lördag, juni 07, 2008

När Ella kom till världen...

Har en liten stund över och jag har fått frågor om hur allt egentligen gick till när Lilla Ella kom till världen så jag tänkte jag skulle försöka skriva lite om denna ganska så (i mitt liv) dramatiska händelse. Obs! Detta är ett långt inlägg och eftersom det är mer eller mindre min upplevelse av "förlossningen/kejsarsnittet" så kanske det inte alls är något som intresserar dig. Mitt råd är: Hoppa isåfall över att läsa det tycker jag!
Men eftersom flera har undrat lite mer om hur allt faktiskt gick till, samt att jag känner att jag använder bloggen som ett sätt att bearbeta mina tankar och upplevelser här av allt som hänt den senaste tiden, så vill jag ändå skriva om detta.



Som jag skrev om tidigare här på bloggen så gick ju vattnet på väg till jobbet i måndagsmorse utan att jag hade någon som helst föraning om att det var något på gång.
Väl på sjukhuset blev vi undersökta och man kunde konstatera att vattnet verkligen gått men att Ella fortfarande mådde fint och därför ville man försöka få henne att stanna kvar så länge som möjligt i min mage.

Värkar eller inte värkar - det är fågan?
Men natten till onsdagen vaknade jag vid 2-tiden av något som liknade starkare menssmärtor. Jag ringde sjuksöterskan och hon kom in och kopplade upp mig till en monitor för att se om det var fråga om sammandragningar. Men inga sådana "bumpar" visade sig på utskriften så sköterskan sa till mig att det troligtvis enbart var fråga om att livmodern var lite "irriterad". "Jaha", tänkte man då. Och så lade jag mig igen för att försöka somna om. Slumrade faktiskt till lite, men vaknade något senare av att "menssmärtorna" fortsatte. Lite starkare. Jag ringde in sköterskan igen. Denna gång sa hon att hon kunnat se små sammandragningar på utskriften, men att de verkade gå tillbaka igen. Jag frågade ifall jag kanske borde ringa och kontakta min man (ja, M alltså) men det tyckte hon var helt onödigt. "You don't need to disturb him now since this is far to early to tell if there is anything going on". Klockan var då ca 3 på natten och ytterligare en timme hade gått sedan jag vaknade av de första smärtorna. Jag försökte somna om igen, men smärtorna jag kände blev definitivt starkare och kom tätare. Det satt en klocka på väggen och jag försökte ha lite koll på hur ofta smärtan kom. När det först startade (efter att jag vaknat) hade jag nog ont ungefär var 15-20:e minut, men nu en dryg timme senare kom smärtan ungefär var 7:e.

Jag försökte slappna av så mycket jag kunde för att inte öka smärtan, och i mitt huvud försökte jag att visualisera smärtorna som vågor som liksom rullar in mot stranden. Det gick hyfsat bra till en början och jag kunde till och med "slumra in" något mellan de smärttopparna. Fortfarande hade jag ingen aning om ifall detta "bara" var fråga om en lite irritabel livmoder, eller om det faktiskt handlade om riktiga sammandragningar/värkar. Men jag tänkte att så länge sköterksan inte kommer tillbaka så är det nog bara fråga om just en irriterad livmoder. Vi detta laget gjorde dock såpass ont att jag ändå övervägde att ringa M eftersom jag kände mig ensam och skulle velat ha hans stöd. Kände mig så ensam där på rummet. Kramade täcket hårt i händerna när smärtan var som starkast. Lyssnade på Ellas hjärtljud och tänkte att "de låter åtminstone stabila och bra". Pratade med henne när smärtorna kom. "Det är du & jag nu Lill-tjejen. Nu ska vi igenom detta! Vi tillsammans."

I'm in labor
Vid en titt på klockan var den nu närmare 4 och ytterligare ungefär en timme hade gått. Smärtorna kom nu med ungefär 5 minuters mellanrum, och jag minns att jag verkligen tänkte att "om det gör såhär jävla ont med en irriterad livmoder, hur ont ska det då inte göra med riktiga värkar?!?!!?". Osäkerheten över vilken typ av smäta jag egentligen kände gjorde att jag had lite svårt att koppla av mellan smärttopparna. Men då kom sköterskan in i rummet igen. Jag sa att jag hade rätt ont nu, och hon sa att hon sett att det ändå verkade handla om sammandragningar nu. Hon frågade ifall jag kände något tryck i underlivet mot tarmen, men det gjorde jag inte. Sedan försvann hon ut igen, och en stund senare kom det in två läkare som skulle undersöka mig och se ifall jag kanske ändå börjat öppna mig. Jag hade nu väldigt ont och hela kroppen hade börjat skaka av frossa. Efter att de sxnabbt undersökt mig kunde de konstatera "Congratulations, you are in labor!" Jag frågade oom jag borde ringa min man, och det tyckte de defintivt.
Klockan var nu nästan 04.50 och jag lyckades ringa till M mitt i en värk. Stackarn. Jag lät nog inte särskilt trevlig i telefon eftersom jag mest halvkved, grät och hackade tänder så jag visste knappt ifall han skulle höra vad jag sa.
Men självklart förstod han och efter att vi lagt på kom min gyneklolog samt den ena läkaren som konstaterat att jag börjat öppna mig in för att göra ett snabbt ultraljud. Enbart för att kontrollera att barnet fortfarande låg med rumpan neråt så att de skulle förbereda för snitt.

Ella vill ut
Efter detta är minna minnen ganska kaotiska. Jag hade rejäla värkar med mycket korta mellanrum. Det blev en snabb avfärd i min säng till själva förlossningen. Minns att det var en hel armé med folk som kom och gick och som hela tiden påkallade min uppmärksamhet. Och jag minns att jag stup i kvarten "bad om ursäkt" för att jag inte var talbar p g a värkar. Jo, såpass väluppfostrad var man tydligen, haha... Låter knäppt men jag tror jag sa "Sorry" tusen gånger...
Frågor om allergier, tidigare operationer, komplikationer vid graviditeten, medicinska problem, sjukdomar i familjen... you name it... kom och jag vet knappt vad jag svarade, men försökte att samla mig inför varje person som dök upp i mitt synfält. Fick även ett papper jag skulle signera och jag minns att jag skrve på fel rad. Fick skriva om. Däremellan minns jag mest att jag tänkte att "fan att man inte hann gå en endaste riktig Lamazelektion så man skulle vetat hur jag skulle andas nu!"

Jag minns också att jag kände ett enormt tryck nere i underlivet och att det automatiskt gjorde att jag nästan ville börja krysta, men jag var jätterädd för denna känsla eftersom jag ju någonstans visste att barnet ju inte skulle komma ut den vägen. Så jag var livrädd för att det skulle gå tokigt på grund av att jag kanske krystade ut barnet med fötterna före. Därför försökte jag hålla emot, men det var väldigt svårt. Detta är faktiskt en av de starkaste minnena jag har av mina tankar då. Just detta att jag försökte "följa med" värken men samtidigt var livrädd för att göra det ordentligt eftersom jag inte visste om detta skulle vara farligt för barnet. Så istället försökte jag nästan motarbeta värken och hålla emot, vilket inte var så lätt när man samtidigt inser att man borde slappna av.

Mitt i allt detta hörde jag äntligen M´s röst. Han var där! Så otroligt skönt att veta. Kände hans hand på min skuldra när värkarna kom och gick. Jag var inte ensam längre. Han hade hunnit dit. Han fanns där.
Men nu gick det om möjligt ändå fortare. Skymtade min gynekolog med ett papper jag skulle signera. Lyckades mellan två värkar. Anestesiläkaren kom och informerade mig om ryggbedövningen. Minns inte vad han sa riktigt, men jag minns att jag tyckte han verkade väldigt trygg, lugn och pålitlig. Sedan hörde jag att man sa till M att han skulle vänta utanför operationsrummet tills jag var "iordningjord". Jag kördes snabbt in i en sal med stickande vitt ljus. Så ljust, så ljust!
Jag var nu tvungen att förflytta mig från min säng där jag legat på sidan och krampaktigt klamrat mig fast i sidorna, till en operationsbrits. Kändes som om de lika gärna kunnat be mig bestiga Mount Everest. Men det fixade sig. Mellan två värkar lyckades jag med deras hjälp kravla mig dit. Sedan frågade de om jag trodde jag skulle kunna sätta mig upp för att underlätta när de skulle ge bedövningen. Hm, ytterligare något jag inte trodde skulle vara möjligt, men jag lyckades. För att överhuvudtaget kunna hålla mig upprätt tog jag tag i en läkare som stod framför mig, och släppte sedan inte taget. Stackars henne, jag höll så hört i henne när värkarna kom att hon måste ha blåmärken på axlarna än. Men hon var helt suverän på stöttningen. Pratade lugnt med mig och försökte få mig att slappna av.

Det jag var mest rädd för nu var att de inte skulle lyckas bedöva mig på grund av att jag skakade så okontrollerat i kroppen. Antingen var det värkar som tog kroppen i besittning, och däremellan hade jag otroliga frossbrytningar som gjorde att hela jag skakade. Värkarna var dessutom så täta nu att uppehållet mellan dem var nästan obefintligt. Men de lyckades och när bedövningen började ta, vilket var nästan omedelbart, var det en obeskrivligt skön känsla. Inte enbart för att den fysiska smärtan försvann, utan även för att min oro släppte. Oron jag känt över detta att man kanske inte skulle hinna ta ut barnet med kejsarsnitt eftersom allt gått så fort. Bilden av mitt barn på väg ut med benen före, som jag haft i huvudet blekande bort. Nu visste jag att jag var redo för att öppnas. Och det var en sådan lättnad.

Bakom det himmelsblå skynket
Man lade ner mig på britsen och M kunde komma in. Ett himmelsblått skynke sattes upp för att avskärma mitt huvud från resten av kroppen. M satt hela tiden uppe hos mig vid huvudändan.
Att beskriva känslan av att ligga där och veta att ett läkarlag nu höll på att hjälpa fram mitt barn till världen vet jag inte riktigt om jag kan göra. Det var något så absurdt över hela upplevelsen. Man är där mentalt. Jo, för nu var ju hjärnan tillbaka igen. Men den senaste timmens kaos hade ändå gjort att jag kände mig extremt omtumlad. Detta tillsammans med den otroligt konstiga känslan av att veta vad som skedde med ens kropp, men utan att kunna känna av kroppen skapade en mycket märklig upplevelse tycker jag.

Jag ville hela tiden veta vad som hände. Vad de gjorde.
Var barnet ute?
Varför tog det så lång tid?
Vad hände?
Var barnet ute nudå?


Jag frågade M om han kunde se barnet men när han sneglade över det himmelsblå skynket sa han att det inte var ute än. Senare berättade han att han sett hur de dragit och slitigt i barnets fötter för att få ut det. Men just då sa han inget om det till mig.
Jag kände hur man tryckte och klämde på min mage. Kände att det nog var fråga om hårda tryck, men bedövningen gjord såklart att det kändes stumt.

Du är ute!
Sedan hördes plötsligt skrik.
Skrik!
Det måste ju vara barnet!
"Congratulations, it's a baby girl". Hördes det från andra sidan himmelsblå skynket.
Å, mitt barn! Min dotter!
Hon skriker!
En overklighetskänsla. men ändå, samtidigt en sådan känsla av lättnad och glädje. Hon skriker - då borde hon väl må bra?!

M frågade om han fick komma och titta. Alldeles strax sa de. De skulle bara undersöka henne lite först.
Sedan får M gå iväg. Kvar ligger jag och stirrar in i ett himmelsblått skynke.
Jag vill också se vår dotter! Men det går inte. Försöker se med öronen. Tar in alla ljud i rummet. Försöker höra allt vad som sägs. Lyssna om jag kan höra fler ljud från mitt barn. Försöker få en uppfattning om vad som händer där bakom skynket.
Sedan kommer M tillbaka. Ett sådant leende.
"Hon är jättefin" säger han med vördnad och glädje i rösten.
Tittar in i hans ansikte och känner, ja bara en stor glädje tror jag. Och lättnad. All spänning släpper.

Sedan får jag äntligen se henne. En i läkarteamet kommer med henne inlindad i en filt. Å mitt lilla barn. Där är du. Så liten. Så fin. Pappa hade rätt. Du är verkligen jättefin.
En snabb puss på den mössklädda pannan innan de försvinner iväg med dig till neo.

En mycket speciell känsla att ligga där i operationssalen fast man inget hellre vill än att följa med dig. Titta till dig. Jag är ändå glad att pappa kan följa med dig. Du är inte ensam.

Efter vad som känns som en lång stund blir jag äntligen färdig och de rullar mig till "recovery". Där ska jag ligga tills jag återfår känslen i benen. Uppkopplad för att kolla blodtryck, puls etc. Alltid denna koll. Normalt brukar det ta ca 2 timmar innan man får lämna "uppvaket". Jag ligger där i ca 6 timmar. Ut och in i dvala. Är så trött, så trött. Tydligen var jag känsligare än normalt för bedövingen. Eller som en av sköterskorna sa till mig emd glimten i ögat "You've been living a far to clean life honey!"
Jag kan i och för sig tänka mig att de desutom tog i lite "extra" kanske vad gäller bedövningen, med tanke på att de måste vara säkra på att den skulle ta väldigt snabbt? De blev ju nästan mer likt ett mer akut snitt än ett planerat eftersom jag ju faktiskt var igång med själva värkarbetet. Men jag kan inget om anestesi eller så, så detta är enbart egna spekuleringar.

M kommer tillbaks från neo. Rapporterar. Du verkar må bra. Andas själv. Är stor för din ålder. Verkar stark. Jag känner mig underligt bortkopplad. En del av mig vill bara ner till dig. En annan del känner nästan tacksamhet över att jag inte får eller kan ta mig från "recovery". För jag är ju så obeskrivligt trött. Ingen kraft finns där.

Vid 12-tiden får jag äntligen flyttas till mitt rum. Har fått ett nytt rum nu. På avdelningen för nyförlösta. Där får jag ligga i ytterlígare 6 timmar eftersom man inte får röra sig förrän tidigast 12 timmar efter kejsarsnittet. Även här är jag vaken och sover i omgångar. M kommer och går. Jag minns faktiskt inte så mycket. Mer än att M pratat med familj, skickat sms till vänner. Jag pratar med mamma och det känns jättebra. Hon är så fantastiskt glad. Att allt gått bra. En lycklig mormor.
M har tagit foton på dig. Vi tittar på dem tillsammans på datorn. Så liten du är. Så fin. Känner en sådan förundran.

Så äntligen är det dags. Jag ska få träffa Ella. Det känns nästan lite overkligt. Högtidligt. Känner att jag definitvt måste kamma mig. Göra mig lite fin. Så fin det nu går i ett sjukhusnattlinne och sjukhussockor med anti-halkskydd.

Å att få se dig. På riktigt.
Hur kan du vara så fin, så lugn, så oberörd efter all denna kalabalik?
Att få hålla dig. Snusa på dig. Du ser så nöjd ut. Äntligen här. I denna nya värld. Det var väl precis det du ville? Kunde inte vänta. Inte bärga dig. Nu är du här. Med buller och bång.


Snabbt förlopp - inget maraton snarare sprint
Enligt M så gick tydligen hela "förlossningen" extremt snabbt. Han berättade för mig att min gynekolog varit rätt irriterad på att en del av sköterskorna och läkarna inte varit bättre förberedda på det snabba förloppet. Att hela värkarbetet gick så snabbt berodde på att vattnet redan gått för mer än ett dygn sedan. Det kan då gå väldigt snabbt från "ingenting" till "full fart". Inte konstigt att mitt värkarbete gick igång med en en kick-start. Min gynekolog hade tydligen varit lite orolig över att jag hade såpass täta värkar och varit såpass öppen att det kanske skulle varit risk för att barnet ändå var på väg vaginalt. Så han hade tydligen fräst ifrån som en ilsken katt till en del av teamet innan jag kom in i operationssalen. Mest stressad över att de inte tog in mig dit direkt.

Jag inser nu i efterhand att mina värkar tydligen verkligen var värkar. Inte konstigt att de gjorde så ont då. Inte konstigt att min kropp reagerade så starkt. Jag som mest tänkte att jag hade ovanligt låg smärttröskel som blev såpass "utslagen" av smärtor som inte ens var "riktiga värkar" utan "bara lite-irriterad-livmoders-menssmärtor". Jag minns att jag tänkte att "himmel om jag knappt klarar av detta hur kan då någon klara av de riktiga värkarna...?". Men nu i efterhand så inser jag att det jag hade den där sista timmen måste varit riktiga värkar. Inte för att det spelar någon som helst roll. Men det känns på något vis bra att försöka förstå åtminstone lite vad som egentligen hände med min kropp den där natten.

Det viktiga var ju iallafall att allt gick bra till slut. Och det är jag otroligt tacksam över. Återigen kan jag tänka på detta att jag är lycklig som lever i ett land och en tid där en förlossning inte automatiskt innebär en enormt ökad risk för att man själv och/eller barnet ska dö. För i både mitt och Ellas fall känns det som om risken för att det hela slutat riktigt illa för åtminstone någon av oss varit överhängande stor ifall vi inte bott och levt här och nu.
Men nu är vi här. Och vår gemensamma resa genom livet har bara precis börjat. Vårt äventyr!

15 kommentarer:

aurorabuddha sa...

Oj, Saltis! Sa dramatiskt! Jag grat mig igenom hela det har inlagget oxa... Och jag satt ju och tankte: det ar klart det ar varkar! Varfor gor den dar sjukskoterskan ingenting! Herreeeguuuud!

Verkligen underbar lasning allt det har och sa kul for er att ha kvar sen... om 40 ar! :o)

SweFlo sa...

Vilket äventyr! Jag tyckte det var oerhört omvälvande att ha ett till fullo planerat snitt, utan verkar och med allt i sakta mak, kan bara föreställa mig hur nervöst det måste ha varigt. Jag fick ju dessutom ha min dotter bredvid mig i rummet och tom sovandes på bröstet. Kan inte föreställa mig hur stark känslan måste ha varit av att vilja vara med henne. Det är nog en sådan där rå grundläggande känsla, man vill ju vara nära sitt barn. Men i slutändan gick allt bra, och det är ju det viktigastee. Och ni har ju en underbar dotter! Och Ella, vilket passande namn! Hon ser ut som en Ella faktiskt. När ni väl kommer hem och ni får lugn och ro runt er kommer det genast att kännas lugnare. Jag känd emig lite nervös först att vi skulle vara ensamma i ansvaret för vår dotter, inga sjuksystrar som kunde hjälpa. Men det gick alldeles utmärkt, även om jag var dödstrött och inte fick lov att lyfta henne själv pga snittet. Ska bli intressant att se vad katten tycker?! Våra hundar kan vara ganska vild, men de verkade förstå med en gång att detta var något skört som man skulle vara försiktig med, de sniffade väldigt sakta på henne och var nästan lite beskyddande över den nya lilla "valpen".

Igen: ett STORT GRATTIS!

Nilla sa...

Oj här händer det grejer. Ett stort grattis till er lilla dotter! Så fin hon är!

Jess sa...

Jättefint beskrivet Saltis och tack för att du delat med dig av era upplevelser vid en sådan speciell händelse i livet.

Jag känner igen mig i beskrivningen av att visualisera värkarna som vågor som rullar in. Jag gjorde exakt samma sak. Tror att det hjälper en hel del.

De dagar som kommer att följa nu lär bli en bergochdalbana utan dess like.
Att titta på sitt nyfödda barn och inse att man skapat ett liv är något så ofattbart underbart.

Massor av kramar!!

Sporty Spice sa...

Återigen - helt fantastiskt berättat. Och så kul för dig/er att ha detta på pränt.

Marianne sa...

Jag är som Aurorabuddha - tårarna rinner och det känns som om jag just har fött barn. Vilket drama och jag tycker också att det är mycket märkligt att sköterskorna inte förstod bättre! Vilken lättnad när M kom och vad skönt att veta att han kunde vara hos Ella när du låg fast i sängen.

Det är så skönt att veta att allt är bra med er alla tre. Jag längtar med dig tills du får ha henne hos dig på heltid. Hon är ju så fin, lilla, lilla Ella!

busliv sa...

Å vad söt hon är, och vilken fin berättelse trots all dramatik!
Har läst din blogg ett tag men har nog aldrig kommenterat, men nu var det dags :-)
Lycka till nu med eran lilla söta tjej!

Annika, Sverige sa...

Vilken resa Ni har gjort... vilken start den lilla Ella fick! Men vad skönt att allt gick bra!!

Tack för att du valde att dela med dig av den förlossning!

Kram

Annika

Lullun sa...

Dramatiskt värre. Känner igen många av tankarna. Men det allra viktigaste är ju ändå att allt gick bra med er båda och det verkar det ju ändå ha gjort. Kram! :-)

Suzesan sa...

Åhh så fint skrivet.Jag blev helt tagen av det och rörd. Du har ett sånt fint sätt att berätta. Vilken dramatik! Jag har hela tiden undrat varför de inte skyndade på.. efter det att vattnet hade gått.Din gynekolog gjorde rätt i att läxa upp dem. Jag förstår inte varför de lät dig ligga alldeles ensam med värkar hela natten. Stackars stackars dig. Vilken tur att allt är över nu och i rätt ordning.
Ha det så bra nu med din lilla lilla söta fina bebis.
Kram
/Susanne i Halmstad

Anna, Fair and True sa...

Stort grattis till lilltjejen! Skönt att det gick så bra!

Intressant att läsa din förlossningsberättelse! Kul för oss att du har tid och lust att skriva den!

Hur kommer det sig att de ändå gjorde kejsarsnitt fast förlossnigen var på gång? Var det för att hon låg i säte och de inte kunde vända henne eller för att vattnet var borta och hon simmade torrt? En annan intressant sak var att de lindade in henne i en filt på en gång. I Sverige (min källa är Barnmorskorna och vänners berättelser) är att de lägger barnet hos mamman på en gång även om det är kejsarsnitt. Men det var kanske för att hon behövde komma till kuvös på en gång?

Grattis igen!!!!

Maria Svemark sa...

Hej på er, Mats och Anna, och lilla Ella! Äntligen fick vi se bilder! Ann har berättat att hon är helt ljuvlig, "som att ta Mats nedre ansiktsdel och sätta på Annas övre ansiktsdel". Ha, hon kunde inte beskriva det bättre! Här är det söndag kväll nu och jag är ganska slut efter att ha hållt dopparty i 30 graders värme, men jag var ändå tvungen att gå in och läsa om Ellas födelse. Känner igen en del detaljer från när jag blev snittad med våra barn. Största skillnaden är nog att här ska man helst upp och röra sig direkt. Vi tänker jättemycket på er och önskar er allt gott! Längtar efter er! Kramar från Maria med familj. PS. Tusen tack för presenterna till Ivar. Vi har några (väldigt slitna) Sassy-saker sen tidigare, de är kanonfina.

Desiree sa...

Tack Saltis for att du latit oss andra ocksa fa ta del av hur Ella kom till varlden. Jattefin berattat och beskrivet. Man blir alldeles rord over att lasa detta.

veronika sa...

Vad härligt att det gick bra , trots allt!

Tror att du i efterhand ska vara glad ( trots all smärta) att du fick känna på värkar. Det gör hela snittet mer verkligt.

Jag födde mitt först barn med ett väldigt akut snitt. Hade värkar och allt. Medan andra barnet föddes med ett planerat snitt. Det kändes väldigt overkligt, just för att man inte har några värkar innan.

Dåligt av sköterskan, hon skulle veta bättre , eftersom ditt vatten hade gått, så var det såklart värkar! Mitt vatten gick också mer än ett dygn innan mina värkar började komma.

Bra av din gynekolog att han skällde på dom.
Men skönt att du är nöjd och att alla var snälla!

Hon är sååå söt , din Ella!

Annika sa...

Mkt intressant att läsa läsa. jag kan tänka mig att din OB-GYN blev förbaskad, Saltis. Detta var ju inget "oväntat" precis.
Jag tyckte det gjorde ONT när dom tryckte ut K...Verklkigen obehagligt. Likaså fick jag frossbrytningar efteråt, ordentliga. Fick du det? Frös så jag trodde jag skulle skaka sönder. Det är tydligen rätt vanligt, har jag förstått.
jag hoppas att du tycker att läkningsprocessen går bra. Det tyckte jag att den gjorde...
ALL lycka till dig nu!!!