Äta bör man...

Nu har Ella ätit s.k "solids" i ca två veckor. De saker vi har provat är rice cereal vilket är ett pulver man köper och som blandas ut med bröstmjölk så att det blir en gröt. Till detta har vi provat dels applesauce som är som en lös fruktpuré ungefär (jag tycker det liknar löst äppelmos), och även morötter och sötpotatis. Även de sistnämnda grönsakerna som puré. Enligt barnläkaren skulle man inte introducera nya saker mer än högst en var 4:e dag för att kunna se om hon får någon allergisk reaktion. Och om hon får det så ska man på detta sätt lätt kunna förstå vilken av de saker hon ätit som utlöst reaktionen.

Det hela går framåt. Fortfarande är det väldigt beroende på dagsformen, eller kanske måltidsformen, men det är ändå en hel del som går ner. Även om det är en hel del som kommer ut också, haha! Men nu har hon iallafall börjat förstå att skeden betyder att mat är på gång. Så nu gapar hon oftast när hon ser skeden. Jättesött! Och hon blir inte lika arg som de första gångerna. Då kändes det som om hon tyckte vi var galna som inte gav henne mat när hon så högljutt talade om att hon var hungrig. Utan istället försökte stoppa in något underligt verktyg i munnen på henne fyllt med något otäckt kletigt som inte alls kändes bra.

Nedan är en liten filmsnutt från allra första matningen. Då hade vi inte ens börjat inviga den större och betydligt mer praktiska Marimekkohaklappen. Numer är det alltid den som åker på vid matningarna. Den är så bra eftersom den är större och eftersom den är "avtorkningsbar". Men framförallt så är den ju väldigt mycket snyggare än hennes vardagshaklappar. Att vara lite fin till middagen är ju aldrig fel...

Brunch med bloggvänner

Denna helg gick i bloggträffarnas tecken. Helt klart. I fredags träffade vi Petra (Petchie) och hennes O. De kom till NYC under fredagen och vi hade hörts redan tidigare och bestämt att ses. Jag, Annika och Petra (Sporty Spice) hade ju redan bestämt att träffas på en brunch på lördagen, och nu när även Petchie och O skulle besöka staden så var det ju självklart att de skulle komma de också. Men för att göra det hela lite roligare så berättade vi inget för vare sig Annika eller Sporty så de visste inget om detta.

På fredagkvällen kom dock Petchie och O hem till oss på middag. Vi var lite sena så jag var oförskämd nog att ringa upp Petchie och be dem köpa med sig vin till middagen eftersom vi annars skulle fått stressa ännu mer. Vid 18-tiden knackade det på dörren och in kliver Petchie och O. Det var jätteroligt att få träffa O i verkligheten. Jag har ju läst så mycket om honom på Petras blogg så man var ju riktigt nyfiken. Vi hade en jättetrevlig och mysig kväll. Pratade och åt och det var verkligen skoj att få träffas under flera timmar.

På lördagmorgonen så vaknade vi och M skulle ta med Lipton till veterinären för att ge en rabiesvaccination. Han skulle komma till bunchen senare när han kommit hem med Lipton därifrån. Jag gjorde iordning mig och Ella för att möta Annika med familj, samt Sporty på vår favoritkvarterskrog Bistro 61. Tyvärr visade sig att den inte öppnade förrän kl 10.30. Vi som bestämt att ses kl 10 gjorde då hastigt nya planer och bestämde att ses på Ritz Diner istället som bara ligger ett block därifrån. Eftersom Ritz Diner är ganska litet och trångt så blev det först en del pysslande med vagnen. Men till slut hade jag kunnat ställa den ifrån mig ansluta mig till Annika, Petra, Karolina och Sporty som alla redan hade satt sig vid ett bord.

Det var hur kul som helst att återse dem! Och att få träffa Peter också. M dök upp något senare och vi beställde in vår frukost. Petchie hade ringt tidigare och sagt att de var lite sena så hon och O dök upp när vi andra fått in vårt kaffe och vår juice. Minen hos både Annika och Sporty var så roliga att se! Tyvärr hann jag inte fram med kameran i tid, men de var verkligen snopna. Sporty satt alldeles stum en bra stund och man såg att hennes hjärna liksom arbetade febrilt med att försöka inse vad som just hänt. Vem som just sagt hej. Haha!
Här är vi allihop: Sporty, jag med Ella, Petchie samt Annika bakom oss.

Peter och Karolina gick iväg när de ätit färdigt men vi andra satt kvar och tjatade åtminstone en, eller var det två, kaffemuggar till. M och O som fått sitta vid ett eget bord p g a att vi inte kunde vara fler än sex personer vid vårt bord fyttade nu över till oss och deltog i vårt samtal. Fast det var nog kanske inte helt lätt eftersom vi dels pratade svenska vilket ju inte O gör, och dels pratade en hel del bloggsnack. Men jag tror ändå att både O och M tyckte det var rätt trevligt.

Efter brunchen sa vi hejdå till Annika som skulle göra staden tillsammans med Peter och Karolina. Vi andra forsatte ner till Svenska Kyrkan som hade julbasar. Jag har varit på deras basar även tidigare år och det brukar vara riktigt mysigt. De har försäljning av diverse saker och brukar även sälja glögg vilket jag tycker är himmelskt! Dessutom är detta enda stället man kan köpa biljetter till deras Luciafirande vilket vi var på vårt förrförra året och som vi tyckte var helt fantastiskt. I år köpte vi en del svenskt godis. bl a punchpraliner vilket är M´s favoritgodis alla kategorier. 

På vägen dit passerade vi en öppen plats där man höll på att lasta av julgranar. Jo, här startar nämligen juldekorationerna och jugransförsäljningenn nu lagom till Thanksgiving. Lite annorlunda jämfört med svenska traditioner där man tar in och dekorerar granen närmare jul och sedan har den kvar längre efter julhelgen. Här slängs oftast granarna ut direkt efter julhelgen.


Det var riktigt bitigt i luften med en kylig vind, så vi var alla glada när vi kom fram till svenska kyrkan. Den ligger på 48th street mellan Madison och 5th avenue. På bottenvåningen var själva basaren. Där såldes allt från olika tomtar, dukar, ljusstakar och stearinljus till svenskt godis och andra svenska matprodukter. På övervåningen kunde man köpa glögg, saffransbröd och pepparkakor. Otroligt gott! Glöggen var dessutom rätt stark så den värmde definitivt efter den kyliga promenaden.

Efter att ha njutit av denna julstämning var det dags för oss alla att säga hejdå. Som vanligt hade tiden bara rusat iväg. Så himla kul att träffas. Och extra roligt denna gången eftersom jag redan träffat alla tidigare, så det kändes verkligen mer som ett kärt återseende. Att dessutom få träffa Peter och O var en extra bonus!

Vi fortsatte vidare till två affärer på 5th avenue där vi hade i uppdra att köpa resp bya några saker till min svägerska. Efter lite småstrul fixade det sig och jag hoppas nu att det är rätt färg och rätt storlek. Sedan gick vi hem och hade en lugn och skön eftermiddag. Jag hann till och med småpyssla lite vilket kändes jättelyxigt. Vi var inbjudna till en kompis födelsedagsfest och jag hade tid och ro att fixa ett grattiskort samt en etikett till den flaska glögg vi gjort och skulle överlämna som present. Festen blev himla lyckad. God mat, god dryck och bra sällskap! Ella gjorde dessutom succé i sin randig-prickiga outfit.

Nu är det ny vecka, men en kort denna gång eftersom det är Thanksgiving på torsdag. Vi har inga planer alls inför denna stora amerikanska högtid utan ser nog mest fram emot att få en långledig helg. Visserligen kasnke det blir något jobbande för oss båda, men det är ändå inte som en vanlig arbetsvecka vilket är jätteskönt.

Varför ska man sova egentligen?

Undrar nog Ella. För sover gör hon inte alltid så mycket och länge som vi skulle önska.
Förra inlägget vaknade hon ju till just som jag skulle posta det. Så hur gick det sedan undrar man kanske?


Okej, natten blev verkligen inte kul! Alls. Hm, Ella var nog mer vaken än sovande. Och M och jag var definitivt mer vakna än sovande. Hela natten igenom. Lill-Snorpan var hungrig stup i kvarten. Tror hon är inne i någon form av utvecklingsperiod igen för hon äter så frekvent trots att vi ger henne gröt på kvällen nu. Och var det inte hunger som väckte henne så var det magen. Eller drömmar. Hon drömmer otroligt mycket för tillfället och vaknar ofta till och gråter.

Sedan mitt i natten, runt 2-2.30-tiden så hände något jättelustigt. Jag var halvslumrande men vaknade till av att hon plötlsigt började sprattla jättemycket med benen och prata högt för sig själv. Vid en närmare koll visade det sig att Lill-Skruttan var klarvaken. Men glad. Hon låg helt enkelt och pratade med sig själv och sparkade hejvilt med sina små sparkdräktsbeklädda ben. Den första trötthetsirritationen som började när hon väckte mig ur min halvslummer förbyttes snabbt till en komisk känsla. Mitt i all trötthet kunde jag inte låta bli att börja skratta. Och självklart gjorde detta att hon började skratta hon med. Hon ser så glad och lycklig ut över att ha fått kontakt med någon som också är vaken att jag inte kan låta bli att skratta ännu mer. Och hon följer efter. Snart ligger vi i sängen och tittar på varnadra och skrattar och skrattar och skrattar. Jag inser ju att just detta inte är det allra smartaste sättet att få en vaken liten bebis att somna om, men kunde bara inte hjälpa det. Hon såg ju så söt och rolig ut där hon låg. Ja, hon vet helt klart hur hon ska charma mamma....
När vi ändå var vakna båda två passade jag på att gå upp och byta blöja på henne. M satt uppe fortfarande. Han är ju normalt en nattuggla, och just denna natten insåg han nog att det inte skulle bli mycket sova ändå, så han satt framför datorn och jobbade.

Nåja, till slut slumrade vi väl in igen. Men det var inte förrän efter 5-tiden i morse som hon verkade sova lite bättre. Och då var det ju egentligen dags för mig att gå upp. Men jag var bara för trött så det blev sovmorgon till 7-tiden. Konstigt nog känner jag mig inte als så trött som jag nog egentligen borde? Men kanske kommer det senare.
Vi får väl se. Idag kommer jag iallafall ha en kort dag på jobbet. Kort men effektiv. Har tänkt gå härifrån om ca en timme eller så. Skönt!
Sedan får vi väl se hur helgen kommer bli.
Oavsett så ska det bli superskönt med helg. Och nästa vecka är kort eftersom det är Thanksgiving på torsdag! Då kommer det vara 1 år sedan vi fick hem Lipton.
Tänk så mycket som hänt sedan ett år tillbaka! Helt otroligt egentligen.

Hoppas ni alla får en skön helg!

Lite kort och blandat

Det är KALLT här nu! Plötsligt slog kylan till och nu känns det definitvit som höst på väg mot vinter. Igår var de minusgrader när jag gick till jobbet. Brrrr!
I övrigt är det som vanligt alldeles för få timmar på ett dygn. Jag hinner inte med!!!

Helgen som kommer blir en väldigt social helg.
Det kommer bli träff med bloggvänner från olika håll, samt en födelsedagsmiddag hos en kompis. Ser verkligen fram emot alla dessa sociala event. Hur det går med morgondagens fredagstema vet jag dock inte. Har inte alls någon tid till att göra några bra fredagstemasinlägg längre. Sorry!

På sömnfronten intet nytt.
Det sovs inte så jättemycket här hemma. Men igårkväll var jag helt slut i rutan så M tog alla nattmatningarna under natten. Konstigt nog var jag ändå jättetrött imorse. Och nu ikväll somnade jag till en stund i soffan.
Ella är nog inne i någon ny utvecklingsfas eller så tror jag för hon äter återigen hur ofta som helst, och sover ganska oroligt. Drömmer mycket och vaknar ofta.
Men på dagarna när hon är pigg är hon verkligen hur god och glad som helst.

Oj nu vaknar hon visst!
Och jag som tänkt gå och lägga mig. Jaja, vi får väl se hur det går...

Ett e-mail

Idag damp detta e-mail ner i min bevlåda. Det var från föreståndaren på Ellas dagis.


Dear Parents,

We will have a food drive at the CFC from Thanksgiving until the Winter Break. For those of us here the holidays are times that we often spend with our families enjoying abundant, celebratory meals. But for many New Yorkers this is not a reality.

Even before the current economic problems food supplies at food pantries and soup kitchens were stretched thin. With expenses for so many necessities rising, emergency food providers are expecting to see a greater number of people needing their services.

Collection boxes will be in GSR, across from Kathy’s desk, and in SFH, close to the Purple Room. Please donate from the following list:

Canned fruit
Canned vegetables
Macaroni and cheese
Hot and cold cereal
Baby formula (canned or powered)
Baby food

Thanks –


Jag läste det och när jag läst färdigt satt jag med en klump i magen. För även om jag vet att alla barn inte föds i familjer som har det så bra, så blir det ändå på något vis så "verkligt" när man ser det i text. Svart på vitt. Och i detta fallet handlar det ju även om att man "vädjar" till oss mer eller mindre direkt; "Snälla hjälp oss hjälpa".
Sedan vi fick Lill-Snorpan har jag även blivit mer känslig inför sådant rent generellt. Barn som far illa. Både fysiskt och psykiskt.
Kanske är man som svensk även mer ovan vid sådan här typ av välgörenhet. I Sverige känns det mer som om sådant sköts om av myndigheter. Hjälp från sociala myndigheter. Extra hjälp till barnfamiljer. De enda friviliga insatser som jag annars känner till från Sverige är just Röda Korset och Frälsningsarmén. Soppkök och klädinsamlingar. Men som s.k vanlig Svensson så uppmanas man aldrig att handgripligen donera saker som t ex bröstmjölksersättning och barnmat. På sin höjd ger man pengar till de organisationer som man tycker gör ett bra jobb och som man vill stötta.

Här i USA är detta med donationer och välgörenhet på en helt annan nivå. Liksom fundraising. Ellas dagis hade t ex ett "Fundraising event" den här helgen. Tillsammans med den närliggande Barnes & Nobles (en stor bokaffärskedja här) så hade man ingått ett avtal där en viss procent på alla inköp i just den affären från fredag-söndag skulle gå till dagiset. För att ens inköp skulle registreras var man dock tvungen att säga till om detta i kassan. Självklart gick vi dit och storhandlade. Jag hade sparat vissa bokinköp till just denna helgen. Även M´s ena moster var med och stöttade genom att ha skickat en lista på böcker hon gärna ville ha, så vi letade rätt på dessa också. Tack!
Jag har ännu ingen aning om hur pass mycket pengar man fick in denna helg. Men hoppas att det var något iallafall. Tidigare år har dessa typer av insamlingar gått till diverse olika saker. Allt från att bl a köpa in Briotåg till alla lekrum, digitala kameror till de olika rummen så att personalen kan ta bilder på barnen till att skapa och utrusta ett s.k "art room"....
I år ska pengarna från detta evenemang, samt andra insamlingar gå till att upp- och utrusta dagisets bibliotek. Bland annat till nya böcker. Men framförallt till att köpa in en ny mjukvara och ett nytt system så att man som förälder på ett enkelt och smidigt sätt ska kunna låna hem böcker.

Vi får väl se vilka saker vi kan köpa och donera av de som stod på listan i det e.mail jag fick från dagiset.
Jag hoppas dock att vad vi än kommer att ge ska kunna bidra till att hjälpa några av alla de barn därute som har det svårt. Att kunna ge något, om än så lite. Många bäckar små... som man brukar säga.
Men klumpen i magen finns kvar. Och den samsas med tacksamheten.
Tacksamheten över att vi har det bra och att vi har förmågan att kunna ge vår älskade lilla dotter det hon behöver.
Det är tyvärr inte alla förunnat.

Vad är det som sitter längst ut på armen egentligen?

Lill-Skruttan växer och växer. För var dag blir hon större och kan mer och mer. Vissa dagar när jag kommer hem från jobbet tycker jag att hon har växt bara under dagen! jag vet att det låter knäppt men det känns så iband. Som om hon är större på kvällen än vad hon var på morgonen när jag gick hemifrån!

För ett litet tag sedan upptäckte hon sin högerhand för första gången! Häftigt!!
Jag hade faktiskt kameran framme och lyckades filma lite av detta!





Nu tror jag att hon insett att hon även har en vänsterhand också...

Söndagsfirande

M hade sin födelsedag i tisdags men vi hade båda två kommit fram till att vi ville fira honom i helgen istället för en vardag då vi båda var supertrötta. Tisdagen var ju dessutom valdagen här vilket upptog en del intresse.
Men nu i helgen blev det iallafall till att fira lite. Inget hejdundrande kalas eller så, utan mer lite sådär soft mysfirande.


Söndagen började med att jag gick upp med en mycket pigg och glad Ella-Skrutt. Eftersom hon under lördagskvällen premiärtestat rice cereal (mer om denna premiär i ett senare inlägg!) var det denna delikata måltid som stod på frukostmenyn för hennes del. Hon hade nu även på sig den jättefina Marimekko-haklappen som hon fått av L och J i Boston. Tack!!!

Sedan blev det till att väcka M med ett tänt ljus och lite skön(?)sång samt frukost. Lite inspirerad av ett av mina favoritprogram "Top Chef" så hade jag försökt att piffa till den vanliga frukosten lite. Framförallt i upplägget, eller presentationen som de alltid kallar det i programmet. Frukosten bestod alltå inte av några extra kulinariska smaker utan det gamla vanliga, men lite lyxigare serverat. Yoghurt med tillbehör, toast, marmelad samt te.

Efter en ganska lugn förmiddag bestämde vi oss att gå ut eftersom det var ett strålande väder. Vi promenerade uppåt mot 86:e gatan och tog självklart en Starbucks latte på vägen. Mmmmm. Gick runt lite i affärer och bara tittade. Shoppade lite kläder till Lill-Snorpan på Planet Kids. Sedan promenerade vi hemåt. Men då började vi bli rejält hungriga så vi bestämde oss för att stanna till på John´s Pizza och äta. De har verkligen supergod pizza där! Vår favorit är en med färska tomater, ost och vitlök.

Vi satt en bra stund här och njöt av pizzan. Det blir ju lite annorlunda just detta att äta, när man har en liten Skrutta som helst vill bli hållen. Vi har verkligen kommit in i den där "äta-i-omgångar-lunken". Så även denna middag. Först två slicar till mig. Sedan två till M. Så fick jag äte lite igen. Sedan M. Här sitter jag och gosar med Lill-Snorpan när det är M´s tur att äta.

Ella hade varit lite kinkig under dagen. Svårt att säga varför. Men trots att hon ibland har "sämre dagar" så har hon även under dessa "låg-dagar" stunder då hon är den gladaste och goaste bebisen man kan tänka sig! Som här under middagen då hon var solsken mest hela tiden.

Ute började det skymma när vi var färdigätna. Nu sedan man ställt tillbaks klockan till vintertid tycker jag att det blir mörkt alldeles alldeles för tidigt. Men vi gick hem och kvällen avslutades med det enda önskemål som M hade haft till sin födelsedag - nämligen marängsviss. Detta är hans favoriter över alla favoriter vad gäller efterrätter. Eftersom vi inte hittat några maränger att köpa här så blev det till att fixa sina egna hemmagjorda. Det är ju egentligen väldigt enkelt och blir oftast godare än köpta, men i Sverige var det sällan jag gjorde egna maränger eftersom det var så lätt att handla färdiga.

Här är iallafall resultat. Marängerna blev lite för stora men de smakade gott. Svissen blev jättegod och M var i paradiset! Vi avnjöt den till något så oromantiskt som filmen "Alien vs predator". Hahaha! Jag måste säga att jag äääälskar sådana här B-skräckisar!!!!! De har liksom allt. Dålig men ändå fascinerande story, karga och lite "coola" miljöer. Läskiga monster som man kan skratta hejdlöst åt. Lite spänning (jo för lite spännande melan varven är de ju). Och denna film har även en hög dos av nostlgi och igenkänning. Ett par av mina absoluta skräckfilmsfavoriter är nämligen "Alien" och "Predator". Och i denna riktigt dåliga uppföljare så får man ju se båda dessa majestätiska monster! Me like! Fast till skillnad från de första "originalfilmerna" så är detta verkligen en riktig B-film. Som man mest skrattar åt. Och som inte ens är ett dugg läskig. Någonstans.

Så är det måndag igen. Ny vecka. Nya tag.
Jag känner mig tyvärr rätt omotiverad just nu. Har inte så stor lust till något alls. Som jag skrivit här tidigare så tror jag att trötthet är en del i det hela. Höstmörkret en annan. Men jobbstressen är nog den största boven.
Men jag försöker ändå att ta vara på och njuta av de bra och sköna stunderna. Och som tur är så är de är många!

Jag har världens bästa man!

Litet utdrag från kvällens konversation:

Jag: Å, vad jag är sugen på något gott. Har vi något gott?
M: Nej, jag tror inte vi har något gott faktiskt. Inte ifall du med det menar sött.
Jag: Inte??!
M: Nej. Vi har popcorn och nachoschips. Men det är ju mer salt.
Jag: Hm, jag ska iallafall titta i skåpen ifall du kanske har fel? Kanske har vi ngåot gott ändå??? (hoppet är det ista som lämnar oss....)

Jag går ut och tittar igenom köksskåpen. Och frysen.
Resultat: Inget gott finns någonstans.
Jag går tillbaks till M som ligger i soffan.

Jag (mycket besviken): Det fanns inget gott...!
M: Nej, jag sa ju det. Men om du vill kan jag gå och köpa glass?



Han klev just inannför dörren igen. Efter en snabb sväng till Duane Reade.
Det blev Häagen-Dazs. Två smaker - "Cookies & Cream" och "Swiss Almond".
och så en påse M&Ms också!

Ibland älskar man honom mer än vanligt...!

Vår långhelg utanför sta´n

På väg mot stugan. Höstfärger kantade vägen.


Stugan ligger vid Bear Mountain, och detta är Bear Mountain Bridge som sträcker sig över Hudson River. Naturen i områrdet är ganska kuperad och mycket vacker.

Stugan utifrån. Den ligger otroligt fint omgiven av träd, men ändå inte någon tät skog utan istället liknar den lövskog från södra Sverige där träden står ganska glest så att ljuset når ner till marken.





För ett tag sedan hade vi hyrt en stuga en bit norr om New York City. Jag såg otroligt mycket fram emot denna långhelg vilket jag skrev om här.
Jag har sedan dess inte haft tid att sitta ner och skriva ihop ett inlägg från denna underbara helg, men tänkte nu göra ett försök.
Det blir inte så mycket text utan jag hoppas att dessa bilder ska kunna göra något sånär rättvisa till de här fantastiska dagarna vi fick utanför stadens larm. Dagar då kylan började krypa inpå och hösten visade sig från sin allra vackraste sida. Löv i eldens färgskala, och det därspeciella höstlugnet som brukar infinna sig när sommaren bleknar bort.
Fyra dagar var vi i stugan. Jag hade lugnt kunnat stanna längre. Mycket längre. Om det bara funnits tid.

Ny meny

Fredagkväll. Ute svart svart svart som natten. Fast ljusen från skyskraporna lyser ju upp lite såklart. Men det märks nu att man vridit klockan tillbaks till vintertid. Dagarna är så förtvivlat korta. Och värre lär det bli. Iallafall om man som jag, till stor del definierar dag med ljus.

Förkylningen håller i sig. Den känns lite seglivad. Tyvärr. Men jag känner mig ändå bättre än för ett par dagar sedan. Fast Ella har sovit väldigt dåligt de två senaste nätterna, vilket innebär rätt dålig nattsömn för mig och M också.
Igår var vi med henne på en s k "follow-up" hos barnläkaren. Hon skulle få en vaccination (igen) och vi pratade även om detta med "solids". Hennes läkare tyckte att nu var det dags. Hon tyckte Ella verkade helt redo för att prova på något mer kulinariska smak- och ätupplevelser än enbart bröstmjölk. Om man nu tycker att just olika cereals kan vara kulinariska....? Så i helgen väntar Ellas första mål med icke-flytande mat! Vi har ännu inte inhandlat någon men det blir völ en promenad till affären imorgon för att köpa någon av de cereals som finns här för barn.

När jag ändå är inne på ämnet barnmat så kan jag berätta att jag var på en s k "parental discussion Group" idag som Ellas dagis organiserar. De bjuder in olika personer med expertis inom olika områden. Det kan vara allt från sömn, lek, syskonrelationer etc... Denna gång var det en nutritionist som specialiserat sig på bl a "pedriatic nutrition", alltså närlingslära för barn. Jag tyckte det verkade intressant och det blev en väldigt positiv upplevelse. Vi var en grupp föräldrar (kanske runt 8 stycken) som hade frågor om detta med barn och mat. Alla hade barn i olika åldrar och med olika "problem" eller frågor som man ville diskutera och få tips, råd eller svar på. Eftersom Ella just ska gå över till solids tyckte jag det var intressant att få höra lite mer om "vad som komma skall". Jag har ju insett att en helt ny värld öppnar sig, inte enbart för barnet utan också dess föräldrar, den dag då "riktig" mat hamnar på menyn.
Så under den 1,5 timme långa "diskussionen" togs diverse saker upp. Vi pratade om allt från näringsämnen i maten som är viktiga för barnen, till hur man får ett barn att äta t ex grönsaker. Fokus hamnade faktiskt mest på just detta med hur man skapar bra matvanor hos sina barn.
Vi fick även tips på en bra bok i ämnet om just mat och matvanor för barn "Child of Mine" av Ellyn Satter. Den ska jag kolla efter nästa helg när det är en speciell Barnes and Nobles helg för oss här. Kommer skriva mer om det senare.

Nu ska jag bara njuta av att det är fredag och en hel helg ligger framför oss! Jag vet att den säkert kommer gå fort för det brukar de ju göra helgerna, men jag ska försöka njuta av ledigheten. Att ta det lite lugnare. Inte behöva gå upp mitt i mörkret. Att kunna umgås med M och Ella och att kanske kunna få ordning på vår stökiga lägenhet igen. Varför är det alltid så mycket enklare att stöka till än att städa?! Det där stöket är dessutom lömskt eftersom det alltid liksom smyger sig på en utan att man knappt märker det!

Fredagstemat då, undrar kanske vissa av er? Jo, jag vet att det är fredag och jag vet att dagens tema är "Godis". Jag har hittills varit dålig på att lyckas få ihop några fredagsteman under hösten. Men kanske kanske kommer det ett försenat inlägg på dagens tema så småningom. Jag lovar inget, men om det finns tid och ork så kommer det nog ett. Just för att godis är ett så härligt tema...!

Trött så in i märgen...

Just nu har jag definitivt kommit in en svacka. Blev rejält förkyld i helgen och låg mer eller mindre däckad halva lördagen. Även söndagen var en seg dag, men jag höll mig åtminstone på benen vilket var bra eftersom M var tvungen att jobba nästan hela dagen då. Inser att detta med att vara sjuk är väldigt väldigt väldigt annorlunda när man har barn. Innan kunde man ju verkligen sova eller ta det lugnt när man var sjuk. Nu är man helt beroende av den andra föräldern för att man ska kunna göra detta. För någon måste ju ta hand om Lill-Snorpa även om man själv är dålig.

Efter helgen rivstartade veckan igen, På måndagkvällen hade vi dock ett jätteroligt Sverigebesök (igen!). En gammal gymnasiekompis till mig som var i staden. Vi har inte setts sedan sommaren innan vi flyttade hit så det var verkligen superkul att träffas. Jag kände mig fortfarande inte helt kry, men det blev ändå middag ute och en massa prat.

Igår var jag jättetrött men orkade ändå upp så jag var på jobbet vid halvåttatiden. Kände mig plötsligt hängigare än vad jag gjort under måndagen, men vet inte ifall det berodde på förkylningen eller om den sena måndagkvällen med sina Margaruitas också spelade in...? Gårdagen var ju egentligen ingen vanlig tisdag utan en dag då hela världen (eller iallafalll nästan) hade ögonen hitåt för att följa valet. Det var dessutom M´s födelsedag, men vi hade redan pratat om den och bestämt att fira i helgen istället eftersom vardagarna nuförtiden är ganska stressiga och väl "inrutade", och därav finns inte särskilt mycket utrymme för sponanitet på samma vis som förr. Jag föreslog ändå att jag kunde gratulera honom på morgonen men eftersom mina morgnar nuförtiden startar redan runt 4.30-5.30-tiden så tackade han vänligt men mycket bestämt nejtack till någon morgonuppvaktning. Med tanke på hur jag kände mig på morgonen var det faktiskt skönt att jag inte behövde göra något extra, utan snabbt kunde göra mina morgonrutiner och ta mig till jobbet.
Under eftermiddagen hade jag sedan ett möte med chefen som gjorde mig riktigt upprörd. Ibland kan jag bara inte förstå hur folk tänker? Hur fungerar de? Varför har vissa så svårt att kommunicera? Och framförallt, än en gång förbannar jag personers konflikträdsla! Som alltid skapar det fler problem och missförstånd än om de kunnat spela med öppna kort och ge raka och ärliga svar. Grrr!!! Jag tänker inte gå in på detaljer här, men jag blev faktiskt riktigt arg och sur. Så även om jag redan innan var trött och hängig lyckades jag faktiskt bli ännu mer ur humör.

Så stackars M fick nog en rätt trist födelsedag. En snorig och småhostig fru som var allmänt nere och trött. Ingen tårta. Inget paket. Tur han fått en del grattiskort och present från Sverige. Kvällen spenderade vi i soffan framför valvakan med take out sushi från favvosushirestaurangen. Eftersom jag kände mig såpass hängig och trött så gick jag dock och lade mig redan vid 22-tiden.

Och idag känner jag mig fortfarande hängig av förkylningen.
Dessutom allmänt ur gängorna fortfarande. Och även överkänslig. Lättretlig. Som pms hela tiden. Skitjobbigt!
Om det till största del beror på att just förkyningen suger musten ur mig och sänker min "buffertkapacitet", eller om det beror på jobbstress eller allmän sömnbrist vet jag inte. Kanske alla dessa faktorer tillsammans?
Jag orkar inte ens känna någon entusiasm över detta historiska ögonblick då USA för första gången har en svart president.
Just nu känns det mer som om jag försöker att tänka "Det är ändå bara två dagar kvar till helgen... Det är bara två dagar kvar till helgen..." som något slags mantra.

Besök

Detta inlägg (se nedan) är ungefär en och en halv månad gammalt men jag publicerade det aldrig på grund av problem med att ladda ner filmen här. Nu har jag äntligen skaffat mig ett Youtubekonto och kan därmed ta in mina filmer som Youtubeklipp här i bloggen vilket underlättar avsevärt. Så trots att det är ett "gammalt" inlägg så vill jag ändå publicera detta nu tillsammans med den lilla filmen. Fler filmer i framtiden utlovas dessutom nu när jag kan använda Youtube.

I fredags var jag som jag redan skrivit här till svenska konsulatet för att skaffa mig ett nytt pass. På grund av detta hade jag tagit ledigt från jobbet. Och detta passade utmärkt eftersom en vän till mig från Sverige var i staden. Vi hade bestämt att träffas här nu när hon var på tillfälligt besök. Hon var egentligen här i USA med sitt jobb, men passade på att besöka NYC över helgen för att hälsa på flera hon känner här, bl a mig då. Vi har inte setts sedan i julas när jag var hemma i Sverige så det var otroligt skoj att ses. Det var första gången hon såg Ella och det blev ett möte där båda verkade fatta tycke för varandra, vilket kan ses i den lilla filmsnutten nedan. Eftersom min vän ursprungligen är från Italien pratade hon italienska med Ella. Detta är något jag lagt märke till, både hos mig själv och andra, att när man pratar med små små barn vill man helst använda sitt eget modersmål. Det faller sig liksom mest naturligt tror jag. Iallafall verkar det vara så här. Min spansktalande kollega på jobbet pratade spanska med Ella när jag hälsade på där med henne. Våra österrikiska vänner pratar österrikiska (eller tyska säger jag, men det får man egentligen inte säga för då bir de irriterade...) och min tyska vän pratar tyska med henne.

Haha, på tal om detta med språk så berättade M för mig att en kollega till honom kände ett par vars barn nu gick på språkundervisning. Barnet hade nu just precis avslutat sin franskakurs och skulle nu sättas att lära sig ytterligare ett språk. Detta är ju egentligen inget konstigt förutom det faktum att deras barn är jämngammalt med Ella! Alltså ca 3 månader!!!!!!
Hur sjukt är det på en skala?!?!?! Hahaha, jag bara skrattade. Detta är galet och så mycket Upper East Side att man nästan kräks...!
Jaja, i och med min väns besök så blev det ju en liten språklektion i italienska (intensivvarianten) även för Lill-Skruttan...

Här är ett litet smakprov på deras samtal:




Tack D för den otroligt mysiga eftermiddagen!!!!!

I väntan på passbild...

I går var det ju Halloween här. Men M och jag hade inte alls funderat så mycket på detta. Därför hade vi heller inte skaffat någon kostym eller så till Ella. Av flera anledningar. Dels så har varken M eller jag riktigt kommit in i denna amerikanska tradition. Den liksom Thanksgiving känns mer som något vi "observerar utifrån" på något sätt. Men som vi inte riktigt tagit till oss. Dels så är ju Ella fortfarande så liten att en kostym inte alls kändes direkt nödvändigt. Om hon varit större så hade vi säkert köpt en eftersom i stort sett alla barn här klär ut sig på Halloween. Men på dagiset är det "kostymförbud" eftersom man vill undvika att de små barnen blir skrämda av vissa kostymer som ju kan se ganska otäcka ut. Och eftersom varken Ella eller vi hade någon annan Halloweenaktivitet planerad så var en kostym inte något vi alls tänkt på. Men en kollega till M, som också är svensk men som bott här i USA sedan 15-årsåldern och som nu är gift med en amerikan, tyckte att Ella absolut skulle ha en kostym till Halloween. Och hon hade en "bikostoym" hemma som ingen av hennes barn någonsin använt. Hon mindes inte ens när eller varför hon köpt den, men hon tog med sig den till jobbet igår och vi satte på den på Ella. Den passade verkligen som handen i handsken och vårt lilla bi var bara för söt!!!! Den hade även en liten gadd längst ner och även ett par små vingar på ryggen. Ella verkade trivas i kostymen och somnade strax med den på.

Eftersom jag egentligen var på väg med henne till Svenska Konsulatet för att ansöka om ett svenskt pass så blev det till att ta mitt nu sovande lilla bi i sin vagn och promenera ner till 48:e gatan där Konsulatet ligger. Jag ville nämligen inte väcka henne när hon somnat. Detta resulterade såklart i att när jag satt i väntrummet på Konsulatet och lyfte upp Ella ur vagnen så hade hon fortfarande bikostymen på sig. Två sekunder efter att jag lyft upp henne ur vagnen hörde jag en av de anställda ropa ut i högtalaren: "That was the cuuuuuuutest child I have ever seen!!! Åååå vad sött!!"

Haha, så på sitt passfoto har hon faktiskt sin bikostym på sig. Men det syns såklart inte eftersom jag inför fotosessionen tog av henne huvan. Det ser nog snarare ut som om hon har en gul-och svartrandig tröja på sig på fotot.
Tyvärr hade vi ingen kamera med oss, men jag tog ett par bilder med min mobiltelefon. Kvaliteten är inte så jättebra på bilderna, men ett litet hum kan ni iallafall få om hur vårt lilla bi såg ut där hon satt i vagnen på Konsulatet och väntade.
Vi hade tänkt klä på henne dräkten igen idag för att ta en bild med en "riktig" kamera i dagsljus, men jag har åkt på en riktig förkylning och var ganska däckad idag så det blev inget av med det. Kanske kan vi göra det imorgon. Om vi gör det kan jag lägga ut ett bättre foto senare.

Idag lyckades vi iallafall ta oss till posten för att ansöka om hennes amerikanska pass. Så nu väntar vi på både hennes svenska och hennes amerikanska pass. De ska båda två hinna komma med god mariginal innan vi reser hem till jul.
Nu hoppas jag mest att denna förkylning som fick mig att totaldäcka under eftermiddagen, ska gå över hyfsat snart. Alla har ju varnat oss att det första året på dagis är ett år som kommer vara fullt av sjukdomar och hittills har vi ju råkat ut för ett antal förkylningar redan. Detta är min andra på bara ett par månader. Och även M har ju hittills haft två rejäla förkylningar, även om vi skyller den senaste på hans syster som ju var förkyld när hon och Loff var och hälsade på....

Förövrigt kan jag säga att jag tycker att den passbild vi tog själva på Ella blev bra mycket bättre än den som de tog på Konsulatet. I sitt svenska pass kommer det se ut som om hon blundar. Detta eftersom hon hela tiden vill titta ner och inte in i kameran. Men till sitt amerikanska pass så valde vi en av de bilder där hon faktiskt tittade in i kameran.