onsdag, mars 12, 2008

Bland pappersgirlanger och eppendorfrör

Eftersom det var en del problem med bilderna i detta inlägget nedan när jag först publicerade det så har jag laddat ner dem igen. Så nu provar jag igen. Skam den som ger sig. Hoppas att ni kan se bilderna denna gången!


Nu när jag har min nya kamera var jag bara tvungen att ta med den till jobbet för att fotografera de jättegulliga dekorationerna som mina kompisar på jobbet dekorerade med när de fick veta att det var en liten tjej vi väntar på.

Morgonen efter vårt ultraljud steg jag nämligen in i labbet och möttes av denna syn. Jag blev otroligt rörd faktiskt! Normalt sett så är jag en mycket lättrörd person som har lätt till tårar. Så när jag såg dekorationerna blev det såklart lite fuktigt i ögonvrån. Jag var kanske visserligen lite extra känslig och känslosam just då. Med tanke på att vi då fortfarande var oroliga över resultaten vid ultraljudet. Men jag hade säkert skvätt en tår eller två även vid mer normala omständigheter, haha.


För jag tyckte det var så väldigt gulligt och omtänksamt av dem att göra dessa dekorationer! De hade gemensamt klippt, klistrat och skrivit för att sedan tejpa upp dem vid min labbänk. Så omtänksamt! På "girlangerna" hade de skrivit "Congrats it's a girl Anna & Mats".


Framförallt tanken på att de faktiskt lagt ner detta jobb, tid och energi på att göra dekorationerna gjorde att jag blev otroligt glad.


Jag vet ju att de jag arbetar med är väldigt varma personer och att vi ofta gör saker för varandra på labbet. Det kan vara små saker som att köpa en extra kaffe till någon och ta med från cafeterian eller bara att skriva en liten gullig uppmuntrande lapp och lägga på någons skrivbord ifall man vet att den personer är lite nere. Men det känns ändå alltid så överraskande när man får se något som detta.


De hade även satt upp en liten "flickgirlang" på fönstret ovanför mitt skrivbord. Här syns den med var Bronxutsikt i bakgrunden (utanför fönstret). Vid klart väder kan man se Empire State building långt bort om man tittar mot Manhattan...


Förutom girlangerna som de satt upp låg det även två lilafärgade pappersflickor på mitt skrivbord och där hade de strött ut "confetti" också.


Ja, gånger som dessa känner jag att jag verkligen älskar min arbetsplats och mina vänner där! Tror jag har haft mycket tur också eftersom jag vet att många arbetsplatser här i USA är väldigt konkurrensinriktade. Detta även mellan kollegor. Det finns t ex labb och forskningsgrupper jag absolut inte skulle vilja arbeta på just p g a att stämningen är väldigt "hård och tävlingsinriktad" mellan alla som arbetar i gruppen. Man hjälper inte varandra alls eftersom man tror och tycker att detta automatiskt skulle innebära att de man hjälper skulle få ett försprång eller en fördel jämfört med en själv. Man vill hellre vara den enda i labbet som vet hur man gör en speciell metod/teknik eftersom detta gör en till en "eftertraktad expert". Alltså håller man på denna kunskap och lär inte andra i labbet denna teknik. Det finns till och med grupper där man gömmer material, utrustning och t ex kemikalier för att andra inte ska kunna komma åt dem. Detta är hemskt tycker jag, och jag som inte alls är någon direkt tävlingspersonlighet skulle ha vantrivts enormt mycket på en sådan typ av arbetsplats.

Därför är jag otroligt glad över att i stort sett alla på mitt labb är hjälpsamma, generösa och dessutom omtänksamma personer som bryr sig om andra. Det känns ibland som om man är en liten familj. På gott och ont såklart. För det finns ju även få personer man kan bli så irriterad på som just familjen, eller hur?! Men man blir å andra sidan rätt snabbt sams också. På många vis känner jag att jag haft turen att återigen "hamna rätt". I en miljö jag verkligen trivs med. Omgiven av personer som bryr sig om mig och som jag bryr mig om. Antagligen är detta en av de största orsakerna till att jag kunnat känna mig så hemmastadd här såpass snabbt ändå. Trots att man "togs ur sitt sammanhang". Flyttade till en helt ny miljö. En miljö där inget kändes "hemma". Allt var nytt. Nu har jag ju skapat mig en tillvaro här. Ett liv. Och på många vis känner jag mig mer hemma här i mitt "nya sammanhang" än när jag tillfälligt besöker Sverige, där jag inte längre har en naturlig plats. Inte längre något vardagsliv. Men där jag känslomässigt ändå alltid kommer känna att jag har mitt hem. Att stå med en fot på var sida Atlanten. Så känns det. Att ha två hem. Samtidigt inse att man till viss del "vuxit ur" den svenska rocken. Men på samma gång inse att man aldrig kommer att växa i den amerikanska. Inte på riktigt. Inte fullt ut. Sådana tankar kan få en att känna lite vemod. Ett sting. Iband. Men när jag verkligen tänker på allt jag faktiskt ändå har, både i Sverige och här, så byts vemodet mot en känsla av ja... kanske lycka. Och styrka. Vissa människor ägnar hela sitt liv åt att leta efter trygghet, kärlek, ett hem, ett sammanhang att kalla "sitt eget". Och här sitter jag nu. Mitt i livet. Med allt detta. Fast i dubbel uppsättning. Det är ju egentligen helt fantastiskt!

Och nej, jag har fortfarande inte tagit ner pappersgirlangerna...
De sitter kvar och påminner mig varje morgon om att både jag själv och lilltjejen i magen är omtyckta och efterlängtade även här i vårt "nya land".




Bilderna är tagna med min nya Olympus 1030 SW på mitt labb. Min labbänk är den som är rörig(!) och som syns till vänster i bilden (när man ser fönstret i bakgrunden). Har även tagit en bild från min skrivplats och ut mot själva labbet.
Kan även meddela för er som inte är så bekanta med just labbmiljö, att det är första och enda gången jag sett ett labb med röda lådor!!!! I svenska labb är oftat det mesta vitt eller ljus. Här i USA är det ofta mörkare färger (som t ex själva bänkytorna som här är svarta). Men som sagt rött var en ny upplevelse.

22 kommentarer:

Petchie75 sa...

Vilken tur du har som har så trevliga och snälla kollegor (vad synd dock att jag inte kan se fotona av ngn anledning!!). Det är jätteviktigt med en bra arbetsplats, ofta viktigare än själva jobbet - man umgås ju ofta mer med kollegorna än med sin pojkvän/make under veckorna och då är det så viktigt att man kommer bra överens.
Du har så rätt i vad du skriver om att hitta rätt, att ha ett nytt vardagsliv utanför Sverige - jag känner mig nuförtiden som en besökare när jag kommer hem till Sverige, även om det också känns som HEMMA. Men, som du skriver, det är inte vårt vardagsliv längre, man har inte sina grejor, sitt hem där längre - det är ju "semester" och man lever i kappsäck. Visst är det vemodigt men samtidigt så har vi ju nu två hem vilket är ganska bra det också :-)
Torsdagskram!

Saltistjejen sa...

Petra,
oj kan du inte se bilderna. Hm, jag hade ju problem med detta tidigare men hoppas att det här inte är samma problem. Jag ska se ifall andra kan se dem. Annars ska jag försöka lägga ut inlägget igen senare. På min dator kan jag dock se bilderna. Iallafall nu.
Hoppas du kan se dem om du kollar lite senare!?

Och ja det är lite kluvet detta med att känna sig hemma i två olika länder. Ett där man har känslomässiga band till (som går hela vägen tillbaks till uppväxten) och ett där man har sitt nuvarande liv.

Kram!

Annika sa...

Jag kan inte heller se bilderna, buhu! Trist, och änu tristare för dig som lagt upp dom...
Du har inte skrivit inlägget i förhand va? sparat det, och sen publicerat? Då vet jag att bilder försvinner. Det har det gjort för mig också.

Låter som om du har en jättebra arbetsplats. Grattis till den! Och till alla fina kollegor.
Tävlingsinriktade arbetsplatser skulle vara vidrigt att jobba på. det låter hemskt det du beskriver om andra labb. Nej tack...

Och visst kan man ha två hem, det tycker jag verkligen att jag har. Men, som du skriver, kommer jag aldrig att växa i den amerikanska rocken. På gott och ont...

aurorabuddha sa...

Inte jag heller kan se dom!

Jag har jobbat pa en san arbetsplats som du beskriver, och faktiskt varre an det. Det var nar jag forst flyttade hit och jag hade ingen aning om vad jag var utsatt for. Jag trodde att det var mig det var fel pa... det var valdigt obehagligt och jag har faktiskt knappt kommit over det an. Fy, jag vill inte tanka pa det. :o(

Sa smaningom har livet har blivit vardag och det kanns pa nagot satt som om jag aldrig bott nagon annanstans an i Texas. Sverige kanns valdigt langt borta for mig, fast Norrbotten har en plats i mitt hjarta, helt klart!

Victoria sa...

Jag kan inte heller se bilderna, tyvärr! Men det var ett bra inlägg du skrivit om din arbetsplats. Du har rätt i att det kan vara väldigt tävlingsinriktat på många ställen och att stämningen inte blir den bästa då. Tur att du hamnat rätt! Kram/Vic

Saltistjejen sa...

Fasiken!!!
Jag ska försöka lägga ut inlägget igen.
Hm!
Jag vet att du berättade detta om sparade inlägg förut Annika, när jag hade problem. Men denna gång så hade jag skrivit inlägget för någon dag sedan och sedan kopierade jag det till "ett nytt" och publicerade. Trodde det skulle fungera då. Men men ska kolla upp detta igen. Ledsen för detta tjejer.

Saltistjejen sa...

Ok nu är det ute igen. Hoppas att bilderna stannar kvar!!!!!
Ni får gärna hojta till ifall ni ser dem/inte ser dem. Så jag vet... :-)


Annika,
håller med om detta med två hem. Gissar att det blir både enklare, naturligare (men också svårare) ju längre man bor i "nya" landet och ju mer man rotar sig här.


Aurorabuddha,
Fy vilken hemsk upplevele!!!
Ja jag har vänner som varit på sådana arbetsplatser och det var verkligen skräckscenariot med USA för mig innan vi flyttade hit. Så jag är verklgien så glad och tacksam över att det inte alls blev så. Skönt att du komfrån den hemska arbetsplatsen iallafall! Med hälsan i behåll.


Victoria,
Tack! Ja det känns väldigt bra. Särskilt som man ju aldrig har en aning om hur det ska bli när man börjar ett nytt jobb heller.
Kram!

Annika sa...

NU syns bilderna!!! Lade du ut dom igen, eller? Alltid så trist när det strular med blogger, morrrr...
Kul att se foton, och återigen så bra att du trivs på ditt jobb. Underbart!!
Hur länge tror du att du kommer att vara mammaledig?

Desiree sa...

Riktigt kul att få se mer foton från ditt lab med nya kameran som verkar fungera utmärkt. Oj jag skulle också bli rörd om mina arbetskamrater hade gjort något så fint och omtänksamt. Jag förstår verkligen att du blev både rörd och glad. Jag måste hålla med om att du har haft tur och hamnat på vad som verkar vara ett väldigt bra och trevligt lab med god sammanhållning och mycket värme och vänskap. Jag tycker ni haft fint med de där röda hyllorna och svarta bänkarna. Käns både kul och modernt. Sedan har du ju en helt fantastisk utsikt från ditt jobbfönster också. Jag kunde se alla dina bilder utan problem.

Saltistjejen sa...

Annika,
Å vad bra att de syns nu!
Ja jag lade ut dem igen. Alltså laddade ner dem igen i inlägget.
Jag har planer på att stanna hemma 3 månader. Sedan ska M vara hemma 1 månad. Och sedan får vi se. Ska försöka få tag på en bra nanny innan det blir dagis.


Desiree,
Jo jag gillar iofs den röda färgen. Men jag blev väldigt förvånad första gången jag såg den för jag har aldrig sett det förut!
Men vi ska flytta till nytt labb om ca 1,5-2 månader och där är det träbänkar.
Vad bra att du kunde se alla bilderna! :-)

Anonym sa...

Vilka underbara kollegor du har som ordnat med girlanger till dig på jobbet. Sånt måste ju värma massor.
Sånt saknar man lite nu när man bra går hemma och drar.
När jag väntade lille Milo så blev det ett väldans liv där jag jobbade. Alla frågade om magen och blev helt till sig. Det var skoj.
Nu är man mer ensam i graviditeten...förutom er blogg vänner då såklart! Tur man har er!!:D

Hur tror ni att ni kommer göra i framtiden?
Lär det bli US livet ut eller kommer den lilla bönan ni väntar att växa upp någon annanstans senare?

Kram!

Fröken fräken sa...

Vilka gulliga arbetskamrater du som överaskar dig så.Det värmer ens hjärta när man ser sådant. Kul att man visar uppskattning till varandra även om det "bara" va girlanger men det räcker med en sån sak. Jättegulligt.

Saltistjejen sa...

Jess,
Ja, jag blev verkligen överraskad och jätteglad!
Förstår att det är annorlunda för dig denna gången när du inte jobbar. Men som sagt vi som läser din blogg följer ju med spänning graviditeten!!! :-)
Våra planer är att flytta tillbaks till Sverige så småningom, men i nuläget vet vi inte riktigt när det kommer att bli. Det beror på omständigheter omkring oss som jobb här, jobb i Sverige etc etc...
Vi är ganska öppna just nu med ett "bäst-före-datum". Men vi håller båda två på att få våra visum förlängda nu (de går ut i höst) men om detta inte krånglar så lär vi bli kvar här ett tag till som sagt.


Fröken Fräken,
Ja det behövs inte mycket för att man ska känna att folk i sin omgivning bryr sig. Och det är det som är så skönt! Jag uppskattar sådana här "mindre" gester i vardagen ännu mer än t ex uppvaktning på födelsedagar etc.

Musikanta sa...

Jättefina bilder du har tagit. Måste vara en bra kamera tydligen eller... Jag blev förvånad när jag läste att du tagit bilder på labbet. Så ungefär såg det ut i vårt lärarrum på den tiden. Labb trodde man alltid var vita med inslag av rostfritt stål.

Rara kollegor som överraskar med girlander av små flickor. Sådant som kommer från hjärtat är mer värt än dyra presenter.

Saltistjejen sa...

Hehe, nej labb i verklgeiheten ser sällan ut som de man ser på TV och film...! ;-)

Ja, jag håller med dig. Man uppskattar sådana här spontana överraskningar mer än sådana som är mer "påtvingade" som t ex jul eller födelsedag...

Jag är jättenöjd med kameran också! Den är perfekt för mig!

Lullun sa...

Så var det bilder. Vad bra! Så nu kommer mina kommentarer :-)
Vilka underbara kollegor du har. Ja, visst är det enormt viktigt att ha bra kollegor. A och O för ens trivsel, speciellt som "invandrare", när ens arbetsomgivningar betyder så mycket.
Är också helt enig med dig om känslorna att stå på två olika ben, men samtidigt vara lite av turist hemma i sitt eget land. Svårt att förstå för dem där hemma tror jag, men är väl egentligen inte mer än naturligt, tyvär.

Millan sa...

Vad harligt med arbetskompisar som ar sa gulliga och omtanksamma. Att man trivs med et man gor pa jobbet ar ju himla viktigt men att man trivs med de man jobbar med ar nog nastan lika viktigt tror jag!! Just det dar med att man trivs pa jobbet tycker jag gor tanken pa en eventuell hemflytt sa svar. Jag har emellanat dromt mardrommer om att jag sager upp mig och sedan angrar mig hysteriskt och forbrilt forsoker fa tag i chefen for att saga att det var ett misstag att sluta...:-).

jag kanner ocksa sa val igen vad du menar med att man har dubbel uppsattning av allt. Tva lander som man kanner sig hemma i och dubbel uppsattning goda vanner osv. Men att man samtidigt, emellanat, inte riktigt kanner sig helt hemma nagonstans langre. En mycket skum och lite laskig kansla...

Anonym sa...

Gud vad gulliga arbetskompisar du har! Blev helt glad när jag läste om det. Hihi! Pratade med broren i går. Hoppas han hälsade så gott till dig. Du har ju fått stooor mage nu ju! Jag lever fortfarande i världen som du såg ut när du var hemma i julas. =)

Saltistjejen sa...

Lullun,
Ja när vi flyttade hit så hade man ju ingen aning om hur jobbklimatet skulle bli. Så jag blev verkligen väldigt positivt överraskad när jag började mitt jobb.
Och två länder - två hem, så är det. Men kanske känns det ändå lite annorlunda för dig som har Holger som ju är från Grönland och på så vis så har du ju "tillgång" till hans familj samt det genuint grönländska på ett annat sätt än vad vi har med det amerikanska här. Jag kan tänka mig att det är lite annorlunda när man är tillsammans med en från landet man bor i??


Millan,
antar att du trivs stormbra på ditt jobb också då. Jag menar eftersom du drömmer mardrömmar om att du sagt upp dig och ångrar dig... ;-)
Ja, känslan av två hem eller inget kan ju göra en smått schizo ibland faktiskt... ;-) Men hittills fungerar det ändå bra tycker jag. Jag gissar att den känslan blir emr utpräglad ju längre tid man bor borta från Sverige?


Ann,
Japp de är supersöta på jobbet!! M hälsade inte igår, men så sågs vi knappt heller så det var nog itne så konstigt. Jag kom hem precis innan han skulle dra iväg så vi hann kasnke prata i typ 5-10 minuter medan han klädde på sig.
Ja magen har definitivt växt, fast stor vet jag inte riktigt ifall den är än. För att vara mig så är den nog det, men inte mot vad jag gissar att den kommer BLI... ;-)

Lullun sa...

Ja, det är nog en skillnad mellan att ha "lokal" partner och inte, i det nya landet man bor. Man får ju, som du säger ett annat band och även om man kan känna sig nog så utanför ibland, har man alltid det i ryggen, att man liksom faktiskt hör hemma här. Min familj är ju härifrån. Man har också en enorm källa av kunskap om landet och livet här, att ösa ut hela tiden.

Just här i Grönland måste jag säga att det gör en väldig skillnad också på ett annat sätt, även om vi inte har direkt mycket familj här vi bor.

Man får t.ex mycket mer respekt av de lokala, när man säger att man har en grönländsk familj och man blir alltså inte tagen som en av de många "lyckosökarna" som bara är på Grönland för ett par års äventyr och "tjäna pengar på vår bekostnad" (en stämpel många danskar får - rättvist ibland och orättvist ibland). Och ja, bara det att jag inte är dansk (kolonialist) gör ju sitt. Hemskt men sant.

Sedan har ju alltid mixförhållanden sina nackdelar ibland, när man nu kommer från så olika kulturer. Och ja, man kan ju inte bara, bara lämna detta landet ryggen om man skulle bli trött av det heller... ;-)

Anne sa...

Jag ser bilderna!
Som jag tror jag skrev tidigare, i ett annat sammanhang, så tycker jag du verkar ha fantastiska kollegor. De känns ju mer som vänner och som du säger familjemedlemmar än arbetskamrater. Jag tror det du haft enormt tur som hamnat i en så bra grupp, jag tror faktiskt det är mer undantag än regel här i USA att ha sådana arbetskollegor. Det känns inte alls som en amerikansk arbetsplats, tycker jag. Tänk vilken insats de gjort med girlangerna. Bara tanken att de tagit sig tid göra det, klippa och klistra för din skull. Jag blir rörd. Det är värt stanna kvar på en arbetsplats bara för sådana härliga kollegor. Jag förstår du trivs! Ha girlangerna uppe du, de är ju hur söta som helst och som du skriver påminner om att både du och bebben är omtyckat och efterlängtade.

Saltistjejen sa...

Lullun,
ja visst är det blandat att vara i en parrelation med någon från en annan kultur. Otroligt berikande på alla vis, men självklart kan det även led till konflikter och missförstånd.
Men jag tror att bara man är öppen för detta (både de positiva och de negativa egenskaperna) så har man kommit lååångt! Att kunna ta tillvara de bra sakerna och kunna bemöta problemen (kasnke redan innan de ens riktigt uppstår) gör ju alla förhållanden starkare.

Jag tycker att du och Holger verkar ha en väldigt bra balans mellan hans ursprung och ditt! :-)



Anne,
Jo jag är lyckligt lottad! Och jag är otroligt tacksam för det.
Kanske spelar det roll också att jag arbetar på en väldigt internationell arbetsplats (akademisk forskning är ju ofta det). Men majoriteten av de på mitt labb är ändå amerikaner. Jag tror till viss del fenomenet beror på min chef som "drar till sig" en sorts personer. På de flesta arbetsplatser, oavsett nationalitet eller yrkesgrupp, så är det ju ändå chefen som sätter 2standarden". Ofta är det chefen som skapar en viss typ av atmosfär. Om chefen är väldigt konkurrensinriktad dras oftare konkurrensinriktade personer till arbetsplatsen och tvärtom. Likaså så stannar kanske inte personer som vill ha en "varmare" atmosfär kvar på arbetsplatser där det är en hårdare attityd. Så det blir ju dessutom en slags "självrensning" också, med tiden.
Sedan är det ju faktiskt till viss del upp till en själv också. Om man "ger" så är det större sannolikhet att man också "får".