Bland pappersgirlanger och eppendorfrör

Eftersom det var en del problem med bilderna i detta inlägget nedan när jag först publicerade det så har jag laddat ner dem igen. Så nu provar jag igen. Skam den som ger sig. Hoppas att ni kan se bilderna denna gången!


Nu när jag har min nya kamera var jag bara tvungen att ta med den till jobbet för att fotografera de jättegulliga dekorationerna som mina kompisar på jobbet dekorerade med när de fick veta att det var en liten tjej vi väntar på.

Morgonen efter vårt ultraljud steg jag nämligen in i labbet och möttes av denna syn. Jag blev otroligt rörd faktiskt! Normalt sett så är jag en mycket lättrörd person som har lätt till tårar. Så när jag såg dekorationerna blev det såklart lite fuktigt i ögonvrån. Jag var kanske visserligen lite extra känslig och känslosam just då. Med tanke på att vi då fortfarande var oroliga över resultaten vid ultraljudet. Men jag hade säkert skvätt en tår eller två även vid mer normala omständigheter, haha.


För jag tyckte det var så väldigt gulligt och omtänksamt av dem att göra dessa dekorationer! De hade gemensamt klippt, klistrat och skrivit för att sedan tejpa upp dem vid min labbänk. Så omtänksamt! På "girlangerna" hade de skrivit "Congrats it's a girl Anna & Mats".


Framförallt tanken på att de faktiskt lagt ner detta jobb, tid och energi på att göra dekorationerna gjorde att jag blev otroligt glad.


Jag vet ju att de jag arbetar med är väldigt varma personer och att vi ofta gör saker för varandra på labbet. Det kan vara små saker som att köpa en extra kaffe till någon och ta med från cafeterian eller bara att skriva en liten gullig uppmuntrande lapp och lägga på någons skrivbord ifall man vet att den personer är lite nere. Men det känns ändå alltid så överraskande när man får se något som detta.


De hade även satt upp en liten "flickgirlang" på fönstret ovanför mitt skrivbord. Här syns den med var Bronxutsikt i bakgrunden (utanför fönstret). Vid klart väder kan man se Empire State building långt bort om man tittar mot Manhattan...


Förutom girlangerna som de satt upp låg det även två lilafärgade pappersflickor på mitt skrivbord och där hade de strött ut "confetti" också.


Ja, gånger som dessa känner jag att jag verkligen älskar min arbetsplats och mina vänner där! Tror jag har haft mycket tur också eftersom jag vet att många arbetsplatser här i USA är väldigt konkurrensinriktade. Detta även mellan kollegor. Det finns t ex labb och forskningsgrupper jag absolut inte skulle vilja arbeta på just p g a att stämningen är väldigt "hård och tävlingsinriktad" mellan alla som arbetar i gruppen. Man hjälper inte varandra alls eftersom man tror och tycker att detta automatiskt skulle innebära att de man hjälper skulle få ett försprång eller en fördel jämfört med en själv. Man vill hellre vara den enda i labbet som vet hur man gör en speciell metod/teknik eftersom detta gör en till en "eftertraktad expert". Alltså håller man på denna kunskap och lär inte andra i labbet denna teknik. Det finns till och med grupper där man gömmer material, utrustning och t ex kemikalier för att andra inte ska kunna komma åt dem. Detta är hemskt tycker jag, och jag som inte alls är någon direkt tävlingspersonlighet skulle ha vantrivts enormt mycket på en sådan typ av arbetsplats.

Därför är jag otroligt glad över att i stort sett alla på mitt labb är hjälpsamma, generösa och dessutom omtänksamma personer som bryr sig om andra. Det känns ibland som om man är en liten familj. På gott och ont såklart. För det finns ju även få personer man kan bli så irriterad på som just familjen, eller hur?! Men man blir å andra sidan rätt snabbt sams också. På många vis känner jag att jag haft turen att återigen "hamna rätt". I en miljö jag verkligen trivs med. Omgiven av personer som bryr sig om mig och som jag bryr mig om. Antagligen är detta en av de största orsakerna till att jag kunnat känna mig så hemmastadd här såpass snabbt ändå. Trots att man "togs ur sitt sammanhang". Flyttade till en helt ny miljö. En miljö där inget kändes "hemma". Allt var nytt. Nu har jag ju skapat mig en tillvaro här. Ett liv. Och på många vis känner jag mig mer hemma här i mitt "nya sammanhang" än när jag tillfälligt besöker Sverige, där jag inte längre har en naturlig plats. Inte längre något vardagsliv. Men där jag känslomässigt ändå alltid kommer känna att jag har mitt hem. Att stå med en fot på var sida Atlanten. Så känns det. Att ha två hem. Samtidigt inse att man till viss del "vuxit ur" den svenska rocken. Men på samma gång inse att man aldrig kommer att växa i den amerikanska. Inte på riktigt. Inte fullt ut. Sådana tankar kan få en att känna lite vemod. Ett sting. Iband. Men när jag verkligen tänker på allt jag faktiskt ändå har, både i Sverige och här, så byts vemodet mot en känsla av ja... kanske lycka. Och styrka. Vissa människor ägnar hela sitt liv åt att leta efter trygghet, kärlek, ett hem, ett sammanhang att kalla "sitt eget". Och här sitter jag nu. Mitt i livet. Med allt detta. Fast i dubbel uppsättning. Det är ju egentligen helt fantastiskt!

Och nej, jag har fortfarande inte tagit ner pappersgirlangerna...
De sitter kvar och påminner mig varje morgon om att både jag själv och lilltjejen i magen är omtyckta och efterlängtade även här i vårt "nya land".




Bilderna är tagna med min nya Olympus 1030 SW på mitt labb. Min labbänk är den som är rörig(!) och som syns till vänster i bilden (när man ser fönstret i bakgrunden). Har även tagit en bild från min skrivplats och ut mot själva labbet.
Kan även meddela för er som inte är så bekanta med just labbmiljö, att det är första och enda gången jag sett ett labb med röda lådor!!!! I svenska labb är oftat det mesta vitt eller ljus. Här i USA är det ofta mörkare färger (som t ex själva bänkytorna som här är svarta). Men som sagt rött var en ny upplevelse.