Snopp eller Snippa? - Del 2

Ok, efter förra veckans berg-o-dal-bana så har vi nu landat och både M och jag känner oss faktiskt lugna.
Jag har även kollat upp detta med fostervattensprov också eftersom jag funderat över det. Men känner mig nu väldigt övertygad om att det inte är något vi behöver göra. Enligt de proffs jag pratat med så får man ändå normalt inte veta mer än de "stora kromosomfelen" som Trisomi 13, 18 och 21, samt defekter på könskromosomerna (X & Y), som t ex Turner syndrome. Man kan även se om det föreligger t ex defekter på neuralröret, men detta tittade de mycket noga på vid ultraljudet och allt såg normalt ut, så därför är jag inte ett dugg orolig för detta. Summa summarium angående fostervattensprovet är att man alltså inte "screenar" för några andra mer detaljerade kromosomdefekter (mindre fel som små deletioner eller duplikationer) vilka kan ge upphov till andra kromosomala sjukdomar som t ex 22q11 deletion syndrome eller 1p36 deletion syndrome (det senare är det syndrom jag arbetar med). Detta såvida man inte av någon anledning misstänker att det finns en högre risk för just sådana mindre kromosomfel (t ex ärftlighet eller "högrisk" vid t ex NUPP/KUB-test). Så med denna info känner jag att det absolut inte finns någon som helst anledning att göra ett fostervattensprov. Detta grundat på att vårt ultraljud såg helt normlat ut och att våra värden från NUPP/KUB-testet var så bra. Och om man ändå inte kan få mer info om andra kromosomfel än de stora trisomierna så känner jag att ett fostervattensprov absolut inte är värt (den visserligen minimala) risken för missfall.

Det känns otroligt skönt att ha fattat ett beslut. Ett beslut som bygger både på logik och information från alla läkare och experter jag talat med under föregående veckan, men också på känslan. För jag vet att enbart logik inte alltid fungerar i sådana här situationer som involverar en helt ologisk och irrationell oro. Lika väl som att jag känner att jag inte kan bygga viktiga beslut enbart på känsla, utan faktiskt måste ha någon form av logiskt tänkande i grunden som "backar upp" mitt beslut och som man kan falla tillbaka på när tankarna far runt som surrande arga getingar i skallen.


Men nu när denna pärs är över så känns det plötsligt väldigt roligt att återigen kunna fokusera på det roliga i detta med att bli förälder. Att kunna glädjas igen. Att se framåt med spänning som inte överskuggas av mörka orosmoln. Vi inhandlade ju några bebiskläder förra helgen när vi var på "Babies R Us" tillsammans med K och R (viklet jag skrev om här). Jag fick då en önskning av Aurorabuddha (i en av kommentarerna) om att jag skulle visa vad vi köpt så därför har jag tagit några bilder på kläderna. Det är verkligen inga märkvärdiga kläder utan väldigt basic, men eftersom det var rea, och flera var så himla söta kunde vi bara inte låta bli. När det begav sig visste vi ju inte om det var en liten tjej eller kille som bor i min mage. Därför köpte vi mest "neutrala kläder", men kunde inte motstå några s.k pojkkläder eftersom vi tyckte de var så charmiga! Pojkkläder, vadå? Jo, det stod nämligen "boys clothes" på en lapp i tröjorna. Vi köpte även kläder i någon aprikos färg vilket antagligen anses som "flickfärg" här. Men även detta var något vi tyckte kändes helt okej att ha på en pojke också. Som svensk känns det ju lite främmande med sådär väldigt bestämda pojk- resp flickfärger och/eller pojk- resp flickmotiv. Därför var det inte direkt svårt att köpa "pojkmotiv" eller "pojkfärger" även om barnet skulle vara en tjej, och vi tänkte faktiskt inte på just detta att det var "pojkkläder" förrän vi tittade efteråt. Likaså känns "flickfärger" och "flickmotiv" på kläder till en pojke också helt okej. Men visst, kanske kommer folk här att tycka det är väldigt underligt med en son i aprikost eller en dotter i blått...?
Här är iallafall ett par bilder på inköpen.

Vi fick ju också en hel del kläder av våra vänner L och Ö när vi hälsade på dem i Sverige i december. Det mesta i de väldigt små storlekarna som nog kommer bäst till hands i början. Jag gissar att man kommer få en del kläder i present också och då blir det nog också mest i någon av de minsta storlekarna.
Därför köpte vi nu inte enabrt smått utan även några kläder i lite större storlekar. Alltså inte enbart för nyfödda, utan från ca 3 månader och upp.


Så vem ska ha dessa kläder då? Blir det en liten med snopp? Eller blir det en liten med snippa?
Av de som kommenterat har ju snopp klart övervägt. Min egen känsla sa ju också snopp. Likaså min kompis "cravingtest". Och av de "skojtest" jag gjorde på nätet så var det ju två som visade på snopp, medan det tredje var "osäkert" och kunde bara säga 50/50 för snopp eller snippa, vilket såklart är det mest vetenskapliga oddsen. Endast Desiree och Annika och JaCal gick tydligt mot strömmen.
Så vilka hade rätt??? Majoriteten eller de tre motvallsbloggarna?

Härmed kan jag nu GRATULERA... .

...trrrrrumvirvlar.......
..............................
........................
......................
..................
.............Desiree, Annika & Jacal!!!!!!!!
NI var de som höll på Snippan!

Tattattataaattaaaaa (fanfar)

Enligt ultraljudet så är det alltså en liten flicka som simmar runt i min mage!


Jag hade alltså felfelfelfel....!
Och M tycker att det är otroligt roligt att jag som var så "säker" faktiskt hade totalfel! Hahaha!!!
Faktum är att min känsla var så stark att jag faktiskt blev lite överraskad på ultraljudet när vi fick veta könet.
Innan hon började att scanna magen så frågade hon ifall vi ville veta könet eller inte. Vi sa att vi gärna ville veta ifall det gick att se. Så hon började helt enkelt scanna och redan då såg vi på skärmen något som faktiskt såg ut som en liten snippa. Men eftersom hon inte sa något om vad vi såg så tänkte jag att det kanske är svårt att se ändå. Jag har hört av flera att det är svårt att säkerställa könet hos ett foster med enbart ultraljud eftersom det är så små skillnader på pojkar och flickor när de är så små foster. Men i slutet av scanningen (innan detta hände med cystan och harmynta läppen) så sa hon "Are you ready to get to know the gender?". Och vi svarade såklart ja i munnen på varandra. "It's a little girl" sa hon då. Och jag blev som sagt förvånad. Och M skrattade gott åt min förvåning.
Sedan kom ju allt annat "i vägen" och detta med könet på barnet hamnade naturligt nog totalt i skymundan.
Men nu håller jag som bäst på att ställa om mig från en liten XY till en liten "Agent Dubbel-X"!

Fortfarande så vet jag dock att det är svårare att säga säkert att det är en tjej jämfört med om man verkligen ser en snopp på ultraljudet, då man med mycket större säkerhet kan utgå från att det är en kille. Så vi får väl se vad som tittar ut till slut. Även om jag nu verkligen tror på en dotter.
Coolt är det oavsett!
En dotter. Barnet känns faktiskt ännu mer verkligt när man vet könet på något vis. Som att man är ännu ett steg närmare en riktig person. Det är verkligen en häftig känsla!
Nu är det namnet som blir nästa kluriga val.





Kromosombilden ovan är från "BBC News"

Klättervägg och zoobesök

Idag var en strålande dag. Vaknade helt utvilade och tänkte att klockan måste vara minst 12 på dagen, men insåg snart att den bara var strax efter nio. Härligt. Vi hade inlett ett litet projekt under gårdagen där vi inhandlat och satt upp en extra hylla uppe vid taket på ena väggen. Detta enbart för att Lipton ska kunna ta sig mellan bokhyllan på ena sidan väggen och våra elfahyllor som vi har som "arbetsplats" på andra sidan.

Bortskämd katt? Ja, kanske. Men denna lösning var även för att vi själva skulle få lite mer lugn och ro. Lipton har nämligen varit helt "galen" när han tidigare försökt ta sig upp till översta hyllorna i elfasystemet utan att lyckas. Vi har varit lite oroliga att han rätt som det är ska riva ner allt på hyllorna inkl datorer och annat så därför tänkte vi att en lösning där han enkelt kan ta sig till och från dessa hyllor vore bra. För honom. Och för oss.

Vi fortsatte idag med del 2 i detta projekt. Nämligen att sätta upp ytterligare "hyllor" så att han ska kunna ta sig mellan mittenhyllorna i Elfahyllsystemet utan problem.
Eftersom dessa "hyllor" skulle komma att sitta på en ganska stor yta av väggen ville vi ha något som också hyfsat dekorativt för oss att titta på. Vi hade redan spanat in några "kuber" som många har här som dekorativa "hyllor", och som vi tyckte var snygga. Dessa skulle kunna fungera bra som steg för katten när han vill flänga mellan hyllorna. Dessutom kan vi ju använda dem till just det de är till för. Nämligen som en dekoration på väggen. Man kan t ex ställa saker inne i dem. Men vi har funderat på att ev använda dem mer som "ramar" och antingen fylla dem med bilder, eller t ex med någon dekorativ textil i passande mönster och färg. Men allt detta är såklart ett senare projekt. Nu gällde det bara att få dem på plats.

Sagt och gjort. Vi gick till en av mina absoluta favoritaffärer Container Store där vi köpte dessa "kuber". Väl hemma har M borrat och satt upp dem på väggen. Det blev verkligen bra. Lipton har redan invigt sin nya "klättervägg" och nu verkar det som om han har fått en ny favoritplats högst upp på den nyditsatta hyllan, även om han, som den försiktiga general han är, först tog det väldigt väldigt försiktigt på de nya "stegen". Men känner vi honom rätt kommer han snart att springa, klättra och skutta runt här i sitt "utökade revir" utan någon som helst blygsamhet...

Bilderna här är tagna nu ikväll när Lipton är i full fart med att utforska sin nya vägg.

Vi hann även med en liten tur till Central Park Zoo där M gick runt och fotade. Jag njöt av den värmande vårsolen och att bara strosa runt och titta på duren. Detta zoo är ett mycket litet zoo, men med förvånansvärt många olika djur. Det är även väldigt välskött och fint tycker jag. Där finns bl a apor, pingviner, sjölejon, isbjörnar och en inomhusdel med regnskogsdjur (fåglar, ödlor, ormar mm). Detta zoo:t är en "filial" till det stora Bronx Zoo som ligger i Bronx. Men det senare är mycket större med fler djur och stora ytor. Fina dagar som denna är det ganska många besökare här. Framförallt barnfamiljer såklart.

M fotade en hel del både ute och även inne i "regnskogen", även om det senare var lite svårt p g a den höga luftfuktigheten - det blev lätt imma på objektivet. Men några bra bilder blev det ändå.

Längst tid spenderade vi nog vid sjölejonen. De har en damm utomhus och medan vi var där var det "matstund" vilket alltid är kul när man är på zoo tycker jag. Sjölejon är verkligen otroligt lekfulla djur och jag blir lika fascinerad varje gång jag ser dem på nära håll. De ser så "klumpiga" ut på land, men är smidiga i vattnet! Det enda jag inte gillar med detta zoo:t och med andra djurparker också, är just isbjörnarna. Detta är ju djur som i sitt naturliga tillstånd har enorma vidder att vistas på, men att se dem i djurparker får mig alltid att må ganska dåligt. Oavsett hur fin miljö man har skapat åt dem så känns det alldeles för långt ifrån deras naturliga.

Detta blev en skön avslutning på en stressfull vecka. Vi har fortfarande inte beslutat helt om det blir något fostervattensprov eller ej. M känner att han inte behöver det för "sin skull". Han känner sig tillräckligt lugnad av de resultat vi fick från alla ultraljud jag gjorde under senare delen av veckan, samt efter att ha pratat med flera gynekologer med stor erfarenhet. De har ju alla sagt att alla resultat nu pekar på att bebisen mår bra och är frisk. Själv känner jag mig i stort sett lugnad, men har inte helt uteslutit ett fostervattensprov trots allt. Det är en otroligt svår fråga tycker jag. Inte provet i sig, utan tanken på hur man skulle reagera på ett eventuellt negativt besked. Jag ska fundera lite mer nu under kvällen. Sedan ska jag ringa min gynekolog under morgondagen och hoppas få prata lite med honom och höra vad han säger nu efter ultraljudet i fredags.
Men på det hela stora så känner jag mig faktiskt ganska lugn nu. Så just nu tror jag det lutar åt att inte göra något fostervattensprov faktiskt. Men vi får se hur det känns imorgon.

Lite mer från veckan som gått

Alltså denna vecka har verkligen varit så innehållsrik att jag inte ens hunnit med att skriva så många inlägg som jag skulle behövt. Alla mina inlägg har i stort sett handlat om vår berg-o-dal-bana med ultraljudsundersökningarna. Såklart. Detta har ju på något vis tagit upp en stor del av ens tankar och känslor. MEN det HAR ju funnits andra saker också som hänt.

Och nu när vi har fått lugnande besked kanske jag kan fokusera lite mer på de andra sakerna som skett under veckan.

Sverigebesöket
Vi hade ju som sagt Sverigebesök vilket jag ändå faktiskt lyckades skriva lite om (nedan). De åkte hem i torsdagskväll och det var trots de tumultartade dagarna otroligt roligt och härligt att ha dem här! Just efter första ULet var det till och med skönt att de var här. K är en sådan otroligt klok och underbar vän på alla vis, så det kändes bara positivt att ha henne här att dryfta sin oro och sina funderingar med. Ett stöd på plats helt enkelt! TACK!
Och självklart underlättade även deras närvaro på så vis att man faktiskt inte bara satte sig ner och analyserade eller oroade ihjäl sig. Nej det hjälpte ju att ha roliga saker att göra och prata om också.

Förutom söndagen som var enda dagen vi spenderade tillsammans helt och hållet, så har vi hunnit med att besöka "Back room" (som jag skrivit om tidigare.) där vi drack drinkar och livligt diskuterade en hel drös med saker. Eftersom både K och jag går med magarna utspända så ville vi ha alkofria drinkar. Jag mindes ju hur usel jag tyckt bartendern varit när vi var där senast så denna gång hade jag förberett mig med ett nedskrivet recept på alkofri drink (Shirely Temple) som jag blivit tipsad om tidigare (Tack för tipset Piggelin!). Jag gav lappen till bartendern och frågade om han kunde blanda denna drink. Han skrattade och sa att jovisst, det kunde han. Så det kändes väldigt bra att sedan kunna smutta på sin goda drink istället för på någon fjantig sötsliskig läsk!

Deras sista kväll här blev det besök på "Rodeo bar". Även en av mina vänner från jobbet kom och åt med oss vilket var skoj. Rodeo Bar är ett kul ställe att hänga på tycker jag. God mat och bra service. Mycket på menyn är "Tex-mex-mat" eller BBQ men annars har de en hel del kött- och fiskrätter också. De har i stort sett alltid livemusik där varje kväll vilket gör det extra skoj.

Som namnet påskiner så är det oftast musik i Countrystil eller liknande, vilket ju M är ett stort fan av. Bandet denna kväll bestod av en sångerska, en gitarist, en basist och en trummis. Gitaristen var verkligen helt otroligt skicklig! En klass för sig. Vi var alla helt fascinerade av hans fingerfärdighet och undrade smått vad han gjorde i ett annars ok men inte "superband" som detta. Vi kom fram till att han troligtvis var tillsammans med sångerskan...!


Bloggträff
En annan sak jag hunnit med denna vecka var ju att träffa två andra "svenskbloggare"; Petra & Petra (alias Petchie och Sporty Spice) Det var verkligen superkul! Jag hade ju tillbringat hela eftermiddagen på sjukhuset för att kunna göra ett UL, men fick ge upp när bebisen inte ville visa ansiktet. Gick då i hastigt tempo till FIKA (det svenska fiket på 58:e gatan mellan 5th och 6th ave) där Petrorna väntade. Självklart hade man funderat lite över hur mötet skulle gå, men eftersom jag haft så mycket annat i huvudet denna veckan så hade tankarna på bloggmötet kommit lite i skymundan. Men nu kändes det både spännande och roligt att få träffa dem!
Klev in med andan i halsen och tittade mig omrking i lokalen. Hm, svårt att känna igen folk i verkligeheten från bilder på bloggen/e-mail, men de kände igen mig. Jo, jag sticker ju ut lite mer ändå....Iallafall som svensk....
Mötet var verkligen superlyckat! Så mycket man hade att prata om att tiden liksom rusade iväg. Det var lustigt för det visade sig att Petchie ursprungligen kom från ett litet ställe i Skåne där en av mina bästa vänner kommer från, nämligen Metropolen Veberöd Ja, världen är liten! Det kändes lite trist att säga hejdå när vi skildes, men samtidigt var det en härlig känsla att verkligen ha träffat tjejerna live! Helt klart gav det mersmak. Så se upp! Kanske blir det snart en helg i Puerto Rico?!?!? Eller ett besök i "grannbyn"?!?! Haha!


Snopp eller Snippa?
Ytterligare "nyheter" som vi fick veta denna veckan var ju faktiskt även om bebisen i magen har en snopp eller en snippa.
Men det tänker jag skriva om lite senare! Haha! Allt för att hålla spänningen uppe!
Denna nyhet kom dock verkligen i skymundan den med eftersom det var betydligt "viktigare" saker som kom fram under ULet. Man inser verkligen att barnets kön har "noll betydelse", dvs detta känns helt sekundärt och oväsentligt och man bryr sig inte ett dugg om det! Men visst lite skoj är det ju att veta ändå!



Ha nu en skön helg allesammans!
Vi ska nu ut i solen och promenera lite på stan efter en oerhört lugn och slööööö morgon, vilket var exakt vad vi behövde.

Nytt försök

Okej, följetongen "Scanna bebis" fortsätter. Här kommer Del 3.
I morse gick vi upp tidigt för att hinna vara på sjukhuset innan klockan 8. Jag åt yoghurt och drack apelsinjuice och hoppades att sockret i detta skulle lyckas få igång bebisen så att man nu äntligen skulle kunna få en bra och användbar bild.
Våra gäster vaknade också. Det var deras sista dag i New York för denna gången, och vi hann prata lite med dem innan vi rusade iväg.

Väl framme på sjukhuset fick vi snart komma in till ultraljudsspecialisten. Det var såklart samma tekniker som igår. En otroligt trevlig och gullig kvinna. Men tyvärr kunde hon snabbt konstatera att bebisen även denna gången låg helt fel. Dessutom helt still som om den sov. Och trots klämmande på magen så det gick inte att få den att röra sig så det blev inte någon bild idag heller. Å, jag blev nästan sur på bebisen!!!!! Vad sjutton! Så ung och redan så envis.

Både M och jag fortsatte till våra jobb, och när jag kom till labbet undrade såklart alla hur det gått. Haha, i stort sett hela gruppen är helt engagerad i bebisen och är så otroligt gulliga. Min ena kollega är ju gynekolog (hon som berättade detta om att fett kan försvåra möjligheten att få en bra ultraljudsbild, som jag skrev om tidigare) och jag pratade med henne redan i tisdags efter det första ultraljudet. Hon frågade nu hur det hela gått och när jag berättade att det fortfarande inte gått att se något så ringde hon upp en av sina kollegor Dr E, som arbetar på sjukhuset alldeles intill (Montefiore). Hon bad henne om "en tjänst" och berättade om mig och min situation. I och med detta blev jag lovad att få komma till denna "specialistenhet" under dagen så skulle de försöka göra ultraljud där för att se om de kunde upptäcka något. Allt för att ge mig ett besked. Dr E där skulle klämma in mig mellan ett par av sina patienter när det fanns tid. Eftersom det ju är så komplicerat här med försäkringar etc, så frågade jag såklart om detta skulle täckas av vår försäkring. Men min kollega på labbet sa att detta var en "favor" från en kollega till en annan, och att de ibland hjälpte varandra på detta sättet på kliniken. Därför var denna "scan" helt "utanför protokollet" och jag skulle inte behöva betala något eftersom det inte skulle "bokföras".

Något senare promenerade jag i det strålande men kyliga vädret till sjukhuset. En av mina vänner på labbet följde med som "stöd". Hon erbjöd sig och jag blev verkligen glad och rörd eftersom jag kände att det skulle vara väldigt skönt att ha med sig någon ifall man skulle få ett negativt besked. M kunde ju såklart inte närvara eftersom han arbetar en timme från mitt jobb. På vägen dit stannade vi till vid Starbucks för att köpa varsin kaffe. Jag hoppades såklart att koffeintillskottet skulle pigga upp bebisen och få den att röra sig.

Vi fick vänta ett tag innan Dr E kunde ta emot, och när vi väl kom in i undersökningsrummet blev jag otroligt imponerad. Det var ett ganska litet rum, men på väggen mitt emot fotändan av britsen där man skulle lägga sig, satt en enorm skärm. Det var antingen en LCD- eller en plasmaskärm och den var verkligen stor! Denna enorma skärm gjorde att det inte var några som helst svårigheter att se fostret tydligt. Dr E började själv att scanna mig och till min överaskning så hade bebisen äntligen vänt på sig och låg nu i rätt läge! Jippie!! Men nu var det istället väldigt hög aktivitet där inne (ungefär som när vi gjorde det stora anatomiultraljudet i tisdags) så det var ett fasligt viftande vilket gjorde det lite svårt att lyckas se några tydliga detaljer. Dr E var väldigt trevlig och hade ett mycket personligt bemötande. Man kände direkt förtroende för henne och hennes kunskap/erfarenhet vilket jag tyckte var så himla skönt. Hon var dessutom otroligt tålmodig och det som jag föreställt mig skulle bli en lite kortare session blev en mycket noggrann ultraljudsundersäkning. Hon tittade på hela barnet först och konstaterade att det såg helt normalt ut. Symmetriskt både i kroppen och huvudet. Detta var tydligen viktigt eftersom man vid de flesta kromosomskador tydligen ofta kan se assymetri i vissa kroppsdelar. Hon tittade även på händerna och sa att eftersom man kunde se att bebisen öppnade och stängde händerna ideligen, samt rörde armarna mycket, så var det i stort sett noll risk för Trisomi 18 (vilket var en av de saker vi varit oroliga för). Foster med allvarligare kromosomfel har i stort sett alltid knutna händer och de rör sig oftast väldigt lite p g a muskelsvaghet förklarade hon.
(Här kan man läsa om ett par som fått beskedet om just Trisomi 18, vilket är en mycket allvarlig kromosomsjukdom där dödligheten hos barn och nyfödda är mycket hög.)

Hon gick sedan vidare och försökte få en närbild av ansiktet framifrån. Detta eftersom en av de saker de tyckt sig se vid ultraljudet i tisdags var s.k "cleft lip" (harmynthet på svenska, dvs då vänster och höger sida av överläppen inte vuxit samman ordentligt). Det tog ganska lång tid innan hon kunde få någon bra bild eftersom bebisen rörde sig så mycket och dessutom ofta satte händerna för mun och näsa för att suga på fingrarna. Hon tillkallade även en ultraljudstekniker som var skicklig på 3D scanning, och de försökte tillsammans lyckas få till några okej bilder på just överläppen samt även gommen. Det senare för att försöka utröna om det var fråga om "cleft palate", dvs gomspalt.
Efter många många försök lyckades de till slut såpass bra att både de och jag själv i stort sett var övertygade om att det såg bra ut. Alltså en normal gom och en normal läpp.

Det kändes verkligen oerhört skönt att ha fått se detta. Visserligen sa Dr E att det är svårare att se "soft tissues" på ultraljud (jämfört med t ex skelett) och därmed är det svårare att avgöra ifall läppen är 100% okej (jämfört med gommen). Men för mig spelar detta absolut ingen roll. Även OM det skulle vara en "cleft lip" så bryr vare sig jag eller M om detta. Det kan man lätt åtgärda med hyfsat enkel kirurgi ifall så skulle vara fallet. Nej, det som oroat oss båda var att en "cleft palate" (gomspalt) kan vara korrelerat till vissa kromosomskador. Och i vårt fall så hade man dessutom hittat något som kallas "choroid plexus cyst", alltså en liten cysta, i hjärnan, vilket i de allra flesta fall inte betyder något alls men som kan vara kopplat till just Trisomi 18. Så dessa två upptäckter tillsammans gjorde att vi var oroliga för att det var något allvarligt fel med vår lilla bebis.


Alla läkare försökte ju lugna oss redan vid ultraljudet i tisdags då dessa två saker upptäcktes. Detta baserat på att:

- alla andra organ såg fina och normala ut. (vid trisomi 18 har fostren/barnen alltid mycket allvarliga skador och missbildningar vilket sysn vid ultraljud. Det är allt från grava hjärtfel, missbildningar på ben och armar till att t ex vissa föds med tarmarna utanför kroppen)

- Den s.k choroid plexus cystan i hjärnan upptäcks hos ca 2% av alla scannade foster och majoriteten av dessa är helt friska. Det är dessutom en ännu högre siffra hos den asiatiska populationen som har denna typ av cysta. Och ja, jag har ju faktiskt asiatiska gener....

- Den s.k "cleft lip" som de ev tyckte att de kunde se en antydan till i tisdags var de redan då mycket osäkra över om det verkligen var en sådan. Detta p g a att den satt exakt mitt över överläppen vilket i stort sett aldrig sker. Det brukar i stort sett alltid vara fråga om en asymmetrisk "missbildning" till höger eller vänster om "mittlinjen". Därför trodde de att det med stor sannolikhet var fråga om ett väldigt tydligt "veck" som alla personer har på överläppen (under näsan). Ni vet den där "fördjupningen man har där, just mellan läppens amorbåge och näsan. Detta är tydligen också något som oftare kan ses hos foster med asiatiska gener (hm, återigen kan jag vara skyldig). Men i detta fall råkar faktsikt M ha en mycket tydlig sådan fördjupning vilket läkaren i tisdags konstaterade (jag har aldrig tänkt på detta tidigare men nu såg jag det) och därmed kan det som syntes på ultraljudet helt enkelt vara så att bebisen ärft detta drag. Jag behöver alltså inte vara ensam skyldig till denna lilla upptäckt... Men för att vara på den säkra sidan ville de ändå titta mer noggrant. Säkerligen mest för att utesluta gomspalt som ju kan vara kopplat till genetiska defekter.


Nu känner jag iallafall att jag kan andas ut. Självklart ska vi på ultraljudsundersökningen imorgon också eftersom den är den s.k "officiella" och det är dessa resultat som kommer att gå till min gynekolog. Men att få ha gjort denna extra "scan" idag har verkligen lugnat oss båda två. Det är aldrig fel med två av varandra oberoende undersökningar och utlåtanden. Just idag kände jag verkligen att jag arbetar på exakt rätt plats! Forskning om just kromosomala sjukdomar gör ju att man har många experter på den kliniska sidan omkring sig. Med rätt kontakter. Och som i alla brancher så är ju rätt kontakter något som verkligen kan hjälpa en i vissa situationer.

Självklart har vi under de senaste dagarna funderat även på ett fostervattensprov eftersom vi blev såpass oroliga för kromosomala fel. Vi har ännu inte riktigt funderat färdigt. Kanske kommer vi göra det trots de lugnande beskeden idag. Vi får se. Måste känna efter lite mer först.
Men jag känner mig otroligt glad över att vi fick de här resultaten idag iallafall. Jag vet självklart att man inte har några som helst garantier för allt ändå. Men med tanke på den oron som ändå uppstod vid tisdagens ultraljud så känns det oerhört skönt att fått åtminstone den stillad.



Jag är dessutom så glad och rörd över allt stöd som jag har mött. Inte minst här på min blogg! TACK alla ni som skickat uppmuntrande och tröstande kommentarer! Det värmer verkligen. Jag har inte hunnit svara er "individuellt" i mina inlägg men vill tacka er alla här! Dessutom alla ni som uppmuntrat mig i min "tråd", det forum där jag hänger titt som tätt på nätet! Även mina vänner på jobbet har verkligen varit helt fantastiska vilket verkligen också får en att känna en sådan glädje och ja, trygghet. Och även alla ni som inte kommenterat men som ändå skickat en tanke. Tack!

Omtanke kan världen aldrig få för mycket av.
Så återigen TACK!!!!

Envis sömntuta

Nej, det blev inget besked vid detta ultraljud heller. För den lilla bebisen låg såklart med ansiktet vänt "neråt" så det gick inte att få någon bild på munnen. Och inte ville den vända sig heller. Trots att jag gjorde allt jag kunde för att den skulle vakna och röra på sig. Men icke.

Jag gick och köpte godis i automaten i sjukhuskorridoren och proppade i mig för att höja blodsockret. Nytt försök. Fortfarande sovande felvänd bebis. Jag fick ställa mig och hoppa upp och ner på golvet och sedan göra knäböjningar. Ny koll. Ingen förändring. Bebisen sov. Jag fick gå ut och gå fram och tillbaks i korridoren. Och jag lovar att folk måste tyckt jag verkade vara ett psykfall. För jag gick ungefär som John Cleese i "Silly ways of walking-sketchen". Höga knän. Försökte mig även på litte skuttande, hoppande gång. Nytt försök. Igen. Och ja, en liten förändring av läget. Men inte tillräckligt. Så vi fick tillsägelse att gå och ta en fika. Lite koffein kanske skulle liva upp. M och jag tog varsin kaffe och delade en donut. Koffein och ytterligare socker. Jag gick också på toa. Där inne hoppade jag runt som en tokig. Klämde och tryckte på magen. Ställde mig med händerna på golvet och försökte hoppa uppåt, bakåt med benen för att liksom "skaka" på bebisen.
Nytt försök. Men nej, nej, nej. Den sov och ville tydligen inte alls vakna! Kanske brås den på M?? Oväckbar.
Så efter ca 2,5 timmar på sjukhuset fick vi ge upp. Ultraljudsteknikern var dock otroligt gullig och tillmötesgående. Hon kände igen oss från gårdagen. Så hon sa att vi skulle komma tillbaka imorgonbitti innan hennes riktiga "pass" började så skulle hon "squeeze us in" och se ifall bebisen var lite mer samarbetsvillig då.

Jädra unge!!! Inte ens född och redan envis och omöjlig att styra!!!!!
Jaja, brås på sin mamma kanske....??

Inte riktigt som vi hoppats

Igår var vi på ultraljudsundersökning. Det s.k "Stora". Det då de går igenom fostrets alla organ noggrant för att se att allt är som det ska, eller i värsta fall upptäcka defekter och fel.

Både M och jag hade självklart funderat över just detta att man kan få reda på att allt inte är okej med barnet. Jag har bl a en kompis här som på sitt ultraljud fick veta att hennes dotters ena njure inte var som den skulle. Så visst var man lite förberedd på att man faktiskt kan få veta att allt inte är som det ska. Men man hoppas ju ändå. Hoppas att de ska säga att allt ser perfekt ut och att barnet är friskt och fint.

I vårt fall blev det inte riktigt så. Vi blev ordentligt omskakade under detta ultraljud. Minst sagt. Men vi har lugnat ner oss nu. Läkarna försökte lugna ner oss redan igår under och efter ultraljudet. De talade om att det antagligen inte är någon som helst fara. Det var statistik. Siffror. Antaganden. Halva "försäkringar" om att risken var minimal. Så minimal att den i stort sett inte existerade. Men.... Det var ändå dessa "men". Och det är dessa "men" som ställer till det i mitt huvud. Som liksom inte riktigt lämnar en ifred.

Så vad var fel? För att göra en lång historia kort så var det ett par saker som inte såg helt "normalt" ut. Troligtvis (enligt läkarna) så är det dock ingen fara. Men för att kunna säga mer säkert så ska vi undersökas vidare. I slutänden hoppas vi självklart att det inte är något allvarligt. Vi ska på ett nytt ultraljud idag (alldeles strax) för att se om de kan säga något mer.

Självklart känner jag mig lite nervös. Även om jag försöker intala mig att tänka logiskt och förnuftigt. Men det är svårt. Den sitter där ändå. Oron. I bakhuvudet. Och liksom skaver som ett gruskorn. Tankeskav och orosgnag....
Jag pendlar mycket mellan "förnuftstänk" och oro. Jag klappar mig själv på axeln och säger år mig själv att skärpa mig. Jag jagar iväg dumma tankar. Men det skaver ändå lite...
...skav-skav-skav...gnag-gnag-gnag...



Nu måste jag gå. Hoppas vi får veta lite mer idag.

Sverigebesök

I lördags anlände våra kära vänner K och R från Sverige. Hade verkligen sett fram emot deras besök så det var så himla roligt när det ringde på dörren och de stod där med resväskorna i högsta hugg. Jag och K lärde känna varandra för ett antal år sedan när vi jobbade på samma labb i Stockholm och blev riktigt goda vänner under denna tiden. Både arbetet, men kanske framförallt våra personligheter och liknande intressen gjorde att denna vänskap hållit i sig även efter att vi båda slutat på vår f d arbetsplats och gått vidare till nya jobb. Jag träffade K när jag var hemma i december eftersom jag då gick på en gemensam väns disputation men trots att vi sågs för inte alltför länge sedan var det väldigt roligt att äntligen få träffas mer "på riktigt" och självklart även att träffa hennes man R igen!

Vi började deras New York vistelse med att gå till en av våra närmsta pubar och äta middag där. Amerikansk pubmat och ett par öl till M och R, samt tranbärsjuice till mig och K. Hann utbyta lite av det "senaste nytt" som hänt dem och oss sedan vi sågs/hördes senast, men sedan blev hem och bädda för att få våra gäster i säng. Klockan var ju då ungefär 6 på morgonen för dem svensk tid så de var ganska trötta...

I söndags vaknade vi av att Lipton gick runt och pussade oss inklusive våra gäster godmorgon. Vädret var strålande. Sol, blå himmel och någon minusgrad. Vi bestämde oss för att gå och äta brunch på "The Boathose" som numer har blivit lite av en favorit när vi har besök och om vädret är fint. Framförallt på grund av det mysiga läget alldeles vid en av dammarna/sjöarna i Central Park. På vägen dit strosade vi lite i parken. Det var fortfarande ganska mycket av fredagens snö som låg kvar. Jag älskar verkligen Central park när det ligger ett vitt gnistrande lager snö på marken. Då känns det ännu mer som en oas mitt i storstaden.


M, R & K med ett vintrigt Central Park utanför fönstret.




Närbild på den mycket dekorativa tepåsen.



Efteråt tog vi tunnelbanan ner till Union Square där vi bl a besökte "Babies R Us". Detta eftersom K också är gravid (hon ligger ca 1 månad före mig) så de ville botanisera lite bland vagnar och kläder. Det hela slutade med att även M och jag shoppade bebiskläder eftersom det var rea! Kändes superkonstigt att handla till någon som "inte finns" än... Vi håller nu tummarna att vi inte "jinxat" det hela genom att handla ett par bodysar och en pyamas.

Sedan blev det ett snabbt besök på Barnes & Nobles med inköp av diverse drycker innan vi promenerade i vårvintersolen söderut. Washington Square och sedan SoHo där det inte blev så mycket handlat mer än "windowshopping". Men det är ju så härligt att bara promenera runt och titta på folk, insupa atmosfären och titta in i olika små affärer här.

Kvällen var sedan vigd åt hockey hockey hockey!!
Ingen Oscarsgala här inte. Nej, vi drog efter en 1 timmes lång (kort...?) vila hemma i lägenheten, till Madison Square Garden för att heja fram NY Rangers till seger mot Florida Panthers. Och framförallt att heja på allas vår Hen-Riiik som så att han skulle försvara kassen ordentligt. Matchen var väl ingen supermatch i sig själv. Florida var rätt tamt mot Rangers vilket resulterade i en målfest för oss New York bor. I slutet av sista perioden stod det 4-0 till Rangers så det var ju inte direkt någon spänning kvar i matchen så som när vi var där förra gången med M och R (en del bilder finns här.).

Så den största spänningen låg i om Henrik Lundqvist, även "King Henrik" kallad här i NYC, skulle kunna hålla nollan matchen ut. Det gjorde han och det hela slutade till och med 5-0 till Rangers! Vi hade tjoat och skrikit tillsammans med Rangers fans under matchen, men roligast var ändå när alla i publiken står upp och ropar "Hen-Riiik, Hen-Riik" i takt med att hans namn och bild visas på monitorn. Det måste kännas så otroligt häftigt att vara så populär på hemmaplan! Och självklart är man stolt att man är svensk när man sitter där i publiken.

Och ja, jag är defintivt en hockeytjej! Jag bara älskar hockey! Helt utan att ha det där otroliga intresset så att jag följer ett specifikt lag (vare sig elitserien eller NHL), kan namnet på alla lagets alla spelare eller känner till alla resultatlistor. Nej inte så. Men hockey är för mig något som definitivt har en speciell plats i mitt hjärta. I min kropp. Det är svårt att förklara men när jag ser på hockey blir jag alltid så engagerad. Jag kan liksom inte låta bli. Det är allt från stundens spänning som känns i kroppen till en känsla kopplad till plats långt bak i min hjärna där all min gamla "hockeynostalgi" finns gömd. Jag var nämligen lite hockeyfanatiker ett tag i nedre tonåren. Inte elitserien eller så, även om jag självklart gick på en del matcher när hemmalaget spelade. Nej det var framförallt Tre Konor och hockey-VM och även OS som verkligen triggade igång mig. Jag följde varje match i varenda VM under ett antal år i slutet av 80-talet och början av 90-talet. Varje match. Alltså inte enbart när Sverige spelade. Mitt favoritlag var egentligen dåvarande Sovjet eftersom jag älskade deras otroligt snygga, tekniska spel. Men självklart klappade hjärtat för Sveriges Kronor. Jag kunde skrika mig hes framför TV:n när det var "Sverigematch".

Så nej, det finns ingen sport än idag som kan mäta sig med just hockey för mig. Sedan kan det vara hur spännande som helst att följa skidåkning, friidrott, fotboll eller andra sporter där Sverige tävlar. Men just hockey kommer alltid alltid att slå an en speciell sträng hos mig.

Igårkväll hade vi en skön hemmakväll med lite thaimat (delivery) och sedan satt vi uppe tills klockan var över midnatt och bara pratade. Så himla mysigt! Vi får väl se vad resterande dagar har att erbjuda.
Imorgon eftermiddag har jag i vilket fall som ehlst en inbokad date med två andra "svenska bloggare", nämligen Petchie samt Sporty Spice (den senare som nu även bloggar i Metro). Det ska bli väldigt roligt och spännande att träffa dem båda! De är i NYC över dagen så jag hoppas ta mig hem lite tidigt från jobbet och ta en fika med dem.



Hockeybilderna här är från matchen vi såg 2006 tillsammans med M & R. Vi tog inga bilder denna gång.