Ett Sommarminne

Okej, så är det återigen dags för Fredagstemat att dra igång. Det har ju varit sommaruppehåll under sommarmånaderna. Nu under september månad är det Petchie som står för temat. Jag har listat dem till höger här.
Idag är det alltså Ett sommarminne som är temat.

Självklart blir mitt sommarminne från denna sommar. Och det handlar om Ellas något dramatiska entré till denna värden. Och självklart är det ett sommarminne jag kommer bära med mig för resten av mitt liv.

Att hon skulle få för sig att vilja komma ut 1,5 månader för tidigt hade vi ju inte kunnat tro. Men så blev det.
En måndagsmorgon den 2 juni promenerade jag gladeligen till tunnelbanan för att åka till jobbet. Jag hade tankarna på allt jag skulle försöka hinna avsluta innan det närmade sig förlossningsdatumet (som var 20 juli). Dessutom funderade jag över att vi just flyttat hela labbet till en ny byggnad, och jag gick och tänkte på hur det skulle blr i den nya byggnaden.
På tunnelbanan får jag sittplats och jag sätter mig med min bok för att läsa. Ett par hållplatser senare reser sig personen bredvid mig och går av. Jag flyttar mig då lite i sidled på bänken för att få lite mer plats. Då. Då känner jag plötsligt hur det liksom läcker lite. I byxorna! Generad funderar jag på om jag sitter och kissar på mig? Kanske urinläckage i samband med graviditeten? Väldigt pinsamt tycker jag. Men det kommer inget mer. Puh! Så några stationer senare så rör jag mig igen. Då kommer det mer. Läckage??? Plötsligt slås jag av tanken att det faktiskt KAN vara fostervatten... Mina tankar börjar flyga runt. Jag kan absolut inte koncentrera mig på min bok längre. Så fort vi kommer upp ur tunneln så ringer jag M. Berättar att jag sitter på tunnelbanan och läcker. Fast jag vet inte om det är kiss eller något annat. Han tycker jag sak gå av och ta nästa tåg tillbaks. Jag känner att jag nog är rejält fuktig i rumpan och (hur dum får man bli egentligen??!!) vill inte ställa mig upp eftersom jag tycker det känns pinsamt för jag vet ju inte ifall det blöta kanske ändå är kiss.
Min plan blir alltså att sitta kvar på tåget tills det vänder vid slutstationen och åka tillbaka med samma tåg. För till jobbet tänker jag i vilket fall inte åka läckandes.

Sagt och gjort. Jag sitter där. Tåget kommer slutligen till slutstationen. Jag har under tiden känt mer och mer läckage. Jag känner at jag liksom sitter i en liten ljummen pöl. Jag funderar äver ifall jag ska iscensätta en liten "olycka" och spilla ut min vattenflaska på bänken så att folket som är kvar i vagnen ska tro att min blöta rumpa beror av spillt vatten, och därmed inte tro att jag har kissat på mig. Behöver jag nämna att jag känner mig väldigt generad. Tycker det hela är ytterst pinsamt.
Men så stannar tåget och en högtalarröst meddelar att alla måste stiga av tåget här. Det ska tas ur trafik. Arrrgh! Hela min plan om att sitta där och slippa visa så mycket av min blöta rumpa smulas plötsligt sönder. Jag tänker återigen på att jag borde "spilla" min vattenflaska, för nu kommer ju folk verkligen att få syn på min våta bak. Men jag har inte tid till detta lilla trick. Istället väntar jag tills alla gått ur vagnen. Jag reser mig då och kliver ur tåget jag med. Just som jag stiger ut på perrongen känner jag plötsligt hur varm vätska formligen forsar längs benen på mig. Sekunden efter hör jag ett ljudligt "splasch"! Jag tittar ner och ser mina fötter i ett par dyblöta skor och byxorna är fullständigt genomsura. Det droppar från byxbenen ner på marken. Jag inser nu med full klarhet att "nej, jag har inte kissat på mig! Detta måste vara vattnet som gått".

För att göra en lång historia något kortare så gick allt bra. Jag ringde M och berättade vad som hänt. Han hade dagen innan läst ett par sidor i "Att föda" och där hade det stått att man inte behövde få panik när vattnet gick. Så han var lugn. Jag hade ju inga värkar.
Själv var jag konstigt nog också lugn. Kolugn faktiskt. Men på något vis mer liksom i en overkligetsbubbla.
Ensam på en perrong någonstans i Bronx. Men jag ringde jobbet och bad min kompis D att komma och hämta mig med sin bil och köra mig till Manhattan. Jag ville ju tillbaka dit. Till "mitt" sjukhus. Där "min" läkare fanns. Dit M lätt kunde ta sig och möta upp.

D och en annan vän från labbet L kom och hämtade mig. Jag hade då tackat nej till en ambulans eftersom ambulanser endast kör en till närmaste sjukhus.Och jag ville inte hamna på ett sjukhus på någon okänd plats i Bronx.
M mötte oss utanför sjukhusentrén. Så skönt att se honom.
Sedan blev det inläggning. Ingen igångsättning utan man hoppades att hon skulle stanna kvar så länge som möjligt. Helst veckan ut. Men på onsdagen (två dagar senare) satte värkarna igång. Och tidigt tidigt tidigt på onsdagsmorgonen tittade hon ut. Kejsarsnitt p g a att hon låg med benen neråt. Det hela var lite smådramatiskt eftersom förlossningsarbetet kommit igång och gått såpass långt som det gjort innan snittet kunde göras. Men det hela slutade ju lyckligt.
Vill ni läsa den mer detaljerade berättelsen kan ni läsa här. Att så småningom få ta hem henne från sjukhuset. Ja det var också en mycket speciell känsla!

Ja, detta sommarminne saknar fullständigt de där vanliga sommaringredienserna man tänker sig att ett sommarminne ska ha. Sol, salta bad, härliga solnedgångar, god mat i glada vänners lag, grillningar och vin, picknick och kanske en och annan konsert eller så ute i någon park. nej, när sommaren var som allra varmast och fuktigast här låg jag instängd i ett rum utan fönster. Jag vet inte så medveten alls om världen utanför. Utan fokuserade helt på "min lilla värld". Den som rörde Ella i sin kuvös, mig själv i sjukhussängen och M's besök.
Men det är ett minne som aldrig kommer försvinna.
Sommaren 2008.
Så speciell. Så unik.


Här nedan är två små korta filmer på Ella från hennes första tid i kuvösen.
Otroligt vad hon vuxit sedan dess!
Plingandet i ena filmen kommer från alla apparater som stod på neonatalintensiven.
Så sammanfattningsvis skulle man kunna säga att ljudet av dessa plinganden samt lukten av Purell tar fram alla minnesbilder från detta sommarminne. Kanske inte så romantiskt, men så är det.