fredag, september 05, 2008

Ett Sommarminne

Okej, så är det återigen dags för Fredagstemat att dra igång. Det har ju varit sommaruppehåll under sommarmånaderna. Nu under september månad är det Petchie som står för temat. Jag har listat dem till höger här.
Idag är det alltså Ett sommarminne som är temat.

Självklart blir mitt sommarminne från denna sommar. Och det handlar om Ellas något dramatiska entré till denna värden. Och självklart är det ett sommarminne jag kommer bära med mig för resten av mitt liv.

Att hon skulle få för sig att vilja komma ut 1,5 månader för tidigt hade vi ju inte kunnat tro. Men så blev det.
En måndagsmorgon den 2 juni promenerade jag gladeligen till tunnelbanan för att åka till jobbet. Jag hade tankarna på allt jag skulle försöka hinna avsluta innan det närmade sig förlossningsdatumet (som var 20 juli). Dessutom funderade jag över att vi just flyttat hela labbet till en ny byggnad, och jag gick och tänkte på hur det skulle blr i den nya byggnaden.
På tunnelbanan får jag sittplats och jag sätter mig med min bok för att läsa. Ett par hållplatser senare reser sig personen bredvid mig och går av. Jag flyttar mig då lite i sidled på bänken för att få lite mer plats. Då. Då känner jag plötsligt hur det liksom läcker lite. I byxorna! Generad funderar jag på om jag sitter och kissar på mig? Kanske urinläckage i samband med graviditeten? Väldigt pinsamt tycker jag. Men det kommer inget mer. Puh! Så några stationer senare så rör jag mig igen. Då kommer det mer. Läckage??? Plötsligt slås jag av tanken att det faktiskt KAN vara fostervatten... Mina tankar börjar flyga runt. Jag kan absolut inte koncentrera mig på min bok längre. Så fort vi kommer upp ur tunneln så ringer jag M. Berättar att jag sitter på tunnelbanan och läcker. Fast jag vet inte om det är kiss eller något annat. Han tycker jag sak gå av och ta nästa tåg tillbaks. Jag känner att jag nog är rejält fuktig i rumpan och (hur dum får man bli egentligen??!!) vill inte ställa mig upp eftersom jag tycker det känns pinsamt för jag vet ju inte ifall det blöta kanske ändå är kiss.
Min plan blir alltså att sitta kvar på tåget tills det vänder vid slutstationen och åka tillbaka med samma tåg. För till jobbet tänker jag i vilket fall inte åka läckandes.

Sagt och gjort. Jag sitter där. Tåget kommer slutligen till slutstationen. Jag har under tiden känt mer och mer läckage. Jag känner at jag liksom sitter i en liten ljummen pöl. Jag funderar äver ifall jag ska iscensätta en liten "olycka" och spilla ut min vattenflaska på bänken så att folket som är kvar i vagnen ska tro att min blöta rumpa beror av spillt vatten, och därmed inte tro att jag har kissat på mig. Behöver jag nämna att jag känner mig väldigt generad. Tycker det hela är ytterst pinsamt.
Men så stannar tåget och en högtalarröst meddelar att alla måste stiga av tåget här. Det ska tas ur trafik. Arrrgh! Hela min plan om att sitta där och slippa visa så mycket av min blöta rumpa smulas plötsligt sönder. Jag tänker återigen på att jag borde "spilla" min vattenflaska, för nu kommer ju folk verkligen att få syn på min våta bak. Men jag har inte tid till detta lilla trick. Istället väntar jag tills alla gått ur vagnen. Jag reser mig då och kliver ur tåget jag med. Just som jag stiger ut på perrongen känner jag plötsligt hur varm vätska formligen forsar längs benen på mig. Sekunden efter hör jag ett ljudligt "splasch"! Jag tittar ner och ser mina fötter i ett par dyblöta skor och byxorna är fullständigt genomsura. Det droppar från byxbenen ner på marken. Jag inser nu med full klarhet att "nej, jag har inte kissat på mig! Detta måste vara vattnet som gått".

För att göra en lång historia något kortare så gick allt bra. Jag ringde M och berättade vad som hänt. Han hade dagen innan läst ett par sidor i "Att föda" och där hade det stått att man inte behövde få panik när vattnet gick. Så han var lugn. Jag hade ju inga värkar.
Själv var jag konstigt nog också lugn. Kolugn faktiskt. Men på något vis mer liksom i en overkligetsbubbla.
Ensam på en perrong någonstans i Bronx. Men jag ringde jobbet och bad min kompis D att komma och hämta mig med sin bil och köra mig till Manhattan. Jag ville ju tillbaka dit. Till "mitt" sjukhus. Där "min" läkare fanns. Dit M lätt kunde ta sig och möta upp.

D och en annan vän från labbet L kom och hämtade mig. Jag hade då tackat nej till en ambulans eftersom ambulanser endast kör en till närmaste sjukhus.Och jag ville inte hamna på ett sjukhus på någon okänd plats i Bronx.
M mötte oss utanför sjukhusentrén. Så skönt att se honom.
Sedan blev det inläggning. Ingen igångsättning utan man hoppades att hon skulle stanna kvar så länge som möjligt. Helst veckan ut. Men på onsdagen (två dagar senare) satte värkarna igång. Och tidigt tidigt tidigt på onsdagsmorgonen tittade hon ut. Kejsarsnitt p g a att hon låg med benen neråt. Det hela var lite smådramatiskt eftersom förlossningsarbetet kommit igång och gått såpass långt som det gjort innan snittet kunde göras. Men det hela slutade ju lyckligt.
Vill ni läsa den mer detaljerade berättelsen kan ni läsa här. Att så småningom få ta hem henne från sjukhuset. Ja det var också en mycket speciell känsla!

Ja, detta sommarminne saknar fullständigt de där vanliga sommaringredienserna man tänker sig att ett sommarminne ska ha. Sol, salta bad, härliga solnedgångar, god mat i glada vänners lag, grillningar och vin, picknick och kanske en och annan konsert eller så ute i någon park. nej, när sommaren var som allra varmast och fuktigast här låg jag instängd i ett rum utan fönster. Jag vet inte så medveten alls om världen utanför. Utan fokuserade helt på "min lilla värld". Den som rörde Ella i sin kuvös, mig själv i sjukhussängen och M's besök.
Men det är ett minne som aldrig kommer försvinna.
Sommaren 2008.
Så speciell. Så unik.



Här nedan är två små korta filmer på Ella från hennes första tid i kuvösen.
Otroligt vad hon vuxit sedan dess!
Plingandet i ena filmen kommer från alla apparater som stod på neonatalintensiven.
Så sammanfattningsvis skulle man kunna säga att ljudet av dessa plinganden samt lukten av Purell tar fram alla minnesbilder från detta sommarminne. Kanske inte så romantiskt, men så är det.

video

video

20 kommentarer:

Fundersam Cecilia sa...

Tänk så fort tiden har gått.Känns som att det var länge sedan jag läste hos dig då vattnet gått.Åh vad stor hon har blivit,tänk så liten och söt och nu så stor och söt.Ser så gott ut då hon ligger och sussar på ditt inlägg igår.Fö rat inte tala om hur god amningsdieten ser ut...mums.
Ha en skön helg!

Kram!!

Saltistjejen sa...

Cecilia,
ja visst har tiden gått snabbt. Samtiigt känns det som om dessa tre månader varit längre än just tre måndaer. Säkert för att så mycket har hänt sedan hon kom ut.
:-)

Kram!

Petra H sa...

Jag gissade att du skulle skriva om Ella, hon är ju verkligen sommaren 2008 för er och kommer alltid att vara det! Kul att läsa om Ellas ankomst till världen igen, nu när vi vet att allt gick jättebra - fnissade lite om hur generad du var ;-)
Trevlig helg och stor kram!

Annika sa...

Det där är nog årets sommarminne!! Oh yes indeed it IS!!!
Och ja, man kan ju säga att den lilla har vuxit sen ut hon kom!! Sötnosen!!
Kram!!

Anna, Fair and True sa...

Det är nog svårt att bräcka ditt sommarminne! :) Jag har för mig att när läste din förlossningsberättelse förut att du berättade om att någon hjälpte dig på stationen. Någon kvinna som också förstod att det var vattnet som gick?

Skönt att allt gick så bra och nu är hon en liten dagistjej t o m!

Saltistjejen sa...

Petra,
hahaha! Ja jag ÄR nog alldeles FÖR förutsägbar...! ;-)
Men detta är ju verkligen mitt allra mest unika sommarminne. Även om jag har en massa andra minnen från somrarna också. mer generella sådana då.
Och ja, visst är det skumt att man känner sig generad i en sådan situation?! Det borde man ju egentligen iten alls, men det är som när man ramlar och det första man gör är att kolla ifall ngn såg en. Och OM ngn gjode det och kommer fram och frågar om man behöver hjälp så reser man sig snabbt som ögat och ler och säger "nejdå det gick jättebra" fast det kasnke gjorde svinont. Så dumt! Men ofta är det ju ungefär så.
Ha nu en skön helg!
Kram!



Annika,
jo det är ju lite speciellt helt klart...
Och stor har hon blivit. Nu när jag ser bilder och korta små filmer på henne den första tiden så känner jag knappt igen henne!
Nu har hon ju rejäla kinder och knubbislår!
Kramar!


Anna Fair and True,
jo du har rätt. Det var en kvinna som kom fram till mig och frågade om jag behövde hjälp. Det var bla hon som fick mig att ringa ambulansen. Den som jag senare tackade nej till. Och så hjälpte de mig bort till en "kur" där de som arbetar på MTA hade ett litet kontorskrypin. Där fick jag sitta ner och vänta på att mina vänner skulle komma. De vr supergulliga där. Jag fick vatten också och de erbjöd mig kaffe. Men jag skrev inte om allt detta här eftersom det skulle bli så långt. Och så har jag ju redan skrivit om det för inte så länge sedan. Man vill ju inte bli alltför tjatig... ;-)
Kram!!

Saltistjejen sa...

Petra,
hahaha! Ja jag ÄR nog alldeles FÖR förutsägbar...! ;-)
Men detta är ju verkligen mitt allra mest unika sommarminne. Även om jag har en massa andra minnen från somrarna också. mer generella sådana då.
Och ja, visst är det skumt att man känner sig generad i en sådan situation?! Det borde man ju egentligen iten alls, men det är som när man ramlar och det första man gör är att kolla ifall ngn såg en. Och OM ngn gjode det och kommer fram och frågar om man behöver hjälp så reser man sig snabbt som ögat och ler och säger "nejdå det gick jättebra" fast det kasnke gjorde svinont. Så dumt! Men ofta är det ju ungefär så.
Ha nu en skön helg!
Kram!



Annika,
jo det är ju lite speciellt helt klart...
Och stor har hon blivit. Nu när jag ser bilder och korta små filmer på henne den första tiden så känner jag knappt igen henne!
Nu har hon ju rejäla kinder och knubbislår!
Kramar!


Anna Fair and True,
jo du har rätt. Det var en kvinna som kom fram till mig och frågade om jag behövde hjälp. Det var bla hon som fick mig att ringa ambulansen. Den som jag senare tackade nej till. Och så hjälpte de mig bort till en "kur" där de som arbetar på MTA hade ett litet kontorskrypin. Där fick jag sitta ner och vänta på att mina vänner skulle komma. De vr supergulliga där. Jag fick vatten också och de erbjöd mig kaffe. Men jag skrev inte om allt detta här eftersom det skulle bli så långt. Och så har jag ju redan skrivit om det för inte så länge sedan. Man vill ju inte bli alltför tjatig... ;-)
Kram!!

Desiree sa...

Åh det är klart att Ella är ert finaste och bästa sommarminne och faktiskt inte bara det utan det finaste och bästa ni har. Det var verkligen en dramatisk enté hon gjorde på sitt sätt med det som hände dig på tunnelbanan. Ha en riktigt skön och underbar helg med lilla Ella.

Kram
D.

Jess sa...

Vilket underbart sommarminne att ha av 2008! Ett minne som stannar med en resten av livet.
Jag minns att jag inte hunnit läsa bloggarna ett tag och sedan såg jag att något var på G..Det var så spännande fast samtidigt lite skämmande.

Tänk att hon var så liten när hon anlände och hur mycket hon vuxit på så kort tid.

Leons ankomst är såklart mitt sommarminne fastän jag inte officiellt deltar i Bloggsommarminnena.

KRAM!

Saltistjejen sa...

Desiree,
ja visst är det så! Och vi är så glada över att ha henne hos oss. Och att allt gick bra trots den lite snabba entrén.
KRAMAR!!!


Jess,
ja det förstår jag att Leon är för er! Haha, det är lustigt att de blev så "jämngamla" ändå Ella o Leon.
KRAM!

londongirl sa...

Halloj Saltis! Som du kanske vet så läser jag hos Annika sen länge och har varit här ibland också men NU var jag bara tvungen att kommentera här! :-)

Vilken fantastisk berättelse du bjuder på om lilla Ellas intåg i den stora världen!!!
Du beskriver det så bra där om din tunnelbaneresa som tog en oväntad vändning så det känns som om jag var med!
Du ska veta Saltis att jag skulle också kunnat tänkt JUST så...."jag häller ut min vattenflaska" ;-)

Härligt sommarminne och en jättefin liten babygirl är hon lilla Ella!

(jag gick in och läste ALLT om födseln sen på länken)

Ha det gott önskar
Lisbeth

Fritt ur hjärtat sa...

Inget dåligt minne om man säger så;-) Vilken tur att det gick bra även om känslan på tåget måste varit riktigt förvirrande, men du har något att berätta för Ella sedan, om hennes dramatiska entré.

Marianne sa...

Jaa, det är självklart Ella som är ditt sommarminne för i år! Vet du, jag tror nog inte att jag kommer att glömma det heller, det var ju så dramatiskt. Å vad många vi var som gick in här och tittade för att få goda nyheter och var jätteoroliga för er. Nu kan man läsa det om igen utan att bli orolig.

För oj vad hon har växt lilla gumman! Riktigt bebisknubbig och go!

Kram och hoppas att du får en riktigt skön helg nu inför jobbstarten!

Saltistjejen sa...

Londongirl,
hej vad roligt att du kommenterar här!! Jag har set dig kommentera en del hos Annika ibland.
Ja, det var ju lite smådramatiskt det hela. Och detta med vattenflaskan är ju egentligen så knäppt. Att man tänker på det i första hand. Ja, att man känner sig generad och tycker det är pinsamt alltså! Menmen, så är det. Känns skönt att höra att även du kunnat tänkt så, man är alltså inte ensam om att fundera så knasigt! ;-)
Hoppas du får en bra helg!
Kram!


Fritt ur hjärtart,
jo det vr ju många tankar som snurrade då på tåget. Men visst, detta lär bli en hitoria som Ella kommer få höra. Gissar att det kommer bi en sådan där sak man sitter och tjatar om på hemmet sedan... Och som ALLA tröttnat på att höra eftersom man berättat det tusen gånger. Särskilt Ella. Hon lär säkert säga "men mamma, jag veeeet det där och sluta tjata nu!!" ;-)
Kram!!!


Marianne,
ja det var hetl fantastiskt viklet stöd jag fick av er alla då! När jag låg på sjukhuset kändes det otroligt bra! Jag minns att jag bloggade då just för att jag kände att jag behövde kontakt med "världen utanför" och detta var ett sätt att känna att flera tänkte på oss. Det var verkligen en jätteskön känsla!
Hoppas du själv får en skön helg!!
Kramar!!

Lullun sa...

Nej, inte så mycket sol & bad där inte (men väl vatten... ;-) ) men ett sommarminne sååå väl att minnas! I all evighet! Och ja, jag har ju kommenterat på själva hitorien förr, men det är deffinitivt speciell. Kanske inte riktigt så du hade tänkt dig "få" ditt första barn för några år sedan, på en tunnelbana i NY! :-)
Kram till både dig och lilla Ella, som rör sig så fint på filmerna! :-)

Saltistjejen sa...

Lullun,
haha nej såhär hade jag itne kunnat tänkt mig att det skulle bli när man väntade sitt första barn...
Men nu såhär i efterhand när man vet att det slutade bra så är det ju lite roligt att det blev så speciellt. :-)
Kramar till dig o Aaju!

Jemayá sa...

Hej! Jag är ny i "fredagsgänget", men vill gärna hänga på, så får jag lära känna flera nya intressanta blgogare! Det var verkligen ett supersommarminne du har, ett som du aldrig kommer att glömma, i motsats till flera av oss, som mera har minnen som under årens gång flyter ihop -"var det 2008, nej, jag tror det var 2005, eller var det 2009...?", du kommer alltid att exakt komma ihåg vad som hände 2008! Det är inte så länge sen jag fick min Daniel (2006), vilket i min värld var nog så dramatiskt (var 42 och trodde inte att jag skulle få barn mera), så den sommaren kommer jag ihåg :). Ännu en kommentar om vattnet som går - jag trodde det går en gång, och så är det klart. För mig var det inte alls så dramatsikt som för dig, hände i min egen säng klockan 5 på morgonen, eller ja, av någon konstig anledning störtade jag på toan rakt ur sömnen, som om jag vetat vad som händer. Men sen klädde jag på mig och skulle ge mig iväg till BB så småningom - och så gick vattnet igen! Blev mäkta förvånad :). Sen kom det ju än i flera turer. Allt gott till Ella och dig och din familj - ska kolla hur ni har det mellan varven :)! hälsningar Ulla i Finland

Victoria sa...

Haha, det där med vattenflaskan är en sån grej som jag också skulle ha hittat på! Tur att allt gick bra till slut. Tänk att Ella är "stora tjejen" och är på dagis nu. Kram!/Vic

aussiekicki sa...

Det finns ju inget bättre sommarminne för er!!!!
Flasktricket på tunnelbanan hade nog jag också funderat på! och visst är man fånig, man oroar sig mer för vad folk ska tro! Jag är precis likadan!
Kram!!!

Saltistjejen sa...

Jemaya,
å heeej! Kul att se en ny bloggare här! Jag ska titta in på din blogg också. Och ja jag tror att vattnet liksom kan "läcka" ut i omgångar också. För vissa går allt på en gång, men för andra kan det nog komma i omgångar som sagt. Dessutom lärde jag mig i somras att man fortsätter att producera fostervatten hela tiden. En viss mängd per timme men minns inte hur mycket. I mitt fall med Ella så blev dck itne så mycket kvar eftersom fosterhinnan var så "punkterad" att det bara fortsatte läcka hela tiden. Så de dygn jag väntade på att hon skulle komma ut så gick jag runt med riktigt tjocka bindor eftersom jag konstant läckte...
Kram till dig och din familj!!


Vic och Aussiekicki,
haha! Skönt att dni båda är likadana som jag.... Man är inte ensam om att fundera över att "hitta på ursäkter" till när saker och ting inte är som vanligt. Allt för att man inte vill "sticka ut" på "fel" sätt. Skitfjantigt egentligen, men så är man.
Kramar till er båda!!!