Fredagstema - Min farfar

Detta är tyvärr ett tema jag inte kan skriva så väldigt utförligt om. Min farfar var nämligen en man jag aldrig någonsin träffade. Han dog när min pappa var endast 1 år gammal. Av lunginflammation. Detta var alldeles innan penicillinet hade upptäckts. Om han blivit sjuk ett år senare hade man troligen kunnat bota honom, och då hade han överlevt. Men nu klarade man det inte. Tragiskt såklart. Min pappa växte därför upp utan en pappa. Min farmor tog hand om honom ensam. Men hon berättade långt senare att hon gett sig den på att min pappa inte skulle lida av att han endast hade en mamma och inte någon pappa. Det måste varit svårt. På den tiden fanns ju inte heller någon barnomsorg så jag minns att min pappa berättade att han bodde hos sin mormor och morfar när min farmor jobbade. Som nybliven mamma kan jag inte ens tänka mig hur svårt det måste vara att vara ensamstående förälder. Då som nu. Att försöka få det att gå ihop ekonomiskt. Att vara både mamma och pappa "i ett". Att vara ensam om allt det praktiska. Men kanske framförallt att själv ha hela ansvaret för sitt barn. Att inte ha någon att prata med när problem uppstår. Ingen att ventilera med. Det måste vara oerhört tungt. Och tufft. Så en stor eloge till alla ensamstående föräldrar! 

Men nu var det ju varken min farmor, min pappa eller ensamstående föräldrar dagens tema skulle handla om utan om "min farfar".

Så eftersom jag aldrig lärde känna min farfar, så kommer här de små fakta som jag känner till och som därför får tjäna som skissblock till den bild av min farfar som jag har idag.

- Efter att ha pusslat lite och "läst mellan raderna" i de brev min farfar skickade till min farmor, så inser man att de hade en ganska tuff kärlekshistoria. Min farfar var tydligen inte alls "godkänd" av min farmors mycket akademiska Uppsala-släkt (en släkt som delade in kalenderåret i terminer vilket säger en del tycker jag) utan ansågs nog som en rebell och en ganska dålig blivande man. Ingen akademisk examen eller titel. Därav den långa väntetiden innan det slutligen blev giftermål. 

- Den främsta anledningen till min farmors föräldrars motvilja till hennes och min farfars relation verkar bottna i att min farfar var en hängiven och aktiv socialist. Han arbetade mycket aktivt med Socialdemokraterna och enligt en del dokument samt brev som vi hittat efter min farmors död verkar han ha träffat både Hjalmar Branting och andra på den tiden höga politiker på vänsterkanten.

- En av de saker som låg honom varmt om hjärtat var tydligen bostadspolitiken. Så han var en mycket delaktig i grundandet av HSB. Vi har t ex hittat papper med kondoleanser från folk som skickat blommor till hans begravning och där finns flera kända arkitekter med som ritat hus som fortfarande finns kvar i Stockholm. Flera av dessa var involverade i olika HSB-projekt.

- Det enda egna minnet jag har av min farfar är ett gammalt svartvitt fotografi som min pappa visade mig när jag var lite och vi besökte hos farmor. Jag minns tre saker. Att han var lik min pappa till utseendet. Att han såg mycket sträng och barsk ut. Och att jag tänkte att jag var glad att han inte var min pappa utan en farfar jag aldrig behövt träffa.

Det sista var nog för att jag tyckte han såg så arg ut på bilden att jag nästan kände mig lite rädd för honom trots att det endast var ett fotografi.

Idag kan jag däremot känna att jag gärna skulle vilja veta mer om min farfar. Och jag kan även känna en viss stolthet över att han faktiskt var så aktiv och delaktig i något han trodde så starkt på. Att han ville förändra. Samhället och därmed situationen för många. Till det bättre.

Jag är också nyfiken på kärlekshistorien mellan honom och min farmor. Jag inser nu att den måste varit mycket stark och mycket komplicerad. I en tid där man inte helt enkelt "gick emot" sina föräldrars, ja hela släktens vilja så höll de ändå fast vid varandra. Vackert, romantiskt, bara "ödet" eller kanske en vilja att inte låta sig kuvas av traditioner och konventioner? 

Vi delar inga gener min farfar och jag.

Hans blod flyter inte genom mina ådror.

Jag är ingen liten knopp längt ut på hans genetiska släktträd.

Ändå delar vi något för mig oerhört starkt.

Sonen min farfar fick. Sonen som han tyvärr aldrig fick se växa upp eller lära känna.

Men som växte upp till den man jag senare kom att älska - som min pappa.