tisdag, januari 22, 2013

Brott och Straff


Härom dagen skrev jag ju om de hårdare vapenlagar som nyligen börjat gälla här i New York. Nästa stora fråga som liksom följer med det här med strängare lagar är ju det här med straffen. Strängare lagar resulterar ju i slutändan i att fler straffas och/eller att de personer som döms får hårdare straff. Också detta är ju såklart något man kan diskutera även om jag tror att den debatten är hetare i länder som t ex Sverige där det är svårare att fälla någon i en domstol och där straffen är betydligt mildare jämfört med t ex här i USA.

Jag tycker det verkar som att just detta med hur man ser på straff är rätt kulturellt förknippat. Folk från olika länder och kulturer verkar ha väldigt olika syn på detta. Jag är till exempel helt och fullt emot dödstraff. Självklart inser även jag att om jag personligen drabbades skulle jag kanske tänka och framförallt känna annorlunda. Kanske jag mycket väl skulle önska att den person som tagit livet av eller mycket svårt skadat någon jag älskat och som stått mig nära, skulle Döden Dö! Antagligen. Att man kan känna så är helt naturligt tycker jag. Inget konstigt alls. Sorg. Maktlöshet. Ofta föder det just Hämnd. Eller tankar på hämnd. Men att därifrån gå till att ha ett samhälle som har dödstraff är för mig en helt annan sak. Personlig sorg tycker jag inte ska få ligga till grund för vilka påföljder ett samhälle kan dömma någon till.

Samtidigt kan jag mycket väl förstå den ilska, vanmakt och frustration som uppstår när personer som begått riktigt hemska brott inte döms till de straff "allmänheten" tycker att de borde få. Jag läste alldeles nyligen detta på Dilba Demirbag's blogg och det fick mig att fundera lite. Och jag kan säga att till viss del håller jag med henne i hennes tankar och reflektioner kring detta. För er som inte känner till historien bakom så gäller det ett brott som begicks för ganska många år sedan. En mamma och en styvpappa som torterade och slutligen hade ihjäl en liten förståndshandikappad pojke. En son. Kvinnans son. Mannens styvson. Fruktansvärt. På alla plan.

Dilba skriver bland annat såhär:

"Ondska i sin ädlaste form. Systematisk ondska. Kärlekslöst och bottenlöst mörker.
Ett barn!
Efter domen dömdes dessa två till tio års fängelse till vållande av annans död.
Inte mord. Varför inte mord?

Och sen när två tredjedelar av straffet var avklarat, så fick dom villkorlig frigivning.
Är det normalt? Är det så här vi ska ha det?

Jag funderar starkt på om det här landet är värt mitt barn.
Om jag som mamma med gott samvete kan säga till mitt barn att hon är trygg i Sverige.
Att i det här landet så accepterar man inte tortyr av barn.
Att i det här landet så är barnen det viktigaste och finaste vi har.

Jag är faktiskt inte på något sätt övertygad om att det är så det ligger till längre."

Bakgrunden till de här orden är inte enbart själva brottet i sig utan även att paret redan nu är frisläppta. Ute igen. De dömdes tydligen inte ens för mord utan för vållande till annans död. I en artikel om detta i Aftonbladet beskriver man att mannen numera är bosatt på en campingplats nära ett daghem av alla ställen. Och detta har naturligtvis väckt oro och rädsla hos de föräldrar som har sina barn på daghemmet ifråga.

Frågan man kan ställa sig är alltså vad straffen ska vara till för. VEM de ska vara till för. Vilket syfte tjänar de? Särskilt när det gäller grova våldsbrott. Ska straff vara just "straff" eller handlar det mer om att försöka beskydda alla ute i samhället från personer som är våldsamma, destruktiva och som uppenbarligen inte kan fungera normalt i samhället? I detta fall inser man ju att både kvinnan och mannen måste ha enorma störningar på det mentala planet. Antagligen kryddat med drogmissbruk i olika form. Och jag vet att kriminalvården i Sverige ska fokusera på just den där andra halvan av själva ordet. KriminalVÅRD. Men frågan är om man kan klara detta? Kan man VÅRDA alla personer som döms till olika former av straff eller vård? Det vill säga, vårda så att de inte gör om dessa brott igen den dag de kommer tillbaka ut i samhället? Jag tvivlar starkt på det. I vissa fall, ett ytterst litet fåtal. Kanske kanske kanske, men långt långt långt ifrån alla. Och i sådana fall funderar jag över om inte samhället ändå har ett ansvar för de medborgare som bor, lever, jobbar, leker, studerar där ute i verkligheten. Ett ansvar att skydda. Att hålla dessa personer borta från gator, skolor, campingplatser, bussar, varuhus, skogsområden och kolonilotter. Borta från potentiella framtida offer.

Jag vet inte, det är en väldigt komplicerad fråga det här med brott och straff. Det allra bästa vore så klart att arbeta Förebyggande. Att försöka att förhindra att brott överhuvudtaget uppstår. Olle Wästberg, tidigare generalkonsul här i New York City skrev nyligen en intressant artikel i SvD som tog upp detta. Han jämförde mycket av polisarbetet här i NYC och det i Sverige. Intressant läsning tyckte jag. Men självklart är det inte enkelt. Vare sig praktiskt, moraliskt eller samhällsekonomiskt. 

Hur ser ni på det här med brott och påföljder? Borde våldsbrott dömas hårdare i Sverige än vad de gör? Kan man vårda kriminella till ett bra och laglydigt liv? Skulle det gå att förebygga brott på ett bättre sätt än vad som görs nu?


*) Bilderna i det här inlägget har lånats från internet:
http://www.coursio.se/sv/niagarautbildning/course/362/syllabus
http://www.brottsrummet.se/bazment/19.aspx
http://www.kriminalvarden.se/sv/Startsida-skolportal1/Brott-och-straff/Vilka-pafoljderstraff-finns-det/


14 kommentarer:

Anne sa...

Intressant inlägg, tankar och åsikter du delar med dig av. Historien från Sverige, Dilba-bloggen och allt det du återberättar har gått mig helt förbi så det var intressant läsa. Gick även och kollade svd-länken (gillar verkligen det mesta Olle W skriver).

De här frågorna är verkligen komplexa och som du säger så är nog mycket kulturellt betingat också hur man ställer sig i många av de här frågorna med brott och straff.
När jag läste juridik hade vi någon kurs där vi just diskuterade straffets betydelse och hur det historiskt sett ut också (syftet med straffet har ju också historiskt varierat). Jag minns att vi just då hade några studenter med annan bakgrund än majoriteten och de tyckte väldigt annorlunda kring de här frågorna än vi genomsnitts-svennar...

Personligen tycker jag man misslyckats i Sverige med bestraffandet. Jag tycker det är ett hån mot anhöriga när grova brottslingar sitter så oerhört kort tid. Ja, jag är för långa straff för vissa typer av brott och tycker straffskalorna i Sverige är för korta och mesiga.

Här i USA har man ju gett anhöriga rätt stor makt i straffutövandet, vilket jag tycker är helt fel. Jag tycker inte anhöriga ska ha rätt att påverka straffets längd eller ha rätt att yttra sig i samband med att straffets längd prövas, benådning osv.
Jag kan förstå tanken, att en anhörig som är direkt drabbad av brottet även ska ha en delaktighet i dömandet. Men jag tycker ändå det blir fel då anhöriga får stor makt att påverka strafflängden.
För mig personligen känns det helt enkelt inte rättvist utan är bara baserat på känslor (en anhörig kommer ju alltid ha känslor och aldrig vilja se en gärningsman fri) än bevis och fakta.
Men visst, skulle jag personligen vara drabbad skulle jag säkert tycka annorlunda och anse att jag ska ha makt påverka...

För mig handlar nog straff om att dels betala för det man gjort, ta konsekvenserna av handlingar som vi i samnhället bestämt är moraliskt, etiskt och mänskligt icke accepterade. Ju större brott, desto större konsekvenser (längre fängelse). Frihetsberöva en människa måste vara det värsta straffet man kan ge. Döden, ja, det är ju det värsta för livet släcks men samtidigt kan jag känna att det är ett "enkelt" straff, då slipper man ju ifrån allting och behöver inte leva utan frihet i resten av sitt liv.
Då kommer man till frågan, har man betalat sitt straff i nåt skede, när har man försonat sitt brott?
Och där tycker jag väl att det i vissa fall aldrig sker. Vissa brott är så vidriga och vissa gärningsmän tror jag aldrig kommer kunna "vårdas" utan är helt enkelt för störda, farliga att när de betalat av straffet för sitt brott kan de ändå aldrig släppas fria för del två av straffets betydelse blir då att se till inte fler människor drabbas och här kommer straffets andra del in, dvs skyddandet av andra människors liv och säkerhet.

Svåra saker detta. Men intressanta!

KRAMIS

Sahra sa...

Väldigt bra och intressanta artiklar. Gillar verkligen när du skriver den här typen av inlägg.
Jag tycker att vi har för mesigt straffsystem i Sverige i relation till brottets karaktär, många gånger.
Men att anhöriga skulle få vara med och utdöma straff är helt galet. Kan aldrig bli rättvist. Och hur rättvist det är att någon våldför sig på ett litet barn kan ju diskuteras. Men nej det är inte rätt väg
Måste fundera mer på artiklarna och det här inlägget. Funkar inte riktigt kl 7 på morgonen i sängen med iPhone

Kram

Miss Marie sa...

Intressant artikel av Olle Wästberg, men frågan är om svenskar skulle vilja betala mer i skatt för att få fler poliser? Här i München vet jag inte riktigt hur det funkar, men det är en otroligt säker stad, väldigt få brott och man kan vara säker när man är ute o går även när det är sent på kvällen, det känns skönt!

finelinan sa...

Jag är också helt emot dödsstraff. Genom ett dödsstraff straffar man ju inte riktigt brottslingen. Det blir dennes familj och släktingar som förmodligen är helt oskyldiga, som straffas genom att en familjemedlem tas ifrån dem. Jag tycker hellre att man ska förlänga fängelsestraffen och se till att de som döms verkligen sitter inne länge. Ett livstidsstraff ska alltid vara ett livstidsstraff. Alltså får man sitta där i sin cell tills den dagen man dör. Man ska inte komma ut efter 10-15 år.

Fallet med Bobbys mamma och stypappa är helt absurt. Det har jag tyckt hela tiden. De borde straffats hårdare för MORD, för det var faktiskt vad de gjorde. De mördade pojken. Och de borde INTE ha fått släppas ut redan. Förfärligt!

olgakatt sa...

Förebyggande vore ju det mest logiska och bästa. Att uppmärksamma de barn som är i riskzonen tidigt och ge rätt hjälp. Fängelserna lär ju vara fulla av män med olika bokstavsdiagnoser som inte ställdes medan tid var.
Att få väck kriminella från gator och samhälle under en tid är nog det som är den största vinsten med fängelse, återfall i brott är inte ovanligt, snarare regel. Ställer man ut vederbörande på gatan utan bostad och försörjningsmöjlighet så är ju bovkompisarna enda valet.
Tänkte på "gryningspyromanen" som, när han kommer ut om några år, garanterat kommer att sätta igång igen med sitt eldande, vilket alla vet, allmänhet och myndigheter. Enda möjligheten att få stopp på såna som han är att ändra lagen så att beviskraven sänks. Många lagar borde gås igenom så att t ex brottsrubriceringen för Bobbys mördare verkligen kunnat vara mord. Väldigt ofta fattar ju inte vi vanliga dödliga hur jurister tänker men de har ju en lagtext att luta sig på, och den kan vara ganska krånglig. Och behöva uppdateras.
Dödsstraff är ju barbari och skall icke förekomma. Helt ovärdigt ett samhälle över huvud taget och en av de saker som ursäktar EU - ett land som tillämpar dödsstraff får inte bli medlem. Alltså skulle inte USA kunna bli medlem i EU.

Martina sa...

Ett mycket intressant och inte minst viktigt inlägg. Och som skulle kunna diskuteras i all evighet.

I korta drag, är detta mina asikter om brott och straff.
Först och främst tycker jag att den som begar ett brott ska straffas. Naturligtvis bör straffet vara anpassat beroende pa skäl, omständigheter och brottets gravitet.
Men alla människor har ju samma chans och möjlighet fran början att slippa bli bestraffad och väljer man att trots detta bega ett brott sa far man ju ocksa ta konsekvenserna, dvs ta sitt straff.

Ett straff tycker inte jag bör vara eller bör ses som hämnd. Ett straff bör ju vara ett straff för att man begatt ett brott. Det bör ocksa ha ett avskräckande syfte och framför allt tycker jag att det ska ha syftet att skydda oskyldiga och hederliga människor.

Vard är ju fint och bra. Till viss gräns. Jag förstar att det finns människor som begar brott pga de är sjuka pa nagot sätt eller paverkade av bakgrund och uppväxt eller vad det nu kan vara. Absolut. Och vissa personer kan man säkert ge vard sa att de blir friska och det är ju fantastiskt. MEN, jag tycker inte att det finns nagon anledning, inte ens sjukdom, som kan rättfärdiga ett brott (speciellt da det handlar om att skada eller döda nagon). Nagon annan människa ska ju inte behöva lida för att en person är sjuk. Och jag tycker att man till varje pris bör skydda oskyldiga människor mot farliga och valdsamma personer.

Samhällets skyldighet borde först och främst vara att skydda oskyldiga människor. Sen i andra hand kan man tala om vard av sjuka personer.
Men samhället bör alltid prioritera oskyldiga människors säkerhet framför att vara nagon som redan gjort sitt val och begatt ett brott.
Finns det den minsta chans, eller risk, att en person som redan har begatt ett brott, kan fa aterfall och ge sig pa en oskyldig person igen sa tycker jag att man ska välja de oskyldigas säkerhet framför den sjukes frihet och välmaende.

Dödsstraff är en svar fraga. Men jag maste nog svara att jag ända är för det. I vissa särskilda fall.
Döden är ju egentligen inte ett straff för den som far det och man nu tycker att en person ska lida som straff. Och jag tycker inte att det är sa man bör se det.
Ett dödsstraff bör vara en sista utväg för att, än en gang, skydda oskyldiga människor fran en sjuk eller ond person som är farlig. Och det bör naturligtvis endast tillämpas da det inte finns nagot som helst tvivel om vem som är skyldig.
Ett exempel; Anders Breivik. Han har ju tagit livet av ofantligt manga helt oskyldiga personer och angrar ingenting utav det han har gjort, tvärtom. Och det finns inget som helst tvivel om att det är han som är den skyldige. Behöver samhället en sadan person? Ska oskyldiga människor behöva riskera att aterigen bli drabbade av honom? Ska samhället behöva finansiera ofantliga summor för hans säkerhet, liv och vard? Är det rättvisa?
Breivik hade som alla andra personer ett val i livet. Att vara hederlig eller att bega brott. Han hade som alla andra personer rätt att ha sina asikter. Men han hade ocksa som alla andra personer valet att bega ett brott eller inte.

Vad gäller längden pa straff tycker jag att far man ett straff pa 2 ar eller 10 ar eller vad det nu är sa ska det vara sa lang tid. Det är ju ett straff man fatt i förhallande till det man gjort. Det har ju överlagts och bestämts i en domstol. Da kan det ju inte finnas omständigheter EFTERAT som gör att straffet minskas!!
Gott uppförande...bla bla, det skulle man väl ha tänkt pa innan man begick brottet?!
Vada gott uppförande? Och vad belönas alla oskyldiga och hederliga människor med da? Vi som aldrig nagonsin har begatt ett brott i livet, vad far vi? Betala mindre skatt, bättre lön, mer semester....?

Nej, jag tycker att manga samhällen, i Frankrike är det lika slappt som i Sverige, borde fundera pa samhällets egentliga roll och syfte vad gäller brott och straff.

Otroligt viktiga fragar, som borde debatteras mer!

Kramar

Annika sa...

Tycker också att man misslyckats med straff i Sverige. Tycker det är vidrigt att en som Bobbys styvpappa går fri när han plågade ihjäl sitt barn.
OCH nu vill han HA SKYDD!
Den som begår ett brott SKA straffas, och straffet SKA kännas.
Jag är också helt emot dödsstraff, men tycker absolut att en kallblodig mördare ska sys in på livstid i fängelse. OCH då menar jag livstid. HAN ska inte få släppas efter 12 år, vilket jag tror är livstid i sverige?? Livstid är livstid. Punkt och slut.
Inget mjäk.
Straffen hemma måste bli hårdare.
I Bobbys fall tycker jag att det är att spotta på en redan död stackars pojke att släppa de vidriga fldrarna som plågade honom ett helt liv.
Det är för lindriga straff hemma. Larvigt lindriga.
OCh straffen här i USA kan ibland vara onödigt hårda.
Håller i mångt och mkt med Martina i hennes resonemang. Rätt.
Kramar!

Saltistjejen sa...

Anne,
javisst är det komplexa frågor och troligen finns inga perfekta svar på dem, men det är intressant att diskutera. Jag visste inte att du läst juridik, men spännande att du känner likadant där med olika kulturella åsikter på detta med brott och straff. Jag håller med dig om att just detta med att anhöriga här i USA kan vara med och påverka straffen känns helt främmande och inte alls särskilt "rättvist" det heller. Sedan tycker jag iofs att hela rättsväsendet här i landet är anska konstigt eftersom man baserar det helt på en "jury" som ju består av handplockade personer men där ingen behöver ha ngn som helst juridisk kompetens!galet om du frågar mig! Det gör ju att allt hänger på att de olika resp advokaterna ska försöka få jurymedlemmarna på sin sida och där någonstans tycker jag att man tappar bort hela rättsväsendet på ngt vis.
Kram!!!


Sahra,
tack vad glad jag blir!! :-)
Och visst är det en svår fråga. Komplicerad på så många plan. Håller helt med dig om att anhöriga inte ska få vara med och påverka straffen. Egentligen gillar jag att man i Sverige inte använder sig av jury heller får detta med att bedömma ngn som skyldig eller icke skyldig. JOch jag förstår tanken med att hellre fria än fälla, MEN jag tycker att man INTE ska kunna utnyttja detta genom att t ex skylla på varandra då inga andra vittnen eller bevis finns, och därmed "komma undan lindrigare" (som det gjorts i vissa fall). DET tycker jag är riktigt illa!
Kramar!


Miss Marie,
ja Olle Wästbergs artikel var intressant. Sedan är det som du säger så att många svenskar inte vill betala det saker och ting verkligen kostar. Det gäller ju både poliser, vård, barnomsorg etc. man vill gärna ha det lite bättre men man är inte villig att betala... ;-) Och som Wästberg också skriver i sin artikelt så skulle nog inget svenskt fack ställa upp på de villkoren heller. Det med att man kan få sparken om man inte uppfyller sina mål som chef. Det är ju väldigt annorlunda syn på sådant här jämfört med i Sverige. Men jag undrar ändå om man inte skulle kunna arbeta mot någon svenks modell som på vissa plan liknar den man gjort här. Särksilt detta med statistiken var intressant tycker jag! För det säger ju mycket om hur polisen jobbar och vilka resultat som är "verkliga" och vilka som är jonglerande med siffror.
Skönt att Munchen känns tryggt! Jag känner mig alltid trygg här i NYC också faktiskt.
Kram!!


Saltistjejen sa...

finelinan,
nej detta med Bobbyfallet verkar ju helt uppåt väggarna tycker jag!!! Just sådana gånger är det lätt att förstå att folk (inklusive jag själv) blir förbannade, förtvivlade och känner att det svenska systemet inte klarar av att skydda sina medborgare.


olgakatt,
javist är det otroligt bra OM man kan förebygga så många brott som möjligt. Men det känns också som en utopi.Sedan är det nog så att just lagtexter behöver ses över och "uppdateras" med jämna mellanrum. Samhällen och brott förändras ju med tiden och då bör regelverket och lagarna följa med. Dödsstraff tycker jag verkligen inte är ett straff för en demokrati och det är en av de saker jag har svårt för med detta landet. Att man fortfarande har dödsstraff....


Martina,
självklart ska man skydda de människor som INTE begår brott! Det är verkligen något jag håller med om. Och jag tycker att man på många vis misslyckas med detta i t ex Sverige. Och jag håller till viss del med om att vissa brott är så fruktansvärda att man först känner att dödsstraff ändå vore ett alternativ. MEN när jag tänker steget längre så inser jag att jag personligen inte skulle vilja det. Jag tycker inte att sett samhälle ska döda någon, vare sig ur straff eller skyddssynpunkt ändå. Att förvara någon på ett fängelse kostar självklart pengar och skatteintäkter går till detta ändamål, men jag tycker ändå att det är det enda rätta. Även när det handlar om extremt grova våldsbrott. Att döda en person i självförsvar då man annars själv riskerar att dödas är en sak, men att man kollektivt fattar ett beslut om att ta livet av någon känner jag inte alls går ihop med mina egna definitioner av demokrati. Men detta är mina egna personliga åsikter.
Sedan håller jag helt med dig om att livstid ska vara just livstid. Att det handlar om att även skydda oskyldiga från att drabbas av liknande fall igen. Mord, dråp, grovt våld, sexuella övergrepp etc....
Är man uppenbarligen helt mentalt sjuk bör man spärras in på en institution där man får vård och medicin MEN man ska inte slussas ut igen samhället tycker jag, om det finns minsta risk för återfall.
Tack för att du delade med dig av dina åsikter!!
Kram!


Annika,
håller med dig Annika. Livstid ska vara just livstid! Framförallt i de fall där brotten varit grova och då det även finns risk för att de ska ske igen. Sedan tycker även jag att rättstsystemet här i USA inte är bra det heller. Här känns det som om straffen ofta handlar om just "personlig hämnd" och jag har ytterst svårt att förstå jurysystemet!
Kram!

Emma sa...

oj, mkt intressant. Jag önskar jag hade tid att verkligen KOMMENTERA detta, men lite hinner jag med.

Jag tror inte på straff öht. Alltså strafftänkande. Jag tror däremot på ett säkert samhälle varför straff tyvärr är nödvändiga d.v.s frihetsberövande av människor som inskränker andras frihet. Eftersom jag inte tänker straff utan säkerhet ska frihetsberövandet kunna vara jättelångt om risken för återfall är hög och det gäller ngt allvarligt -som det du beskriver ifrån Dilbas blogg. Alltså är jag, trots att jag menar att jag är emot straff, för hårda straff om hårda straff är detsamma som långa. Men poängen är att det ska handla om fångvård och inte straff -alltså att man, om man nu alls ska släppa våldsbrottslingar fria igen, ska vårda och inte straffa för att försöka minska brottsligheten i samhället och risken att vi utsätts för brott. Det kan också innebära jääättelånga straff och fler livstidsstraff, rent hypotetiskt. (en obotlig brottsling t.ex. om man nu kan konstatera det)

Dödsstraff är jag alltså helt emot. Jag tror på strukturer och tror att om man menar att det ibland är okej att döda i ett samhälle främjer ett våldsamt samhälle i stort.

Däremot förstår jag absolut känslor och Även argument för. Framförallt argumentet att dödsstraff tillintetgör samhällsrisken en farlig brottsling kan utgöra. Känslor kan inte styra här men inte heller såna argument håller för min del.

Haha, nu blev det långt ändå! Jag tänker på det du nämner om det kulturella. Jag minns då jag läste spanska ihop med en kinesisk tjej och vi varje dag diskuterade olika ämnen. Ämnet för dagen var just detta och jag minns hur allt hon sa var: "jag förstår inte varför vi diskuterar detta, det är inget man diskuterar".

Nej... i vissa kulturer finns det saker som bara är. Som man inte ska/får ha någon åsikt om. Och därför inte ens diskuterar/problematiserar.

Det är iaf bra i USA -där har alla rätten att tycka vad de vill!

Kul att du har börjat ta tag i stora ämnen igen här på bloggen!!

Emma sa...

Hm, jag hoppas att jag uttrycker mig ordentligt för trots detta resonemang tycker jag samtidigt att påföljder, konsekvenser och alltså straff är oumbärliga. Tror dock att utgångspunkten inte ska vara straff utan konsekvens.

Anna, Fair and True sa...

Nu har jag ögnat ditt inlägg och inte läst tidigare kommentarer men jag har varit lite upprörd senaste dagarna hur många som på Facebook lagt upp varningar för den här mannen osv. Man kan ju olika åsikter om deras straff och hur länge eller kort de suttit in men nu har de redan suttit av sitt straff och jag tycker inte man ska hänga ut dem och försöka ta lagen i egna händer som många gjort. De kommer väl troligen flytta vidare om de inte redan gjort det för det blivit hotade.

Saltistjejen sa...

Emma,
ja du detta är en väldigt komplicerad fråga men det är väldigt roligt att få diskutera den. Kul att du gillar det! Diskussionen alltså.
Ang dina tankar så r det ju i lutänden ändå så att frihetsberövandet kommer att ske för den som begått en grov våldshandling. Sedan kan även jag tycka att man fängelser á la USA eller andra ställen enbart är gjorda för just straff och förvaring vilket jag kanske inte alltid tycker är så lyckat. Vissa tänker att det ska fungera som avskräckande exempel men i såfall skulle ju brottstatistiken i detta landet vara oerhört mycket lägre än i t ex Sverige vilket inte är fallet. Så det tror jag inte fungerar.
Kram!!


Anna Fair and True,
oj det visste jag inte ens att det florerade sådana saker på FB! Kan hålla med om att FB verkligen inte är rätt forum för sådan debatt, men jag kan samtidigt förstå folks oro, rädsla och ilska över att dessa två personer är ute i frihet nu efter ett sådant fruktansvärt brott! Men visst, folk borde försöka ändra på saker "på riktigt" via debatt eller engagemang i samhället (påverka politiker att ändra lagtexter o dyl) istället då för att lägga ut varningar etc på FB.

Liz sa...

Ett sa intressant och viktigt amne, som man verkligen kan diskutera lange och ingaende.

Bobby, jag kommer sa val ihag att jag forsokte att hanga med i medier fran Sverige, men detta har jag helt missat att dom redan ar utslappta. SA hemskt, sa oforstaeligt for mig. Hur kunde dom inte bli domda for mord? Torterade och krankte och allt hemskt, det var ju inte direkt en liten olycka som gjorde dom "vallande till annans dod". Ofattbart!

Jag tror som du och flera andra i inlaggen ovan att synen pa straff och lagar ar mycket kulturellt forknippat. Det man ar van vid, det man lart sig dar man vuxit upp ar oftast det man kanner "ar ratt" "ar det som ar bast". Det ar inte ofta man har latt att ta till sig nytt, vad det an galler. Framforallt sa starka asikter man ofta har angaende just brott och straff.

Jag har alltid tyckt att Sverige har haft alldeles for mesiga straff. Livstid med 12 ar?? Vad ar det? Familjerna som forlorat en anhorig genom att mordaren tog dennes liv, dom har fatt ett livstidsstraff - att alltid sakna. Det ar ett skamt att man kan fa komma ut tidigare for gott uppforande. Jag tanker da, vad har dom att forlora pa det dom som sitter inne och bara smider planer och vantar pa att sa snabbt som mojligt fa komma ut och hitta ett nytt offer (tex sexuella brott). Har dom da mojligheten att fa komma ut tidigare/fortare for att stilla detta "begar" sa ar det val klart att dom skoter sig for att fa komma ut. Dom har ju allt att vinna pa det...ingenting att forlora. Vissa av dessa brottslingar ar ju ocksa sa otroligt smarta att dom spelar sina spel och det maste vara otroligt svart for en psykolog att veta om dom har andrat sig eller om det ar ett spel..vilket ansvar dessa personer har!

Nej, har man fatt livstid - ska det vara livstid. Har man fatt 25 ar tex, ska det vara 25 ar..

Dessutom, sa kan jag tycka att det ar otroligt dumt rent ut sagt nar man hor att nagon har i USA har fatt ett 180 ar straff eller liknande...varfor inte bara kalla det livstid?? Men det ar val for att olika punkter och olika brott plussas pa...

Fangelserna ska ocksa vara just fangelser tycker jag. Inte massa onskemal fran fangarna om gym, egen tv pa rummet, eller vad dom nu far. Herregud, dom ska val straffas for att dom sitter dar och inte bara ligga pa sangen och titta pa tv hela dagen...eller ha betald mat och husrum for att kunna plugga etc under tiden. Varfor inte infora tillbaka betalning for just mat och husrum eller liknande till brottslingar som blivit frikanda. Alla andra dras ju med studieskulder etc, varfor inte lata dom betala av tiden dom satt...mycket skattepengar skulle da kunna anvandas lite mer till just vard tex.

Dodsstraff...en svar fraga. Som svensk skulle jag nog saga nej. A andra sidan finns det sa manga ohyggliga brott som det verkligen inte finns nagon som helst tvekan till, (Brevik var ett bra exempel Martina!) dar man kan undra om vard verkligen skulle hjalpa?? Han har ju erkant, det finns ju tillrackligt manga vittnen och bevis..Forvaring som kostar massor resten av livet?? Som sagt, man har ju valt att ta den vagen, valt att gora pa ett visst satt, tagit steget over troskeln, da far man ta sitt straff..

Som mamma tanker man ju ocksa annorlunda som de flesta mammor har sakert kan halla med om. Skulle nagon gora mina barn illa, skulle jag sakert tanka annorlunda angaende dodsstraff...Jag har svart att se att jag da skulle kunna tanka, nej men han ar ju sjuk, han behover vard. Tankar pa hamnd ligger sorgen nara..

Ett svart amne, men intressant att diskutera!
Stor kram till dig!