Godis-Nazi

Jag måste bekänna en sak. Även om det känns ganska pinsamt.
Sedan jag flyttade från Sverige har jag blivit ett riktigt kontroll-freak. Man skulle till och med kunna gå så långt som att kalla mig en riktig fascist!! Som försöker styra med järnhand. Det är liksom bara batongen och handklovarna som fattas i vissa lägen. Ja, detta är tyvärr sant. Det är inget jag vill, inget jag är stolt över. Men det går liksom inte alltid att behärska sig. Tyvärr.

Kanske undrar ni nu i vilka situationer denna pinsamt otrevliga och till och med rätt hemska sida av min personlighet kommer fram? För det handlar som tur var endast om vissa situationer. Än har jag inte blivit helt igenom "Darth Vader-ond". Men i vissa stunder blommar liksom denna mycket trista sida upp och visar sitt fula tryne mitt i vardagen. Nämligen när det kommer till G-O-D-I-S.....
Och nu snackar vi inte om vilket godis som helst. Nejdå! Min personliga Dr Jekyll kommer enbart fram när det handlar om
S-V-E-N-S-K-T GODIS!!!!!

På nedre hyllan i vår kyl ligger en liten hög av Marabou chokladkakor av diverse smaker. Vanlig mjölkchoklad, Schweizernöt, Frukt-och-Mandel, Apelsinkrokant... De kommer dels från en del av våra besökare som så snällt släpar hit den svenska barnchokladen i sina resväskor, och dels kommer den från våra egna Sverige-besök. Där ligger även ett par Daim och gör den andra chokladen sällskap. Och ibland när man är sugen på choklad så går man helt enkelt och tar sig ett par rutor. Kan bli till kaffet. Eller efter middagen någon kväll. Eller när andan liksom bara faller på. Så långt är allt frid och fröjd. Det jobbiga är när jag glad i hågen tar en sväng till kylen och upptäcker att "hela Frukt-och-Mandeln är borta!!!!!!" Slut. Väck. Inte längre där. Finns inte mer. "Men det var ju en halv kaka kvar i förrgår när jag kollade!" tänker man panikartat. Så vart har den tagit vägen?! Eller så finns det inte en enda Daim kvar att hitta. Ingenstans i kylen ligger något Daimliknande och skräpar. "Men det fanns ju flera stycken förra veckan!"
Självklart inträffar detta alltid när man är som mest sugen. Man har liksom sett fram emot denna lilla bit choklad i flera dagar kanske. Har redan ätit och njutit av den i tanken flera gånger om. Och liksom gottat sig i att man haft karaktär att inte äta den än, utan väntat till ett annat tillfälle när man verkligen verkligen verkligen är omåttligt sugen. Och det är då det händer.

Mitt annars rätt lugna, glada, frimodiga och generösa jag blir plötsligt helt förbytt. Jag marscherar raskt ut till vardagsrummet och ropar på stackars M och frågar med mycket mycket arg, besviken, frustrerad röst "Var är chokladen?!?! Har du tagit det sista!?!?!?!!??? Utan att säga till! Utan att fråga ifall jag ville ha??!!!!" Medan jag uttalar dessa frågor (självklart med smått darr på rösten) känner jag besvikelsen bubbla upp, och med den såklart ilskan och irritationen. Samtidigt stiger mitt lilla godissug till ofantliga höjder. Det blir dessutom superakut! Choklad nu annars kommer jag falla död ner! Inga ursäkter är bra nog. Inga förklaringar godtas - Jag har helt enkelt plötsligt förvandlats till "Godis-Nazi".

Stackars M. Han brukar säga att han tog den sista biten häromdagen för att han var sugen och den legat rätt länge i kylen. Vilket oftast är sant eftersom jag inte är någon stor chokladkonsument. "Och det finns ju Schweizernöt kvar iallafall..." tycker han lite trumpet. Och han har ju så rätt så rätt. Egentligen. Men tror ni att mitt Nazi-jag kan blidkas så lättvindigt? Så enkelt? Nehejdå!!! Inte alls. För det var ju just Frukt-och-Mandeln jag var sugen på! Eller kanske Daimen.
Detta kan även appliceras på diverse "plockgodis" de gånger vi råkar ha någon påse med lösgodis i något köksskåp också. Som ev tagit slut. För lösgodis är verkligen hårdvaluta! Sega, sura, salta....

Så, där står man alltså som en tjurig 4-åring i trotsåldern och känner sig totalbesviken. Hela världen rasar liksom mer eller mindre samman för att man inte kan få stoppa just det godiset i sin mun som man just då var sugen på. Patetiskt! Pinsamt! Genant! Ja, allt detta och lite till. Och vad som gör detta ännu värre och än mer patetiskt är att ens Nazi-jag nu plötsligt helt tar överhanden. För detta var ju enbart början. Nu kommer fortsättningen. Vilket oftast innehåller en hel drös med regler som jag konstruerar på stående fot. Och som jag kräver ska följas. Det kan t ex vara att


1) Vi båda har rätt till exakt lika många chokladkakor var. Sedan spelar det ingen roll när vi äter dem eftersom den andre personen absolut inte får nalla av den chokladen som inte "tillhör" personen ifråga.

2) Vi enbart får äta av vårt svenska godis tillsammans, eller åtminstone när den andre är hemma så att man vet vad som pågår.

3) Vi får endast äta svenskt godis när det är lite mer högtidligare tillfällen (detta brukar jag tycka är en dålig idé redan på tankestadiet, men som Godis-Nazi går jag bara inte att hejda...).


Ja, så där kan det hålla på. Allt enbart för en ynka liten chokladkaka, en syrlig bumling, en påse zoo eller något annat som ju inte betyder ett dugg. Egentligen. Något jag i Sverige inte skulle ha lyft ett ögonbryn för. Än mindre orkat bry mig om att ställa till en scen. Jag har alltid varit den av oss som inte äter kopiösa mängder godis. Inte alls faktiskt. Visst är jag en godisråtta i perioder, men jag spelar inte ens i samma liga som M. Och förr (läs i Sverige) spelade detta ingen som helst roll. Men här, i det förlovade Hersey-bar-landet (hata hata Hersey...!!!!) kan en Daim mer eller mindre kännas som en livsuppehållande åtgärd. Eller åtminstone så kan en "icke-existerande svensk godis" förvandla mig till denna hemska person som jag själv verkligen ogillar. Ogin, bitter, elak och avundsjuk. Helt galet jag vet.

Varför är det så?? Varför blir något som tidigare varit så oviktigt plötsligt så himla viktigt?! Till viss del kan jag ju skylla på att man här inte kan gå ut till närmaste Ica eller 7-Eleven och handla sin chokladkaka eller sin Karamellkungen-påse. Men det räcker liksom inte riktigt som förklaring tycker jag. Inte hundraprocentigt. Eftersom jag hemma i Sverige knappast skulle ha sprungit ut och handlat detta godis om jag upptäckt att det jag trodde fanns hemma i köksskåpet var slut. Och inte hade jag fått något utbrott över det. Så varför i all sin dar är det så viktigt nu då? Är det så att bara tanken och vetskapen om att det faktiskt är omöjligt att gå och handla godiset gör att jag får någon form av stressymptom som i sin tur omvandlar den så normalt glada och fredliga mig till en regelsprutande, girig Surbitch....?? Man undrar ju.
Som tröst kan jag faktiskt säga att jag bättrat mig. Jag tycker inte jag är lika hemsk lika ofta längre. Jag har lugnat ner mig.
Dessutom så är mitt favoritgodis alla kategorier saltlakrits vilket M rent av tycker är äckligt. Så det får jag behålla för mig själv. Tur!

Jaja, man lär verkligen känna nya sidor hos sig själv när man flyttar till ett nytt land. Det pinsamma är att just denna sidan känns så otroligt barnslig och banal att man faktiskt skäms lite. Det är ju egentligen inte något problem. Alls. Skulle lugnt ligga i 10-i-topp över "Dagens i-lands problem". Ändå poppar hon upp ibland. Godis-Nazin....

Kanske vore detta ett hett kostymtips inför halloween??