När jag gick i skolan hade man s.k kvartsamtal. Det var läraren som ville träffa alla barnens föräldrar för att prata om respektive barn och hur det gick för dem i skolan. Häromdagen var vi på ett kvartsamtal på Lill-Skruttans dagis. Här kallas det "parent-teacher conference" men är samma sak. Att sitta ner i lugn och ro och prata om sitt barn med lärarna. Då finns möjlighet för lärarna att ta upp saker som de vill prata mer med föräldrarna om. Ifall de har frågor eller funderingar eller allmänna saker de vill ta upp. Likaså gäller det omvända. Alltså ifall man som förälder har frågor eller saker man vill ta upp och diskutera med lärarna.
Vi har ju varit på ett sådant möte tidigare när Lill-Skruttan gick i Violet Room, men detta var första gången i Pink Room. Denna gång satt vi ner på små små stolar vid ett litet lågt bord i det s.k "therapy room" där det stod pyttesmå snickarbänkar längs med ena väggen och en gigantisk boll på några madrasser i ena hörnan. Det var Huvudläraren E samt Lill-Skruttans "primary care teacher" N som höll i mötet med oss. Liksom förra gången hade de ett "dokument" där de skrivit hur de tycker att ens barn är och vad man skulle kunna göra för att hjälpa det i sin utveckling. Lite sammantaget var det ungefär denna bild som kom fram under mötet:
Lill-Skruttan har tydligen en "vibrant presence in the room". Hon har en mycket stark personlighet samt är envis och vet vad hon vill/inte vill vilket hon visar tydligt.
Trots att hon inte kan prata så bra än är hon ändå duktig på att kommunciera och visa omgivningen när hon vill något. Både med hjälp av de få ord hon kan eller annars med ljud och gester så att man kan förstå, t ex att hålla upp sin mugg om hon vill ha mer att dricka etc.
Hon avskyr att bli hållen i handen och hon älskar att dansa när de sjunger. Hon tycker om att sitta i knäet på lärarna och prata om/peka på bilderna när de läser böcker. Hon älskar att klättra på allt allt allt. Hon interagerar gärna med de andra barnen i rummet men ofta genom att vara lite "naughty" som E uttryckte det. Alltså genom att t ex ta någon annans leksak mest för att se vilken reaktion hon kan framkalla. Hennes allra största problem är att hon har en mycket stark "stranger anxiety" eller det man på svenska brukar kalla separationsångest och främlingsreservation. Detta visar sig i stort sett alltid när nya barn och/eller lärare kommer till Pink Room eller om hon går till andra rum eller lekplatsen utomhus där barn från andra rum också leker. Hon har därmed blivit känd som "The Cryer" eftersom hon under de här omständigheterna i stort sett alltid blir väldigt upprörd och orolig och börjar gråta. Denna oro gör att hon har svårt att leka och helst bara vill bli hållen. Ofta kan hon börja leka så småningom efter att lärarna lugnat henne och talat om för henne att det är ok, men ibland fungerar det inte utan hon släpper det hon håller på med så snart lärarna rör sig bort från henne.
Det mesta av detta är saker vi helt och fullt kan hålla med om och som vi känner igen. Detta med hennes rädsla för främmande personer är något vi märkt mycket. Eller det handlar inte så ofta om rädsla inför främmande personer som rädsla att inte ha någon man känner nära då man möter nya människor. För bara vi är med så är det snarare tvärtom. Då är hon ofta väldigt nyfiken och flirtar hejvilt med alla både i hissen, på tunnelbanan eller om man är på restaurang. Men är man utom synhåll så tycker hon det är väldigt obehagligt att ha främmande personer omkring sig.
Enligt lärarna är detta något de flesta "toddlers" går igenom. En fas. Men att den är så stark i Lill-Skruttans fall kan även bero på att hon helt enkelt har den personlighetsläggningen. Eftersom jag själv inte är och inte heller har varit särskilt blyg, inte ens som barn, utan snarare älskat att träffa nya personer så är just denna sida hos Lill-Skruttan den jag känner mig mest hjälplös inför. Och jag ska erkänna att tankar av oro ibland kan flyga genom huvudet. "
Är det verkligen endast en fas? Kommer den verkligen att gå över? När kommer den isåfall att gå över? Hur ska man göra för att inte förstärka den här rädslan utan istället få Lill-Skruttan att känna sig trygg? Hur ska man kunna förmedla att tryggheten inte sitter i andra personer utan i den egna personen." Självklart kommer även tankar på om man själv som förälder har bidragit till denna oro? Har man gjort något fel? Borde jag gjort något annorlunda?
I kölvattnet av sådana tankar kommer även funderingar över varför jag överhuvudtaget känner och tänker på det här viset? Varför just detta med Lill-Skruttans stranger anxiety är något jag känner så starkt inför. Varför känns just detta som ett problem? Efter att ha vridit och vänt på de här frågorna fram och tillbaks tror jag att jag kommit fram till åtminstone ett par svar. Och de visar att min känsla av "problematiken" har flera bottnar och nivåer. Både rent personliga och mer allmänna. Jag tror att det handlar dels om:
- den vanliga föräldrafunderingen över ifall man "gör rätt"? Är man en bra förälder? Skulle man kunna handla annorlunda? Just de frågorna alla föräldrar ställer sig i olika perioder. Man vill ju så gärna göra rätt. Vara rätt. Handla rätt. Man vill sitt barns bästa och kan ibland känna sig rädd för att "göra fel".
- det synsätt man idag har på just social kompetens. Hur viktigt det är i samhället. Både på privat och professionell nivå. Det framhålls dagligen att social kompetens är något som mer eller mindre krävs för att man ska klara sig bra. Hur det redan så tidigt som under barnaåren trycks på hur betydelsefullt det är att ha många vänner. Ha lätt att få kontakt med nya personer. Vara populär. Att vara en mingelpersonlighet med brett kontaktnät ses idag som grunden till lycka och framgång.
- hur man som förälder vill att ens barn ska vara lyckligt, tryggt och känna glädje i livet. Ingen vill ha ett barn som är oroligt, ledset, nervöst och otryggt. Jag vet att det är tabu att säga det, men jag tror det är ganska generellt vedertaget att de flesta föräldrar hellre vill ha det glada nöjda barnet än det som ständigt gråter och klänger. Detta är inget man gärna erkänner öppet. Men självklart är det så. Lika mycket som att man som förälder hellre vill ha ett barn som är omtänksamt, hjälpsamt och generöst än ett som är aggressivt och egoistiskt - en bråkstake.
Alltså tror jag att mina funderingar bottnar i både rent "personlig oro" över min roll som förälder samt att jag ju självfallet vill att min dotter ska må bra, men också i bilden man ständigt matas med där social kompetens är A och O för ett lyckat liv.
Nu ska jag väl tillägga att jag inte på något vis är skakad i grunden över detta med Lill-Skruttans oro inför främmande personer. Hon är fortfarande så liten att det är svårt att säga hur pass länge detta kommer att sitta i. Om det är en övergående fas eller om det kanske kommer följa henne hela livet? Och isåfall om hon kommer att påverkas negativt av det eller om det helt enkelt kommer att bli en naturlig del av hennes personlighet och vardag. Något hon kommer lära sig hantera.
Vad som verkligen lugnat mig mycket när mina funderingar ändå dykt upp i huvudet är vad M sa till mig tidigare samt vad han sa till dagislärarna under mötet när vi diskuterade just detta:
"Den främsta orsaken till att du fick en dotter med stark "stranger anxiety" är att du fick henne tillsammans med just mig. Alltså att jag är pappan. För jag var exakt som Lill-Skruttan när jag var barn fast tusen resor värre. Så det är helt klart inte enbart fråga om en fas utan säkerligen också ett personlighetsdrag som hon verkar ha ärvt. Men i mitt fall försvann det mesta av denna olust inför främmande personer när jag blev äldre även om jag fortfarande idag ibland kan känna obehag inför att träffa helt nya främmande personer jag aldrig träffat förr."
Och med detta uttalande i öronen känns läget inte så allvarligt. För även om M är betydligt mindre social än vad jag är så har han inga större sociala problem. Inte alls. Jag vet att han helst inte minglar runt på tillställningar där han inte känner någon annan. Att han tycker det känns obehagligt att vara ensam bland främlingar där man på något vis förväntas ta kontakt. Men det är ju ingen ovanlig känsla. Så känner nog de allra flesta. Även jag som tycker det är roligt att träffa nya personer kan känna mig väldigt vilsen och bortkommen när jag är bland folk där jag inte känner någon, men där man mer eller mindre förväntas vara social.
Men för Lill-Skruttans del hoppas jag ändå att hon växer ifrån denna känsla så snart som möjligt. Först och främst eftersom det måste vara hemskt att känna en sådan oro men även delvis för att man genom att inte försöka ta kontakt med andra helt enkelt går miste om så mycket. Att lära känna en ny människa kan ju öppna en helt ny värld. Och det är alltför värdefullt för att tacka nej till tycker jag. Å andra sidan så är detta återigen
min syn på saken. Kanske tänker och känner man helt annorlunda om man inte har ett så stort socialt behov som jag har? Det är helt klart alldeles för lätt att läsa in sina
egna tankar och känslor i sitt barn. Alldeles för lätt att glömma att de är sina
egna personligheter med
sin syn på livet och världen. Och den kan faktiskt vara helt annorlunda mot ens egen. En tanke och insikt som man som förälder helt klart bör försöka minnas. Och hålla aktuell. För om det är
något som verkligen kan hjälpa till att bygga upp barnens trygghet och självkänsla, och på så vis motverka oron inför det okända, så är det väl just detta - känslan och vetskapen att man duger precis som man är. Eller förresten, inte bara duger utan är
Älskad.
Älskad för just sin egen unika person.
Så är vi hemma igen. New York mötte oss med knastertorr kyla och vinterkänsla. På ett sätt saknar jag värmen. Det har varit underbara dagar där nere. Men samtidigt så gillar jag ju vintern också, och julkänslan är helt klart större här än i Miami. Tycker jag. Men visst var det med lite vemod som vi checkade ut från vårt lyxiga hotell i morse. Att bo så var verkligen lite utöver det vanliga. För vår del iallafall.
Inlägg
