Akuten

Ja, där låg jag igår. På akuten. Under natten till måndagen sov jag väldigt dåligt. Smärtan i min mun och i halsen gjorde det svårt att sova. Men på morgonen gick jag upp och körde till jobbet ändå. Jag hade bestämt mig för att gå till läkaren där (vi har nämligen läkare på jobbet ungefär som en vårdcentral för de anställda) och jag fick en tid vid halvtiotiden.

Jag gick dit. Med förhoppningen om att få recept utskrivet på antibiotika och något för min otroligt onda tunga. Och nu menar jag inte ond som i att prata illa om folk utan ond som i smärtsam. I ärlighetens namn var det framförallt tungan som jag kände mest oro inför. Den gjorde så ont så ont så ont. Kunde knappt prata. Inte äta. Hade googlat (ni vet just det man INTE ska göra... jag hade plötsligt tungcancer....) och trodde att jag jag efter att ha sållat bort mun- och tungcancer att jag eventuellt hade drabbats av en svampinfektion eller så.

Men när jag kom in till läkaren och hon kollade min hals såg hon otroligt allvarlig ut och sa att jag var tvungen att åka till akuten. För att få intravenöst antibiotika. Snabbt. Hon var mycket orolig för att min hals var otroligt svullen.

Och jag som redan kände mig otroligt låg. Jag började gråta. Som en barnunge. Och ja, just då kände jag mig både liten och ynklig. Men tanken på akuten kändes just då som det absolut sista jag ville. Detta samt oron för hur allvarligt det här nu var? Jaja, lite pinsamt men så var det. Lite tårar. Och så ringde jag M.

Min rara chef körde mig till akuten i den intilliggande staden. Och hon stannade tills M kom. Väl på akuten togs en hög prover men som tur var blev jag släppt efter ett antal timmar. Då hade man kollat mina förstorade lymfkörtlar med ultraljud, tagit blodprover, fått antibiotika intravenöst, steroider och tagit svalg- och urinprov. Man hade ingen direkt diagnos för flera av proverna skulle det ta dagar innan man fick resultaten från, men man kunde mer eller mindre konstatera att det inte var någon bakterieinfektion utan troligen virus. Och läkaren trodde det var någon form av Herpesvirus och att det därför min tunga blivit så otroligt illa åtgången. Jag fick recept på jättestarka smärtstillande som jag faktiskt inte tagit än på grund av den otroliga styrkan i dem (vill helst inte bli helt neddrogad) och ett recept på anti-virus-medicin.

Idag har jag jobbat hemifrån. Mår mycket bättre. Svullnaden i halsen och mina pingpongbollar har börjat gå ner. Men tungan är tyvärr inte bättre. Snarare värre. Blåsor jag dessutom börjat utvecklats på insidan av underläppen. Och just detta är så fruktansvärt jobbigt! Det gör så jävla ont rent ut sagt. Och jag är så trött på att inte kunna vare sig prata eller äta ordentligt på grund av smärtan. Jag väntar nu mest på att den här medicinen ska börja få effekt på min tunga. Å jag längtar verkligen! För det här börjar verkligen kännas så tröstlöst och hemskt nu. Jag kan verkligen förstå att personer med kronisk smärta kan bli depressiva.