Klev in genom dörren. Ser flera barn sitta på golvet med två av lärarna. Ser Lill-Snorpan och styr självklart mina steg i bestämd riktning mot henne. Hon har precis börjat gråta men slutar så snart hon får syn på mig. Ler stort. Jag skyndar självklart fram och lyfter upp henne. Gosegumman.
MEN....
Hör då ett illtjut bakom mig. Vänder på huvudet och tittar dit. Där nere på golvet sitter en liten kille A. Han tittar på mig med sina mörka tårfyllda ögon och sträcker upp armarna mot mig. Hans underläpp darrar kraftigt. Jag inser att han snart är på väg att börja gråta "på riktigt".
Sätter mig ner på golvet med Lill-Skruttan i mitt knä. Hon är mycket nöjd. Jag pratar lite med A. Hela hans ansikte skrynklar plötsligt ihop sig. Tårar sprutar fram ur ögonen och han grååååååter högljutt samtidigt som han hela tiden sträcker armarna längre och längre mot mig. Viftar till slut med dem.
Då kommer en av lärarna C farande. Hon skopar upp A i sin famn och säger "Oh honey, sorry but she isn´t your mom." Sedan ler hon mot mig och säger "He first thought you were his mom".
Jag hade redan börjat inse det. Inte för att jag direkt är jättelik hans mamma. Hon är längre, spädare byggd och har längre hår. Men visst, hon är också asiat och kanske kanske påminner jag liiiiite om henne? Iallafall i A´s ögon?
Under hela tiden jag pysslar med Lill-Skruttan hör jag A´s gråt. Men till slut när vi går ut genom dörren så verkar C ha lyckats trösta honom.
Stackarn. Så otroligt nesligt att bli sådär överglad åt att se sin mamma komma, bara för att några sekunder senare inse att näe, det var ju inte mamma!
När M kommer hem berättar jag om episoden. Vi är båda lite förvånade över att A reagerade så starkt på mig. Visserligen har jag ett asiatiskt utseende och båda hans föräldrar är asiater. Och kanske är det så att i just denna miljön så är A helt enkelt van vid att om en asiatisk kvinna med långt hår kommer in i rummet så är det hans mamma. På vår avdelning finns nämligen endast tre mammor med asiatiskt utseende. Det är jag själv samt två andra mammor varav A´s mamma är en. Men jag hämtar och lämnar ju såpass sällan. Det är ju nästan alltid M som sköter detta. Och av de andra "asiatiska mammorna" så är det bara A´s mamma som har långt hår. Vi får väl se hur det går imorgon. jag ska ju både hämta och lämna då eftersom M är i Chicago.
Inlägg
6 kommentarer:
Oj det skulle jag ta som en fin komplimang att lilla A trodde att du var hans mamma. Fast jag trodde faktiskt att små barn reagernade på mycket mer än bara utseendet för att känna igen sina föräldrar som tex doft, stegen, rösten osv. Jag vet ju inte hur det är men interessant. Lilla A längtade säkert lite extra efter sin mamma i just den studenden och så kom du som påminde honom mycket om hans mamma på något sätt.
Men stackars lille han! Jag tycker alltid det ar intressant att se de andra barnens reaktioner pa dagis nar jag hamtar Gustav. Finns spec en pojke som verkar utsvulten pa uppmarksamhet och som ber om pussar och kramar av alla foraldrar.
Och sakert paminde du har om lille As mamma. Hoppas hon kom snart efter dig! :)
Kram!
Stackars liten! Tänk vilken chock det måste varit för honom att se "mamma" krama ett annat barn:-(
Å Gulle! Ja, hoppas hans mamma kom strax efter dig så att han blev nöjd och glad igen.
Kram!
Nejmen, så hjärskärande för dig, och framförallt för A!
Jag trodde också att barn verkligen gick på annat än bara utseende vad gäller mammorna. Lite märkligt.
Hoppas att hans mamma dök upp strax efter dig.
Kram!!
Desiree,
Ja jag blev också superförvånad över att han reagerade så starkt. Men jag tror som sagt att han kanske först blv jätteglad och sedan jättebesviken när han väl insåg att det var "fel" mamma som kommit. A är även det barn somv erkar vara mest "mammig" och "pappig" av alla på avdelningen så detta kanske spelar in det med?
Kram!
Emmama,
Fy vad sorgligt med barn som verkar vara helt utsvultna på uppmärksamhet.
Kram!
Fransyskan,
Hej! Hm, minns inte ifall jag sett dig kommentera förut. men vill i vilket fall hälsa dig välkommen till bloggen!! Jätteroligt att du vill läsa här! :-)
Kram!
Marianne,
ja man hoppsa på det.
Kramar!
Annika,
ja precis som jag skrev till Desiree här ovan så trodde jag också det. Blev därför jätteförvånad över att han blev så ledsen.
Kramar!
Skicka en kommentar