fredag, januari 23, 2009

Fredagstema - Min farfar

Detta är tyvärr ett tema jag inte kan skriva så väldigt utförligt om. Min farfar var nämligen en man jag aldrig någonsin träffade. Han dog när min pappa var endast 1 år gammal. Av lunginflammation. Detta var alldeles innan penicillinet hade upptäckts. Om han blivit sjuk ett år senare hade man troligen kunnat bota honom, och då hade han överlevt. Men nu klarade man det inte. Tragiskt såklart. Min pappa växte därför upp utan en pappa. Min farmor tog hand om honom ensam. Men hon berättade långt senare att hon gett sig den på att min pappa inte skulle lida av att han endast hade en mamma och inte någon pappa. Det måste varit svårt. På den tiden fanns ju inte heller någon barnomsorg så jag minns att min pappa berättade att han bodde hos sin mormor och morfar när min farmor jobbade. Som nybliven mamma kan jag inte ens tänka mig hur svårt det måste vara att vara ensamstående förälder. Då som nu. Att försöka få det att gå ihop ekonomiskt. Att vara både mamma och pappa "i ett". Att vara ensam om allt det praktiska. Men kanske framförallt att själv ha hela ansvaret för sitt barn. Att inte ha någon att prata med när problem uppstår. Ingen att ventilera med. Det måste vara oerhört tungt. Och tufft. Så en stor eloge till alla ensamstående föräldrar! 

Men nu var det ju varken min farmor, min pappa eller ensamstående föräldrar dagens tema skulle handla om utan om "min farfar".
Så eftersom jag aldrig lärde känna min farfar, så kommer här de små fakta som jag känner till och som därför får tjäna som skissblock till den bild av min farfar som jag har idag.

- Efter att ha pusslat lite och "läst mellan raderna" i de brev min farfar skickade till min farmor, så inser man att de hade en ganska tuff kärlekshistoria. Min farfar var tydligen inte alls "godkänd" av min farmors mycket akademiska Uppsala-släkt (en släkt som delade in kalenderåret i terminer vilket säger en del tycker jag) utan ansågs nog som en rebell och en ganska dålig blivande man. Ingen akademisk examen eller titel. Därav den långa väntetiden innan det slutligen blev giftermål. 

- Den främsta anledningen till min farmors föräldrars motvilja till hennes och min farfars relation verkar bottna i att min farfar var en hängiven och aktiv socialist. Han arbetade mycket aktivt med Socialdemokraterna och enligt en del dokument samt brev som vi hittat efter min farmors död verkar han ha träffat både Hjalmar Branting och andra på den tiden höga politiker på vänsterkanten.

- En av de saker som låg honom varmt om hjärtat var tydligen bostadspolitiken. Så han var en mycket delaktig i grundandet av HSB. Vi har t ex hittat papper med kondoleanser från folk som skickat blommor till hans begravning och där finns flera kända arkitekter med som ritat hus som fortfarande finns kvar i Stockholm. Flera av dessa var involverade i olika HSB-projekt.

- Det enda egna minnet jag har av min farfar är ett gammalt svartvitt fotografi som min pappa visade mig när jag var lite och vi besökte hos farmor. Jag minns tre saker. Att han var lik min pappa till utseendet. Att han såg mycket sträng och barsk ut. Och att jag tänkte att jag var glad att han inte var min pappa utan en farfar jag aldrig behövt träffa.
Det sista var nog för att jag tyckte han såg så arg ut på bilden att jag nästan kände mig lite rädd för honom trots att det endast var ett fotografi.

Idag kan jag däremot känna att jag gärna skulle vilja veta mer om min farfar. Och jag kan även känna en viss stolthet över att han faktiskt var så aktiv och delaktig i något han trodde så starkt på. Att han ville förändra. Samhället och därmed situationen för många. Till det bättre.
Jag är också nyfiken på kärlekshistorien mellan honom och min farmor. Jag inser nu att den måste varit mycket stark och mycket komplicerad. I en tid där man inte helt enkelt "gick emot" sina föräldrars, ja hela släktens vilja så höll de ändå fast vid varandra. Vackert, romantiskt, bara "ödet" eller kanske en vilja att inte låta sig kuvas av traditioner och konventioner? 

Vi delar inga gener min farfar och jag.
Hans blod flyter inte genom mina ådror.
Jag är ingen liten knopp längt ut på hans genetiska släktträd.
Ändå delar vi något för mig oerhört starkt.
Sonen min farfar fick. Sonen som han tyvärr aldrig fick se växa upp eller lära känna.
Men som växte upp till den man jag senare kom att älska - som min pappa.










22 kommentarer:

Petra H sa...

Vilket fint inlägg om en farfar du aldrig kände Saltis, och speciellt de sista meningarna om din far. Uppenbarligen var din farfar en aktningsvärd och passionerad man, härligt att tänka att dina farföräldrar kämpade för sin kärlek och att han senare kämpade för folks rättigheter!
Det är väldigt intressant med släkthistoria men också ibland svårt att föreställa sig hur livet tedde sig bara några generationer bak i tiden. Det är synd att man oftast glömmer bort att skriva ner vad far- och morföräldrar berättar, för man glömmer så lätt. Jag märker till exempel att min mamma har dålig koll på gamla släktingar - som tur var berättade mormor för nga år sedan att hon försökte skriva på baksidan av alla gamla foton vem de föreställde. Tyvärr vet ju inte ens hon alltid vem personerna var, speciellt foton från min morfars släkt.
Stor kram!

Fritt ur hjärtat sa...

Jaha då sitter man här och lipar igen! Så fantastiskt fint skrivet. Vilken spännande famijehistoria, förstår att du får lust att nysta reda på mer om den.

Marianne sa...

Så fint du skriver. Jag vet ju inte heller någonting om min farfar, eller farmor. Så det var inte helt lätt att skriva det här inlägget, jag sitter också och lipar, först efter mitt eget och nu efter att ha läst ditt.

Jag måste nog tänkta på någonting annat en stund.

STORA KRAMAR!

Saltistjejen sa...

Petra,
tack!
javisst är det intressant med släkten och att få reda på saker som de gjort och upplevt . Men jag måste säga att jag vet extremt lite om min släkt faktiskt. Tyvärr.
Ha nu en bra resa och hoppas ni får en rolig "semester" i Europa!!
kram!


Fritt ur Hjärtat,
ojdå! Inte var det meningen att det skulle bli tårar....
Men jag blir självklart glad att du tyckte inlägget var så bra! :-) Tack!
Och ja det vore som sagt roligt att få veta mer, men just nu finns tyvörr varken tid eller energi. men kanske kanske någon dag i framtiden så kan man gräva lite mer och luska fram lite mer.
Kram!


Marianne,
Vännen, som sagt inte var det meningen att du skulle börja gråta. Jag ska även läsa vad du skrivit. har inte hunnit det än.
Att ha en mycket liten släkt kan ha både sina för- och nackdelar. Jag kan tycka det är synd att man inte alls fick lära känna sina äldre släktingar. Den enda som var en del av min uppväxt var ju min farmor.
Hoppas nu att du kan torka tårarna och att du får en jättefin dag och även helg!
Varma kramar!!!!

Annika sa...

Jättefint skrivet, Saltis. Sista meningen kan jag helt skriva under på. SÅ sant!! OCH så fint sagt!
Önskar att jag hade skrivit det ;-)

Jag kan verkligen förstå att folk vill släktforska!

KRAM till dig!!

mammigranten sa...

Vad fint du skriver!
Visst är det spännande att få veta sina far och morföräldrars kärlekshistoria.
Här har vi fullt upp, flyttfirman kommer på måndag, flyget går på fredag och kalas för barnen ska hinnas med i helgen, puh!

Fröken Anki sa...

Så fint du skrivit om din farfar fastän du inte vet så mycket om honom. Och jättefint skrivet om din pappa, det kan jag bara instämma i. Vilket jobb din farmor måste ha gjort på egen hand. Det kan inte ha varit lätt på den tiden.

Tänker också på vilken liten roll gener egentligen spelar för att man ska känna sig som en del i en familj. Även om det inte är din farfar enligt blodet så har du ändå ett starkt band till honom. Genom din pappa! Mycket fint skrivet! Hoppas du nån gång får veta lite mer om den romantiska kärlekshistorien.

Ha en skön helg!
kram

Saltistjejen sa...

Annika,
Tack!
Hopps nu du får en riktigt skön helg!!!
Kramis!


Mammigranten,
kl att du tyckte om inlägget. Jag kände först att det var lite svårt att få till det eftersom jag ju aldrig träffat min farfar, men när jag väl satte mig ner och skrev så visste jag ju ändå en del saker.
Oh, vad späääännande nu med flytten så nära!!!!!! Häftigt!!!!!
Ser jättemycket fram emot att få veta hur du kommer tycka och tänka när ni "är på plats"! :-)
kram!


Fröken Anki,
tack!
Javisst spelar gener väldigt liten roll för detta med att känna sig som en del av en familj. Jag tror allt handlar om kärlek och omsorg.
Många kramar!

Mia sa...

Som alltid underbara och tänkvärda inlägg. Du får lära känna honom i efterhand genom breven.

Helga sa...

Fint! Och extra gripande för mig. Min son Q, adopterad från Korea, kommer aldrig att lära känna sin farfar eftersom han dog hastigt efter en mycket kort sjukdomstid året innan Q föddes. Faktiskt så har jag räknat ut att Q måste ha blivit till ungefär precis när svärfar dog, till råga på allt på Q:s namnsdag..

Desiree sa...

Jag förstår verkligen att du önskar att du hade fått chansen att lära känna din farfar. Han verkar ha varit en modig och mycket stark person och personlighet, men även så din farmor. Vilken romantisk historia även om det måste varit väldigt jobbigt och svårt för dem under deras livstid. Man behöver ju faktiskt inte dela blod för att även kunna älska någon starkt. Så tragiskt att han gick bort så tidigt.

Linda sa...

Väldigt vackert skrivet....tänk vad mycket spännande saker man kan hitta när man börja gräva...min mamma har börjat släktforska,och har upptäckt att vi är släkt med carl von Linnè,kul!! Kanske kommer mitt intresse för blommor där ifrån, då alla andra i släkten inte ha några gröna fingrar :-)

Kul iallafall att du fått läsa din farfars brev...

londongirl sa...

Vad du skriver fint om mannen du aldrig fick lära känna som din farfar. Han låter som en farfar att vara stolt över och en intressant man!

Anne sa...

Gripande och vackert skrivet, jag fick också både en och två tårar i ögonvrån. Speciellt dina sista rader och stycke, som vanligt kloka och eftertänksamma ord från dig. Din pappa fick verkligen en dotter att vara stolt över, en så fin flicka i dig Anna.

Som vuxen börjar man mer och mer kanske fundera på hur ens farmor och farfar var som personer. Jag tycker du skriver bra då du skriver att din bild av farfar och det här fotografiet du såg som liten förmedlade en person som såg arg ut. Det är ju väldigt mycket så man tänker som barn. Jag har liten släkt och har aldrig haft starka släktband. Som vuxen har jag inte haft relationer alls med den äldre generationen. Men minns ju barndomssomrarna hos farmor och för den delen farfar (men det är farmor jag liksom "kände").
Min barndomsbild, den lilla flickans bild av farmor är en. Den jag som vuxen har, när jag tänker tillbaka eller får höra mer om henne, är en annan bild. Som du skriver, som vuxen har du funderat mer på kärleksghistorien mellan din farmor och farfar.
Det känner jag igen, jag funderar också en del på vem de egentligen var som vuxna personer, personligheter och människor. Jag inser också att den farmor var med mig som liten, inte heller är samma bild som min pappa har. Som farmor kan man nog vara väldigt olik den man var som mamma en gång i tiden. DEt är olika roller.
Ha en riktigt bra helg! Kram!

Suzesan sa...

Åhhh så vackert.
Först läser jag hos Marianne sen hos dig värsta fina berättelsen. Sen tänker jag på att jag inte känt min mormor.. morfar farfar..alls. Jag vet inget om morfar och mormor och bara något lite om farfar och farmor har jag träffat men jag kände henne inte. Jag vet att hon var snäll och vacker.
Jag kanske mest är ledsen för att det inte ens finns en bild på min mormor. Tårarna kom på mig med. Det var så innerligt.

Vad tufft att de höll ihop trots sånt motstånd. Kärlek och vilja tror jag. Utan kärlek hade de aldrig fixat det!!
Åhh sista stycket var så fint. Om din pappa. Vi är en stor släkt på pappas sida men inga starka släktband. Tvärtom. På mammas sida är vi få.
Tack för läsningen. Man lär sig så mycket, så många människoöden här finns....!
Hoppas kvällen är bra.
Kram
Susanne

Fritt ur hjärtat sa...

Du har en utmärkelse att hämta hos mig.

Christel sa...

Skrev just en kommentar men den försvann nog...
Trevligt med din kommentar på mitt inlägg, du såg väl ert hus också? Idag bara regnar det i Harastorp, hoppas vädret blir bättre nästa helg, då kommer A & A hit! Våra höns har dock lagt årets första ägg idag, ett starkt vårtecken. Idag stod det i DN om den nya lagstiftningen om stamcellsforskning påverkar det din forskning? Läste och såg sitting Bull, nej sitting E på bloggen, hon ser så stolt och nöjd ut, och mycket äldre. Det är gott att kunna sitta!
Jag har sett några av dina fredagsteman, det verkar intressant, hur blir man med?
Ha nu en skön söndag, kramar till er alla tre från Christel, de andra hälsar...

Emmama sa...

SÅ FINT du har skrivit! Både om en spännande kärlekshistoria, om din pappa och om ett politiskt engagemang som gör mig väldigt glad att läsa om! Vilket bra ämne detta blev, jag hängde också på och ska försöka vara fredagsämnet troget from nu!

KRAM och trevlig helg!!

Saltistjejen sa...

Mia,
å tack! Vad glad jag blir att du tycker om min bogg!
:-)


Helga,
tänk ibland känns det nästan som om händelser i livet sker i en viss ordning för att det har en viss mening.
Kram!


Desiree,
Javisst är det en romantisk historia. Men jag har liksom inte tänkt på den så mycket tidigare när jag var liten. Mycket tror jag beror på att min farmor var en mycket praktisk person. Alltså inte romantik eller drömmar utan väldigt "down to earth" vilket säkert var ngt hon var tvungen att vara för att lyckas ta hand om min pappa mer eller mindre ensam. Hon pratade nästan aldrig om min farfar.


Linda,
Vad skoj! ja det kan verkligen uppdagas vädligt roliga och spännande släktband om man tittar bakåt.
Kram!


Londongirl,
ja jag tror det skulle vara roligt att ta reda på lite mer om honom och hans liv. Men frågan är när man ska få tid till det?
Kram!


Anne,
Oj vilken fin komplimang! tack! Jag tycker det är jätteroligt när mina inlägg berör er läsare.
Visst är det så att man inte alls tänker på vare sig sina föräldrar eller sina mor- eller farföräldrar som "riktiga personer" när man är liten. De är ju liksom "bara" just det farmor, mormor, farfar, morfar eller mamma och pappa. Men som vuxen växer ofta en mycket mer nyanserad bild fram av personerna. Att de haft en barndom, uppväxt och varit med om händelser i sina liv, fattat beslut och varit aktiva. Saker som format dem som personer. Sådant är alltid en "aha-upplevelse" när man inser tycker jag.
Kram!


Suzesan,
Tack!!
Ja Mariannes historia och farfar tycker jag själv var oerhört fin och spännande. Såååå annorlunda och exotiskt på många vis.
Nej visst kan det kännas tråkigt ch sorgligt att man inte känt eller ens träffat sina far- och morföräldrar. Jag kände som sagt endast min farmor. Min morfar träffade jag men han var sjuk då och gick bort i cancer när jag var endast 3 år, så jag har nästan inga minnen av honom.
Och visst är det som du säger så att det finns så oerhört många fascinerande människoöden.
Kram!


Fritt ut hjärtat,
Å TACK! Jag ska titta in hos dig! Vad GLAD jag blir!!!!
Kram!


Christel,
jo självklart såg jag huset!!! :-)
Verkligen roligt att få se de där gamla bilderna också. M och jag tittade på det inlägget nu idag igen och han trodde att flygbilden var från 80-talet ungefär? Stämmer det?? Jag undrade nämligen eftersom det var en liten sjö, eller kanske snarare pöl haha, nedanför vägen på fotot, och den finns ju inte där idag.
Det här med fredagsteman tror jag enbart är att börja skriva helt enkelt! Att bara hänga på!
Det finns en del av de bloggar jagläser som länkar till andra bloggar som skriver fredagsteman och du kan ju säga till där att även du vill bli länkad till. En av de som brukar länka är Annika i sin blogg "Life in the suburb".
Roligt om du vill vara med på fredagstemat!
Själv missar jag många eftersom jag har mycket mindre tid att skriva på bloggen nu, men försöker vara med när jag hinner.
Hoppas A & A kommer till helgen!
kram!!


Emmama,
Tack!
Jag ska kolla in ditt inlägg också Har inte hunnit förrän nu.
Kramar!!!

Jemayá sa...

Mycket rörande inlägg, jättefint skrivet om din farfar!! Tänk vilken betydelse medicinerna har - min mamma fick ju lunginflammation på nyårsafton och skulle inte heller leva nu om det inte funnits penicillin. Å andra sidan kan man ibland fundera om det inte ibland skulle betyda mindre lidande i längden, om livet inte förlängdes med olika medikament. T.ex. min väninnas mormor fick slaganfall för ett år sedan, hon är helt paralyserad, men orkar ibland blinka ett "ja" som svar. Hon har haft fyra lunginflammationer och kramper, men lever fortfarande, ofta med plågor. I sådana fall funderar man om det ändå hade varit bättre att låta sjukdomen ta sitt. Svåra saker.

Blev lite nyfiken, du skriver att farmor tog hand om din pappa, vad hände med hans mamma?
Det är först de senaste åren som min 100 åriga faster har lite mjukat upp sin min på foton - förr var det en allvarsam uppgift att få sitt fotografi taget, så din farfar var säkert inte så barsk som han såg ut :). När din dotter växer upp kommer hon säkert att tycka om att få höra om din spännande farfar! kramar

Victoria sa...

En väldigt fint inlägg. Det sista stycket var otroligt vackert skrivet!

Saltistjejen sa...

Jemayá,
jo det var min pappas mormor och morfar som tog hand om honom men detta var alltså på dagarna när min farmor (alltså pappas mamma) jobbade. Men hennes föräldrar, iallafall hennes mamma, arbetade inte utan var hemmafru. Så då var min pappa där på dagarna. Tror även de faktiskt bodde hos henes föräldrar också eftersom det ju inte var så lätt att hitta bostad heller. Hon hade väl ingen toppenlön kanske. Men sedan fick hon ett bra jobb och dit hörde en tjänstebostad så då flyttade de från min pappas morföräldrar och bodde i min farmors tjänstebostad.


Vic,
tack!!
:-)