Själv har jag ingen klar bild över Helvetet, men jag tror att det snarare är ett tillstånd än en plats. Ett tillstånd av ren, skär och total hopplöshet.
Jag vet inget säkert än. Och självklart hoppas jag innerligt att det inte är så. Att jag bara inte fått all information än. Att mina misstankar är helt ogrundande och endast bygger på att jag inte har alla fakta i min hand. Men just nu misstänker jag ändå att det är just denna känsla av hopplöshet som min vän är på väg mot. Kanske är hon redan där? Jag vet att det inte finns mycket man kan göra. Alla som hamnar i Helvetet måste själva lyckas ta sig därifrån. Själva. Av egen kraft. Men med hjälp från andra är det lättare, vilket absolut inte ska förväxlas med lätt. Men även om lättare inte betyder lätt kan det ändå vara just detta lilla ord - lättare som gör att det ändå går. Att man lyckas.
Jag har inga ord till tröst. Inga råd att ge. Inga käcka hurtfriska kommentarer om att det kommer bli så bra sedan. Vem vet vad som händer då? Sedan. Ingen.
"Bättre lycka nästa gång" och allt det där. Sådant som man inte orkar höra. Inte vill höra. Just de "uppiggande" kommentarerna är vad man helst vill slänga tillbaks rakt i ansiktet på de som just uttalade dem. Även om man vet rent logiskt att de är menade som tröst. Som en lykta som ska försöka lysa upp i mörkret omkring en. Tyvärr är det inte det de gör. Snarare fungerar de som helljus i tät dimma. Allt man ser är en tjock vägg av "ingenting".
Så nej, jag tänker inte komma med några helljus till dig vännen.
Din dimma måste du själv ta kontroll över. Vad jag kan ge är en hand. Ingen hand som kan leda dig ur hopplöshetens dimma. Men en hand att hålla lite om du skulle vilja. Även en hand du kan bita i, eller slå på om du känner att det skulle kunna hjälpa. En hand som inte varit lika djupt in i dimman som du, men som ändå känt av den en stund. Som till viss del kan förstå.
En hand så att du åtminstone kan känna att du inte är helt ensam.
Du måste inte ta den. Men den finns där. När du vill. Om du vill.
Jag tänker så på dig. På ER.
Inlägg
17 kommentarer:
Usch det later inte roligt. Vad oroligt att ha en nara van som mar sa daligt. Det ar verkligen inte latt att sta vid sidan och inte kunna gora nagot for att hjalpa till... men verkligen vilja kunna hjalpa lite.. Hoppas att det loser sig for din van! kram
Kära N(ån)!!!
Vilken ontimagen känsla du förmedlade där. Får känslan av att det handlar om en relation som (kanske) tagit slut, gått sönder. Hoppas det snart blir lättare för N Kram!
Jag hoppas N läser detta och greppar din hand, Saltis. För ujuj vad man behöver en hand ibland. Bara att få hålla i eller bita i. Bara en hand att hålla i så man inte ramlar ännu längre ner.
Kramar!
Det var fint skrivet och jag tror nog att din vän eller era vänner uppskattar det att du finns där även om du inte kan göra så mycket. Du satte huvudet på spiken att helvetet inte är en plats utan ett tillstånd som man befinner sig i. Tyvärr vet jag själv vad det innebär och jag hoppas innerligt att det ordnar sig för din vän snart och att det blir bättre. Du vekar vara en fin vän att ha och i det avseendet är din vän lycklig. Ha det bra.
Kram
Förfärligt. Det enda man kan göra som vän är ju att lyssna, lyssna och lyssna. Och bara vara där. Hoppas det löser sig för din vän. Kram från regningt CT.
OTROLIGT bra skrivet!!!
*sträcker också ut en hand till N, eftersom jag gissar att jag vet vem N är...*
Verkligen bra skrivet och så sant.Jag tror att folk slänger ur sig kommentarer som "det är väl KLART att det kommer att bli bra / gå som du vill" / "jag VET att du kommer att ... " av välmening MEN också för att de inte riktigt orkar lyssna och kanske inte riktigt orkar bry sig egentligen. Det är lätt för någon som har varit tillsammans med sin partner i åratal att säga något sådant till en singelvän, eller till någon som inte kan få barn, eller som precis förlorat jobbet. Det är oftast inte det man vill höra, man kanske inte vill höra några snusförnuftiga kommentarer alls utan bara att ens vänner ska ta sig tid att LYSSNA.
Stor kram och tänker på din vän.
Får gråt i ögat för att du skriver det så bra! Hopplöshet och orättvisa är vad man känner idag.
Kram till dig och till N!
Jag kommenterar inte alla era inlägg indivuellt nu, men vll tacka för alla fina kommentarer ni gett!
Har varit i kontakt med N och tyvärr besannades mina misstankar. Jag kan inte mer än visa henne att jag tänker på henne och jag vet att hon vet det.
Kramar till er alla!
Fint skrivet Saltis.Som vanligt beskriver du en känsla så bra som bara du kan. Det om helvetet håller jag med om precis så där.
Jag hoppas att din N kan hitta ljus igen. Jag tänker på det. Så fint beskrivet. Precis så där känns det när man är i hopplösheten. Ta tag i halmstrån N om det går, om du faller.
KÄMPA! Man ska aldrig ge sig utan kamp även om det är bara lite kamp.
Kram
/Susanne
Vilket gripande inlägg och vad enormt tråkigt att det låg till som du misstänkte.
Du skriver så vackert att jag helt kom av mig. Jag skulle ju egentligen svara på din kommentar till mig, som jag inte svarar på, på min egna blogg. Den är ju numera officiellt nedstäng. Nu åker jag dock snart på 5 veckors semester. När jag sedan får tid i flyttkaoset blir det nog att starta upp en ny, helt anonym blogg (som på inget sätt bör omtalas på min gamla), där min familj tyvärr hålls utanför (och personen som hotar mig). Dem får jag uppdatera på ett annat sätt. Det funkar nämligen inte i längden att jag ska servicera dem med en blogg, så att de kan komma med all världens ursäkter som inte stämmer. Undantaget pappa så handlar ju det där med besök bara om prioriteringar. Men, men.
Jag hoppas att din kompis finner krafter till att komma upp till ytan igen.
Stor kram!!
saltis, nog beskriver du "ont i magen" känslan på prick i ditt inlägg!
Jag tror att N kommer att uppskatta det du skrivit här. jag vill också sträcka ut min hand i dimman för att hjälpa N trampa på rätt stenar.
Stor kram från mig!!
Till Lullun:
Oh nej...har det börjat igen? Visste inte att du stängt ner din blogg igen.
Kontaktar dig över FB.
Kram till dig också!!
Har inte läst på länge länge, men även jag sitter med tårar i ögonen. Livet är så förbannat orättvist :-(
Vilka fina bilder på lillskruttan förresten, vad stor hon blivit!
Oj, vilken hemsk situation din kompis befinner sig i. Jag hoppas att hon läser vad du skrivit och får något stöd i det, även om du kanske inte kan bidra med så mycket. Men ibland räcker det kanske att du finns där. Det kanske inte hjälper henne att lösa sina problem, så det är otillräckligt i den bemärkelsen, men hon vet att du gör så mycket du kan.
Suzesan,
tack!! Jag tror hon är på väg uppåt nu även om det är kämpigt.
kram!
Lullun,
jag tänker så ofta på dig och på din vardag och ditt liv. Hoppas verkligen att du får en riktigt skön semester nu och inte behöver tänka på allt jobbigt omkring dig. Iallafall på ett tag. Hoppas verkligen att din anonyma blogg kommer att bli verklighet så småningom.
Kramar!!!
Annika,
tack!
Piggis,
visst är det så. tyvärr.
Stor kram!!
Anna Fair and True,
ja jag hoppas att det kan hjälpa lite. Men det är altid svårt att veta hur man ska kuna stötta när någon man tycker mycket om hamnar i sådana här svåra situationer.
Kramar!
Skicka en kommentar