Förändring

Dagens tema i "Show and Tell" (fredagstemat) är Förändring.
Detta var ett klurigt tema tycker jag, men samtidgt så otroligt passande. Det kluriga är väl att så otroligt mycket i mitt liv har förändrats de senaste åren och nu stundar ju ytterligare förändringar som kommer att bli "major". Alltså är det lite svårt att fokusera och skriva något kort om alla dessa förändringar här i bloggen. Men jag ska göra ett försök iallafall.


Till att börja med har jag försökt summera de största förändringarna som hänt i mitt liv fram till "nutid" (i kort form):

- Flytt från mitt födelseland Sydkorea till mitt hemland Sverige.
Detta är såklart något jag inte ens minns, men självklart innebar denna flytt en enorm förändring för mitt liv och mina förutsättningar som person.

- Jag flyttar som 19-åring från Stockholm till Umeå där jag började läsa på universitetet.
Denna förändring var väl som allra störst just p g a att jag såhär i efterhand när jag ser tillbaka på det hela inser att det var nu jag verkligen började mitt mer självständiga vuxenliv. Inte så att jag blev vuxen över en natt, men detta att lämna föräldrahemmet är definitivt något som innebar en stor förändring av mitt liv och min utveckling till den person jag är idag.

- Strax efter att jag gjorde denna flytt hemifrån så gick min pappa hastigt bort.
Detta var självklart en av de största förändringarna i mitt liv. Att förlora en förälder är en förlust som på många vis "rycker bort mattan under fötterna" på en. Man inser plötsligt att man förlorat hälften av sin trygghet. Jag var ju såpass gammal att jag inte var beroende av mina föräldrar på det vis som små barn är, men det var ändå en förlust som det tog lång tid att förstå och acceptera. Kanske gjorde detta att min flytt från min hemstad verkligen utgjorde en ännu större "gräns mellan livet innan och efter" än vad det skulle varit om pappa levt. Man blev vuxen lite snabbare. Lite mer plötsligt.

- Ett antal år senare kom nästa förändring i mitt liv när mitt nästan 7-åriga förhållande tog slut med min dåvarande pojkvän.
Vi hade varit tillsammans sedan 19-årsåldern, visserligen till största delen på distans, men ändå. Man växer samman något otroligt när man är så ung. Så detta var verkligen något som kändes som en stor förändring.

- Ännu en förändring som förändrat mig mycket mer än jag någonsin kunnat förutspå var självklart när jag träffade M.
Vi var och är fortfarande, så diametralt olika. Motsatser i mångt och mycket. Med tiden har detta självklart gjort att vi båda förändrat oss och våra syn- och levnadssätt ganska mycket. Saker man såg och trodde var självklara har man plötsligt sett med nya ögon och det är något jag verkligen uppskattar än idag. Jag kan känna att jag till viss del tänker väldigt annorlunda idag än innan jag träffade M, även om jag självklart har kvar samma grundpersonlighet.

- Nästa stora förändring var strax innan vi flyttade hit, då M's pappa också gick bort.
Även denna bortgång kom mycket oväntat och hastigt. Trots att det skilde ganska många år mellan min egen pappas bortgång och M's pappa så var det så oerhört många av ens gamla känslor och tankar som växtes till liv då. Allt kaos. All sorg. Alla frågor som man inte kan få svar på. Det är dock lättare att "stå på sidan om" än att vara "mitt i". Även om jag verkligen hade lärt mig att älska och uppskatta M's pappa oerhört mycket under den tid jag haft på mig att lära känna honom, så är det lättare att vara ett stöd åt de närmast sörjande när man inte själv är lika nära. Men visst var det en otroligt jobbig tid. För alla. Men om man nu ska se något positivt som kom ur allt detta så är det att vi alla kom varandra närmare. Lärde känna varandra på ett annat sätt. Insåg att vi fanns där för varandra och kunde stötta varandra. Det är något som känns än idag.

- Den senaste stora förändringen i mitt liv var flytten från Sverige och hit till New York. Detta var ett beslut som växt fram under ett par års tid och när det väl skedde var det med en blandad känsla av skräck och förväntan. Som att stå högst upp på 10-meters trampolinen och fundera över om man verkligen ska våga ta klivet.


Denna sistnämnda förändring har verkligen i mångt och mycket förändrat inte bara vårt vardagliga liv, utan även oss som personer. Iallafall mig. Jag känner att denna flytt har förändrat mitt synsätt på många saker. Den har helt klart vidgat mina vyer. Gett mig nya perspektiv. På tillvaron. Livet. Mig själv.

Att lämna allt man "känner till" och skapa sig ett nytt liv på ett annat ställe. En främmande kultur. Ett språk man inte till fullo behärskar. Det är definitivt en utmaning. Men när pusselbitarna börjar falla på plats. När man känner att man börjar förstå och behärska sin nya situation så växer man. Man inser att man klarar av så mycket mer. Att skapa sig en ny tillvaro. Bygga ett nytt socialt nätverk. Att göra misstag, javisst. Men att lära sig av dessa och sedan gå vidare med ny kunskap. Man får en helt annan självkänsla. Självförtoende. Men samtidigt en ödmjukhet. En insikt om att allt inte är självklart här i världen. Inte ens gamla synsätt. Inte ens gamla värderingar. Inte ens gamla liv. Det skapar en mycket större förståelse för andra människor, kulturer, religioner och traditioner. Visst kan man skratta åt saker man finner otroligt knasigt eller till och med "fel". Men någonstans så vet man också att det egentligen inte alls handlar om "rätt eller fel", utan helt enkelt om att olika människor väljer olika sätt att leva. Till största del beroende på bakgrund som etnicitet och religion, men även på personliga val. Allt detta är utvecklande. Och det är något jag önskar att varje människa skulle få tillfälle att göra någongång i livet.


Nu står vi återigen inför ytterligare en otroligt häftig och stor förändring i våra liv. Den absolut största hittills faktiskt. Nämligen den att bli föräldrar. Plötsligt kommer man att ha ansvar för någon annan. En ny person. En person som till en början kommer att vara mer eller mindre helt beroende av oss. En person som först kommer vara helt främmande. Någon vi måste lära känna. Det ska självklart bli hur spännande som helst. Men det känns samtidigt som en sådan där förändring som är så stor att man faktiskt i nuläget inte ens kan greppa den riktigt. Hur mycket man än försöker fundera "hur det kanske kommer att bli" så går det bara inte. Det är stopp. Min fantasi tar slut. Troligen för att det är en så omvälvande förändring i ens liv som man dessutom vet är så kallat "irreversibel". Något som för alltid kommer förändra en. För resten av ens liv. Det känns stort!