. Och jag har heller ingen aning om när jag någonsin kommer att kunna komma dit. Iallafall inte inom den närmsta framtiden. Mina semesterdagar i Sverige är så få, och de räcker inte till att åka till andra ställen än just Stockholm och Skåne där vi har familj och vänner. Andra orter är liksom omöjliga att ta sig till. Rent tidsmässigt och till viss del även ekonomiskt. Att flyga eller ta tåg till en annan landsände blir en extra kostnad samt tar minst ett par dagar eftersom man inte skulle vilja, eller ens knappt kunna, resa så "långt" för endast en dagstur. Jag har alltså i stort sett igenn koll på deras vardagsiv idag.

När jag insåg att jag faktiskt har så dålig koll på en av mina allra bästa vänners nuvarande liv så kändes det plötsligt så sorgligt. Jag vet att vi står varandra nära oavsett i vilket land vi bor, hur sällan vi än hörs och hur mycket våra liv än förändras. Hon är just en sådan vän. Som man vet att man har. I vått och torrt. En sådan man vet att man kan ringa när som helst på dygnet om det verkligen skulle krisa. Som skulle lyssna. Som skulle ställa upp. Som finns där. Och det är en sådan enorm trygghet och glädje i denna vetskap. Jag är oerhört tacksam över att jag har vänner som hon. Men ändå kändes tanken på att jag har så dålig koll på hennes nuvarande vardagsliv som ett sting i bröstet. Det kändes ännu tydligare eftersom det under vårt samtal kom fram en massa saker som hänt henne sedan vi pratades vid sist. Sådant som jag naturligt nog inte hade en aning om. Sådant som man förr självklart skulle ha känt till. I ett mycket tidigare skede. Men nu då man hörs så sällan hinner det gå så lång tid emellan att man inte alls får samma känsla för varandras liv, och därmed missar man så mycket.

Jag fick även idag veta att en av min mammas bästa vänner gått bort. Ganska hastigt. Så sorgligt. Och jag känner att jag gärna skulle velat vara närmare mamma just nu. Det blir inte riktigt samma sak att prata i telefon eller skicka sms.

Jag vet inte. Jag älskar mitt liv här. Jag mår verkligen bra och tycker att i stort sett varje dag är rolig, spännande och bjuder på nya överraskningar och utmaningar. Jag har lärt mig så otroligt mycket. Om min omvärld och om mig själv. Detta är utan tvivel en av de mest utvecklande perioder i mitt liv. Iallafall som vuxen. Óch jag ångrar inte för en sekund att vi tog steget och flyttade hit.
Men, ibland slås man ändå av det pris man betalar. Eller äsch, det där sistnämnda låter kanske lite väl dramatiskt och pretto, men jag menar mest att jag ibland verkligen verkligen verkligen saknar de personer som står mig nära. Att ta del av deras liv. Och att vara en del av deras. Just sådär "bara till vardags" men också att kunna stötta när någon behöver det. Att finnas för dem. På närmare håll än i ett par hörlurar via Skype. Jag saknar. Och jag kan känna mig lite sorgsen över det.

Avstånd har betydelse. Hur mycket man än önskar att det inte vore så, så är det likt förbannat ändå så. Långa avstånd som ibland känns ännu längre. Avstånd i både tid och rum. Jobbigt. Sorgligt.
Men man får helt enkelt lära sig leva med det. Och jag vet ju att det som betyder något i längden är att man trots avstånden har kvar sina nära. Att de finns där. Och att de vet att man själv finns här för dem. Närhelst de behöver och vill höra av sig.
Jag vet.
Men jag känner ändå saknad...