Juldekorationer

Här i USA så är det ju väldigt vanligt att man juldekorerar sitt hus (fasad, tak, på och runt fönster och dörrar) samt i trädgården (ofta upplysta renar, uppblåsbara figurer som tomtar, snögubbar etc) ungefär som på bilden här intill. De flesta har ljusslingor i träden och på sitt hus. En del är riktigt mysigt och ser väldigt fint ut tycker jag, medan vissa drar mer åt det riktigt kitchiga hållet. Första året vi bodde här i NYC så promenerade vi runt i bostadsområdet kring mitt jobb eftersom det är många där som har juldekorerat. Det är färre juldekorationer på Manhattan eftersom de flesta bor i flerbostadshus, men just runt mitt arbete i Bronx så är det många hus som liknar "engelska radhus" där varje familj har egen trädgård och en trappa som leder upp till en liten veranda. Här brukar de flesta dekorera ganska friskt. Vi såg allt från hus där man hade mer sparsamma dekorationer (liknande sådana man ser även i Sverige) med ljusslingor i träden samt kanske någon på sin veranda och lite i fönstren, till de som hade ljusslingor längs med alla husets "hörn" och tak så att hela huset såg ut som det lyste. Ett hus hade till och med klätt in hela ena långsidan i röda ljusslingor så att det såg randigt ut! Dessa liknade verkligen Coca Cola reklamen. En del hade ljusslingor runt fönstren så att de såg ut som paket och vissa hade ganska cheesy statyer med Maria och Jesusbarnet i sin trädgård som någon slags jättekrubba. Ofta med lite upplysta renar och kanske någon tomte också. Hm, en väldig blandning. Som svensk är det väldigt roligt att gå runt och titta på allt detta. Man blir ofta lite stum av förvåning över att ens smak skiljer sig så dramatiskt från mycket av det man ser!

Det finns dock ett särskilt hus som ligger i närheten av min arbetsplats i Bronx. Detta hus är välkänt och folk kommer i strida strömmar för att titta. Ofta är det t o m en liten bilkö med förbipasserande bilar som stannar upp för att titta. Här snackar vi inte några ljusslingor, eller upplysta Rudolfar. Nejdå! Sådant är för amatörer!!!! Här är det fråga om Disneyland i miniatyr!!! Jag har åkt förbi huset med bil förra vintern när vi passerade det efter vår jobb-jullunch och berättade då om det för M. Halvt "chockad" över att det finns någon som "dekorerar" sitt hus och sin trädgård så! En privatperson!!!
Igår tog jag med mig M dit eftersom han inte sett huset tidigare, och vi promenerade dit i bitande kyla. Kändes verkligen vintrigt. Huset ligger längs Pelham Parkway en rätt stor väg som går genom denna delen av Bronx, och redan på långt håll kunde man se ett starkt sken från ett av husen. Jag pekade ut det för M och sa att "Jag tror det är där det är" men han sa, "Är du verkligen säker? Det där ser ju ut som en affär eller resturang så, det är ju så otroligt starkt upplyst." Men när vi närmade oss så visade det sig såklart att det var rätt hus.

Jag har hört att det är en tant som bor där och som har detta som sin hobby. Hon börjar tydligen att sätta ut alla dockor ganska tidigt på hösten och fortsätter sedan att fylla på fram till jul. Jag och M diskuterade att hon ändå måste få hjälp på något vis. Ekonomisk? Särskilda tillstånd? För så mycket el som det krävs för att ha detta igång måste man ha specialkopplingar i trädgården gissar jag. Hela trädgården runt huset är fyllt med dockor. I skyltdockestorlek! I år verkade hon ha tema som "bal och fest". Vi kunde även se Askungen som kom i sin vagn efter vita hästar. troligtvis var det "Askungen på bal" som var hennes tema?? I bakgrunden längs med ena kortsidan av huset ser man en tomte med värsta "benspratteldansarna" runt sig, och på "framsidan" av huset fortsätter balgästerna att dansa, spela, sjunga och mingla. Ovanför detta har hon förvandlat sin "balkong" till en gigantisk julkrubba med Jesus, Maria, Josef, vise män samt några djur som bla kameler och lamm. Alla även här i skyltdockestorlek!
Detta är verkligen kitch! Eller inte bara kitch. Det är fullkomligt galet! Insane! Ofattbart! Och väldigt väldigt roligt att titta på!! Självklart spelas det även smörig amerikansk julmusik högt ur högtalare i trädgården, vilket hörs en bra bit från huset, och många av dockorna rör sig. Antingen huvuden som nickar eller vrider på sig, armar som höjer glas till munnen eller som i vissa fall där ett par kvinnliga fiolspelare spelade fiol med stråkar som rörde sig. Vissa av de dansande paren stod även på "snurrskivor" så att de såg ut som de dansade eftersom de snurrade runt. Stora spot lights är uppsatta runt omkring för att lysa upp hela sceneriet, och självklart är det staket samt bevakningskameror också. Vi tog en del bilder men eftersom det var nätstaket runt så är en del bilder kanske inte superbra, men det kan iallafall ge en liten blick för hur otroligt galet detta hus verkligen är! Ja, jag säger det igen. Detta är verkligen Disneyland i miniatyr!

Jag måste säga att jag är oerhört glad att jag inte bor granne med denna dam! Det måste vara oerhört jobbigt att bo i huset intill. Särskilt som det ligger väldigt nära. Grannarna måste verkligen stå ut med att ha en ständig ström av folk och bilar som stannar här och tittar. Men också att höra denna julmusik i timtal från trädgården samt se allt detta så fort de tittar ut från sitt hus. I Svergie tror jag inte ens det är tillåtet att ha det så. Men här verkar det ju vara okej.

Ja, en bit av Amerika, Disneys förlovade land. Här proudly presented to you. Titta på bilderna nedan. Förfasas eller njut.
Och ha en fortsatt skön första advent!

Vardag - något grått och trist eller något annat?

Ibland bara ler vardagen sådär varmt, ombonat och mysigt mot en. Man tittar ut och det är inte novembermörker man ser utan en krispig himmel med gnistrande snö. Man undrar - vem är jag som har en sådan otrolig tur att jag får njuta av allt såhär? Har jag verkligen förtjänat det?

Svaret på den sista frågan är troligtvis inte "ja". För varför skulle jag förtjäna det mer än någon annan? Nej, det handlar nog tyvärr inte om att casha in några pluspoäng som man satsade för dagar, veckor eller kanske år sedan. Inte heller om att om man är en god människa som gör goda gärningar belönas för detta, medan om man gjort något elakt, egoistiskt och hemskt ska straffas. Jag tror inte på att lyckliga stunder i livet korrelerar med godhet. Lika lite som jag tror att olyckliga stunder i livet kan härledas till ondska, dumhet eller elakhet. Det handlar nog om andra faktorer.

1) Tur.
Ja, jag tror att mycket som händer i livet är en slump och om man har tur råkar man oftare ut för den "Lyckliga slumpen" än den "Olyckliga". Det är inget man kan styra över. Och det handlar absolut inte om rättvisa fördelningar. Vissa seglar runt i livet på en räkmacka medan andra får kämpa hårt och ofta. Tyvärr.

2) Sin egen syn.
Med detta menar jag framförallt hur man själv ser på sig själv, sin tillvaro och sin omgivning. Jag menar absolut inte att man ska vara "dum-glad-optimist" som inte står med fötterna på jorden, men jag tror verkligen att man har väldigt mycket att vinna på om man har en positiv grundinställning till livet. Särskilt lyckligt lottad tror jag att man är ifall man klarar av att se de små sakerna i livet och glädjas åt dem också. De vardagliga sakerna. De man så lätt glömmer bort. De som slukas upp i den allmänna stressen och tidsjakten. För det är ju ändå så att livet består av 99% vardag. Men om kan man uppskatta sin vardag så innebär ju detta att man kommer att kunna uppskatta en större del av livet.


Jag har inte alltid haft turen att uppsökas av just den "Lyckliga slumpen" utan även den "Olyckliga" så jag vet att livet även kan vara jävligt och hemskt, sorgligt och orättvist. Tyvärr. Men jag tror att detta också är något som man kan vända till något bättre. Kanske inte alltid till något bra, för vissa saker folk drabbas av är alltför hemska för att någonsin kunna förvandlas till något positivt eller bra. Men iallafall till något bättre. Man kan lära sig något. Om sig själv eller andra. Man kan få ökad förståelse för människor i sin omgivning eller för händelseförlopp man tidigare inte alls förstått.

Vissa människor har den där inre kraften som krävs för detta. Och jag tror att det är något av det mest värdefulla en person kan ha. Förmågan att ta sig ur svårigheter och tragiska händelser i livet. Kraften att läka. Att förlåta. Att återigen se ljuset i tillvaron, även om världen kanske aldrig mer kommer bli densamma som innan. Förmågan att dela med sig av sina egna erfarenheter. Att se andra. Att kunna ge av sin egen kraft. Dela med sig. Det är en gåva.

Just nu, den sista tiden, känner iallafall jag att min vardag varit mer än vanligt bra. Det har varit en tid med enormt mycket jobb, visst. Jag har arbetat nästan varje dag inklusive helgdagar i ca 2 månader. Många och långa timmar på labbet. Ofta klart mer än 50 timmar i veckan. Men det har ändå gått bra. Fram tills för ungefär en vecka sedan gjorde det mig inte ens något. Det fungerade och jag kände lust till arbetet trots de många timmarna. Men nu känner jag att jag börjar bli trött. Tappa sugen. Bli lite omotiverad på jobbet. Jag har fått lite för mycket av det goda helt enkelt. Men detta gör inte så mycket, utan timingen är rätt perfekt. För jag har planerat mina experiment så att jag kommer bli klar i tid. Jag har ju bara två veckor kvar på jobbet innan min Sverigeresa vilket känns så otroligt skönt! Och detta är ju såklart en av de saker jag just nu är så glad över. Att jag inte kommer fortsätta i detta intensiva tempo särskilt länge till. Att jag snart kommer att kunna ta det lite lugnare.

Detta samt det faktum att jag nu har en liten Lipton att mysa med när jag kommer hem efter jobbet. En liten, gosig katt som väcker mig om morgnarna genom att komma tassande och spinnande gnida sitt lilla katthuvud mot mitt. Och att jag har M. Han finns alltid där för mig, och jag vet det, men det kan ändå ibland vara lätt att ta varandra för givet. Att glömma bort att visa uppskattning. Särskilt i vardagen. Tyvärr är det ofta lättare att klaga och gnälla än att verkligen se det som är bra. Att se det man saknar men inte allt man får. Men det handlar ju i stort sett alltid om småsaker. De där man man gnäller över alltså. Egentligen. Det stora är ju att man har varandra och att man ställer upp. I vått och torrt. När det verkligen gäller. Omtanke. Omsorg. Kärlek. Och om man kan "se" detta även när man bara går runt i sina grå vardagssockor så har man återigen något att glädjas över. Något som gör vardagen mindre grå.

Jag tror att det var den "Lyckliga Slumpen" som gjorde att jag råkade träffa M just när det passade oss som bäst. Jag tror inte det var något jag förtjänade. Jag tror även att det var den "Lyckliga Slumpen" som gjorde att jag hamnade på den arbetsplats där jag är idag. På ett ställe där jag trivs som fisken i vattnet. Även om jag just för tillfället är lite slutkörd... Jag tror inte att jag fick detta jobb pga att jag varit en översvallande "god" människa. Lika lite som att det var den anledningen som låg till grund för att jag trivdes oerhört bra även på min förra arbetsplats. Nej jag tror inte det.
Däremot tror jag att en av anledningarna till att jag verkligen lyckats att trivas så bra och så länge på min förra arbetsplats, och att jag trivs så bra här nu, samt att jag under de drygt 8,5 år jag varit tillsammans med M har känt en grundläggande glädje och styrka i "oss", kan bero på min inställning. Min syn. På livet. På vardagen. På mig. Min omgivning. Min situation. Förmågan att se de små sakerna. Att uppskatta det som är bra i mitt liv.

Ja, jag mår väldigt bra just nu. Och nej, jag tror inte att jag förtjänar det. Lika lite som att jag inte skulle förtjäna det. Jag tror på slumpen. Och på att man själv kan göra väldigt mycket av sitt eget liv. Det är mycket en fråga om inställning. Att använda de kort man tilldelats av slumpen på bästa möjliga vis. Det är inte alltid rättvist eller enkelt. Men det går.

Lipton

Så är han här då. Vår egen lilla kisse! Vi tog tåget (Metro North) från Grand Central i lördagsmorse för att åka hela vägen till Poughkeepsie (uttals ungefär "Pokipsy") där uppfödarna Mindy och Dave bodde. Jag tänker alltid på TV-serien Ally McBeal när jag hör eller ser Poughkeepsie eftersom ena huvudkaraktären John upprepade just detta ord/namn för sig själv när han blev stressad eller upprörd. Allt för att lugna ner sig lite.

Det var en absolut strålande morgon om än väldigt kylig. Temperaturen låg runt nollan så man andades rök ur munnen. Tågresan från Manhattan till Poughkeepsie tar ca 2 timmar. Spåret går längs med Hudsonfloden det gör resan helt underbart vacker. Särskilt om man sitter på den sidan där floden är. Nu var det glödande höstfärger på träden så det var som att åka tåg längs en vacker tavla! Det är även många som tar detta tåget för att vandra efersom det finns flera olika vandringsleder i området mellan New York City och Poughkeepsie. Vi har t ex varit och vandrat utanför Cold Spring tidigare vilket var jättehärligt. Även på detta morgontåg såg vi flera personer och sällskap iklädda vandringskläder som hoppade av längs vägen.

När vi kom fram till slutstationen som Poughkeepsie är så blev vi upphämtade av Dave. Han körde oss sedan till deras hus där vi fick träffa Mindy och så alla deras djur. De hade förutom flera abyssinier (kattrasen) även en hund och 4 hästar.
Vårt möte med både Dave och Mindy var helt otroligt bra! Det kändes verkligen som personer som brinner för sina djur och för att de ska må så bra som möjligt. Vi tyckte att det kändes helt rätt att ta en kattunge från dem. De var även helt öppna om vilka problem de haft och åtgärdat under alla år de fött upp sina abyssinier och detta kändes väldigt skönt. Dave berättade annars att just kattuppfödare väldigt ofta försökte dölja eller ljuga om ev problem som sjukdomar eller parasiter. Han sa att det ofta handlar om väldigt snobbiga människor, och i vissa fall även personer som struntar fullständigt i djuren utan enbart vill försöka tjäna lite extra pengar på dem. Dave verkade ha halkat in på just parasiter som ett extra intresse. Han samabrbetade nu med en veterinär som forskade på just vissa typer av maskar som katter kan drabbas av, och detta hade gjort att han fått kontakt med väldigt många uppfödare runtom i hela världen.

Så till själva katterna då. Vi visste ju redan innan vi åkte att det handlade om att välja en liten kattpojke i en kull där katterna såg nästan identiska ut. Alla är s.k "Blue", vilket i mina totalt okunniga ögon såg ut ungefär som grå rygg och huvud med beige bröst, mage och ben. När vi kom fanns det 3 bröder att välja mellan. Vi hade redan innan sagt att "Oj, detta kommer bli omöjligt. Hur ska vi kunna veta vem av dessa som är just Lipton???"

Men vi stannade ganska länge och lekte med och tittade på dem. Och det dröjde faktiskt inte så lång tid innan en av bröderna valde oss! Jag satt på golvet och det var en och samma kattunge som återkom igen och igen och satte sig i mitt knä. Gosade in sig där. Medan hans bröder obekymrat lekte vidare. Hur kunde vi veta att det var samma unge ifall de såg identiska ut? Jo, Dave och Mindy hade märkt ungarna genom att klippa pälsen lite olika. Så "vår" kattunge hade blivit klippt på svansen och kallades av dem därför för "Middle Tail". De andra var "Neck" och "Tail" för de var klippta vid nacken resp svansroten. Alltså blev valet inte särskilt svårt i slutändan. Lipton valde oss helt enkelt!

Både Dave och Mindy sa att detta var väldigt vanligt. Alltså att kattungar ofta "valde ut" perosner som kom och skulle köpa en. Vad det berodde på visste de inte, men hade funderat på om det kunde vara t ex lukter?

Vi fick även gå ut och titta på Liptons pappa. Han och en annan avelshanne bodde i "ladan" i varsin bur. De kunde inte ha dem lösa eftersom kattahannar som inte blivit kastrerade går och kissar in sitt revir överallt, plus att dessa två rivaler ständigt skulle slåss. Som Dave sa "Man betalar ett ganska högt pris för att få vara avelshanne och få ha sex med honor". Liptons pappa var helt otroligt social! Han var som en hund!!!!! Så fort han släpptes ut i buren ville han bli kelad med och han skulle pussas och slickas. Ja, han kändes nästan mer som en labrador än en katt!
Vad vi förstått redan innan så är abyssiniern som ras väldigt social och kelig vilket var en av orsakerna till att vi valde just denna ras. Vi ville båda ha en gosig och social katt. Och efter att ha tillbringar en halv dag tillsammans med katterna hos Mindy och Dave så insåg vi att vår lilla Lipton definitivt kommer bli en aktiv familjemedlem.

Tågresan hem gick över förväntan. Det var inte förrän den sista halvtimmen som Lipton blev otålig och ville ut ur sin carrier. Men väl hemma i lägenheten var han nog lite "rädd". Det tog honom några timmar att utforska sitt nya hem. Men han åt och drack bra så vi var inte oroliga. På natten hoppade han självklart upp i vår säng och sov mellan oss. Och på morgonen väckte han oss genom att trampa runt och "hälsa" med pussar och spinn. Så otroligt mysigt!

Dagarna med Lipton har verkligen visat att han har blivit kaxigare och kaxigare. Och han är otroligt social! Ett busigt litet charmtroll med en oändlig gospotential! Både M och jag känner att detta verkligen var en lyckoträff! Det kommer att bli ett nöje att få lära känna honom ännu mer.

Så välkommen hem Lipton!

Kalkoner och Katter

Så nu är Thanksgiving här. Detta är nog den allra mest amerikanska högtiden av alla. Och den största helgen här skulle jag vilja säga. Detta eftersom den firas av alla amerikaner. Medan t ex julen som ju är också är en mycket stor högtid här, enbart firas av kristna och inte av personer som har en annan tro, t ex judar och många asiater (ex kineser, indier).

Självklart är det kalkon man äter och det är inte några "småkyllingar" vi pratar om här. Nejdå! Man samlar oftast mer eller mindre hela släkten och då är det klart att det går åt en hel del fågel! Min chef berättade idag på jobbet att hon köpt sin kalkon igår och den vägde 22 lb, vilket motsvarar ungefär 10 kg!!!!!! Kan ni fatta! 10 kilo kalkon! Himmel! Man tänker sig snarare en struts om man går upp i den viktklassen... Iallafall har vi insett att de amerikanska ugnarna är enorma av en anledning - att rymma dessa gigantkalkoner på Thanksgiving och jul!

För en oinvigd icke-amerikan har jag inte fått några som helst känslor för denna högtid. Alltså sådär som jag känner med julen. Som t ex att man har vissa dofter förknippade med jul och när man känner dem kan man få en otrolig julkänsla. Men den typen av känslor är inget som man kan framkalla efter enbart ett par år här tror jag. För Thanksgiving då menar jag. Iallafall inte om man inte har någon familjeanknytning här. För Thanksgiving är verkligen en Familjehögtid med stort F. I stort sett alla amerikaner jag känner här ska fira med sin familj. Det är en lika stor resehelg som t ex julhelgen, där alla tar bilen, flyget, tåget, bussen till sina hemtrakter. Om man nu inte bor nära familjen. Så jag gissar att känslan inför Thanksgiving är väldigt annorlunda om man t ex är gift med en amerikan.

Trots att jag inte har några djupare känslor för denna högtid så är det ju väldigt trevligt med ledighet och det är aldrig fel med ett tillfälle att få fira tillsammans med vänner. I år är vi bjudna till några vänner på Thanskgiving dinner. Det ska bli kalkon såklart. "Stuffed" sådan såklart. Jag tror vi blir ca 10 personer så det kommer bli riktigt roligt! Tyvärr måste jag till jobbet även under denna helgen. Både imorgon på själva Thanksgiving dagen och även på fredag och kanske söndag. Så för mig blir det ingen långhelgsledighet. Men det känns ändå rätt okej eftersom jag ser fram emot min decemberledighet när jag får åka till Sverige.

På lördag ska jag iallafall vara ledig för då ska M och jag ta tåget upp till Poughkeepsie för att hämta hem vår lilla kisse!!! Ja, vi har funderat på detta med katt länge från och till. Redan när vi bodde i Stockholm pratade vi lite löst om det. Och nu i höstas bestämde vi oss för att vi verkligen ville ha en katt. Vi kom även fram till vilken ras vi ville ha. En Abyssinier. Så vi kontaktade några uppfödare i New York området och talade om att vi var intresserade. Förra veckan ringde de från det ena stället och sa att de hade en liten kattpojke till oss om vi var intresserade. Vi var egentligen på väntelistan, men de som stod före oss hade hört av sig och sagt att de inte längre var intresserade av katt på grund av familjeskäl.

Det känns otroligt mysigt och roligt! Jag har aldrig haft katt förut, men M hade katt innan han flyttade till Stockholm. Nu ser vi fram emot lördag och att få lära känna vår lilla kattpojke!

Kontaktsvårigheter med energitjuvar

Tack vara Annika så har jag nu fått svaret på hur man ska kunna skydda sig mot de här bildtjuvarna som tidigare kommit och stulit mina foton i mina inlägg. Jättetack!!!!
Nu hoppas jag att jag kan lyckas visa de bilder jag vill visa i bloggen utan att de försvinner spårlöst igen.

Skönt när man kan göra sig av med vissa tjuvar. Det är värre med andra. Jag har upptäckt att vissa personer man har runtomkring sig är sådana enorma energitjuvar. De liksom suger i sig all energi jag har och det är verkligen jobbigt. Ofta genom att klaga eller kritisera. Eller genom att bara vara allmänt negativa. I vissa fall handlar det om personer man faktiskt kan sluta ha kontakt med. Det kan vara kollegor eller kompisar. Detta brukar oftast inte vara någon form av dramatisk "göra-slut" scen utan det brukar i de flesta fall ske ganska naturligt genom att man har mindre och mindre kontakt med personen ifråga tills man slutligen kommit till det stadiet då man säger sig ha "tappat kontakten helt".

I mitt fall så omger jag mig framförallt med personer som är energigivare! Det är så otroligt härligt! Personer som jag blir glad av när jag träffar. Personer som kan förgylla min dag. Som kan få mig på gott humör när jag känner mig lite nere eller hängig. Personer som stöttar mig i vått och torrt. Dessa personer är verkligen guld värda!
Men jag har även vissa relationer till folk som jag faktiskt älskar. Men som i många fall är riktiga energitjuvar. Det är oerhört jobbigt och känns lika sorgligt varje gång man haft kontakt eller träffats, och man inser att man känner sig helt urlakad. Ledsen, nedstämd eller bara arg. Det svåra med detta är att det handlar om personer som jag verkligen vare sig kan eller vill sluta ha kontakt med. Jag älskar dem trots dessa ganska jobbiga sidor. Oftast handlar det inte ens om att de tar energi varje gång man har kontakt, utan bara vissa gånger. Men ibland kan det kännas som att "Näe, nu orkar jag inte mer!". Men så går det en liten tid och nästa gång man ses eller hörs så är det roligt och mysigt igen.

Det som nästan är ännu jobbigare och mer energikrävande än själva mötena med dessa personer, är den tid och kraft jag lägger ner på att "gruva mig inför" dessa möten. Det kan gå dagar innan när jag försöker samla kraft att ringa. Eller att försöka se positivt och hoppas att de inte ska ha en "dålig dag" när vi ska ses. Och varje gång tänker jag för mig själv - varför? Varför ska det behöva vara så svårt? Varför ska vissa personer alltid lyckas få en ur balans redan innan man ens pratat med dem? Varför ska man behöva gå runt och "oroa" sig för att träffa dessa personer? Varför varför varför...?

Å jag tycker verkligen detta är ett stort problem, men tyvärr ser jag ingen lösning. Jag vet att den enda slutgiltiga och 100-procentiga lösningen är att säga upp kontakten med personer som dessa. För de kommer aldrig ändra sig. Detta är en del av deras personlighet. Men i mitt fall känns det helt omöjligt att inte ha kontakt längre. Av personliga skäl skulle det helt enkelt inte fungera. Antagligen skulle de då kunna stjäla ännu mer energi från mig än vad de gör nu. Jag skulle må fruktansvärt dåligt av att inte ha kontakt.
Så det känns lite som ett moment 22.

Den enda trösten jag har kommit fram till är att jag insett att det faktiskt inte handlar om mig. Utan om dem. Vad jag än gör, hur jag än är så påverkar det inte deras energistjälande beteende. Alltså försöker jag alltid att vara ungefär likadan när vi träffas. Hyfsat "neutral". För att sedan se hur det hela utvecklar sig. Ibland resulterar det i att jag går därifrån och känner att "jag orkar inte mer" och ibland känner jag mig jätteglad. Som sagt, det handlar om dem och inte om mig. Jag är glad att jag har kommit fram till detta. Och jag är glad att jag är en såpass stark person själv att jag inser att det inte är mig det hänger på. Jag känner ingen skuld och jag försöker att resonera som så att jag är glad för de bra stunder jag ändå får tillsammans med de här personerna. Jag älskar dem. Men det kan ibland kännas mycket sorgligt att personer som på vissa vis står en så nära på andra sätt är de man minst förstår sig på.

Vart tar mina foton vägen??

Jag förstår verkligen inte. I varje inlägg som jag skriver där jag lägger ut egna bilder så försvinner de spårlöst efter ett tag. Bilderna alltså. Inte inläggen. Jag förstår verkligen inte vart de tar vägen? Oftast är fotona synliga direkt efter att jag lagt ut dem, ungefär fram till en eller två dagar efter att jag "sjösatt" inlägget. Men sedan ser man endast rutor med frågetecken där bilderna nyss varit. Jag kan för mitt liv inte förstå vart de tar vägen? Det fungerar ju alltid bra med bilder jag lägger ut från nätet. Men alltså inte mina egenhändigt tagna bilder. Jätteskumt! Vem tar mina bilder? Går det runt en fototjuv på nätet som samlar på mina bloggbilder??

Om det är någon av er där ute som har något som helst förslag på vad jag gör för fel och hur detta kan åtgärdas, får ni mer än gärna tipsa mig! Hur ska jag göra för att bilderna ska ligga kvar? Hur ska jag stoppa fototjuven?

Konsten att hinna med

Redan mitten av november! Vart tar tiden egentligen vägen?? När jag var liten var jag hela tiden förundrad över att alla vuxna pratade om att "tiden sprang iväg" och att "det känns ju som igår men har redan gått flera år", men jag fattade aldrig riktigt vad de menade. En dag kändes ju hur lång som helst. Precis vad som helst kunde hända. Många gånger om. Ett sommarlov var en evighet. Så många dagar som lades till varandra i ett långt långt pärlband. Man kunde inte ens ana slutet. Men nu vet jag vad de menade. Verkligen. Nu är man fast i tidsträsket själv. Jag vet inte men jag tycker inte jag hinner med att plocka undan sommarsillen och midsommarsnapsen så är det dags för lussebullsbak och glögg. Det snurrar på för fullt.
Men ibland, ibland är det nog väldigt vettigt att stanna upp en stund. Om så bara för ett ögonblick. Ta ett steg bakåt och titta på sig själv, livet sin situation. Känna efter att man lever. Andas.

Jag har haft en superintensiv höst på jobbet och har väl fortfarande ett tag kvar i ungefär samma tempo. Det har varit långa arbetsdagar med sena kvällar och trötthet som föjd. Helgernas timmar har också till stor del lagts på jobbet. Så om jag varit en dålig vän och dotter ber jag om ursäkt! Men det blir lätt så att man inte hör av sig såpass ofta som man borde när man har mycket omkring sig. Jag blir sådan iallafall. Särskilt när jag jobbar mycket helg vilket jag ju gjort de senaste veckorna. Då räcker liksom timmarna inte riktigt till. De få timmar man har utanför jobbet går åt till att ta det lugnt och vila. Att försöka vara hyfsat social här på plats. Att även försöka få hemmet att inte sunka igen totalt. Att umgås med M.

Men nu ser jag fram emot att det snart är dags att resa till Sverige! Jag ser fram emot jul- och nyårsfirande där! Att få träffa familj och vänner. Att få känna av december-Sverige. Att få en Luciamorgon i Lucialandet! Glögg och pepparkakor. Långa promenader i skönt sällskap. Jag hoppas på lite snö eller iallafall rimfrost.
Och mitt nyårslöfte till mig själv kommer bli att jobba lite mindre åtminstone i början av nästa år. Att bara jobba kanske en helg i månaden max. Att ta det lite lugnare. Att andas.