tisdag, januari 27, 2009

Det här med åren ja...

I morse på tunnelbanan:

Två tjejer står framför mig och pratar. Jag gissar att de är runt 25. Den ena har kjol, svarta leggings och converse på fötterna. Håret brunlockigt lite "slarvigt" uppsatt i en lös hästsvans. En svart väska med stora nitar utrspridda över locket samt ett fastsytt döskallemärke i rosa. Den andra tjejen, hennes kompis, också brunhårig men med ett brett hårband där små testar letat sig fram runt ansiktet. Smala jeans och mörk jacka. Hon håller en bunt papper i handen och jag ser att det är något som ser ut som sinuskurvor utritat på ena pappret. Samt text. De pratar högljutt om någon händelse som tjejen med hårbandet var med om igårkväll. Händelsen inkluderar någon Kevin. Denna Kevin stöts och blöts. Analyseras. Hit och dit. Han sa och han gjorde. Han sa inte och han gjorde inte. Fniss och små utrop. Ibland höga skratt.

Resten av tunnelbanevagnen är tyst. Folk blundar lutade mot ryggstödet. Vissa med en termosmugg i handen. Andra läser tidning eller sitter med hörlurar och bara stirrar rakt fram. Men de två tjejerna verkar formligen bubbla över av allt som ska berättas sedan de senast sågs.

Jag inser plötsligt med full kaboom att det inte enbart är åren som hunnit ifatt mig, utan faktiskt själva åldern i sig.
Jag vet att jag ofta går omkring och tror att jag känner mig som jag gjorde när jag var 25. Att jag inte förändrats nämnvärt sedan dess. Men faktum är det har jag ju verkligen. Att jag går runt och "känner mig som 25" är ju bara en illusion. Varför jag tror att jag känner mig ungefär som 25 vet jag ärligt talat inte? Kanske för att min bild av mig själv som 25-åring är en bild av en kvinna som är mogen och vuxen och som utan svårigheter kan ta ansvar för sitt liv. Någon som trots sin mognad ändå kan flippa ur ibland och ha enormt kul åt just ingenting. Precis som de där två tjejerna på tåget i morse. 

Men det är här någonstans jag nu plötsligt inser att det inte stämmer. Att min känsla av att vara 25 snarare är ett resultat av att jag faktiskt glömt hur jag var när jag var just 25. Glömt hur mitt liv verkligen såg ut då. Vad jag tyckte kändes viktigt. Vad jag gjorde och inte gjorde.
För när jag nu sitter och tänker tillbaka så inser jag att väldigt mycket var väldigt annorlunda då. Mitt liv, mina val, mina prioriteringar och främst min egen person. 

Så nej, jag känner mig inte alls som 25. Verkligen inte.
När jag studerar tjejerna på tåget inser jag också med kraft att jag förändrat mig mycket sedan jag var 25. Att så mycket hänt under åren mellan då och nu. Händelser som väl kan kallas livserfarenhet och som gör att jag idag känner mig mer som att jag fortfarande har nära till den där 25-åringen inom mig, men ändå inte alls är den personen. Nära på så vis att jag tydligt kan minnas hur jag kände och tänkte då. Hur jag resonerade. Utifrån det liv jag levde då. Men detta är ju långt ifrån att verkligen känna sig som 25.
Så ja, åldern har defintivt hunnit ikapp mig nu. Mer balans mellan åren som adderats till mitt födelseår och känslan av hur gammal jag är. Och det känns riktigt bra.

Men visst spelar åren i sig mindre roll. Iallafall i detalj. Jag tycker fortfarande mest de är ett nummer som inte säger särskilt mycket om ens egentliga "ålder". Å andra sidan talar åren till viss del om i vilket stadium av livet man är. Vilken fas. Iallafall på ett ungefär.
Och imorgon kommer jag att lägga ytterligare en siffra till mitt nummer. Ännu ett ljus i tårtan. Inte vet jag ifall det kommer att ge någon tyngd åt min ålder? Vare sig positiv eller negativ. Om just denna siffra kommer att kännas mer? Den kommer i vilket fall att göra att jag på pappret är närmare 40 än 30. Vilket såklart kan upplevas som ett nytt steg i ålderstrappan. På gott eller ont. 

Fast i ärlighetens namn känner jag mig nog mer som 30. Tror jag.
Eller hur var det nu det var med det där med år och känsla? Hm....?
Kanske kan jag säga att jag känner mig mer som en 30-muffins men med en hel del livserfarenhet så att säga "sprinkled on top"....?!



 


 

19 kommentarer:

Annika sa...

BRA inlägg, kompis!
Skitbra!
Jag brukar ju säga att jag känner mig som 26, och att årens spegling i min kropp och i mitt ansikte är FEL. Det är ju liksom inte "jag"...
MEN, som du säger så har man kommit en bra bit ifrån "Kevin-åren". Bara tanken på att låta truten gå sådär, just på DET sättet får mig att skratta. Det var DÅ. NU är det NU!
Och fastän jag snart blir 43 så inser jag ändå att jag inte har ngn större åldersångest, faktiskt. OM jag bara slapp se alla nesliga gråa hår som sticker fram, och om rynkorna runt ögonen kunde bli lite grundare skulle det var kul. Fast å andra sidan , who gives a damn? när jag var 26 var jag ganska osäker och rädd. Så är det iallafall inte längre...
TACK och LOV för det!
men tillbaks till det där med grå hår, värkande knän och rynkor....Inte så kul. But it is what is is, och ngn BOTOX blir det då INTE!!!
Och du fyller år imorrn!! KUUUUL!!! eller? ;-)))
Jättekram från mig (som alltid kommer att vara äldre)!

Lia sa...

Hahahaha, vilket kanonmysigt inlägg Anna! Nu fyller ju jag 27, och funderar mycket just det du säger. För jag har nog aldrig känt mig som 25, jag vet liksom inte vad det innebär? Innebär det att man ska vara osäker, fnittrig, lite o omogen? Eller innebär det att man ska vara ung, spännande, fri, nyfiken? I så fall har jag nog aldrig varit precis 25=). Att jag inte är gift och inte har barn kanske säger något om vilken fas i livet jag är i, men det säger ju inte så mkt om själva åldern. Det är spännande, och bra att du inte känner dig som 25, men att du kommer ihåg hur du själv kände det som 25-åring. En otroligt bra beskrivning av hur det är att finna sin "riktiga ålder", och sluta fokusera på vad det står på födelsebeviset! Grattis i förskott i alla fall!!! Och du, vi ses i mars =))

Suzesan sa...

Åhh sååååå bra skrivet.VÄLDIGT BRA!
Det är därför det är så kul att läsa alltid.. alltid för du har så bra tänk. Bra att du sa till Saltis ...när du fyller så man inte missar det eller hur. Jag tänkte när jag läste oh shit hon fyller idag..sen såg jag:)
Jag tänker vänta att säga grattis till imorgon.
Ok då ett litet hurra i förskott. Men det var ju inte ens stora bokstäver så det hörs ju inte ens.
Hahaha jag inte ens hunnit tänka efter förrän nu att jag faktiskt varit 30:)Det rullar bara på.
Numera känns det som om jag kände mig mer "vuxen och gammal när jag var sexton, sjutton, arton, nitton.... än vad jag känner nu.
Men man går in en balans som är mysig. När man blir äldre. Den får man nästan tänka efter för att hitta. Men den finns och den smyger sig på!
Man har allt bakom sig det där med barn och allt. Nu kan man satsa på sig själv. Man slipper mycket!Ansvar slipper man indirekt. men vissa käringtecken ser jag tydligt åhhh ja ja jag SKA ICKE KLaGA!Inte jag!

Jag var nitton när fick min tös Sandra. Vi som är i vår ålder i min umgänges krets sitter bara och skrattar när vi pratar om....att någon nåt dit ..och jag har ett år kvar...till att sätta en femma framför nollan.
Vi skrattar så vi kvider. Det enda jag har svårt för det är att bli gråhårig. Jag sätter mig över det:)
Ha en bra dag
Kram
Susanne

Marianne sa...

Du är full av insikt och uttrycker det så bra! Själv känner jag mig som en blandning av olika åldrar beroende på vad det handlar om. Det enda som känns riktigt "gammalt" är kroppen, den orkar inte lika mycket som tidigare och det tycker jag är trist. Jag vill orka göra lika mycket, hinna lika mycket, uppleva lika mycket, men värkande rygg och nacke sätter stopp.

JAG ÄR OCKSÅ I STOCKHOLM I SLUTET AV MARS!!! Å vad roligt det vore att träffas!!! Kommer du att ha Ella med dig?

Kram!

Lisa sa...

Känner igen det där helt totalt. Ojojoj vad jag agerar annorlunda nu än vid 25.
Sen att det ibland kan kännas att jag bara leker vuxen, när jag veckohandlar med min halvårsdotter på armen, är ju en annan sak...
För hur sjutton är man när man är vuxen på riktigt? Blir man någonsin det!?

Saltistjejen sa...

Annika,
haha lite åldersnoja tror jag att alla har från och till. Jag ahr dock itne alls gått igenom ngn form av sk ålderskris än. Jag har istället njutit av i stort sett varje ålder och tycker faktiskt fortfarnde att det är roligt att fylla år! :-)
Dessutom håller jag mdig om att en av de bästa fördelarna med att bli äldre är att man "vet vad man vill och inte vill". Alltså man är mycket säkrare på sig själv och livet i övrigt. Tryggare. Man kan vila mer i sin egen person och veta att man duger. På samma sätt som man också har fått en större ödmjkhet inför andra och inför livet själv. Och det känns skönt.
Går hår har jag också. Men jag hoppas att det ska dröja åtminstoen ett bra tag till innan fler ålderskrämpor börjar komma. Rynkor och gråa hår är ju ändå ngt som är helt ok, även om man inte gillar det. men att få ont i kroppen eller så skule kännas väldigt jobbigt.
Kram!!!



Lia,
äsch jag vet faktiskt itne hur man "ska vara" när man är 25. Men när jag tänkte tilbaks på mig själv som 25-åring insåg jag tt jag definitivt förändrat mig mycket! Även om jag i mitt huvud gått länge och trott att jag känt mig som 25+ eller så. ;-)
Och du vad skoj om vi kan ses i mars!
Kram!!!!


Suzesan,
ja jag tror att det där att man kan känna sig yngre med åren beror just på det du beskriver, alltså att man plötlsigt inte behvöer ta saker och då framför allt en själv på så stort allvar längre. Man vet liksom vad som är vikgit och vad som inte är det.
Det är superskönt tycker jag! :-)
Och tänk att du var så ung när du fick barn!!! Himmel! Själv tycker jag att just på föräldrafronten att jag känner mig så "ung och oerfaren", haha!
Och du grå hår går ju faktsikt att färga... ;-)
Kramar!!!


Marianne,
å tack! :-)
Du jag tycker verkligen du verkar väldigt ung till sinnet!! Och det där med kropens åldrande är väl det enda jag verkligen kan känna lite "skräck" inför. Inte än såklart, men när man blir äldre och kroppen inte orkar med, eller om man får ont. DET känns jobbigt att tänka på.
Men du NÄR är du i Stockholm då??????
Jag kommer vara där mellan typ 20-27 mars.
Det vore såååå skoj att träffas!!! men jag måste lägga in en brasklapp om att det KAN bli knivigt med tanke på tid etc, men vi ska defintit försöka! Tycker jag iallafall. Du kan väl maila mig så kan vi ha kontakt om ev detaljer etc.
Och ja, jag kommer ha Lill-Skruttan med mig.
Megakram!!!


Lisa,
haha! När kanske blir man aldrig vuxen på riktigt....?!
Jag troir at man under hela sitt liv kommer att växla mellan olika faser och att åren lkisom syns genom ens olika sätt att handla vid situationer och händerlser. Man handlar annorlunda för en sak när man är 15 än när man är 25 och annorlunda igen när man är 55 eller 85.
Men det är tur att man även om man är vuxen på vissa vis ändå kan ha barnasinnet kvar på ngt sätt och framförallt kunna fortsätta vara nyfiken på livet.
Kram!

Anne sa...

Mycket välskrivet och tänkvärt inlägg!
Jag fick faktiskt en liknande aha-upplevelse då jag åkte buss en gång för länge sen. Det bara slog mig då jag hörde tjejerna i bussen fnittra och prata (sättet, gesterna, allting) att oj, det där är ju inte jag längre. Vad hände...
Men på samma gång så är det ju inget jag vill tillbaka till heller.
Jag tänker mer och mer på att åldern inte spelar någon roll alls, de jag känner idag är i ett så vitt åldersspann, när man är liten och ung är åldern så viktig. Jag minns hur jag som säg 22-åring tyckte det var helt otänkbart (nåja, lite överdrivet, men du förstår) att umgås med en ett år yngre person. Åldern var på ett sätt viktigare då, det var mer dramatiskt detta med ålder på ett sätt.
Nu som, 30+ så har jag ju sen rätt länge insett att det som räknas är hur man är som person, vilken livsfas man är i och andra saker som är avgörande för om jag ska tycka om och ha nåt gemensamt med folk. Inte vad det står för siffra i passet.

Till sist, ett STORT grattis i förskott! Det låter som att det vankas födelsedag imorgon.... Hoppas du får en riktigt bra dag! Kram

Millan sa...

VIlket bra inlagg!! Och sa sant! Jag kanner exakt likadadnt och har lustigt nog funderat i de har banorna det senaste eftersom det snart ar exakt 10 ar sedan jag kom till england. Jag tanker tillbaka pa den tiden och inser att den gatt sa fort och att jag inte tycker att jag aldrats sa mycket. Men nar jag sedan tanker lite mer pa vad vi gjort, hur vi bodde, vad vi pratade om etc sa inser jag ju att livet ar valdigt langt ifran hur det var da! Nagot jag kan tycka ar lite laskigt ar att jag helt klart kommer ihag att man som 20-25 aring tyckte att de over 30 var gamla! Vi umgicks lite med en tjej som var just 32 och hon kandes ju JATTE gammal i jamforelse med oss. Och nu ar jag sjalv 32 ... och tycker inte alls att jag ar gammal ;-).
Min bonus farmor sa naogt lite roligt nar vi var ute och shoppade for nagra ar sedan. Hon visade mig en troja som hon tyckte om men fragade om jag tyckte att den var for tantig for hor. Roligt nog var hon nog i 85 ars aldern nar det har hande... och jag undrade lite om man aldrig blir sa gammal att man sjalv ser sig som tant?? ;-)
Kram pa dig!! Oj.. vad ser jag nu.. fyller du ar i morgon??

Petra H sa...

Åh, vilken bra inlägg och så prick på!! Jag går också runt och tror att jag känner mig som 25 - vilket jag precis som du nog inte gör egentligen!!? Det var lite skrämmande när min lillasyster fyllde 25 förra året och jag insåg att det nu är HON som är i den där "ideal"åldern och inte jag... Jag satt och läste mina gamla dagböcker från 25-29 för nga veckor sedan och jag insåg att nej, jag är inte i 20-års åldern längre och det är jag glad för! Men samtidigt så tror jag precis som Lia att allt beror på i vilket stadie man är i livet och vilka erfarenheter man har... Jag var mer eller mindre singel under 24-29 och 11 månader (träffade O en månad innan min 30-års dag) medan de flesta av mina tjejkompisar var stadgade och kunde inte riktigt relatera till mitt singelliv. Nu är det tvärtom, två nära tjejkompisar är nu singlar (en är ensamstående mamma) och går ut och festar etc... Det som sårar mig är att de inte tror att jag kan relatera till dem längre, men det kan jag ju till viss del - eftersom jag också varit singel och jag kommer faktiskt ihåg hur det var!!?
Jättestort grattis inför imorgon och du ska absolut inte ha någon åldersångest! Hoppas att du får en fin dag med M och lill-Skruttan! :D
Stor kram!

Saltistjejen sa...

Anne,
haha javisst är det så. man kommer på sig själv med att inse att man inte längre är som "de där unga tjejerna" man ser omkring sig... ;-)
och jag håller fullständigt med dig. ajg är glad över allt roligt man hade när man var yngre, men jag är lika glad över attt jag har gått vidare nu. Inte att man har mindre kul nu, men man har kanske kul åt lite andra saker?
Och tack för grattiset. Jo det är födelsedag imorgon, men jag tor inte vi ska glra ngt speciellt. lite trist med att fylla mitt i veckan. och med småbarn orkar man ju heller inte riktigt göra så mycket på kllen då. Vi har dessutom ingen barnvakt så jag gissar att antinge så lagar M ngn middag eller så tar vi hem ngt gott från ngn favoritrestaurang. Vi får se.
Kram!


Millan,
javisst tyckte man att de som var över 30 var gamla när man själv var strax över 20. På universitetet minns jag att vi hade några som kallade sig själva "gamlingarna" och de var väl typ 28-30 eller så då. men de flesta var ju typ strax över eller under 20 när vi började där, så ja man upplevde dem som mycket äldre och med helt andra intressen. Vilket säkerligen var sant. De tyckte säkert vi var hur omogna som helst, haha! ;-)
Kram!!


Petra,
nej jag tror också på att det mesta beror på i viklen fas man är i livet. MEN jag tror samtidigt att den livserfarenhet man samalr på sig under åren som går ÄR viktig. Fr hur man är som person. Hur man agerar tycker och tänker.
Jag har också vänner som är singel nu. och visst minns även jag hur det var att vara singel. Men jag tror även här att det är stor skillnad på att vara singel i 25-30-årsåldern mot att som mina vänner vara det i 30-40-årsåldern. Lite andra tankar som fladdrar runt. Andra känslor, drömmar och förhoppningar kanske.
T ex detta med familj. Som 25-åring känner man sigju inte direkt stressad över sådant, men närmar man sig 40 kan ju detta vara en enormt stressande situation. Iallafall som kvinna om man vill ha barn.
Men visst, ens livsstil och personlighet kommer vara mer avgörande än ens egentliga ålder i år sätt. Det tror jag ändå. :-)
Och som sagt det blir nog bra imorgon. Tänker till och med ta sovmorgon! Ha! Vill inte gå upp ensam kl 05 utan tänker stanna hemma såpass länge att M hinner gå upp han också! :-)
Kram!!

Desiree sa...

Jag håller verkligen med dig om detta med åren och åldern. Jag känner mig nog ca 5 år yngre än vad jag egentligen är men jag känner mig defintivt inte längre som 25 år. Speciellt här under det gångna året som varit ganska tufft år för mig så känner jag att jag har mognat och blivit betydligt klokare och visare på något sätt. Även det som är jobbigt kan som sagt föra något gott med sig. Jag har kommit fram till mycket mer vad jag är för sorts person, vad jag vill och inte vill, vad jag gillar och värdesätter. Jag har av denna USA vistelse också blivit tuffare, fått mer skin på näsan och känner att jag vågar och klarar mycket mer än vad jag gjorde innan. Jag har nog fått både bättre självkänsla och självförtroende. Men nog om mig själv.

Åh så det är stora dagen imorgon alltså? Kul! Har du några speciella planer för morgondagen eller ska ni fira lite mer till helgen. Kommer M att vara hemma eller är han bortrest redan? Jag gillar verkligen den där sista raden om muffins med livserfarenhet sprinkled on top. Precis så känner jag också.

Kram vännen.

Suzesan sa...

ja iallafall så ska det väl vara din trettioårsdag nu neligt klockan i Sverig så jag tänkte vara snabb.
GRATTIS SALTIS PÅ TRETTIOÅRSDAGEN hipp hipp HURRA HURRA HURRA HURRA
Hoppas du får allt som du har önskat dig och frukost på sängen av din man och barnvakt hela dan och party....
Tänk nästa år kommer lilla Ella in och väcker dig på morgonen. Kanske alldeles själv...och sjunger. Coolt. *jag sjunger*---Ja må du leva ja må du leva ja må du leva ...så länge du vill....HURRA HURRA HURRA HURRA.
Den här låten tycker jag är så rolig så den får du på din födelsedag....
Kram
Susanne

http://www.youtube.com/watch?v=zWZsQB3S7ps&feature=related

Saltistjejen sa...

Desiree,
ja att bo utomlands har definitivt gjort att man förändras som person. och jag håller med dig om att man blivit lite er "tuff" och känner att man klarar av mer än ma kasnke trodde innan. Samtidigt har man blivit mer ödmjuk och förstående för andra och andras stuationer tycker jag.
Ang morgondagen har vi inga direkta planer. Vi får se. M är fortfarande hemma här så jag gissar att han kommer uppvakta lite med frukost imorgonbitti. Jag har tänkt ta sovmorgon dagen till ära! :-)
Kram!


Suzeasn,
ååå vad du är gullig! Haha, fast jag blir betydligt äldre än 30 faktiskt..... ;.-)
Min "30-muffins" med livserfarenheten sprinkled on top är alltså mer en 30+muffins.... hahahaha!
Jag blir ju detta år närare 40 än 30 så då kan du ju räkna ut... ;-)
Men verkligen gulligt att du logar in och "sjnger" för mig!
Going!
Kram och TACK!!

Annika sa...

Idag är det din födelsdag!!
GRATTIS till dig, min kära bloggvän!!
Hoppas att du har en FIN och MYSIG dag och att ni firar ordentligt.
Berätta gärna vad ni ska göra. Du får gärna berätta om vad du fick också (nyfiken i en strut, du vet).
KRAM och ha en Underbar DAG!!!

Desiree sa...

Hej Vännen, vill bara önska dig jättegrattis på födelsedagen! Jag hoppas att du får en riktigt fin och trevlig dag. Hipp hipp hurra härifrån mig i Alabama. Ha en underbar dag och födelsedag.

Emmama sa...

Jag ÄLSKAR din liknelse på slutet, vad bra! :) Jag fyller 30 i år så jag har funderat lite på det där med ålder jag med på sistone.. Och på att jag kände mig så vuxen och "färdig" med mig själv när jag var typ 25.. Nästan komiskt när man tänker på det nu... :) Ha en underbart bra födelsedag! GRATTIS!! Kram!

Saltistjejen sa...

Emmama,
å TACK!!
Jag har hittills haft en bra dag och hoppas den ska fortsätta så.
kramar!

Anna sa...

Jag känner precis likadant! Det är ganska nyligen som jag insett det också. Peter har inte riktigt insett det ännu ;)

Saltistjejen sa...

Anna,
haha nej för vissa kan det ta lite längre tid....
Kram!