söndag, september 07, 2008

Avstånd

Häromdagen ringde jag ett samtal till en av mina allra närmsta vänner. Vi hade inte pratat på hur länge som helst. Jag tror det senaste samtalet var någongång i våras långt innan Ellas ankomst. Det blir lätt så. Man hörs inte så ofta. Alla har sina liv och fullt upp med jobb, barn, familj och annat. Nu under sommaren ska även semestrar få sin tid. Då är många bortresta i omgångar. Men jag tänkte att nu är det ju ändå september så nu kanske det passar att ringa.

Det var bara så underbart att prata igen. Klockan var lite mycket i Sverige och de hade just gått och lagt sig. Självklart bad jag om ursäkt att jag ringde så sent. Jag hade tänkt tanken innan jag slog numret, men av tidigare erfarenhet vet jag att min vän är kvällsmänniska och sällan brukar lägga sig före midnatt. Eller iallafall inte före kl 23. Men senare när jag tänkte efter så insåg jag plötsligt att jag ju egentligen har väldigt liten koll på vad som händer i min väns liv nu. Och vad som hänt de senaste åren. Sedan vi flyttade hit har även de flyttat till annan ort. Jag har verkligen noll koll på deras vardag nu. Vilka tider de går upp. Vilka tider de går och lägger sig. Hur långt de har till jobbet. Hur de bor. Ja, jag vet att de köpt hus. Jag har sett det på bild, men aldrig någonsin varit där. Och jag har heller ingen aning om när jag någonsin kommer att kunna komma dit. Iallafall inte inom den närmsta framtiden. Mina semesterdagar i Sverige är så få, och de räcker inte till att åka till andra ställen än just Stockholm och Skåne där vi har familj och vänner. Andra orter är liksom omöjliga att ta sig till. Rent tidsmässigt och till viss del även ekonomiskt. Att flyga eller ta tåg till en annan landsände blir en extra kostnad samt tar minst ett par dagar eftersom man inte skulle vilja, eller ens knappt kunna, resa så "långt" för endast en dagstur. Jag har alltså i stort sett igenn koll på deras vardagsiv idag.

När jag insåg att jag faktiskt har så dålig koll på en av mina allra bästa vänners nuvarande liv så kändes det plötsligt så sorgligt. Jag vet att vi står varandra nära oavsett i vilket land vi bor, hur sällan vi än hörs och hur mycket våra liv än förändras. Hon är just en sådan vän. Som man vet att man har. I vått och torrt. En sådan man vet att man kan ringa när som helst på dygnet om det verkligen skulle krisa. Som skulle lyssna. Som skulle ställa upp. Som finns där. Och det är en sådan enorm trygghet och glädje i denna vetskap. Jag är oerhört tacksam över att jag har vänner som hon. Men ändå kändes tanken på att jag har så dålig koll på hennes nuvarande vardagsliv som ett sting i bröstet. Det kändes ännu tydligare eftersom det under vårt samtal kom fram en massa saker som hänt henne sedan vi pratades vid sist. Sådant som jag naturligt nog inte hade en aning om. Sådant som man förr självklart skulle ha känt till. I ett mycket tidigare skede. Men nu då man hörs så sällan hinner det gå så lång tid emellan att man inte alls får samma känsla för varandras liv, och därmed missar man så mycket.

Jag fick även idag veta att en av min mammas bästa vänner gått bort. Ganska hastigt. Så sorgligt. Och jag känner att jag gärna skulle velat vara närmare mamma just nu. Det blir inte riktigt samma sak att prata i telefon eller skicka sms.

Jag vet inte. Jag älskar mitt liv här. Jag mår verkligen bra och tycker att i stort sett varje dag är rolig, spännande och bjuder på nya överraskningar och utmaningar. Jag har lärt mig så otroligt mycket. Om min omvärld och om mig själv. Detta är utan tvivel en av de mest utvecklande perioder i mitt liv. Iallafall som vuxen. Óch jag ångrar inte för en sekund att vi tog steget och flyttade hit.
Men, ibland slås man ändå av det pris man betalar. Eller äsch, det där sistnämnda låter kanske lite väl dramatiskt och pretto, men jag menar mest att jag ibland verkligen verkligen verkligen saknar de personer som står mig nära. Att ta del av deras liv. Och att vara en del av deras. Just sådär "bara till vardags" men också att kunna stötta när någon behöver det. Att finnas för dem. På närmare håll än i ett par hörlurar via Skype. Jag saknar. Och jag kan känna mig lite sorgsen över det.

Avstånd har betydelse. Hur mycket man än önskar att det inte vore så, så är det likt förbannat ändå så. Långa avstånd som ibland känns ännu längre. Avstånd i både tid och rum. Jobbigt. Sorgligt.
Men man får helt enkelt lära sig leva med det. Och jag vet ju att det som betyder något i längden är att man trots avstånden har kvar sina nära. Att de finns där. Och att de vet att man själv finns här för dem. Närhelst de behöver och vill höra av sig.
Jag vet.
Men jag känner ändå saknad...

23 kommentarer:

Anonym sa...

Klockrent inlägg Saltis!
Precis som du skriver känner jag också.

Att man inte riktigt hänger med var sina vänner befinner sig i livet.
Och alla saker som händer som man liksom missar.
Fast de missar ju också en massa i våra liv. Speciellt nu när man fått barn.
Jag Skypar ju inte ens med mina vänner utan hörs bara via mailen..ibland.
Hmm...men samtidigt så har man ju dessa vänner som man efter månader/år ifrån varandra ändå bara fortsätter som om ingen tid gått alls.
Fast visst missas det mycket, från båda hållen.

Men så är det. Livet består av val och de valen vi gjort är ju de vi ville göra och priset för de är ju att man får en saknad ibland.

Kram på dig!!

Petchie75 sa...

Jaaa, så är det! Samma sak slog mig iförgår och idag då jag försökte få tag på några kompisar - som trots att jag träffade dem i somras, hade svårt att komma på vad deras relativt nyfödda dotter hette... Ditt "fel", ha ha, jag tänkte direkt på Ella, men kom på till slut att hon heter Maja ;-) - skämt åsido, så har jag ju bättre koll på tex din dotter och Jess son än på mina egna kompisars barn, lite sorgligt trots allt. Och när jag väl fick tag på dem idag, så trodde först killen att jag var en ANNAN Petra! Det kändes ännu mer sorgligt att jag är inte deras "första" Petra längre (speciellt som den andra Petra skulle visst komma hem till dem imorgon!). Jag kan ju inte klandra dem för det, det är ju "mitt kast som jag får stå för" men visst sticker det i hjärtat vid sådana tillfällen.
Tack för att du än en gång sätter ord till vad vi känner, vi utlandssvenskor.
Stor söndagskram och lycka till med jobbstarten imorgon!

Saltistjejen sa...

Jess,
javisst är det så att man gör val här i livet och man får sedan leva med de valen. Fast bland önskar jag verkligen att det skulle gå att både äta och ha kvar kakan så att säga.
Kram!


Petra,
jo det är ju just så jag menar. Att man försvinner ur sina näras "vardagsliv" Även om man har kvar dem som nära vänner, vilket självfallet är det allra viktigaste såklart. Men att finnas där sådär lite självklart i deras vanliga liv, det gör man inte längre. Och de inte i våra heller förstås. Och det kan kännas så sorgligt ibland.
Kram till er ocskå!

KARLAVAGNEN sa...

Amen. Att befinna sig på avstånd från nära och kära äter upp en liten del av själen.

Marianne sa...

Exakt så. Exakt. För det är just vardagen, de små sakerna i vardagen, som bygger närheten. För några av oss är det här en fas i livet, för andra är det livet.

Det kan inte sägas bättre än du har gjort, Saltis. Jag säger som Petra: Tack för att du sätter ord till det vi känner!

Stora kramar till dig och hoppas första dagisdagen och arbetsdagen blir jättebra!

Anonym sa...

Hej, Intressant. Det är just ett av skälen som jag inte vill flytta utomlands. Mina vänner betyder otroligt mycket för mig. Familjen kommer först men sen lägger jag mycket tid på vänner. Våra kompisar som kom hem i somras efter 3½ år utomlands har knappt några vänner kvar här i Sverige.

Saltistjejen sa...

Karlavagnen,
ja vad bra du beskrev det. Så känns det verkligen.


Marianne,
ja det är ju ett val man gjort och det vet jag. Och som jag skrev i inlägget så ångrar jag inget. Inte att vi bestämde oss för att flytta hit, men det gör ju ändå inte att man inte saknar och ibland kan känna sig sorgsen över att ens relationer förändras till dem där hemma.
KRAM!


Kicks,
hej! Har inte sett dig här förut. Välkommen till min blogg!
Jo mina vänner och familjetn betyder enormt mycket för mig också. Så detta ÄR verkligen den stora nackdelen med att flytta från Sverige. Och ibland är det jobbigare än annars. beroende på eget humör. situationer i livet, vad som händer där hemma i Sverige etc etc...
Fast jag tycker samtidigt att detlåter som väldigt kort tid för era vänner att "förlora" sina vänner på endast 3,5 års bortavaro. Vi har bott här i snart 3 år och än känner jag inte alls att jag skulle ha "förlorat" några vänner. MEN den vardagliga relationen är ju förändrad såklart, och den saknar jag. Men min grund och bas jag har till mina närmsta vänner känns väldigt intakt så jag har iallafall känslan att den dag vi flyttar hem till Sverige igen (om det handlar om ett par år framåt i tiden iallafall, men kanske inte 10...?) så kommer man kunna ta upp relationerna igen. Men kanske lever jag i en illusion??
Fast vi har j en fördel här eftersom vi har haft väldigt många vänner som varit här och hälsat på. Minst en gång, vissa till och med fler. Så till viss del kan det säkert bero på var någonstans man flyttat och om man alls kunnat träffa sina vänner under den tiden?

Annika sa...

Jag håller med om allt du säger, Saltis!
Det är så det är. Det är faktikst priset man betalar över att bo utomlands. Som jag har sagt förr så prisar jag det där att jag verkligen kan åka hem så ofta och så länge som jag gör. Det är inte alla utlandssvenskar förunnat. Men, samtidigt trivs jag så bra här i US!! Jättebra. Tycker att jag har det bästa av två världar. Men det är lite märkligt när man vet att ens vänner vet mkt om en själv (genom bloggen) och jag knappt vet ngt om deras liv trots mailväxling, och att vi ses varje sommar/jul.

Ja. jag måste kommentera det Kicks skriver också: märkligt att dom utlandsboende tappade alla sina vänner efter endast 3½ år i utlandet. Min mamma har vänner som flyttat tillbaks efter 40 år i uSA, och där finns i princip varenda gammal vän kvar.
Och att försaka en utlandsvistelse i ett par år skulle jag ALDRIG göra. Se det så här; du ser vilka som är dina verkliga vänner när du kommer hem, för dom finns kvar...Garanterat. Jag vet efter 15 år på heltid i USA.

Kramar i massor. Nu ska jag ut på min PW!!

Saltistjejen sa...

Annika,
ja du har verkligen det bästa av två världar. OM jag skulle ha möjlighet att åka hem till Sverige varje sommar och stanna så länge som du gör skulle jag känna otroligt myckte mindre "sug" efter att flyttat tillbaka dit. Meni vårt fal så fungerar ju inte det. Jag har ju mitt jobb och jag skulle aldrig kunna vara ledig såpass länge varje år. Tyvärr.
Men i ditt fall förstår jag verkligen att du kan njuta i stort sett fullt ut av både USA och Sverige!!!!
Även om du också självklart känner att du missar en hel del av dina vänners och din familjs vardag, så har du iallafall möjlighet att få dela den lite mer under året än om man åker hem till Sverige 1-3 veckor per år....
Hoppas du får en skön PW!!
Kram!!!

Desiree sa...

Du har så rätt Saltis. Det där med avstånd spelar verkligen en större roll än vad man kan tro. Jo livet som utlandssvensk har ju en baksida och ett pris också. Jag känner också att det där med just avstånd är något som har börjat tära på mig mer och mer under det sista halvåret. Kanske befinner jag mig just nu i ett skede i livet där jag behöver mina nära och kära på närmare håll. Jag vet inte riktigt. Jag tror iallfall att din vän blev väldigt glad över ditt telefonsamtal och din omtanke även om det blev sent på kvällen. Kram till dig. Jag vet så väl hur detta känns.

Anna, Fair and True sa...

Du är verkligen bra på att sätta ord på dina känslor! Det är ju så där och sedan när man flyttat hem så har man en massa nya vänner som man saknar som bara den. Fast då är man ju i alla nära sin familj så det är nog lättare att leva med den varianten.

Man vänjer ju sig med det mesta. Fast det betyder ju inte att man alltid är glad över situationen.

Anne sa...

Vilket jättebra inlägg Saltis, jag ler igenkännande och nickar instämmande. Det här har ju pratats om lite förut, ibland kommer det sen igen sådana där stunder när man blir extra påmind och medveten om den här saknaden. Just det där du skriver om att inte ha koll på vardagslivet, vad som finns och är viktigt just här och nu. Men, men...man får göra det bästa av det och tänka positivt att skype, mail och sånt finns. Nu låter jag äckligt hurtig och klämkäck, jag tycker ju själv att det verkligen suger ibland att "bara" kunna ha de där skypelurarna och ingen annan kontakt och alla känns bara långt borta. Kramis!

Anonym sa...

Hej Saltis Tjej, Roligt att Du svarade räknade inte alls med det. Jag surfar runt :-)Det är spännande att läsa om alla bloggare som lever runtom i världen. Gällande våra kompisar som endast varit borta i 3½ år. De har inte prioriterat att höra av sig under åren vilket jag tror kanske är en del av det. Jag tror kanske att man måste vara mer på hugget att höra av sig när man bor utomlands. Jag kanske har fel dock. Sen har vi olika preferenser gällande "vänner" "bekanta" "kompisar" Bekanta och kompisar det finns det många i mitt liv som aldrig kommer att försvinna men nära vänner är räknade på två händer och den relationen behöver "gödning" vattnas" för att hålla den där nära relationen. Min faster har bott i USA 45år och visst har hon kontakter kvar i Sverige. En nära väninna övriga klassar jag mer som bekanta. I min värld dock kanske inte i min fasters värld för henne är kanske dessa personer vänner. Jag förstår din saknad men tänk vilka fantastiska, spännande upplevelser och mer därtill Du har fått i gengäld. Kanske har Du träffat nya vänner over-there som betyder mycket för dig. Sköt om Dig KRAM

Saltistjejen sa...

Desiree,
jo jag tror mig ha kunnat förstå lite från vissa av dina inlägg att du haft lite mer hemlängtan nu den senaste tiden. Jag tror att amn är i olika skeden i livet och att ens nära vänner spelar olika stor roll under dessa olika perioder. Så kasnke är det som du säger att du är just i en sådan period nu när det är viktigare med vänner oh familj omkring sig som känt en under en längre period än ett par år. Sådana som känner till också ensv svaga sidor men som älskar en trots dem.
Sedan kan det ju också vara så att "smekmånadstide" i ett nytt land är över. I början är det ju mest kaotoskt och man känner sig så främmande. Sedan kommer den där perioden när man bara tar in allt nytt och tycker varje timme är spännande och annorlunda och man bara frossar i allt det nya och roliga. Men så när man bot ett tag här så kommer den där grå vardagen mer och mer smygande och de saker man förut inte tyckte kändes så svåra, som t ex avståndet till Sverige, kommer smygande mer och mer och gör sig påminda. Iallafall så kännr jag lite så.
Varma kramar till dig iallafall! Och du har ju nu varit hem en sväng och fått umgås lite med vänner och familj. Plus att ni reser hem till jul!
:-)


Anna Fair and True,
jo visst ahr jag träffat jättefina vänner här också. Ett par av dem skulle jag nog ändå kalla inte supernära, men ändå väldigt väldigt bra vänner. Och dem kommer jag helt klart att sakna supermycket den dag man ska lämna NYC. Hu! Det är baksidan med att träffa nya vänner... Fast den tar jag ändå gärna jämfört med att inte träffa nya personer såklart.
Fast det är sorgligt att man inte kan ha alla man tycker om nära sig.
Kram!


Anne,
javisst kommer detta ämne upp lite då och då på bloggarna. Säkert eftersom det är en återkommande känsla för oss alla som lämnat Sverige (eller annat land) bakom oss. Det ÄR verkligen skitjobbigt ibland, men däremellan fungerar det ju bra och man tänker inte på det på samma sätt. Men när de där tankarna och känslorna poppar upp så kan man känna sig så liten o ensam eller bara sorgsen.
Men som sagt, jag är verkligen glad över att man HAR sina vänner kvar trots allt. Och att man kan använda Skype och email för att hålla kontakten med dem och sin familj.
KRAMAR!!


Kicks,
självklart beror det även på hur man själv hanterar sina relationer. Man kan ju int enbart tro att alla ska vara "på" även om man själv "försvinner från jordens yta". I vårt fall så tycker jag att det fungerat väldigt bra trots allt med mina vänner. Jag håller med om att man har bekanta, kompisar och vänner. Och de allra närmaste är sådana som jag (även när jag bodde i Stockhom) inte alltid hade kontakt med mer än ett par gånger om året pga att de var utspridda i andra delar av landet. MEN som man alltid alltid bara tog vid där man slutade när man sågs eller hördes på telefon etc. Och dessa vänner är ju fortfarande en jättetrygghet för mig. Men jag kan ändå sörja att jag inte kan ta lika stor del av deras vardag som jag kunde förr. Och vissa av de nära vännerna var ju personer som bodde i eller kring Stockholm och då sågs man ändå lite oftare. Men som sagt, det är baksidan med att lfytta till ett nytt land och det får man ta. Jag trivs ju annars så himla bra och är väldigt lycklig över att vi fick denna chansen så jag ångrar verkligen ingenting.
Och jag är oerhört tacksam över att jag har såpass många vänner jag faktiskt känner står mig nära. Jag vet att det inte är alla förunnat. Men jag har vänner från olika skeenden i livet som verkligen känner mig utan och innan. Och som jag känner sååå väl. Men som man nu som sagt inte vet riktigt hur de har det i sin vardag.
Visst handlar det om att "göda" relationerna, men jag tror också att de riktigt nära relationer man har de behöve inte direkt daglig eller ens månatlig kontakt för att frodas. Däremot kan man sörja att man missar så mycket av varandras dagliga liv.
Stor kram!

Anonym sa...

Jag bor ju inte på andra sidan jorden, men ibland känns det tillräckligt långt hem. Som tex nu när min mormor är lite skruttig och troligen skulle pigga på sig med ett spontant besök... segt att inte kunna svänga förbi lite kvickt..

Men man kan inte både ha kakan och äta upp den. Och bland tillvarons alla utmaningar och uppoffringar känns ändå det här med obekväm bostadsort som en rätt okej grej. Livet i övrigt är ju bra och det känns väldigt förmätet att klaga!

Sköt om dig!

Saltistjejen sa...

Vickan,
ja visst är det så att man är glad över att ens liv ändå är så bar som det ju är! :-) Men visst, i sina drömmar skulle man ju kunna bo var som helst men ädnå ha högst 1 timme till alla nära och kära...
kram!!

Desiree sa...

Tack sa mycket for ditt svar Saltis. Det varmer :-)
Kram.

SweFlo sa...

Det är min stora sorg, att inte ha gamla vänner och min STORA familj nära. Ibland längtar jag så det knakar i fogarna, och då har jag ända varit här i 12 år. Men tack och lov för teknikens under! Jag har vanlig IP telefon via Lingo.com, och jag pratar nog mer med min familj på telefon nu än när jag bodde i Sverige. Men det är ju absolut inte ens i närheten av att kunna ta en fika, kramas och bara VARA... Min dröm är att kunna ha sommarstuga på Gotland, så att jag kan spendera minst ett par månader om året där. Riktigt gona mig i alla som jag sällan får träffa. Samtidigt känner jag precis som du, att min flytt hit har varit oerhört utvecklande för mig personligen. Jag gick ju dessutom min utbildning här, och det var verkligen en tid då jag kände mig som en svamp som bara sög i mig, kunskap inte bara om det jag studerade, men om det amerikanska samhället och amerikanerna med. Som JaCal ofta säger, tänk om man hade en sådan där beam maskin som kunde ta en blixtsnabbt till Sverige (utan kostnad!)...

Saltistjejen sa...

Desiree,
å tack! Man vet ju hur det kan kännas själv så det är lätt att förstå hur du känner.
kram!



Sweflo,
jaaaa en beam maskin!!! Å det hade varit super!
Men i brist på en sådan får man väl sakna de ,am inte akn träffa sådär spontant eller ofta som man skulle önska. Men visst kan det kännas tungt ibland trots oerhört bra teknik som finns nu! Det går ju inte at jämföra ett utlandsboende idag mot för bara ca 20 år sedan!! Så annorlunda.
Kram!!

aussiekicki sa...

Det känns nästan som mina egna ord....
Man längtar och saknar hela tiden. Och när något händer så är man sååå långt borta.
Fast jag ångrar inte att vi provade att bo utomlands i några år. Det är en helt ovärdelig erfarenhet!
Kram!

Saltistjejen sa...

Aussiekicki,
ja man får liksom ta det onda med det goda som Ernst-Huga så bra säger de i Riket.... ;-)
Och man saknar alla där hemma. Men jag inser ju redan nu att jag den dag vi flyttar härifrån, kommer sakna alla mina vänner här också. Jättemycket. Så hur man än vänder sig har man rumpan där bak... Suck!
Men visst är det en fantatisk upplevelse att ha bott och levt utomlands några år. Något som känns otroligt kul och lärorikt. Och som ett äventyr man har tillsammans md sin familj.
Kram!

Emmama sa...

Har själv "bara" varit hemifrån ett år men vet att det kommer bli många fler och dåliga dagar känner jag precis det där, är det värt det? Gustav får aldrig nån vardagsrelation (förutom skype) med sin mormor och morfar tex... Men, jag vet, om jag hade bott i Sverige hela livet hade jag längtat ut i världen och velat uppleva mer. Jag tror det en av de viktigaste sakerna man kan göra i livet är att se och uppleva andra länder än sitt eget.

Är tillfälligt (hoppas jag verkligen) sjuk så kommer inte åt jobbmailen och din adress förrän lördag så om du skickat din adress tills dess så postar jag snibben sen..

KRAM på dig!

Saltistjejen sa...

Emmama,
oj hoppas du kryar på dig snart!!!
Jag har mailat men det är ingen brådska med snibben.
Ja det är verkliegn baksidan med att lämna sitt land. Men jag brukar tänka att vi iallafall gjort det frivilligt. Vi är inte flyktingar utan kan åka tillbaks i stort sett "när vi vill". Det är inte så att man aldrig mer kan återse sina nära och kära.
Men det är ändå tufft ibland. Och nu sedan vi fick Ella känner jag som du att man ju faktiskt "väljer" att även hon ska vara utan nära kontakt med sin mormor, farmor och faster.

Krya på dig!
Kram!