Det här med åren ja...

I morse på tunnelbanan:

Två tjejer står framför mig och pratar. Jag gissar att de är runt 25. Den ena har kjol, svarta leggings och converse på fötterna. Håret brunlockigt lite "slarvigt" uppsatt i en lös hästsvans. En svart väska med stora nitar utrspridda över locket samt ett fastsytt döskallemärke i rosa. Den andra tjejen, hennes kompis, också brunhårig men med ett brett hårband där små testar letat sig fram runt ansiktet. Smala jeans och mörk jacka. Hon håller en bunt papper i handen och jag ser att det är något som ser ut som sinuskurvor utritat på ena pappret. Samt text. De pratar högljutt om någon händelse som tjejen med hårbandet var med om igårkväll. Händelsen inkluderar någon Kevin. Denna Kevin stöts och blöts. Analyseras. Hit och dit. Han sa och han gjorde. Han sa inte och han gjorde inte. Fniss och små utrop. Ibland höga skratt.

Resten av tunnelbanevagnen är tyst. Folk blundar lutade mot ryggstödet. Vissa med en termosmugg i handen. Andra läser tidning eller sitter med hörlurar och bara stirrar rakt fram. Men de två tjejerna verkar formligen bubbla över av allt som ska berättas sedan de senast sågs.

Jag inser plötsligt med full kaboom att det inte enbart är åren som hunnit ifatt mig, utan faktiskt själva åldern i sig.

Jag vet att jag ofta går omkring och tror att jag känner mig som jag gjorde när jag var 25. Att jag inte förändrats nämnvärt sedan dess. Men faktum är det har jag ju verkligen. Att jag går runt och "känner mig som 25" är ju bara en illusion. Varför jag tror att jag känner mig ungefär som 25 vet jag ärligt talat inte? Kanske för att min bild av mig själv som 25-åring är en bild av en kvinna som är mogen och vuxen och som utan svårigheter kan ta ansvar för sitt liv. Någon som trots sin mognad ändå kan flippa ur ibland och ha enormt kul åt just ingenting. Precis som de där två tjejerna på tåget i morse. 

Men det är här någonstans jag nu plötsligt inser att det inte stämmer. Att min känsla av att vara 25 snarare är ett resultat av att jag faktiskt glömt hur jag var när jag var just 25. Glömt hur mitt liv verkligen såg ut då. Vad jag tyckte kändes viktigt. Vad jag gjorde och inte gjorde.

För när jag nu sitter och tänker tillbaka så inser jag att väldigt mycket var väldigt annorlunda då. Mitt liv, mina val, mina prioriteringar och främst min egen person. 

Så nej, jag känner mig inte alls som 25. Verkligen inte.

När jag studerar tjejerna på tåget inser jag också med kraft att jag förändrat mig mycket sedan jag var 25. Att så mycket hänt under åren mellan då och nu. Händelser som väl kan kallas livserfarenhet och som gör att jag idag känner mig mer som att jag fortfarande har nära till den där 25-åringen inom mig, men ändå inte alls är den personen. Nära på så vis att jag tydligt kan minnas hur jag kände och tänkte då. Hur jag resonerade. Utifrån det liv jag levde då. Men detta är ju långt ifrån att verkligen känna sig som 25.

Så ja, åldern har defintivt hunnit ikapp mig nu. Mer balans mellan åren som adderats till mitt födelseår och känslan av hur gammal jag är. Och det känns riktigt bra.

Men visst spelar åren i sig mindre roll. Iallafall i detalj. Jag tycker fortfarande mest de är ett nummer som inte säger särskilt mycket om ens egentliga "ålder". Å andra sidan talar åren till viss del om i vilket stadium av livet man är. Vilken fas. Iallafall på ett ungefär.

Och imorgon kommer jag att lägga ytterligare en siffra till mitt nummer. Ännu ett ljus i tårtan. Inte vet jag ifall det kommer att ge någon tyngd åt min ålder? Vare sig positiv eller negativ. Om just denna siffra kommer att kännas mer? Den kommer i vilket fall att göra att jag på pappret är närmare 40 än 30. Vilket såklart kan upplevas som ett nytt steg i ålderstrappan. På gott eller ont. 

Fast i ärlighetens namn känner jag mig nog mer som 30. Tror jag.

Eller hur var det nu det var med det där med år och känsla? Hm....?

Kanske kan jag säga att jag känner mig mer som en 30-muffins men med en hel del livserfarenhet så att säga "sprinkled on top"....?!