Så har jag jobbat första dagen igen efter mammaledigheten.
Tja, vad kan man rapportera??
Egentligen inga stora nyheter alls. I korthet var väl första arbetsdagen ungefär såhär:
- Jag fick inte så mycket gjort direkt, om man tänker på jobbet som sådant. Mer försök till att organisera mig och försöka komma till rätta i nya labbet. Eftersom jag inte hann jobba mer än en vecka efter flytten innan Ella kom så känner jag mig fortfarande rätt lost här.
- Lyckades nicka till lite sådär pinsamt sporadiskt under vårt labbmöte när forskaren som vi delar labb med presenterade sina data. Inte för att det var tråkigt, utan snarare för att jag nog lider lite av sömnbrist. Jaja, jag tror inte jag snarkade iallafall...
- Fick nya program inställerade på min nya dator
- Blev skvalleruppdaterad
-Drack en hel del kaffe
-Lunchen var supergod. Hämtmat från ett nytt Mexställe i närheten.
Ja, summa summarum så känns det skoj att vara tillbaks.
Det enda orosmolnet jag känner just nu är at jag tror det kommer bli en jobbig höst rent sömnmässigt. Men jag försöker intala mig att bara jag förbereder mig metalt på detta så ska det kunna gå något bättre trots allt. Vi får se. Men jag gissar att en hel natts sömn kommer ligga rätt högt upp på önskelistan till jul...
Synd bara att det är så himla långt till jul.
Fast det förstås, M's syster med pojkvän kommer ju snart hit och hälsar på. Jippie!
Kanske ska man skita i att önska sig svenskt godis eller annat hemifrån och istället enbart önska sig en hel natts sömn????? Hm, det tål att tänka på. Just nu tror jag det är en av de saker både M och jag skulle värdera högst faktiskt. Att sova mer än max 5 timmar i sträck har jag nog inte gjort sedan vi fick hem Ella. Och då är 5 timmar lyx! Oftast har det blivit 2-4. Fast inatt var det väldigt lyxigt för då sov vi nog ca 5,5 timmar i sträck!
Näe, nu börjar jag låta sömnfixerad. Så nu slutar jag detta inlägget. Tror jag ska gå och lägga mig snart faktiskt.
Godnatt!!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
47 kommentarer:
Utan att lägga några värderingar i det måste jag fråga om det inte känns konstigt att lämna en så liten bebis på dagis? Vet att det är vanligt överallt utom i Sverige/Norden men det måste vara en ganska stor kulturell omställning för er eller? Vore intressant att höra lite om detta.
Skönt att höra att allt känns bra med jobbet. Ja, utom det där med sömnen då. Men jag tror att det är spädbarnsföräldrars ständiga och universella (med några få undantag) ok att inte få sova ut.
Mikrosömn lär vara enormt energigivande. Så kort att man bara nickar till ska räcka. Har hört att man ska sitta upp, ha en nyckelknippa i handen, och när man somnar och tappar den så rasar den i golvet och man vaknar. Det ska räcka. Har du någonstans du kan gå undan och få en sådan tupplur? Det kanske hjälper?
Jag tycker att du ska önska dig BÅDE svenskt godis och en hel natts sömn : )
Kram!
Upp med sömn på önskelistan nu, Saltis. Den får komma före saltlakrits och svenska böcker :-)
Mariannes förslag låter bra, tycker jag, med nyckelknippan. Somnar du på t-banan ut till Bronx? Det hade jag nog gjort.
Bra iallafall att första dagen på jobbet gick bra!
KRAM!!! Superfuktigt, hett och lite grått nere hos oss...Inte skönt alls.
Sömnbrist är ju tortyr, inget snack!
Våra killar är också flaskmatade och när de var 4-5 månader började de sova igenom hela nätterna. Vi gav tillägg som sista kvällsmål (hade inte egen mjölk så det täckte hela dygnet) och de äter oftast mer och blir mättare när de flaskmatas. Förhoppningsvis blir det lättare snart.
Kram!!!
Anonym,
visst kan det kännas väldigt konstigt att lämna sin lilla lilla bebis på dagarna. MEN jag tror att både jag och min man liksom "ställt in oss" på detta eftersom vi ju vetat om det hela tiden. Redan innan jag blv gravid. Att systemet är annorlunda här alltså. Så på ngt vis så tror jag detta har gjort att vi inte tycker det känns lika konstigt och kanske "svårt" som om man hade varit inställd på svensk föräldraledighet. Dessutom känner vi ju andra här som har barn och som gjort exakt samma sak, så det blir emr så att man tycker detta är "normal" eftersom ens norm likosm flyttat sig. Visserligen från en ytterlighet till en annan. Men det går ändå bra tycker jag. Vi får väl se hur det kommer kännas om ett tag. Det är ju ännu så nytt.
Men vi är överlyckliga över att hon är på ett så fantastiskt dagis, så jag tror att även detta gör att det inte känns så farligt. Vi var ju först inställda på nanny och tyckte båda att det kändes jättejobbigt och svårt eftersom man inte alls är van vid det systemet. Så när vi fick veta att hon kommit in på dagiset vi önskade så blev det en positiv överraskning för oss! Och vi är sååå nöjda med det! :-)
Men visst, jag hade gärna settt att man kunde varit hemma med henne fram till hon var 6 månader istället för 3. Det hade varit optimalt tycker jag. Men jag tror helt ärligt att efter 6 månader s kan barn t o m utvecklas bättre och må bra av att vara på t ex dagis, så länge dagiset är bra.
Om du har fler undringar så skriv igen!
Marianne,
ja tupplurar är bra. Men jag har tyvärr inget ställe på jobbet där jag kan "lura". Sitter ju i labbet så det är mer som ett "öppet kontorslandskap" fast med labbänkar... Men jag kan däremot ta lite tupplurar på tunnelbanan.
:-)
Annika,
ja sömnen den sömnen. Men inatt har vi faktiskt sovit jättebra eftersom Lill-Skruttan var helt slut efter första dagisdagen så hon sov hela eftermdidagen, kvällen samt sedan fram till halv fem i morse. Och somnade om igen efter det. Så idag känner jag mig jättefräsch!!!
:-)
Aussiekicki,
ja det blir ju säkert längre och längre nätter ju äldre hon blir. Och som jag skrev ovan så sov hon mycket nu. Jag gissar att hon kommer sova mer på nätterna nu när hon är på dagis om dagarna. Så länge hon inte har problem med magen iallafall.
Kram!!!
Åh, visst är 5 timmar lyx..
Vi ligger mestadels på det just nu.
Om han matas 23 så blir det oftast mat igen runt 3 eller 4. Sen har vi lyckats att efter matningen igen vid 8-9 liggar kvar tills 10!! Lyxigt värre! Men då har den lille fått nog och vill stiga upp :D
Jag förstår om det jobbigaste för dig nu kommer att bli brist på sömn för att fungera som en normal människa på jobbet.
Hoppas att du kan ta dig någon liten powernap om det blir för tröttsamt.
KRAM!
Jess,
ja det är ju lite annorlunda när man inte kan "catnappa" under dagen längre. Då är sömnbrist på natten lite jobbigare. Men vi får se. Kanske kommer hon sova längre på nätterna i och med dagis på dagarna. Plus att hon ju blir äldre och de börjar väl sova längre när de blir äldre har jag förstått... ?! ;-)
Kram!!!
Det är ju inte konstigt att du är sömnfixerad då ni får så lite sömn. Det du och M får klarar man sig ju faktiskt inte så bra på i längden. Sömn är viktigt för att man ska orka och må bra i vardagen. Skulle du kanske kunna jobba något mindre än 100% om du känner att du inte orkar med. Jag tycker att du ska känna efer hur mycket du orkar så att det inte blir för mycket.Jag förstår dock att det är svårt att få avlastning och lösa sömnproblemet då ni båda ska iväg till era jobb.
Den där lunchen med Mexmat lät väldans god. Mexmat brukar faktiskt vara riktigt gott för det mesta.
Desiree,
jo jag ska känna efter nu. Hur det känns. Med jobbtimmarna, reslängden, hur Ella mår och så. Vi kommer säkert att ändra våra turiner fram ch tillbaka en hel del denna höst efter hur det känns och hur allt går. Så får det bli.
Och mexmat ÄR gott! Även om min kollega och kompis här kallar den mesta mexmaten här för "fake mexican". Hennes föräldrar är från Mexiko så hon är uppvuxen med "the real thing" gissar jag. Haha, Fast även hon gillar "the fake mexican" ! :-)
Kramar!
Här är en till som lider sömnbrist....och lillebror är ändå 8 mån. Pust!
När jag var i Staterna och hälsade på en kompis som var aupair var jag tvungen att ha med en stor påse saltlakrits, Marabou mjölkchoklad och en tom väska att ta med saker hem i. Trodde alla var tvugna att ta med sig sånt...hahahahahahha :-)
Hoppas ni snart får sova mer!
Jobbigt med sömnbrist när man ska jobba....
Kram Mrs B
Mrs B,
ja jag har förstått att ni har lite sömnlösa nätter ni också...
Jodå, svenskt godis står ju alltid på önskelistan såklart när man får besök. Typ saltlakrits, mjölkchoklad och LÖSGODIS!!!!!! :-)
Kramar till er!
Jag hoppas och ber att ni slipper mitt elände... Jesica sov inte en hel natt förrän hon var 6 år.
Mest för att BVC envetet höll fast vid att hon fick nog bröstmjölk och ökade i vikt som on skulle. Efter första flaskan välling vägrade hon bröstmjölk, men då var hon redan fast vid att äta på nätterna.
Sedan var hon en hopplöst energisk unge. Hon slutade sova på dagtid när hon var 18 månader samt att hon hade inte tid att äta på dagarna. 5-6 tuggor och sedan var hon i farten igen. När hon var 5 åt hon en halv liter fullkorns välling var natt...
Det fungerade för mig dock, eftersom jag fick CFIDS när hon var 18 månader, så jag var alltid lika trött och slut jämt, oavsett hur mycket jag fåttt sova.
Vi provade allt. Att inte ge henne flaska på natten var så klart det första vi försökte sluta med. Efter en vecka började hennes viktkurva gå ner och hon skrek av hunger... men hade ändå inte ro i kroppen att sitta ner och äta på dagen.
Min mamma tog henne en vecka "för hon hade lyckats ordna detta nattätande med 3 barn tidigare".... Jag hämtade tösen efter en vecka och jag har aldrig sett min mamma så hålögd.
Men till slut, när förskolan började, då slutade hon helt plötsligt.
Skönt att du hade en bra första dag! Kom ihåg att eftersom du pumpar och ammar, att ditt närminne inte fungerar riktigt som det ska, så skriv ner allt av värde...skratt!
Ska vila själv nu.... mitt ex kommer över från Sverige imorgon kväll, så jag ska köra ut till JFK och hämta honom.... plus en väska med godis, svenska tidningar, den sista boken i Stieg Larsson serien och en massa varma koppen soppa och bearnaise sås pulver. Allt man inte kan hitta här!
Skulle du och M bli desperata för en natts sömn, hör av dig. Jag har en hel del utbildning via BB och barnavdelning, samt min egen 15 åring.
Kram
Malin
Men det är väl helt ok och be om en natts sömn av era gäster när de kommer, hihi. Kvalitetstid med sin niece vill väl alla ha!
Tänk vad tiden går fort, att du börjat jobba nu - va kul att det var kul att komma tillbaka, det är sp roligt att ni kom in på det bra dagiset!
kram
"Men jag tror helt ärligt att efter 6 månader s kan barn t o m utvecklas bättre och må bra av att vara på t ex dagis, så länge dagiset är bra."
Oj, det var något nytt! Skulle gärna höra om barnpsykologer håller med dig...
Malin,
oj ja det lät väldigt jobbigt. Vi hoppas att hon itne ska vara riktigt lika nattaktiv som din dotter. ;-)
Och tack för att man får höra av sig om råd ifall det skulle behövas!
Kram!
Cecilia,
ja haha vi får väl se hur det blir med den sakern... Kanske är just inte nattpassen de mest populära att ta...?? ;-)
Kram!
Anonym,
Eh? ja varför inte??? Jag tror det beror jättemycket på vilken personlighet barnet ifråga har samt hur dagiset är. Iallafall känner jag att efter att ha sett det dagis vår dotter är på, och fått veta hur de jobbar där så känner jag helt klart att jag tror att hon kommer att få betydligt mer stimulans på dagarna än vad jag tror att jag som hemmagående mamma skulle kunnat ge henne. Faktiskt. Större utrymme, vana vid fler personer, vana med andra barn etc etc...
För den skull ska ju självklart inte dagispersonalen "ersätta" oss som föräldrar. Hemma är alltid hemma. Mamma och pappa är alltid mamma och pappa. Men som sagt så länge man kan ge kärlek och trygghet som förälder så tror jag att barn kan må bra av annan stimulans också.
Jag tror inte på detta att det BARA är den svenska modellen med föräldralediga mammor/pappor som autmatiskt MÅSTE vara den bästa för varje barn faktiskt. Jag tror att barn behöver trygghet och kärlek. Och detta kan man ge sitt barn oavsett om man spenderar 100%, 80%, 75%, 50% av tiden med dem. Så länge de även är i en trygg miljö den tiden föräldrarna inte är med dem.
Och på ett dagis (iallafall detta där vår dotter går) är de väldigt inställda på individuella lösningar som passar resp barn. De lyssnar även på varje förälder så att de kan ta hand om resp barn på det vis som föräldrarna tycker känns bra och som barnen är vana vid. Dessutpm är de ju här vana med just bebisar eftersom de flesta här återgå till arbetet 2-4 månder efter förlossningen. Så de flesta dagis har sk "infant rooms", alltså typ bebisavdelningar.
Jag tror att den stimulans vår dotter kan få där på dagiset, både rent pedagogiskt och socialt, kan vara något riktigt positivt. Sedan får man ju självklart vara öppen för att se hur långa dagar hon orkar vara där.
Jag vet inte ifall jag missförstod dig? Det kan jag mycket vl ha gjort och isåfall ber jag om ursäkt. Men jag tycker ditt inlägg här ovan låter lite "sarkastiskt" eller "anklagande" i tonen. Är det så?
Isåfall undrar jag varför?
Och vad är annars din syn på detta och vad grundar du den på? (obs detta är verkligen enbart ärligt menade frågor och jag lägger inga värderingar eller så i dem). Jag undrar bara helt enkelt.
Själv var jag yngre än 1 år när jag började på dagis. Och en av mina bästa vänners lillasyster började när hon var 9 månader. Och jag tycker inte det är ngt större fel på vare sig henne eller mig faktiskt. Dessutom är, som jag skrev här ovan, en del av mina vänner här i USA just från sådan "bakgrund". De började tidigt (med svenska mått mätt) på dagis och de är väldigt normala och trevliga personer idag. Så jag har svårt att tro att tidigare dagisstart än 1,5-2 år (vilket är standard i Sverige) skulle vara skadligt per definition.
Så länge man är lyhörd och uppmärksam på sitt barn och dess signaler tror jag att man kan tillmötesgå dess behov på ett väldigt bra vis. Oavsett om man är hemma eller har barnet på dagis.
Och jag står fortfarande fast vid att jag TROR att VISSA barn (obs jag säger inte ALLLA eftersom jag tror att barn är olika med olika behov precis som vi vuxna) KAN må bra och utvecklas lika bra eller till och med bättre på dagis än med enbart mamma/pappa hemma. Även när de är mindre än 1 år.
Jag menar att extra stimulans, utanför familjen, utan er föräldrar, kanske är det sista en bebis behöver. Jag menar även att din bakgrund kanske är just orsaken till att du kan lämna ifrån dig ditt barn så pass tidigt. Det är hårda ord, men att skriva att det till och med skulle kunna vara bättre för en liten bebis att vara med pedagoger istället för med sina älskade föräldrar upplever jag som mycket provocerande. Jag kan förstå att man kan vara tvungen till det, men att hävda att det har någon annan vinning är obegripligt. Har du överhuvudtaget läst på om barns utveckling och olika faser?
Anonym,
okej jag förstår att du har en helt annan syn på detta än jag då. Då missförstod jag iallafall inte tonen ditt tidigare inlägg.
Jag är inte någon expert på barn! Jag har ingen som helst tidigare erfarenhet av barn eftersom min dotter är vårt första barn. Jag har heller aldrig arbetat med barn i någon ålder.
Däremot har jag läst en del, ja. Om barns utveckling etc. Men självklart är jag ingen kunnig expert.
Däremot vidhåller jag vid min åsikt att jag tror att det inte alls behöver vara negativt för ett litet barn att bli omhändertagen av andra än sina föräldrar ett antal timmar om dagen, 5 dagar i veckan. Jag tror faktiskt inte att detta är skadligt. OCH jag tror att beroende på hur barnets personlighet är, så KAN det t o m vara något positivt för barnet.
Och visst, kanske är jag skadad av min bakgrund. Om du tycker det känns bra att tro det så får du gärna göra det. Jag kan själv inte avgöra detta utifrån en "utomståendes" perspektiv. Det är som sagt alltid svårt att evaluera sig själv. Jag har heller ingen som helst psykologisk bakgrund så rent professionellt kan jag inte heller göra någon bedömning av mig själv. Och visst, kanske har jag präglats av att blivit bortlämnad som spädbarn. Jag kan ju tyvärr inte veta hur jag skulle ha varit idag om jag hade haft en helt annan bakgrund så det går ju heller inte att göra någon rättvis jämförelse.
Den enda jämförelse jag möjligtvis skulle kunna göra är väl min man då?? Han är pappa till vår dotter. Han älskar sitt barn liksom jag gör. Han känner ungefär på samma sätt som jag när det gäller dagis. Han har dock helt motsatt bakgrund jämfört med mig. Han var hemma med sin mamma så länge man nu fick vara föräldraledig på 70-talet. Exakt antal månader känner jag inte till, men det går ju att ta reda på om man kollar upp föräldraledighete under början av 70-talet. När hans mamma började jobba så tillbringade han dagarna hos sin mormor fram tills han var 3 år. Då började han på dagis.
Enligt teorin att jag är vad ska man kalla det? Kanske lite "känslomässigt rubbad" kanske??? (Eller iallafall på annat sätt "fel" eftersom jag ju inte känner denna normala ångest som man som förälder bör känna när man måste lämna bort sitt barn när det är ett par månader) just p g a min bakgrund så vet jag inte riktigt hur jag ska förklara min mans inställning och känslor. Med tanke på att han vuxit upp under helt andra förhållanden. Men visst, han kan ju vara ett undantag? Eller kanske har han blivit skadad senare i livet? Jag vet faktiskt inte. Kan inte ge dig svar på detta, utan lämnar spekulerandet till dig.
Jag har ändå så svårt att förstå varför du ser min åsikt som så enormt provocerande?
I mina ögon så handlar det om att man som förälder ska finnas för sina barn. Att man måste försöka se till deras behov, och att kunna ge dem vad de behöver. Och att man är såpass flexibel att man kan försöka hitta lösningar som följer barnets behov, vilkt jag tror är olika beroende på barnets personlighet, dess olika faser i livet etc etc.
Och jag tror att vi kommer att kunna göra detta TROTS att vår dotter går på dagis. Och TROTS att både min man och jag uppenbarligen har någon känslomässig skada själva.
Och efter att ha träffat flera vänner här som har barn vilka har går/har gått på dagis sedan ungefär samma ålder som vår dotter är nu så är jag än mer övertygad om att det kanske inte finns endast EN ENDA lösning som är The One.
Barnpsykologi och forskning inom detta ämne kan jag absolut inget om i detalj. Men eftersom jag själv forskar och vet hur otroligt många olika teorier som finns inom alla forksningsfält så är jag även ganska säker på att det inte kan finnas endast en enda sanning här heller. Särskilt som jag även vet att det "går mode" även i sådana här saker. Om man ser på det historiskt så är just barnuppfostran och hur man bäst ska kunna tillfredsställa barns behov ett typexempel på att åsikter och teorier förändras. Det kommer nya. Gamla skrotas. Sedan kommer de gamla tillbaka men kasnke i ngt ny tappning. Pendeln svänger.
Jag är ledsen att jag inte kan ge dig några bra eller konkreta svar. Men jag har försökt förklara lite hur jag tänker och känner, samt varför.
Mina känslor och tankar kan självklart vara heeeelt fel. Det kan jag ju inte veta idag.
Det enda jag kan säga säkert är dessa saker:
1) jag älskar min dotter över allt annat
2) jag vill henne enbart väl
3) jag känner att jag är oerhört öppen och lyhörd för hennes person och signaler så att jag ska kunna tillmötesgå hennes behov. T ex om jag ser att hon verkar behöva kortare dagar på dagis ska jag och min man kunna ändra våra rutiner så att hon kan vara hemma mer med oss.
4) jag hoppas och tror att jag kommer att kunna ge henne kärlek och trygghet och en uppväxt som gör att hon utvecklas till en person som är trygg i sig själv och med andra.
5) jag hoppas och tror att jag är och kommer att fortsätta vara en bra mamma.
Usch vilken tråkig person som inte kan skriva ut sitt namn utan kommenterar, och inte heller på ett särskilt trevligt sett, utan att stå för sina åsikter.
Det är såklart att ingen förälder tycker att det är lätt som en plätt att lämna bort sitt älskade barn. Du menade ju inte att Ella har det bättre på dagiset och lika gärna kan flytta dit utan du tror ju att hon kommer må bra av kombinationen hemma och dagis. It takes a village sa ju Hillary Clinton. Förr uppfostrades barn av hela storfamiljen och en massa andra barn och vuxna runt om barnet. Varför kan det inte vara så idag.
Visst, minst 6 månader hade varit optimalt, men det är inte så att Ella kommer att lida av att hon började vid 3 månader i framtiden.
Jag tycker också att det är oförskämt att säga att bara för att du är adopterad - antar att det var det personen menade - skulle lämna bort ditt barn vind för våg. Som du säger, hon har ju en pappa också som i så fall - om du personens argument skulle ha någon grund, vilket det inte har - skulle skydda henne mot detta.
Hoppas verkligen att du inte tog "anonyms" kommentarer personligen! Jag tror att Ella kommer att må jättebra! Ni måste lita på att ni själva kan välja rätt till ert barn!
Det blev lite stavfel i mitt inlägg men du förstod nog!
Åh nej, ännu en person som kommenterar anonymt och kritiserar era val - jag förstår inte varför det är sååå provocerande att låta Ella gå på dagis vid 3 månaders ålder. Ni har ju främst inget val - tja, förutom att flytta tillbaka till Sverige men då borde ju ALLA föräldrar i hela världen flytta till Sverige eftersom det visst bara är i Sverige som barn blir välomhändertagna...
Och som Anna skriver ovan så tycker jag också att det är oförskämt att påstå att det är pga din bakgrund som adopterad som du inte tycker att det är en stor grej att "lämna" ditt barn på dagis.
Det börjar bli riktigt pinsamt att läsa hur inskränkta och oförstående svenskar är när det gäller barn - vet inte folk att det finns mer än ett sätt och att det inte finns en metod som är absolut rätt!?
Det är verkligen så tråkigt att du blir påhoppad av en massa tjejer (eller är det killar också som döljer sig bakom de anonyma kommentarerna) som först och främst inte verkar förstå hur det funkar utanför Sverige... Stå på dig Saltis, vi är många som stöttar dig och förstår era val till 100%.
Stora kramar från PR
Förresten är det max 4 månader som föräldrar får vara hemma i Belgien också och jag har inte träffat några belgare som har haft några större känslomässiga störningar.. De flesta av mina vänner och kollegor i Bryssel började jobba efter 3-5 månader och det var ingen som ens skulle komma på tanken att säga att deras barn skulle bli lidande pga deras tidiga dagisstart.
Alla har skrivit så bra kommentarer så jag har inget mer att tillägga. 100% stöd, förståelse och stöttning även från mig. Märkligt det här, hur det kan vara så provocerande eller svårt att förstå.
Heja er, ni är bäst och mer omtänksamma, kloka och kärleksfulla föräldrar får man faktiskt leta efter.
Sömnbrist suger, jag brukar tänka att så trött som man är efter en lång resa från Sverige hit till Nordvästkusten, så trött och dimmig i blickan kanske man är konstant då man har småbarn. Haha, eller det är kanske en dålig liknelse att jämföra jetlag med småbarnsföräldrasömnbrist.
Jag har också vääääldigt svårt för anonyma nissar som tror sig veta allt och det mesta - och speciellt när det kommer med en dos av Sverige Är Bäst-pekpinnar, de är nästan värst av allt.
Jag tycker inte att du behöver förklara eller rättfärdiga, försvara eller ens svara på sånna inlägg, göd inte trollet, sas.
Stor Kram!
Ja du Saltis, du vet ju vad jag tycker om anonyma som häver ur sig utan respekt för andra männsikors liv, förutsättningar och livsval. Jag vet att ni gör allt för Ella utifrån era förutsättningar. Tvivla inte på det.
Till anonym vill jag bara säga: Ta av dig Sverigeglasögonen och lyft blicken. Det finns en stor värld utanför Sverige som ser annorlunda ut, där förutsättningarna är andra än de du är van vid. Tänk efter lite innan du anklagar någon för att vara onormal och dålig förälder.
Kram till dig Saltis!!!
Å ni är så gulliga! Verkligen!!!!! :-)
Ja, ni vet själva vilka ni är...
TACK för stöttning och uppmuntran!
Det värmer.
Jag har verkligen förstått att detta ÄR ett mycket mycket mycket känsligt ämne. Och det verkar vara något som engagerar många. Vilket jag kan förstå. Barn och sådant som rör deras väl och ve brukar oftast göra det.
Jag förstår detta. OCH jag tycker det är BRA!
Och det jag nu tror mig ha förstått är det som folk tycker är mest upprörande beträffande detta är inte alls i första hand att vi faktiskt behöver lämna Ella på dagis om dagarna. Nej det är inte DETTA som är provocerande eller upprörande. Utan helt enkelt det faktum att jag inte mår skitdåligt av det. Att jag inte gråter nätterna igenom och är deprimerad. Utan att jag faktiskt tycker att detta är något jag tror kan komma att fungera riktigt bra. Och till och med som jag skrev i min första svarskommentar till anonym (och det är nog DETTA som framförallt gör mig till den hemska och känslostörda förälder jag nu verkar vara) tror att det faktiskt till och med SkULLE KUNNA vara något positivt med dagis säg efter ca 6 månaders ålder för barnet.
Alltså handlar det inte om "dagis eller inte dagis" utan om MIN inställning till detta. Och det är DEN som är provocerande. Har jag förstått nu.
Så OM jag istället hade skrivit att jag mådde skitdåligt och tänkte på Ella hela dagarna och grät mig till sömns p g a detta så skulle jag (enligt de som tycker som anonym) vara en mycket bättre lämpad förälder. Iallafall så tolkar jag det så. Jag skulle i vilket fall i deras ögon ha en normalfrisk psykisk hälsa. Om jag hade känt så och skrivit om det här så gissar jag även att jag till och med kanske fått tröst- och supportkommentarer istället. Och framförallt kommentarer om hur synd det var om mig/oss som är tvingade att lämna vårt barn ifrån oss när vi måste arbeta. Folk hade beklagat sorgen helt enkelt. Och jag hade varit en normal sörjande moder.
Så ja, DETTA tror jag är vad många (?), eller iallafall flera tycker är det som är upprörande, provocerande, hemskt och till och med fruktansvärt.
Okej,
jag har blivit ännu mer sugen på att skriva ett riktigt inlägg om detta. Kanske är det dumt att som Cecilia säger "göda trollet", men jag känner att detta ändå är något som jag tycker känns viktigt. Och just nu något som jag funderar mycket över.
För funderar GÖR jag. Faktiskt. Självklart. Jag kan också fråga mig ifall detta kanske inte är det bästa för Ella. Jag kan fundera hit och dit över olika scenarion och eventuella lösningar på eventuella problem som kan komma att uppstå.
Jag kan känna sting av saknad och längtan efter min dotter när jag sitter på jobbet. Fundera över hur hon har det på dagis. Självklart gör jag det.
Så funderingar kring detta surrar ständigt (mer eller mindre) runt i mitt huvud.
Så ja, det får nog bli ett inlägg senare. När jag nu får tid att knåpa ihop ett där jag kan förklara hur och varför jag ser på detta som jag gör.
Men det får bli när jag har tid och ork att skriva ett såpass "seriöst" inlägg. Så det kasnke dröjer lite.
Men anonym är självfallet välkommen att fortsätta diskutera detta med mig här i kommentarsfältet också.
Men nu ska jag gå och lägga mig.
Det är precis det jag menar med att vi har olika erfarenheter av detta. Att förutsättningarna är olika.
För det första har ni ju inget annat val än att lämna Ella på dagis.
För det andra så har ju både du och M träffat och lärt känna en hel drös människor, både vuxna och barn, som verkar vara helt normalt fungerande individer trots att de börjde dagis vid en späd ålder. Det, antar jag, bidrar till att ni känner att det trots allt är en bra lösning för er och ert barn.
Ni är dessutom nöjda med valet av dagis och det ger ju också en bra magkänsla. Jag tror dessutom att man i USA har erfarenhet av att ta hand om så små barn i dagismiljö. En dagismiljö som jag tror är anpassad till små barn. Små grupper med samma personal som tar hand om dem.
Jag tror inte att varken du eller M är känslomässigt störda eller hemska föräldrar. Ni har sett att det kan fungera och är trygga i det.
Jag tycker du är bra, Saltis! Och modig! Kram på´re!!!
Gumman - du är världens bästa mamma och du och din man vill det bästa för er dotter!!!
Kram - och håller tummarna för en bra natt, sisådär en fem timmar på raken i alla fall:)
Mina åsikter beror inte på att jag är svensk. I Sverige hyllas förskola från 1 års ålder, medans föräldrar som vill vara hemma med sina barn längre ses ned på!Samhället är uppbyggt så att det i stort sett är omöjligt att stanna hemma längre än ett år med sina barn. I andra länder har man inte samma föräldrarförsäkring, men har i större utsträckning hemmafruar som stannar hemma mycket längre än i Sverige. Förrutom de familjer där båda föräldrarna gör karriär vill säga. Förskolan är en helig ko i Sverige som inte får kritiseras!
Som sagt, jag kan förstå att man MÅSTE lämna bort sitt barn, men att hävda att det till och med skulle vara BÄTTRE för en 6-månader gammal bebis att vara borta heltid från sina föräldrar på grund av bättre "stimulans" är det jag reagerar starkt på.
Heja Saltis!
Så roligt att höra att starten på dagis gått så bra! Att Ella är trött tror jag är helt naturligt. Alla barn blir trötta i början på dagis oavsett om de är ett eller två år (eller tre månader :-) ). Vi vuxna blir väl trötta då vi börjar på ett nytt jobb också!
Sömnbrist är jättejobbigt. Själv behöver jag inte så mycket sömn, men jag vill gärna ha den lilla jag får, sammanhängande. Vi har använt olika tekniker och prövat oss fram. Ibland har vi delat upp natten och sagt "om M vaknar före 2 tar jag henne och om hon vaknar efter 2 tar du henne. Då behöver vi inte båda ligga på helspänn då det hörs ett ljud, men det bygger på att vi båda har ganska lätt att sova även om den andra är vaken med M. Ibland har vi kört varannan natt... Sova ifatt på helgerna är också bra. Sömnen är ju viktigt och speciellt om man ska sköta ett jobb också. Helt kommer man dock inte undan, med småbarn är det ständigt minus på sömnkontot... Men man klarar det! Man klarar så mycket mer än man tror. Jobbkonferenser med sköna hotellsängar är toppen! Man får strunta i att man är jättetråkig som går och lägger sig tidigt :-) .
Sedan tror jag på att vara lite tuff när barnen kommer upp från Ellas ålder ungefär. Om de är friska och väger vad de ska, så funkar det finfint att vänja dem att sova hela nätterna. Vi har tre barn och prövat det med två av dem. Inga problem. Vi satte av två veckor då vi båda var hemma och var motiverade. Det tog tre nätter med det ena barnet och fem nätter med det andra. Klart det blev något bakslag någon natt ibland, men faktiskt inte ofta.
Lycka lycka till nu! TÄNK om alla föräldrar reflekterade så mycket som du över alla sina beslut! Då skulle det inte finnas ett enda olyckligt barn :-) !
Nu blev detta inlägg väldigt långt, men jag tänkte också på att saker och ting blir vad man gör det till. Vår äldsta dotter är född på juldagen. Det finns INGEN som inte säger "stackars henne" så fort de hör det. Vi har dock från början bestämt oss för att vi inte ska föra över det tänket på henne utan istället har vi alltid sagt att hon har den finaste födelsedagen av alla, hon är född samma dag som Jesusbarnet, dessutom kommer hon alltid ha familj och släkt hos sig då hon fyller år och vara ledig från skola och jobb. Det har hon varit nöjd med hela tiden, nu är hon 12 och hon tycker fortfarande att hon har en bra födelsedag.
Om ni berättar för Ella när hon växer upp (och ni kanske flyttar tillbaka till Sverige) att "då hon var liten var hon väldigt speciell, hon bodde i USA fast hon var så liten och hon gick till och med på dagis redan då hon var 3 månader. Det fungerade jättebra för hon var en väldigt lugn och glad bebis och alla fröknar ville vara med henne." Då tror jag att hon kommer att känna sig väldigt speciell och stolt över att ha varit med om något som inte alla andra har och DET tror jag är bra för alla barn. Att få känna att just de är helt unika och fantastiska!
Kram Ingrid
Saltis, du och maken är de som känner Ella bäst och ser hur hon reagerar på dagis.
Jag känner mig 99% säker att skulle nu upptäcka att hon inte mår bra i den miljön, så kommer ni att ändra den.
Ett par av mina vänner har tagit med sig sina barn överallt från det att de var 5 dagar gamla. De är de mest välbalanserade ungar jag känner. Under musik festivaler satt den äldre som var 3 månader i en baby ryggsäck med hörsel kåpor på. Om någon hade fest så kom de med den bärbara "spjälsängen" och ställde upp den mitt i vardagsrummet där alla pratde och skrattade.
Deras barn är nu 9 och 7 och även om den yngsta har allvarlig diabetes, så stoppar det dem inte att resa land och rike runt, tältsemester, festivaler.
I och med att de omgående blev stimulerade med andra miljöer än att bara vara hemma med en förälder som nästan klättrar på väggarna av brist på mental stimulans, så kämmer dessa barn sig hemma i alla miljöer.
Saltis, människor som inte vågar stå för sina åsikte så till den grad att de inte ens kan skapa sig ett namn... Vi kallar dem troll.... Donät feed the trolls... they live of attention.
Malin
Jag är i alla fall inte mest stelbent som fnissar åt mugghållare;-) Stå på dig, jag är övertygad att man gör det man måstenär man måste. Ni har som du skrev vetat detta sedan du blev gravid, bara att förhålla sig till alltså.
Jag ser att de andra skrivit om microsömn redan och vikten av att få sova, jag håller med, men vet att man inte går under av att småbarnslivet är tufft och lite sömn. Det här är inte menat som nedlåtande utan skall vara uppmuntrande, men formuleringen är svår. MAn klarar mer än man tror, gör mer än man vet att man kan och när man tror man inte orkar mer så gör man det!! Att man i det kan sova i skift, sova middag (på helgen) eller göra annat för att underlätta är bara klokt:-) Jag tyckte det värsta var att när man väl fått sova en natt var man tröttare än innan! Som om kroppen sa ifrån, annars går den på högvarv. Hoppas jobbet går bra trots att du är trött och tänk på att vila på helgerna. Riktig vila, sova, slappa och njuta av livet med familjen:-)
Anonym,
Okej denna kommentar är superlång så om du/ni inte är intresserade så scrolla bara neråt! Länge….. ;-)
Jag håller till stora delar med dig i detta att förskolan verkar vara ”enda vägen” till banomsorg i Sverige. Och att detta därför är vad du kallar ”en helig ko”. Tyvärr så är detta också ngt jag tycker är tråkigt med det svenska systemet och med många svenskars inställning till detta med barnomsorg, jämställdhet etc. Just att det finns så få individuella val man kan göra utifrån sin egen familjs förutsättningar. Jag förstår det som om du t ex gärna hade varit hemma längre med ditt/dina barn. Kanske till och med på heltid ”för alltid” som hemmafru. Tyvärr är detta knappast någon möjlighet i Sverige idag pga ekonomiska faktorer. Det är helt enkelt alldeles för dyrt att leva och bo i Sverige så man behöver i stort sett 2 inkomster för att ha råd med det boende och det liv många vill ha. Dessutom är det exakt som du säger nämligen att majoriteten svenskar ”ser ner på” kvinnor som vill vara hemma och ta hand om barn och familj. Det är ngt som i många svenskars ögon är ”gammalt och förelgat samt frknippat med en ojämställd och konservativ kvinnosyn”. Jag förstår din frustration över detta. Och detta är en av de saker jag faktiskt uppskattar här: folks inställning till detta med familj och hur man vill sköta sitt familjeliv. Här är många mer öppna inför andras indivduella lösningar. Att vara hemmafru är lika okej som att endast stanna hemma ett par veckor efter förlossningen med sitt barn pga att man ska tillbaks till jobbet. Och jag tycker det är synd att det i Sverige är så mycket mer ”likriktat”. Att alla måste tycka och tänka och framförallt GÖRA på i stort sett samma sätt. Annars är man ”fel”, onormal eller konstig. Det är en sådan snävhet i folks toleransnivå. Tyvärr.
Så i detta fall är du inte så ”svensk”, precis som du säger. Men jag måste dock säga att jag ändå ser väldigt mycket ”svenskt tänk” ändå i dina åsikter. Det är inget fel med det, utan det är helt naturligt eftersom du är svensk, och vad jag förstår boende i Sverige. Med ”svenskhet” i detta fallet menar jag att din ”öppenhet ” inför att man ska kunna välja att t ex vara hemma längre med sina barn handlar just om att vara hemma LÄNGRE med barnen. Att du helt fullt och fast tycker och tror att alla barn mår allra bäst av att få vara tillsammans med ”enbart” sina föräldrar, gärna så länge som möjligt. Detta tycker jag är rätt så ”svenskt” faktiskt. Det är få personer jag träffat med annan nationalitet som har just denna inställning. Istället är det många av både europeiskt (olika länder), asiatiskt och amerikanskt ursprung som jag träffat här som har en helt annan erfarenhet och därmed också andra åsikter vad gäller hur länge man tycker det är bra för barnen att vara enbart med sina föräldrar innan de börjar skötas om av andra personer OCKSÅ. Observera att jag här INTE menar att föräldrarnas omsorg av barnet ska BYTAS UT mot andras, utan att det handlar om att fler personer än föräldrarna börjar engagera sig i barnet (dess skötsel, utveckling, välmående etc). Dock är det inte så att i stort sett ”alla” länder där man har sämre föräldraledighet per automatik har fler hemmafruar. I många länder i Europa idag är de yrkesarbetande kvinnorna i stiort sett lika många som i Sverige, även fast man har endast ett par månaders mammaledighet.
Och det är väl även just på den punkten (längre tid med enbart föräldrarna = bästa lösningen för alla barn) som jag då inte riktigt håller med dig. Och det är här du anser att mina åsikter är provocerande. Vilket jag fortfarande har lite svårt att förstå. Men det beror säkert på min känslomässiga/psykiska skada….??
Vad jag menade med min kommentar är (och detta är vad jag försökt förklara i min tidigare svarskommentar till dig också) helt enkelt att jag inte helt och fullt tror att det allra allra bästa för alla barn alltid alltid alltid måste vara att tillbringa nära 100% av sin tid tillsammans med just föräldrarna. Inte ens i väldigt ung ålder. Jag gav typexemplet 6 månader. Mest eftersom det är en ålder jag har lite koll på just nu pga av en vän till oss som har barn som snart är 1 och där jag har tydliga ”bilder” av hur hennes dotter var fr o m ca 6 månaders ålder. Men visst, även här är barn olika så det kan säkert variera med flera månader det med…
Självklart menar jag inte att ett barn ska tillbringa största delen med andra personer än föräldrarna (t ex dagispersonal, nanny etc) och därmed må bättre än om de tillbringat denna tid med föräldrarna. Nej, jag menar att ett antal timmar per dag på ett bra dagis (som jag tycker vårt verkar vara) verkligen KAN vara något positivt för barnet. Alltså något som barnet kan ha glädje av. Alltså handlar det i mina ögon inte enbart om att dagis måste vara ngn sorts ”förvaring” av barn. Utan att vissa barn faktiskt kan må väldigt bra av just kombinationen dagis plus föräldrar. Självfallet är det beroende av barn. Jag tror nämligen att alla barn är unika personligheter och att man föds till detta, även om miljön såklart också spelar en stor roll. Men likaväl som jag tror att vissa barn kanske inte alls skulle må bra av dagismiljön, så tror jag att vissa barn mår jättebra av den. Ja, till och med bättre än om de endat varit hemma med enbart föräldrarna. (Oj nu skrev jag det igen….! Men jag lovar, jag menar inte att försöka provocera.)
Och ännu ett förtydligande från min sida: jag tror inte att det är bättre för ett litet barn/bebis att tillbringa fulla dagar på dagis, och sedan väldigt lite tid med sina föräldrar i hemmet. Men om det, som i vår dotters fall, handlar om visserligen flera timmar, men fortfarande inte sk ”heldagar” så har jag väldigt svårt att inse varför mitt påstående skulle vara så provocerande? Jag vet att du tyker att för mycket stimuli utanför hemmet kan vara skadligt för barnet. Och självklart ska man inte överstimulera små små barn. Men i vårt fall känner jag mig fullständigt trygg och litar på dagispersonalens kompetens vad gäller omhändertagandet och omsorgen av väldigt små barn. De vet vad de gör. Och jag tycker de verkar ha en mycket bra inställning och både barn samt föräldrar till barn som haft dem som dagispersonal tidigare talar sig otroligt varma om dem.
Men visst, jag säger inte att detta gäller ALLA dagis. Precis som jag inte tror att alla barn är ”dagisbarn”. Så är heller inte alla dagis sådana att ens vissa barn skulle kunna vara där från mycket späd ålder och dra fördel av det. Allt handlar om att vi är olika. Barn är olika, dagis är olika, föräldrarna olika. Och utifrån detta så kan det säkert i vissa fall vara negativt för ett barn att vistas på dagis, på samma vis som jag tror att det kan vara positivt i andra fall.
Sist men inte minst så har jag ändå fått uppfattningen att det idag är få barn i Sverige som faktiskt börjar på dagis redan vid 1 års ålder som du skriver. Är inte normen idag närmare 1,5 år. Och många använder ju föräldraledigheten så att de kan vara hemma tills barnen är 2. Detta är ju ganska länge ändå?? Tycker jag. (Obs! Det är ingen som helst värdering i detta påstående. Jag tycker vare sig att det är fel eller rätt att vänta tills barnet är 2 innan man lämnar det till någon annan, jag tycker bara att det är en rätt lång tid och att svenska systemet därmed är väldigt generöst.)
Får man till sist i denna superlånga kommentar (sorry!) fråga från vilken ålder du tror att det kan vara positivt utvecklande för ett barn att börja andra personer omkring sig (förutom föräldrarna) som sköter om det?? Vid 1 år? Eller äldre?? Och vad bygger du just den åldern på? Erfarenhet av egna eller andras barn? Olika teorier om barns utveckling generellt? Eller kanske en kombination? Jag är mest nyfiken eftersom jag tycker detta är ett jätteintressant ämne.
Men nu ska jag äntligen avsluta denna kommentar.
Ingrid,
hej igen! tack för din fina kommentar också, och tack för sömntipsen! Det där med positiv inställning tror jag också benhårt på. Livet blir ju lite vad man gör det till också. På något vis.
kram!
Malin,
ja vi har också vänner som rest och varit väldigt akriva med sina barn sedan barnen var små. Och jag tror inte att det har skadat barnen faktiskt. Inte alls.
Tack för att du delar med dig av din och dina vänners erfarenhet!!!!!! :-)
Och du, jag vet att ni tycker att jag inte bör svara trollet, men jag tycker ju att denna diskussion ÄR väldigt intressant så jag kan inte låta bli. Men visst håller jag med att det känns lite knepigt att vissa har så starka åsikter men sedan ändå inte kan "stå för dem" med ens sitt förnamn. haha, de skulle ju t o m kunna fejka ett namn, men det skulle åtminstone se lite bättre ut...??!! ;-)
Kramar!!!
Fritt ur Hjärtat,
nejdå stelbenhet är inte ditt andra namn. Fast jag tycker egentligen inte att anonym är så stelbent heller. Alla har rätt till sin egen åsikt och jag tycker det är bra att hon/han (??) vågar kommentera här! :-)
Det trista är väl just anonymiteten eftrsom det känns lite konstigt att diskutera med en anonym person....
Och ja, man får försöka ta igen sömnen när man kan. Så är det. Och jag tror att det kommer bli bättre och bättre framöver.
Sedan är det ju mysigt att ligga och mysgosesova med Ella också. Så även sömn tillsammans kan vara något positivt även om den inte alltid blir högkvalitativ. :-)
Kram!
Saltis, du har SÅ rätt när du skriver att barn är olika, dagis är olika, nannys är olika.
Jag var fortfarande fulltids student när min tös föddes och jag hade 2 veckors teori innan terminen var slut. Tack och lov hade jag super lärare och klasskompisar som var toppen, så de gick med på att jag tog med mig tösen till skolan.
Några av våra föreläsande läkare fick sig ett gott skratt när de kom in och längst fram i klassrummet satt jag och ammade och antecknade samtidigt. Om Jessica blev störande, så lämnade jag rummet och fick anteckningar av mina vänner.
En dag när stumpan hade lätt kolik kom föreläsande läkare fram och utan ett ord tog Jessica ifrån mig och började gå fram och tillbaka i klassrumet och masserade hennes mage...samtidigt som han föreläste! Han berättade senare att han haft 3 kolik barn själv. Under resten av den föreläsningen höll han henne, rapade henne, masserade mage och sedan hon somnat lät han henne stanna kvar mot sin axel. I 3 timmar!
När den nya terminen startade och jag återgick till praktik, så var tösens pappa hemma tills dess att hans skola började om. Så när Jessica var just över 15 månader fick vi en plats hos en dagmamma. Dessa kvinnor är en utrotningshotad art som skulle K märkas i mina ögon!
Hon hade allt som allt 8 barn, men de var aldrig allihop samtidigt. Hon bodde över gatan från sjukhuset och alla barnen där hade föräldrar som jobbade inom sjukvården. Så vi kom ofta in med barnen kring 06.30 på morgonen.
Vår dagmamma sa åt oss att besvära er inte med att väcka barnen och klä dem. Kom hit med dem i pyjamas utifall att de vill sova lite längre.
När en av barnen fick vattkoppor, så blev vi alla informerade samma dag men alla hade redan blivit smittade. Så hon bestämde att de barn som inte blev "sjuka" med häg feber var välkomna att komma dit ändå. Jessica hade 3 koppor allt som allt och var i full fart hela tiden, så jag missade inte en dag av praktik tack vare att vi hade dagamma. Jessica var oerhört lycklig där.
Efter att jagblev sjuk, så förlorade vi vår plats... "för jag var ju ändå hemma hela dagarna" (jag var sjukskriven 100% och att ha små barn hemma räknas som heltidsjobb= så efter många om och men så fick jag en daghemsplats.
Jessica avskydde stället. Hon mötte sin första mobbare där (3 år gammal), hon avskydde de stora grupperna och att inte ha den hematmosfär som hon var van vid.
Jag har vikarierat på andra daghem där grupperna har varit mindre och personalen haft mer tid för vart barn och de har varit toppen.
Det är så lätt att generalisera. Se vad ert barn behöver, trivs med och klarar av. OM du har en bra magkänsla så har du antagligen rätt. Ni är nära till dagis om något skulle hända. Ni har kollat upp allt som kan kollas upp och ni trivs där med. Vilket i tur kommer att innebära att Ella känner av hur bra ni mår av att veta att hon är omhändertagen av personer som ni litar på och det blir en positiv upplevelse för henne.
Jag har sett att barn som tidigt börjar socialisera med andra barn i samma ålder, utvecklar tal och motorik fortare än barn som inte får den stimuli av att "bara vara hemma".
Förresten, finns det någon funktion här som gör att man kan maila dig privat om saker man kanske inte vill att hela världen ska se?
Jätte kram... jag ska gå och stryka vidare... mitt ex anländer kl 8 ikväll så jag tänkte han skulle få rena lakan....skratt!
Malin
Malin!
TACK för din långa och personliga kommentar!
Självklart kan du maila mig ifall du vill.
saltistjejen@hotmail.com
KRAM!
Tankar från mig. Vi som föräldrar vill alla göra rätt och kanske är det svårare idag då vi är överinformerade. Det är tråkigt att vi kvinnor är så hårda mot varann. Vi stjälper snarare än hjälper. Ödmjukhet och empati är ibland som bortblåst. Jag upplever inte alls att män beter sig på det viset. Kanske har jag fel. Jag har själv tre barn och varit föräldrarledig så länge det gick. Jag har dock fått höra att jag har satt mig i en kvinnofälla och varför jobbar jag deltid? Etc. Visst har jag tvivlat ibland, mitt välmående skulle säkert ha varit bättre om jag fått mer utrymme för mig och min karriär. Jag har dock gjort ett val. Var och en gör sitt val beroende på uppväxt, erfarenheter, livsval, yrke, tidpunkt etc. I sinom tid får vi veta om våra val var de rätta, eller åtminstone ok. Gulp :-) Gör en Bra dag. KRAM
Kicks,
jamen visst är det så. Vi gör alla våra val och jag tycker det är så synd att så många alltid har så många synpunkter på ANDRAS livsval. Jag kan tycka att det är jätteintressant att diskutera olika personers val i livet, men oavsett om någon valt en annan lösning än vad jag skulle gjort så respekterar jag självklart den personens val.
Jag förstår dock att du kan få en hel del kommentarer i Sverige. Detta eftersom det ju är väldigt många som tycker att kvinnor och män måste dela EXAKT lika på just föräldraledighet och ansvar för hem och barn. Om man då väljer att inte göra så kan det få flera personer att reagera jättestarkt.
Hoppas att du får en riktigt fin dag du med!
kram!
Folk har väldigt många förutfattade meningar och anser av någon anledning att de har all rätt i världen att tala om för andra hur usla de är.
Ingen skulle komma på tanken att säga till en farligt överviktig människa att de inte får beställa "extra fries and a large soda" för det är farligt för dem.
Men det är ok att i detalj berätta för rökare vilket öde som väntar dem...
Min tös var 10 år när jag flyttade till USA och jag har fått höra tusentals gånger vilken otroligt självisk person jag är, att min dotter behöver sin mamma ect etc...
Att flickan bestämt sig för att hon ville flytta till sin pappa långt innan jag bestämde mig för att flytta hit, det spelar ingen roll. Ingen "riktig" mamma gör såhär.
(Jessica ville flytta till sin pappa var för att hon fick en syster där, plus att hon älskar sin bonus mamma med.)
Kram
Malin
Harligt att lasa att forsta dagen pa jobbet gick bra! Forstar att det kanns skumt, sarskilt som du aldrig hann vara sa lange pa nya kontoret innan du gick pa foraldrarledigheten.
Jag forstar helt och klart din somnfixering. Det maste vara en av de saker jag kommer ihag mest av fran Nils forsta manader och aven nagot som jag oroar mig for infor nasta bebis. Det ar faktiskt riktigt svart att satta sig in i hur tufft det ar nar man aldrig far sova ut ordentligt men nar man val ar dar sa blir man verkligen fixerad!!
Jag tycker det later som en bra ide att ha en natts somn pa onskelistan fran sverige.. det och godis och bocker da ;-). Och aven om det ar en klen trost just nu, sa ar det ju aven sa att det blir battre med tiden!! De dar timmarnas sammanhangande somn blir langre och langre och tillslut har man nastan glomt bort att man var uppe var och varannan timme i flera manader!
Appropa inlagget nedan sa vet jag sa val vad du menar med att man plotsligen finner sig i en situation dar man inte vet sa mycket om sina narmaste vanners liv. En riktigt ledsam kansla maste jag saga! Manga av mina narmaste vanner bodde granne med mig under hela universitetstiden och vi visste precis allt om varandra. Fran sma petitesser som att nagon brytit en nagel ;-) till storre bekymmer och speciellt sa visste man ju precis var de andra befann sig i stort sett alla timmar under dygnet. Att sedan ga till att knappt veta hur det ser ut var de bor ar hemskt! Jag har lite tur for mina narmaste vanner bor pa stallen som ar latta att halsa pa nar jag ar hemma i Goteborg och Karlskrona. Men visst... flera av dem traffar jag bara nagon gang om aret nu vilket ar otroligt trist! Faktum ar att manga dar hemma vet valdigt mycket om mitt liv pa grund av bloggen sa jag onskar att alla dar hemma kunde ha bloggar ocksa sa att jag visste vad de har for sig!! :-)
Jatte trist for ovrigt att du far laga kommentarer fran manniskor som inte ens vagar sta for vilka de ar. Jag tycker alltid att det ar lika skumt nar folk tar sig friheten att oppet kritisera folks val nar de i verkligheten inte kanner er eller er situation.
Kram!!!
Malin,
javisst kan man häpna över hur vissa personer tycker de har rätt att säga vad som helst till andra. Jag kan inte riktig förstå det. Jag är rätt frispråkig själv och räds inte konflikter eller så. MEN jag tycker att man alltid måste ha respekt för andra personer och deras val! Oavsett om man själv tycker så eller ej.
Ditt val att flytta till USA kan jag förstå har skapat frågor hos folk. Detta eftersom det ju är tt av de största "felen" man kan göra som mamma. Att flytta långt från sitt barn frivilligt. Allt beror ju på hur ens livssituation ser ut, och jag tror tyvärr att många inte alls tänker på detta utan verkligen kan häva ur sig kommentarer eller så som är rent aggressiva. Myckt tråkigt. Men jag brukar alltid tänka att det sorgligaste med detta faktisk är för desssa personer själva. Att inte kunna ha ett öppet sinne och mer "social kompetens" och att inte kunna "kliva ur sin box" rent tankemässigt är ju egentligen värst för persoerna ifråga. Det begränar ju dem mer än de personer de sårar. Egentligen.
Tycker det låter jättefint att allt gått så bra för både dig och din dotter trots att du är en så "usel" mamma...! ;-)
KRAM!
Millan,
Ja du vet ju vad som väntar dig nu när Bånan tittar ut. Men kasnke blir det annorlunda nu? Jag vet folk som fått barn där barnen sovit i stort sett hela nätterna från allra första början. Lyx!!!! :-)
Och ja detta med vänner, familj och avstånd. Det är verkligen den stora baksidan med utlandsboende. Tycker jag. Men så länge man känner at man fortfarande står varandra nära trots att man ses sällan och inte vet så mycket om varandras vardagsliv så är jag ändå glad. Trots att man ibland tycker det är jättesorgligt att man inte akn ses så ofta och så lätt längre.
Stor kram!!!
Hoppas att du mår bra och att B+nan snart visar vem han-hon är! :-)
Som mamma till 4 barn så måste jag säga vad stongt det är att man orkar jobba + ha en liten plutt att ta hand om på nätterna. Vi svenskar förstår inte riktigt hur priviligerade/bortskämmda vi är som har en så bra föräldrarförsäkring. Jag tyckte de första 5 månaderna gick man omkring som i dimma. Så verkligen strongt av dig. Anette
ludvigsdal (Anette),
Å tack! Ja idag är jag lite trött eftersom det var ett par vändor inatt med mat och så. Men det går faktiskt rätt okej ändå. Fast man får ju se om ett tag när man jobbat lite längre.
Fast jag tror det ska gå bra eftersom hon väl kommer sova lite längre etapper så småningom.
:-)
Svenskar glömmer lätt att Sverige är ett EXTREMT undantag vad gäller föräldraledigheten och utan att hävda att anonyma tjejen ovan är en sådan så är svenskar ofta snabba med att se den svenska modellen som det enda sättet att göra nånting. Mängder av barn växer upp på annat sätt än det svenska och det går hur bra som helst för dom. Ni verkar ha skapat en jättefin situation för er lilla familj och det är det viktiga! :) Barn är väldigt anpassningsbara och ert dagis verkar superbra utifrån det du skrivit om det. KRAM.
Emmama,
å tack!! Vad gulligt du skriver!
Ja vi känner att detta dagis känns mycket bra för Ella och vi är hittills såååå nöjda med det! :-)
Hoppas du mår bättre nu och har "friskat på dig"!
Kram!
Hej Saltis :-)
Lite sent kommer jag med min kommentar, men jag måste bara instämma med det som många andra här ovan redan konstaterat. Tråkigt med människor som insisterar med åsikter och samtidigt förblir anonym... Alla gör vi olika val utifrån olika förutsättningar och med utgångspunkten att det ska bli så bra som möjligt, som ni har gjort i det här fallet med Ella. Dessutom är det tråkigt att värdera andras val när man inte känner till de förutsättningar det grundas på.
Hoppas att det går bra med det nya livet med att både arbeta och vara förälder. En vän till mig har sagt att "det är då föräldraskapet börjar på riktigt". Vet inte om alla håller med om det men jag tyckte att det låg nåt i det :-)
Kramar!!
Jenny,
ja kanske är det som din vän sa. Jag gissar att åtminstone det här pusslandet med familj och jobb är en väldigt vanlig vardagsverklighet för många. Att få föräldraskapet och sitt arbete att gå ihop verkar ibland inte helt lätt, men jag tror att man får försöka göra sitt bästa i de situationer och perioder i livet man befinner sig i.
Tack för dit stöd också! Det värmer!!
:-)
Skicka en kommentar