fredag, mars 14, 2008

Förändring

Dagens tema i "Show and Tell" (fredagstemat) är Förändring.
Detta var ett klurigt tema tycker jag, men samtidgt så otroligt passande. Det kluriga är väl att så otroligt mycket i mitt liv har förändrats de senaste åren och nu stundar ju ytterligare förändringar som kommer att bli "major". Alltså är det lite svårt att fokusera och skriva något kort om alla dessa förändringar här i bloggen. Men jag ska göra ett försök iallafall.


Till att börja med har jag försökt summera de största förändringarna som hänt i mitt liv fram till "nutid" (i kort form):

- Flytt från mitt födelseland Sydkorea till mitt hemland Sverige.
Detta är såklart något jag inte ens minns, men självklart innebar denna flytt en enorm förändring för mitt liv och mina förutsättningar som person.

- Jag flyttar som 19-åring från Stockholm till Umeå där jag började läsa på universitetet.
Denna förändring var väl som allra störst just p g a att jag såhär i efterhand när jag ser tillbaka på det hela inser att det var nu jag verkligen började mitt mer självständiga vuxenliv. Inte så att jag blev vuxen över en natt, men detta att lämna föräldrahemmet är definitivt något som innebar en stor förändring av mitt liv och min utveckling till den person jag är idag.

- Strax efter att jag gjorde denna flytt hemifrån så gick min pappa hastigt bort.
Detta var självklart en av de största förändringarna i mitt liv. Att förlora en förälder är en förlust som på många vis "rycker bort mattan under fötterna" på en. Man inser plötsligt att man förlorat hälften av sin trygghet. Jag var ju såpass gammal att jag inte var beroende av mina föräldrar på det vis som små barn är, men det var ändå en förlust som det tog lång tid att förstå och acceptera. Kanske gjorde detta att min flytt från min hemstad verkligen utgjorde en ännu större "gräns mellan livet innan och efter" än vad det skulle varit om pappa levt. Man blev vuxen lite snabbare. Lite mer plötsligt.

- Ett antal år senare kom nästa förändring i mitt liv när mitt nästan 7-åriga förhållande tog slut med min dåvarande pojkvän.
Vi hade varit tillsammans sedan 19-årsåldern, visserligen till största delen på distans, men ändå. Man växer samman något otroligt när man är så ung. Så detta var verkligen något som kändes som en stor förändring.

- Ännu en förändring som förändrat mig mycket mer än jag någonsin kunnat förutspå var självklart när jag träffade M.
Vi var och är fortfarande, så diametralt olika. Motsatser i mångt och mycket. Med tiden har detta självklart gjort att vi båda förändrat oss och våra syn- och levnadssätt ganska mycket. Saker man såg och trodde var självklara har man plötsligt sett med nya ögon och det är något jag verkligen uppskattar än idag. Jag kan känna att jag till viss del tänker väldigt annorlunda idag än innan jag träffade M, även om jag självklart har kvar samma grundpersonlighet.

- Nästa stora förändring var strax innan vi flyttade hit, då M's pappa också gick bort.
Även denna bortgång kom mycket oväntat och hastigt. Trots att det skilde ganska många år mellan min egen pappas bortgång och M's pappa så var det så oerhört många av ens gamla känslor och tankar som växtes till liv då. Allt kaos. All sorg. Alla frågor som man inte kan få svar på. Det är dock lättare att "stå på sidan om" än att vara "mitt i". Även om jag verkligen hade lärt mig att älska och uppskatta M's pappa oerhört mycket under den tid jag haft på mig att lära känna honom, så är det lättare att vara ett stöd åt de närmast sörjande när man inte själv är lika nära. Men visst var det en otroligt jobbig tid. För alla. Men om man nu ska se något positivt som kom ur allt detta så är det att vi alla kom varandra närmare. Lärde känna varandra på ett annat sätt. Insåg att vi fanns där för varandra och kunde stötta varandra. Det är något som känns än idag.

- Den senaste stora förändringen i mitt liv var flytten från Sverige och hit till New York. Detta var ett beslut som växt fram under ett par års tid och när det väl skedde var det med en blandad känsla av skräck och förväntan. Som att stå högst upp på 10-meters trampolinen och fundera över om man verkligen ska våga ta klivet.



Denna sistnämnda förändring har verkligen i mångt och mycket förändrat inte bara vårt vardagliga liv, utan även oss som personer. Iallafall mig. Jag känner att denna flytt har förändrat mitt synsätt på många saker. Den har helt klart vidgat mina vyer. Gett mig nya perspektiv. På tillvaron. Livet. Mig själv.

Att lämna allt man "känner till" och skapa sig ett nytt liv på ett annat ställe. En främmande kultur. Ett språk man inte till fullo behärskar. Det är definitivt en utmaning. Men när pusselbitarna börjar falla på plats. När man känner att man börjar förstå och behärska sin nya situation så växer man. Man inser att man klarar av så mycket mer. Att skapa sig en ny tillvaro. Bygga ett nytt socialt nätverk. Att göra misstag, javisst. Men att lära sig av dessa och sedan gå vidare med ny kunskap. Man får en helt annan självkänsla. Självförtoende. Men samtidigt en ödmjukhet. En insikt om att allt inte är självklart här i världen. Inte ens gamla synsätt. Inte ens gamla värderingar. Inte ens gamla liv. Det skapar en mycket större förståelse för andra människor, kulturer, religioner och traditioner. Visst kan man skratta åt saker man finner otroligt knasigt eller till och med "fel". Men någonstans så vet man också att det egentligen inte alls handlar om "rätt eller fel", utan helt enkelt om att olika människor väljer olika sätt att leva. Till största del beroende på bakgrund som etnicitet och religion, men även på personliga val. Allt detta är utvecklande. Och det är något jag önskar att varje människa skulle få tillfälle att göra någongång i livet.


Nu står vi återigen inför ytterligare en otroligt häftig och stor förändring i våra liv. Den absolut största hittills faktiskt. Nämligen den att bli föräldrar. Plötsligt kommer man att ha ansvar för någon annan. En ny person. En person som till en början kommer att vara mer eller mindre helt beroende av oss. En person som först kommer vara helt främmande. Någon vi måste lära känna. Det ska självklart bli hur spännande som helst. Men det känns samtidigt som en sådan där förändring som är så stor att man faktiskt i nuläget inte ens kan greppa den riktigt. Hur mycket man än försöker fundera "hur det kanske kommer att bli" så går det bara inte. Det är stopp. Min fantasi tar slut. Troligen för att det är en så omvälvande förändring i ens liv som man dessutom vet är så kallat "irreversibel". Något som för alltid kommer förändra en. För resten av ens liv. Det känns stort!

18 kommentarer:

Anonym sa...

Otroligt spännande att få läsa om alla dina skeden i livet. Och det där om att flytta till ett nytt land beskrev du så klockrent. PRECIS så känner jag också. Och jag kan hajja att det är svårt att greppa hur det kommer att kännas att bli mamma, det är lite som att tänka på hur stort universum är. Det går liksom inte. =)

Saltistjejen sa...

Sporty Spice,
Hahaha! Ja exakt! Det bara GÅR inte att föreställa sig helt enkelt!!!
Kul att du kände igen dig i detta att flytta till ett nytt land.

Victoria sa...

Det är så intressant att läsa det här inlägget! Det har hänt så mycket, både bra och dåliga saker i allas liv, och det är det som gör oss till de människor vi är idag.

Saltistjejen sa...

Victoria,
javisst, det är ju så att utan våra erfarenheter som vi alla bär med oss i baggaget så vore vi ju inte de personer vi är idag. Så sant så sant!
men det är oftast väldigt intressant att ta del av andras livserfarenheter. Det sätter perspektiv till ens egna tycker jag.

JennyV sa...

Hej! Tänkte bara att jag måste ge mig tillkänna, har läst din blogg ett tag nu och jag vet att det alltid är kul att få något tillbaka från sina läsare ;-) Jättespännande att läsa om alla stora förändringar i ditt liv, konstigt egentligen när man funderar över vilka beslut som gjorde att man är där man är idag... :-) Hopppas du får en riktigt skön helg!

Syster i söder sa...

Jag blev helt rörd när jag läste detta. Vet inte vaför men det var verkligen bra skrivet. Fint skrivet om pappa också. Och du har rätt, det förde verkligen oss alla samman!

Annika sa...

Saltis!! Vilken fin tolkning på temat. Verkligen.
Tack för att vi fick läsa om dina skeden i livet. Alla inte så roliga, och det är ju så det är här i livet, sorgen och glädjen de vandra tillsammans.
Har du ngnsin besökt Korea? Isåfall, hur kändes det?
Och ja, Saltis, nu står ni snart inför en jätteförändring!
Kramar från DC!!!

Saltistjejen sa...

Jenny,
hej! Verkligen jätteroligt att du skickar en hälsning! Ja, det är roligt när ens läsare "ger sig till känna". Skoj att du tycker om min blogg! :-)
Detta med olika beslut i livet är verkligen rätt intressant att titta tillbaka på. Och det handlar ju även väldigt mycket om den sk slumpen såklart. var man till sist hamnar.


Ann,
Tack, vad gulligt!!! :-)
Nu blev jag lite rörd, haha! Och ja det var ju verkligen en otroligt svår tid det där. Kriser har ju ofta en förmåga att antinge föra folk längre ifrån varandra eller också närmare. Jag är jätteglad att det för vår del blev det sistnämnda. Men är fortfarande väldigt sorgsen över att det var just en sådan hemsk situation som är orsaken.
Kram!!! Nu ses vi snart!!!! :-)


Annika,
Fint att du tyckte om inlägget! :-)
Nej jag har faktiskti aldrig varit tillbaks till Korea. När jag var yngre vet jag att mina föräldrar frågade ifall jag ville åka dit och se hur det var i landet, men eftersom jag aldrig varit sådär väldigt nyfiken på "mitt ursprung" så minns jag att jag frågade om jag ien kunde få åka till Australien istället? Hahahaha!!! Det var ju inte direkt vad mina stackars föräldrar hade menat riktigt. Men visst, det skulle nog vara intressant att åka dit någongång. Å andra sidan känner jag som sagt ignen otorlig längtan eller enorm nyfikenhet på Korea. Jag kan fascineras av Asien överhuvudtaget eftersom det är en sådan annorlunda kultur, men känner nog inget speciellt för Korea trots att jag är född där. Låter kanske konstigt. Men jag känner inga känslomässiga band eller så till landet. Kanske kommer det komma mer när man blir äldre??

Helga sa...

Intressant läsning!

Jag känner igen mig i det du skriver om att stå vid sidan av en sorg. Svårt men inte lika svårt. Mina föräldrar lever men O:s pappa gick hastigt bort för snart tre år sedan. Då hade jag varit helt upplslukad av barnlöshetssorg i flera år och det var en väldigt konstig känsla att plötsligt vara förskonad från den värsta sorgen. Vet inte om jag förklarar det så bra.

Att bli förälder är stort och svårt att föreställa sig. Samtidigt som det också kan vara så självklart, för oss var det så. Där är han. Han är ska bli vår. Nu åker vi hem och börjar vårt liv tillsammans. Typ.

Saltistjejen sa...

Helga,
ja det är väldigt olika typer av sorg. Den när man är mitt i den. När man själv är den som "drabbats". Hårdast. Och så den där man ser de man älskar må fruktansvärt dåligt, men känn sig maktlös för att det inte finns något man kan göra. Visst man kan finnas där för dem. Vilket man försöker. Hela tiden. Men det man helst skulle vilja kunna göra är att återuppliva den personen som försvunnit, och det kan man ju inte göra.

Jag tror jag förstår gansak exakt hur du menar faktiskt. Detta att man sörjer men inte alls på samma vis som de som drabbats mest.

Jag hoppas att det ska bli just så som du beskriver att bli förälder. Det som känns konstigast just nu är nog just det jag försöker beskriva här, nämligen att man verkligen har svårt att föreställa sig hur livet kommer bli sedan. OCH att det faktiskt ÄR så att livet för alltid kommer bli annorlunda. Att föräldraskapet ju är något som vara livet ut.

Desiree sa...

Vilket jättebra inlägg Saltis om förändring. Du har gått igenom väldigt mycket under de senaste åren. Tack för att du delade med dig av allt detta och beskrev det hela på ett mycket bra sätt.

Saltistjejen sa...

Desiree,
Tack!
Jo en hel del har ju hänt, men jag tror det också handlar om att man ju blivit äldre.... Ju fler år man lever ju större är ju sannolikheten att man går igenom större förändringar. Både positiva och negativa.

Anonym sa...

Givande att läsa, tack för att du delar! Att bli förälder ja, den största förändringen, helt rätt...

Saltistjejen sa...

Annabelle,
hej! Dig har jag nog inte heller sett inne på bloggen förut. Välkommen! Roligt att du tyckte om att läsa den! :-)
Hoppas du fortsätter hänga med!

Musikanta sa...

Du har, trots att du är så ung, verkligen varit med om stora förändringar i ditt liv. Du skriver så fint och intressant om detta.

Ett barn är nog den största förändringen i ens liv. Plötsligt får man hand om någon som är helt beroende av och utlämnad åt en själv. Man själv är inte längre så viktig - hela tillvaron kommer att kretsa kring denna lilla nya person.

Jag kan rekommendera en intressant och mycket tankeväckande artikelserie i Svenska Dagbladet, SvD.se ,om hur viktigt kärlek och trygghet är för anknytningen till barnet. Artiklarna tar upp mycket av Dr Sears idéer. Men du som bor i USA har väl hört talas om honom antar jag. Han är ganska okänd här i Sverige fortfarande.

Mirren, min dotter, har en liten pojke på 8 månader som precis passar in på hans beskrivning av High Need Children. Hon skriver mycket om detta på sin blogg fussybabies.blogspot.com Den är för övrigt länkad hos mig.

Saltistjejen sa...

Musikanta,
Tack för lästipset! Jag har läst några av artiklarna där och det är alltid intressant att se hur olika personer ser på detta med barn och behov.
Jag ska titta in på Mirrens hemsida också. Såg din länk även i svarskommentaren på din blogg!
och tack för din fina kommentar om mitt inlägg! Jag blir alltid glad när det jag skriver kan beröra och glädja andra. :-)

Anna, Fair and True sa...

Hej hej!

Jag har hittat hit genom Anne i Oregon. Har bara kollat lite då och då men ska nog börja läsa mera. Bra skrivet om förändring i ditt liv! Jag vill också uppleva den här senaste största förändringen men det blir nog att vänta något år eller två för mig!

/Anna

Saltistjejen sa...

Anna,
skoj att du hittat hit!! Roligt att du vill fortsätta läsa lite mer också! :-)
Och tack för dina fina ord om mitt inlägg och min blogg.
Hoppas få se dig lite här i fortsättningen då!