fredag, december 11, 2009

Kvartsamtal och föräldrafunderingar

När jag gick i skolan hade man s.k kvartsamtal. Det var läraren som ville träffa alla barnens föräldrar för att prata om respektive barn och hur det gick för dem i skolan. Häromdagen var vi på ett kvartsamtal på Lill-Skruttans dagis. Här kallas det "parent-teacher conference" men är samma sak. Att sitta ner i lugn och ro och prata om sitt barn med lärarna. Då finns möjlighet för lärarna att ta upp saker som de vill prata mer med föräldrarna om. Ifall de har frågor eller funderingar eller allmänna saker de vill ta upp. Likaså gäller det omvända. Alltså ifall man som förälder har frågor eller saker man vill ta upp och diskutera med lärarna.

Vi har ju varit på ett sådant möte tidigare när Lill-Skruttan gick i Violet Room, men detta var första gången i Pink Room. Denna gång satt vi ner på små små stolar vid ett litet lågt bord i det s.k "therapy room" där det stod pyttesmå snickarbänkar längs med ena väggen och en gigantisk boll på några madrasser i ena hörnan. Det var Huvudläraren E samt Lill-Skruttans "primary care teacher" N som höll i mötet med oss. Liksom förra gången hade de ett "dokument" där de skrivit hur de tycker att ens barn är och vad man skulle kunna göra för att hjälpa det i sin utveckling. Lite sammantaget var det ungefär denna bild som kom fram under mötet:

Lill-Skruttan har tydligen en "vibrant presence in the room". Hon har en mycket stark personlighet samt är envis och vet vad hon vill/inte vill vilket hon visar tydligt.
Trots att hon inte kan prata så bra än är hon ändå duktig på att kommunciera och visa omgivningen när hon vill något. Både med hjälp av de få ord hon kan eller annars med ljud och gester så att man kan förstå, t ex att hålla upp sin mugg om hon vill ha mer att dricka etc.
Hon avskyr att bli hållen i handen och hon älskar att dansa när de sjunger. Hon tycker om att sitta i knäet på lärarna och prata om/peka på bilderna när de läser böcker. Hon älskar att klättra på allt allt allt. Hon interagerar gärna med de andra barnen i rummet men ofta genom att vara lite "naughty" som E uttryckte det. Alltså genom att t ex ta någon annans leksak mest för att se vilken reaktion hon kan framkalla. Hennes allra största problem är att hon har en mycket stark "stranger anxiety" eller det man på svenska brukar kalla separationsångest och främlingsreservation. Detta visar sig i stort sett alltid när nya barn och/eller lärare kommer till Pink Room eller om hon går till andra rum eller lekplatsen utomhus där barn från andra rum också leker. Hon har därmed blivit känd som "The Cryer" eftersom hon under de här omständigheterna i stort sett alltid blir väldigt upprörd och orolig och börjar gråta. Denna oro gör att hon har svårt att leka och helst bara vill bli hållen. Ofta kan hon börja leka så småningom efter att lärarna lugnat henne och talat om för henne att det är ok, men ibland fungerar det inte utan hon släpper det hon håller på med så snart lärarna rör sig bort från henne.

Det mesta av detta är saker vi helt och fullt kan hålla med om och som vi känner igen. Detta med hennes rädsla för främmande personer är något vi märkt mycket. Eller det handlar inte så ofta om rädsla inför främmande personer som rädsla att inte ha någon man känner nära då man möter nya människor. För bara vi är med så är det snarare tvärtom. Då är hon ofta väldigt nyfiken och flirtar hejvilt med alla både i hissen, på tunnelbanan eller om man är på restaurang. Men är man utom synhåll så tycker hon det är väldigt obehagligt att ha främmande personer omkring sig.

Enligt lärarna är detta något de flesta "toddlers" går igenom. En fas. Men att den är så stark i Lill-Skruttans fall kan även bero på att hon helt enkelt har den personlighetsläggningen. Eftersom jag själv inte är och inte heller har varit särskilt blyg, inte ens som barn, utan snarare älskat att träffa nya personer så är just denna sida hos Lill-Skruttan den jag känner mig mest hjälplös inför. Och jag ska erkänna att tankar av oro ibland kan flyga genom huvudet. "Är det verkligen endast en fas? Kommer den verkligen att gå över? När kommer den isåfall att gå över? Hur ska man göra för att inte förstärka den här rädslan utan istället få Lill-Skruttan att känna sig trygg? Hur ska man kunna förmedla att tryggheten inte sitter i andra personer utan i den egna personen." Självklart kommer även tankar på om man själv som förälder har bidragit till denna oro? Har man gjort något fel? Borde jag gjort något annorlunda?

I kölvattnet av sådana tankar kommer även funderingar över varför jag överhuvudtaget känner och tänker på det här viset? Varför just detta med Lill-Skruttans stranger anxiety är något jag känner så starkt inför. Varför känns just detta som ett problem? Efter att ha vridit och vänt på de här frågorna fram och tillbaks tror jag att jag kommit fram till åtminstone ett par svar. Och de visar att min känsla av "problematiken" har flera bottnar och nivåer. Både rent personliga och mer allmänna. Jag tror att det handlar dels om:

- den vanliga föräldrafunderingen över ifall man "gör rätt"? Är man en bra förälder? Skulle man kunna handla annorlunda? Just de frågorna alla föräldrar ställer sig i olika perioder. Man vill ju så gärna göra rätt. Vara rätt. Handla rätt. Man vill sitt barns bästa och kan ibland känna sig rädd för att "göra fel".

- det synsätt man idag har på just social kompetens. Hur viktigt det är i samhället. Både på privat och professionell nivå. Det framhålls dagligen att social kompetens är något som mer eller mindre krävs för att man ska klara sig bra. Hur det redan så tidigt som under barnaåren trycks på hur betydelsefullt det är att ha många vänner. Ha lätt att få kontakt med nya personer. Vara populär. Att vara en mingelpersonlighet med brett kontaktnät ses idag som grunden till lycka och framgång.

- hur man som förälder vill att ens barn ska vara lyckligt, tryggt och känna glädje i livet. Ingen vill ha ett barn som är oroligt, ledset, nervöst och otryggt. Jag vet att det är tabu att säga det, men jag tror det är ganska generellt vedertaget att de flesta föräldrar hellre vill ha det glada nöjda barnet än det som ständigt gråter och klänger. Detta är inget man gärna erkänner öppet. Men självklart är det så. Lika mycket som att man som förälder hellre vill ha ett barn som är omtänksamt, hjälpsamt och generöst än ett som är aggressivt och egoistiskt - en bråkstake.

Alltså tror jag att mina funderingar bottnar i både rent "personlig oro" över min roll som förälder samt att jag ju självfallet vill att min dotter ska må bra, men också i bilden man ständigt matas med där social kompetens är A och O för ett lyckat liv.

Nu ska jag väl tillägga att jag inte på något vis är skakad i grunden över detta med Lill-Skruttans oro inför främmande personer. Hon är fortfarande så liten att det är svårt att säga hur pass länge detta kommer att sitta i. Om det är en övergående fas eller om det kanske kommer följa henne hela livet? Och isåfall om hon kommer att påverkas negativt av det eller om det helt enkelt kommer att bli en naturlig del av hennes personlighet och vardag. Något hon kommer lära sig hantera.

Vad som verkligen lugnat mig mycket när mina funderingar ändå dykt upp i huvudet är vad M sa till mig tidigare samt vad han sa till dagislärarna under mötet när vi diskuterade just detta:
"Den främsta orsaken till att du fick en dotter med stark "stranger anxiety" är att du fick henne tillsammans med just mig. Alltså att jag är pappan. För jag var exakt som Lill-Skruttan när jag var barn fast tusen resor värre. Så det är helt klart inte enbart fråga om en fas utan säkerligen också ett personlighetsdrag som hon verkar ha ärvt. Men i mitt fall försvann det mesta av denna olust inför främmande personer när jag blev äldre även om jag fortfarande idag ibland kan känna obehag inför att träffa helt nya främmande personer jag aldrig träffat förr."

Och med detta uttalande i öronen känns läget inte så allvarligt. För även om M är betydligt mindre social än vad jag är så har han inga större sociala problem. Inte alls. Jag vet att han helst inte minglar runt på tillställningar där han inte känner någon annan. Att han tycker det känns obehagligt att vara ensam bland främlingar där man på något vis förväntas ta kontakt. Men det är ju ingen ovanlig känsla. Så känner nog de allra flesta. Även jag som tycker det är roligt att träffa nya personer kan känna mig väldigt vilsen och bortkommen när jag är bland folk där jag inte känner någon, men där man mer eller mindre förväntas vara social.

Men för Lill-Skruttans del hoppas jag ändå att hon växer ifrån denna känsla så snart som möjligt. Först och främst eftersom det måste vara hemskt att känna en sådan oro men även delvis för att man genom att inte försöka ta kontakt med andra helt enkelt går miste om så mycket. Att lära känna en ny människa kan ju öppna en helt ny värld. Och det är alltför värdefullt för att tacka nej till tycker jag. Å andra sidan så är detta återigen min syn på saken. Kanske tänker och känner man helt annorlunda om man inte har ett så stort socialt behov som jag har? Det är helt klart alldeles för lätt att läsa in sina egna tankar och känslor i sitt barn. Alldeles för lätt att glömma att de är sina egna personligheter med sin syn på livet och världen. Och den kan faktiskt vara helt annorlunda mot ens egen. En tanke och insikt som man som förälder helt klart bör försöka minnas. Och hålla aktuell. För om det är något som verkligen kan hjälpa till att bygga upp barnens trygghet och självkänsla, och på så vis motverka oron inför det okända, så är det väl just detta - känslan och vetskapen att man duger precis som man är. Eller förresten, inte bara duger utan är Älskad.
Älskad för just sin egen unika person.


33 kommentarer:

Millan sa...

Vad intressant att lasa dina tankar efter kvartsamtalet. Vi hade ju en valdigt lik situation har nar vi var pa vart kvartsamtal for nagra veckor sedan. Aven Nils lider av separationsangest och blir blyg och tyst nar inte vi ar med. Ingen som kanner Nils och traffar honom ihop med oss skulle kunna tro att det ar sant for han ar valdigt framat och hogljudd nar vi ar med. Men i skolan ar han tyst och blyg och som du kanske kommer ihag sa madde han rejalt daligt de forsta manaderna i skolan eftersom han inte fixade att vi dels lamnade honom i en miljo dar han inte kande sig hemma och dels det faktum att det inte fanns nagon dar han kande. Nu har det har andrats helt och det marks att han kanner sig trygg i skolan.
Precis som dig sa ar inte jag heller blyg medan Ben ar ganska mycket mindre social och jag vet att hans mamma berattat att han var precis likadan som Nils som barn.
Som foralder sa vill man ju skydda sitt barn mot allt som ar jobbigt och mar barnet daligt sa gor vi ocksa det. Jag ar saker pa att det inte har nagot med er att gora utan sakert ar det bara sa att Ella maste kanna sig helt trygg i en ny situation for att hon ska vara sig sjalv. Att hon inte ar blyg bland vuxna och barn som hon kanner tyder ju helt klart pa det!
Ha en fin helg!! kram

Ps, forlat svamlet... jag kanner att jag har svart att formulera mig idag!!

Ingrid sa...

Hej Saltis!
Jag tror du gör allt rätt. Dvs du gör det bästa du kan för din dotter och du reflekterar mycket över hur ditt agerande påverkar henne utifrån vad du ser och känner. Mer kan man inte göra som förälder. Allt man gör blir säkert inte bra, men förhoppningsvis känner barnen att man älskar dem och att man gjort sitt bästa.
Jag känner också igen mig i ditt inlägg. Vi har tre barn och såväl min man som jag ganska utåtriktade och inte särskilt blyga personer. Vår äldsta flicka påminner om Lill-Skruttan (kanske är det lite äldstabarnsyndrom...?). Hon var också blyg och försiktig som barn och jag var övertygad om att man kunde se barnens personlighet redan då de var små och tyckte detta var lite synd för henne (förmodligen för att jag projicerade mina egna egenskaper på henne och jämförde). Nu är hon 12 år och inte alls lika blyg, hon har alltid varit väldigt socialt kompetent och omtyckt, men försiktig och avvaktande i början (det är väl egentligen inte heller fel i sig). Det är fantastiskt att se att barn inte alltid är stöpta i en form som aldrig förändras oavsett vad det handlar om.
Min gissning är alltså. Ingen orsak till någon som helst oro oavsett om det är en fas eller en period hon går igenom. Hon kommer att bli en glad, trygg och lycklig tjej oavsett vilket.

Trillingnöten sa...

Jag förstår dig helt och fullt. Man är orolig för sina barn och vill bara det bästa. Det mest fantastiska är att alla barn är olika. Till och med tvillingar :) De har olika personligheter och olika sätt att se på världen, trots att de är födda av samma föräldrar. Jag tror inte på det där med tabula rasa, jag tror att man är född olika :) Det bästa man kan göra som förälder är att ge barnen olika verktyg att använda i sitt liv för att klara av sina svårigheter och utvecklas.

Cecilia/svengland sa...

Det är bara en fas - oroa dig inte - alla barn går igenom den! :-)

Syster i söder sa...

Jag förstår verkligen vad du menar. Man hamnar alltid i frågor som: är detta normalt? är det jag som påverkar det här? osv.
När jag ser bilderna på Ella så längtar jag verkligen ihjäl mig. Ååååå vad jag ska umgås med henne helahelahela tiden. Hoppas bara att hon vågar lite mer än förra Sverigebesöket. Nu kan hon ju till och med säga Annannannannannanannanna!

Anna, Fair and True sa...

Som vanligt skriver du så bra och sätter ord på alla känslor och tankar. Och bilderna är så fantastiskt fina! Har ni ny kamera?! Känns som ett annat ljus i bilderna.

Och vad gäller dina tankar och känslor så kom jag att tänka på den serie som Svenska dagbladet haft senaste veckan - om blyghet. Jag har inte läst så noga, bara rubrikerna och ingresserna, men det jag såg påminde en del om dina tankar. Men experterna menade att blyghet inte alls behöver vara ett socialt handikapp och att man inte måste tvinga sina barn att komma över blygheten (sedan ska man såklart inte göra någonting men du förstår nog).

Jag är ju som du vet som dig, supersocial, pratglad, GILLAR att mingla osv. så jag skulle nog tänka lite samma som du. Men samtidigt intala mig själv att vi har alla olika personlighetsdrag och att det inte behöver vara något problem i barnets liv, om man hanterar det rätt. Som du säger så är M helt annorlunda men han har ändå lärt sig att vara social när det behövs så att säga.

Sedan skulle det ju såklart vara en annan sak om man märkte med åren att Ella hade ett riktigt problem, då får man ju försöka hjälpa henne. Men just nu är det ju kanske bara något tillfälligt eller en hel normal del av hennes personlighet.

Jag tycker också att du ska se det som något positivt att hon är rädd för främlingar. Att hon vet var hon hör hemma och att om ni är med kan hon snacka med främlingar men annars inte. Det känns ju bara som ett sunt tecken på att hon är så trygg med er att hon inte behöver söka tryggheten någon annanstans.

Kram!!

Anna, Fair and True sa...

Länk till artikelnserien om blyghet http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/psykologi/blygheten-blev-en-vag-till-forfattarskap_3772917.svd

olgakatt sa...

Se bara på Ellas far så ser du ju hur bra det blir!
En gång när jag kom till stugan och han var där med sina föräldrar hade jag med mig en kollega från Afrika. M for i famnen på mig med ett förtjust litet tjoho som förbyttes i ett stort vrål av fasa när han fick syn på den jättelike sudanesen, blåsvart dessutom med världens största och vitaste leende.
Nej, det är inget problem för Ella! Hon fixar det!
Kram!

Annika sa...

Saltis, oroa dig inte!! jag var sjukligt blyg som liten, grät när folk skrattade högt, gömde mig bakom min mamma och pappa, svarade knappt på tilltal.
Jag var nästan alltid rädd för nya uppgifter och saker.
ALLT det där försvann då jag blivit lite äldre. I skolan hade jag massor med vänner, jag var blyg, visst...men jag hade kompisar och var med hela tiden! Sen när jag började gymnasiet och sen dek.utbildningen var blygheten borta.
SÅ, detta är inget du ska oroa dig för. JAG LOVAR!!!
I mitt fall fick jag en tös som är så främmande mig själv som barn att jag inte vet vem hon brås på. Hon är så utåtriktad och orädd att jag häpnar.Men, vi är alla olika. Blås bara inte under hennes blyghet, pusha henne inte för mkt, tvinga henne inte.
När vi var hemma hos er märkte jag att hn var reserverad, men det gick JU ÖVER så snabbt!!! Hon lekte ju fullt ut med K sen!!!
Kallprat och mingel och sånt är ngt jag fortfarande får kämpa med, och det är ju mkt sånt i det här landet...
Kram!!

Victoria sa...

Alla barn går igenom det här, mer eller mindre. När Isak var runt ett kunde jag inte försvinna ur hans åsyn utan att han gallskrek! Tack och lov höll det inte i sig jättelänge, men var rätt jobbigt medan det höll på. Det går över och är helt normalt!
Kramar (och vi ses snart!)//Vic

Saltistjejen sa...

Vic,
ja jag hoppas att det ska vara en övergående fas.
Och du vi får väl se hur det går när hon får träffa ER!!!! Det blir ju snart! :-)
Känns helt overkligt att jag snart ska vara i solen och värmen. Här är KALLT idag. fast jag gillar just detta vädret! Sol klarblå himmel, ingen vind och si på gatorna! Just nu minus 6 grader!
men sol och värme känns ändå heeelt rätt!!! :-)
Kram!

anna of sweden sa...

Om man visar att man finns där för sina barn och om man inte gör allt för stor sak av deras olika "faser" (av alla möjliga slag) så tror jag det löser sig av sig själv.

Fint inlägg var det i varje fall. Den lilla "cryern" (så gulligt - jag har också en liten cryer - eller i varje fall före detta cryer) behöver aldrig någonsin tvivla på att hon inte är älskad.

Stor kram!

Saltistjejen sa...

Anna of Sweden,
ja jag tror nog att det är så. Först ocjfrämst kommer alltid detta med att visa att man finns där. För dem.
kram!

Desiree sa...

Jag tror faktiskt inte att du behöver oroa dig över detta. Dels så är lillan så liten ännu att hon mycket väl växer ifrån det här naturligt. Men även om det är en del av hennes personlighet så kommer hon ändå att klara sig mycket väl i livet är jag helt säker på. Vi är ju alla olika i våra personligheter och vi har ju alla våra styrkor och svagheter. Jag är ju själv en ganska introvert person som har lätt för att både stressa upp mig och oroa mig över stort och smått men man klarar sig rätt bra iallfall. Visst kan det underlätta om man är en riktigt socialt begåvad person ibland (jag jämför mig med C som är mycket social och utåtriktad). Men jag tror att Ella kommer att klara sig finemang. Hon har ju en stark personlighet och därmed kommer hon att synas på rätt sätt genom att hon just är en färggran person och inte någon blek personlighet som blir bortglömd i första taget. Hon verkar också vara en person som vet vad hon vill och ha bra sjävkänsla och styrka att kunna ta för sig. Hon är inte någon tjej som blir överkörd av andra och det kommer hon klara sig jättelångt på. Oroa dig inte utan fortsätt älska henne just för att hon är som hon är. Ingen är perfekt och hon kommer att klara sig finemang.Men jag förstår att det självklart är så att det är mycket man oroar sig för som förälder och man vill ju att ens barn ska ha alla de bästa kvalitéerna för att klara sig på bästa sätt genom livet.

Kram och trevlig helg och lucia.

Saltistjejen sa...

Desiree,
tack! Självklart vet jag att det ÄR så. jag kan ju bara jämföra med M och migs jälv vilket nog är lite som att jämföra dig med C. Vädligt olika. Men det är ju ignet som är "dåligt" med att vara vare sig mer utåtriktad eller att vara lite "blygare". Allt handlar ju som du skriver om att man faktiskt kan ta för sig av livet och göra det man vill ändå. Jag tror att det ofta handlar om att var och en använder de sätt som känns bra för en själv. Vissa har lättare för en del saker medan andra har lättare för annat. Man hittar sitt eget sätt när man växer upp och lär känna sig själv. Sina förmågor och brister. För det har vi ju alla. Bra och dåliga sidor.
Kram och ha en riktigt fin helg!!!

Anne sa...

Jag skrev så lång kommentar att den inte får plats, jag delar upp den i två. Hoppas att det är ok.

Jag tycker att social kompetens kan se väldigt olika ut, vad jag tycker är oerhört viktigt det är att kunna fungera med människor. Dvs läsa av signaler, förstå andra människor, kunna umgås med andra människor och helt enkelt vara socialt begåvad på det sättet att man kan ha relationer (både på jobb och privat). Utan det kan man bli mycket ensam (såväl privat som i grupparbeten med mera). Jag får ofta höra att jag är fantastisk social, jag "kan" verkligen människor och det är vad jag själv tycker jag är bäst på och ett av de egenskapsdrag jag är mest stolt över.
Däremot, och detta kan tyckas konstigt kanske sett till vad jag just sa, så har jag inte så enormt stort socialt behov av människor på så sätt att jag jämt måste umgås, trivs bra ensam. Jag är inte heller så bra på mingel eller att i den sortens miljöer komma till min rätt och ta till mig människor. Det är jobbigt.
Däremot är jag bra på människor jag är trygg med, på relationer som jag känner och har i mitt liv. Det tycker jag är en väldig skillnad.

Lill-skruttan visar stora sociala färdigheter, hon har stor känsla för det sociala samspelet. Hon har det som räknas, det finns INGEN anledning till oro alls. Det visar hon ju varje gång hon leker med sina kompisar, när hon är med sin vän W. Som de på dagis sa, hon leker bra med andra barnen (även om hon ibland är naughty i sitt kontaktförsök ;) ). DET är vad som räknas. Att vara socialt kompetent för mig är att kunna ha relationer med andra och förstå människor, något man behöver såväl privat som i arbetslivet som vuxen. Inte om man är den som världsvant skapar nya kontakter på ett mingelmöte eller lätt träffar nya människor som man enkelt börjar prata med.

Låter det flummigt eller förstår du lite hur jag menar...?

....del två kommer här under.

Anne sa...

Jag vet flera som är väldigt sociala i de här sammanhangen och sätt jag inte är, men de människorna är ändå totalt socialt inkompetenta och väcker oftast irritation hos andra och även om de syns, hörs och inte är blyga i sociala sammanhang som främmande konferenser och mingelpartyn så är det människor som privat har få om ens några vänner och har väldigt svårt att vara omtyckta och förstådda på ett större plan, med relationer såväl på jobb som privat.

Så det är liksom skillnad på hur man är social, skillnad på social och social om du förstår vad jag menar.

En annan sak som min kompis "dagistanten" sa till mig och som etsat sig fast, jag tyckr det var klokt och intressant. Barn med separationsångest och som har den egenskapen starkare än andra barn kan ha ett försteg jämfört med andra barn. Det är en positiv sak.
Låt mig förklara. Som hon sa, som barn kan så mycket hemskt hända. Barn har inte de verktygen att förstå faror alla gånger, det är lättare som barn att bli lurad, att haka på saker som är farliga eller lockar.
I värsta fall hemska saker som fula gubbar som lockar med godis i parken. Barn som har en starkare separationsångest och är räddare för nya, främmande människor. De barn tenderar att inte råka ut för hemsla saker, då de har en naturlig misstänksamhet som många gånger kan skydda dem från hemska saker.

Samma med äldre människor, som växt upp. Har man en större vaksamhet mot nya människor så hamnar man inte lika enkelt i trubbel, man kastar sig inte naivt in i dåliga, ohälsosamma relationer med vare sig män eller kvinnor utan håller sig lite avvaktande innan man känner sig 100% säker. Man går inte hem med den där killen man träffade på festen.
Och det behöver ju inte vara en nackdel heller.

Som min kompis "dagistanten" sa, det är inte alls bra med de barn de har på dagis som reservationslöst bara kastar sin i saker, inte visar nån misstänksamhet alls mot främmande människor och bara med "medfölajre" hela tiden utan att vara rädda eller visa vaksamget utan bara "är med" utan att tänka efter eller att vara rädd. Det kan också vara ett problem, och den mer eftertänksamma, separationsrädda barnet "tänker mer" och därför är mer försiktig inför nya kontakter som känns otrygga i början när ingen man är trygg med är med.

Och så klart....allting går ju i faser, den man är som 1.5-åring är ju inte den färdiga person man är som vuxen heller. Går jag till mig själv så tror jag få på dagis och mina dagistanter där idag skulle ha trott att jag skulle bli den jag är idag, som vuxen.

Ni är i alla fall de bästa föräldrar för er lilla tjej. Det är en fin tjej ni har, som det kommer gå mycket bra i livet för! Kram!

Saltistjejen sa...

Anne,
oj TACK för itt engagemang!!! Vad fint och gulligt du skrev. Och väldigt insiktsfull i din kommentar eller dina kommentarer kanske man bör säga. Jag förstår exakt hur du menar och visst är det så! Har inte riktigt tänkt i de banorna förut men det är verkligen väldigt sant! Både detta med hur social kompetens kan vara samt att barn som är lite mer "misstänksamma" mot främmande saker och personer kanske itne lika lätt hamnar i farliga eller obehagliga situationer vilket ju är ngt positivt.
Sedan handlar ju allt om balans också. Som det mesta här i världen. Att det inte blir för mycket eller för lite av något. De flesta har ju olika mycket av samma sidor eller drag. Man kan vara blyg men det är en enorm variation i HUR blyg man är och detta kan även variera hos samma person beroende på situation och ålder etc.
Tack igen!!!!
Varm kram och hoppas ni får en riktigt fin helg!!!

Anne sa...

Jag blir glad att min kommentar blev uppskattat :) Hoppas att solen i Florida lyser skönt och behagligt, och att ni får en fin resa.

Saltistjejen sa...

Anne,
jag blir alltid glad för kommentarer som är genomtänkta och där man verkligen engagerat sig. Särksitl efter inlägg som detta. Och du har nästan alltid en förmåga att verkligen ge genomtänkta svar vilket jag tycker är jätteroligt!
Tack!!!

Thy sa...

Jag ville säga det Anne sa, fast hon skrev det mycket bättre än vad jag skulle gjort. Ville bara tillägga att man kan försöka byta ut ordet blyghet mot integritet och se det som ett stakt karaktärsdrag att våga lyssna på sin inre röst. Samt att vara blyg behöver inte betyda att man är socialt inkompetent, utan att man, tvärt om, är så medveten om och bra på att plocka upp alla sociala spelregler, signaler och implikationer att det blir överväldigande.

Saltistjejen sa...

Thy,
oj HEEEJ! det var länge sedan. Kul att se dig här!
Hoppas allt är bra.
Tack för din kommentar! Jo jag förstår att det ligger mycket i det du och Anne sagt. Det är ibland bara så lätt att tänka lite enkelspårigt om förälder och fundera över saker och ting som egentligen inte borde var ngt att funder över. Så återigen känns det underbart att få feed back här i bloggen från alla ni kloka där ute som orkar läsa och engagera er!
Tack!

anna of sweden sa...

Å nå!

"Behöver aldrig tvivla på att hon är älskad" skulle det ju vara ... Men det förstod du ju ... :D

Ibland går det lite för snabbt.

Kram!

Saltistjejen sa...

Anna of Sweden,
hahah jo jag förstod det faktiskt! :-)

Ewa sa...

Så intressant att läsa om "kvartsamtalet" och om dina tankar. Om inte din kära M hade sagt det så hade jag skrivit det...du vsr inte blyg, men hur var din man? Och så är det ju, vi människor är en mix av två personer. Vi blir olika trots att vi har helsyskon. Många småbarn behöver ett "hjälp jag" i vissa situationer. En vuxens hand eller famn som känns trygg. Därifrån kan den fortsätta att upptäcka världen..bekymmersfritt. Och, ja det brukar förändras. Har man kloka vuxna omkring sig så blir det en "fas" något som är övergående...
kram och ha en fin helg!

Sparkling sa...

jag var också väldigt orolig,blyg och så när jag var liten, grät nog rätt mkt i skolan och på¨fritids. hade jag vuxna omkring mig som jag litade på så blev det mkt bättre så för mej var det nog mkt att få "rätt" lärare. men jag är inte alls så längre så jag tror att det kommer gå över, erfarenheter stärker en så så småningom får hon säkert den inre trygghet hon behöver och jag tror inte att ni som föräldrar gör något fel. hon behöver ju till viss del i lagom nivå utsättas för det hon tycker är jobbigt för att se att inget farligt händer, det är vad jag tror iaf :)

Saltistjejen sa...

Ewa,
visst är det så. Barnen är sina egna personer och de har ju genetisk uppsättning från två familjer så att säga. Och att finnas där som stöd är ju det vi kan göra. Man hoppas bara att hon känner det och så småningom inser att hon kan klara sig bra även utan "stödet".
Kram!!


Sparkling,
ja det verkar ofta vara så att många som varit blyga som barn blir itne så blyga när de blir äldre. Eller iallafall inte rädda. Det är skillnad på att vara blyg och att vara rädd. Och jag tror du har rätt i att man ibland måste lära sig att situationer som känns lite läskiga faktiskt inte är det. Och inse att man klarar dem. Då växer man. :-)
kram!

Anna, Fair and True sa...

Glömde du våra kommentarer längre upp?! *liten tår* Min, Annikas, Olgakatts m fl, dvs alla ovanför Victoria och uppåt. Fast du kanske inte hade något ytterligare att tillägga? ;)

Skoja bara såklart men tänkte att du kanske inte sett dem.

Kramis

Emmama sa...

Tänk på att det är sunt att mamma och pappa är speciella, det är trygghet att känna så. Barn som glatt kastar sig i allas famn kan faktiskt ha det bekymret att de inte har en stark anknytning till sina föräldrar och det är mer bekymmersamt. Märker att någon ovan är inne på samma spår. Jag tror inte alls du behöver vara orolig över detta nu och som du resonerar så kommer allt bli bra, du är mycket klok tycker jag.

Stor kram!

Marianne sa...

Ja det mesta är ju redan sagt i det här ämnet, och jag håller med. Det viktigaste är att Ella har en stabil grund att stå på och att utforska världen ifrån. Och det HAR hon ju. Ja, jag behöver inte upprepa allt som redan är sagt, men jag är säker på att du inte behöver vara orolig för Ella eller tro att ni som föräldrar gör något fel. Inte alls.

Det jag därutöver reflekterar över är om de här kvartssamtalen verkligen är så himla bra. Visst, om det finns uppenbara problem så måste man diskutera dem, om man har frågor som behöver besvaras så är det bra att det finns tid avsatt till det. Men att ta upp sådana här - faktiskt helt naturliga utvecklingskarakteristika - och GÖRA problem av dem leder bara till att föräldrarna blir oroliga. Och det i sin tur kan leda till att någon förälder, som inte är lika klok som du och tänker i olika banor från olika infallsvinklar, börjar tvinga sina barn i olika riktningar för att arbeta bort "problemet". Och det kanske i sin tur kan skapa problem i stället för att låta barnet utvecklas naturligt.

Ja, jag vet inte, men det är en tanke som slår mig.

Kram och oroa dig inte!

Petra H sa...

Kära Saltis, jag tror inte heller att du behöver oroa dig. Jag var extremt blyg under stora delar av min uppväxt, men det skulle du nog inte kalla mig nu, eller hur!? ;-) Jag ville ofta inte vara med och leka med främmande barn för att jag var så blyg, och grät gjorde jag ofta. Jag tror att mina gamla klasskamrater från grundskolan skulle bli ganska förvånade över min personlighet idag. Även om jag fortfarande inte är någon person som älskar att mingla på fester och hålla föredrag inför en massa människor så har jag LÄRT mig hur jag ska handskas med sådana situationer och hur jag känner mig tryggast när sådant krävs.
Jag tror definitivt att man utvecklas i olika takt, och på olika sätt, och att som barnets föräldrar är det viktigast att man inger trygghet och låter det får utvecklas i sin egen takt. Lill-skruttan var ju väldigt social med O när han kom hem första kvällen ni var här ;-) (då ni var med i bakgrunden). Det kan väl vara ganska bra i vissa sammanhang med lite reservation...
Stor kram, ni är världens bästa föräldrar till er urgulliga dotter!

Saltistjejen sa...

MEN!!!!!!
Nu ser jag Anna Fair and Trues kommentar om att jag inte kommenterat er som skrev här innan Vic.
Fast det GJORDE jag!!!!! Grrr! var tog min låååååånga svarskommentar vägen då kan man undra?????
fasiken! Sådant blir man lite sur på. Att ens svar försvinner, alt inte bliev riktigt "postat" av mig själv trots att jag vekrligen svarade er alla utförligt.
Hm,här kommer ett sammandrag då.


Millan,
skönt att läsa att Nils är lite lika på den fronten. Alltså väldigt öppen och social när han känner sig trygg med miljön och personerna men att han sedan kan känna sig blyg när han är i miljöer eller med personer han itne känner lika väl.


Ingrid,
tack!!
Känns skönt att höra att ni haft lite liknande upplevelser. Det är så lätt att fundera över vissa saker även om man egentligen vet att det inte är någon "fara".
Kram!


Trillingnöten,
självklart är barn olika från början. Miljön spelar visserligen också in till stor del, men jag tror att man definitvt har en grundpersonlighet med sig redan från början.
Kram!


Cecilia,
tack!


Syster i söder,
åååå snart ses vi ju!!!
Tänk bara ett par dagar kvar!!!!! :-)
Kraaam!


Anna Fair and True,
tack för din gulliga kommentar!
jag ska kolla in Svds artikelserie också. Intressant! Tack för det tipset. Jag tänkte göra det redan när jag läste din kommentar för länge sedan haha, men har ännu inte hunnit. Men jag tycker ofta att SvD och även DN kan ha intressanta artiklar ocm saker som rör ens vardag. Sedan har du rätt i att det är bra att ens barn inte känner sig så bekväm med främmande personer att det kan utgöra en risk för dem att hamna i svårigheter.
Kram!


Olgakatt,
hahaha! jo jag vet ju huar M var som barn och även hur han fortfarande är idag som vuxen. och där ligger ju Lill-Snorpan faktiskt i lä.... ;-)
Kram!!!


Annika,
haha att DU var blyg har jag svårt att tro. Det märks ju verkligen itne alls nu. Och mingelfester är det nog många som itne gillar oavsett om man är blyg eller ej. Tror jag och Anna Fair and True utgör ett undantag där faktiskt... haha!
kram!

Saltistjejen sa...

Emmama,
ja självklart ska man vara en speciell och särskild person i sitt barns liv. Men för den skull hoppas jag att hon ändå kommer att växa ur denna rädsla inför främmande personer och situationer. Att vara lite "misstänksam" och tänka efter ordentligt. Liksom kolla in läget och så tycker jag är bra om hon gör, men ja hoppas verkligen att hon kommer att släppa detta med att bli "paniskt" rädd för personer och ställen hon inte känner sig hemma med. Men som sagt det handlar säkert dels om ålder och dels om att man med tiden lär sig hantera den "rädslan" man känner.
Kram!!


Marianne,
tack för din insiktsfulla kommentar! Jag förstår verkligen precis hur du menar. Nu var det nog mycket så att detta faktiskt är en rätt stor del av hennes vardag även på dagis eftersom hon nästan dagligen blir sådär jätteledsen och känner sig "rädd" när de ska leka med andra barn på gården. och eftersom vi sett samma tendenser ibland i olika situationer med henne så kändes det naturligt att ta upp denna sak med personalen. Det var mer ett samtal mellan oss som föräldrar och dem där vi fick prata eller fråga om saker vi undrade över och detta kom upp då. På många vis var det nog mer personalen som sa att detta kommer gå över när hon blir äldre så jag tror min egen oro kommer av egna tankar kring detta. inte som ett jättestort problem menändå något som faktiskt begränsar både hennes och vårt liv lite just nu när det är som "värst". Jag tror iallafall att de på dagiset inte försöker "pusha" henne utan istället försöker få henne att känna sig trygg med varje situation NÄR den uppkommer. Vilket känns bra.
Kram!!!


Petra,
haha ja det är svårt att tro att DU var blyg om liten!!!! Jag tror som du att man kan lära sig handskas med vissa situationer. man växer för varje sådan gång man klarat av att göra ngt som till en början känts obehagligt eller läskigt. man lär sig att inse att man KAN och att det inte alls var så fasligt. Man tänjer gränserna. Det kan jag ju se på M också som sagt.
Stor kram!