onsdag, augusti 20, 2008

Hembesök

Så har två av Ellas "dagisfröknar" varit på besök här. Det hela gick väldigt bra och smidigt. Men som vanligt innan någon som aldrig har varit hemma hos en ska titta föbi så kommer man på att "man nog ändå borde ta och plocka undan lite och kanske ta ett tag eller två med dammsugaren..." Detta trots att just dagispersonalen sagt till på ett av informationsmötena på dagiset att det absolut inte gjorde något om det var stökigt när de kom. Meningen med detta besök var inte att se ifall hemmet var iordning utan helt enkelt för att

1) se barnet i sin hemmiljö och därmed skapa sig en uppfattning om hur familjen ser ut, t ex om barnet har syskon eller ej, isåfall om det är äldst, yngst mittemellan. Om det finns fler generationer i familjen som bor tillsammans. Detta är ju ganska vanligt här där många kommer från kulturer där större familjekonstellationer är vanligt. Om det finns husdjur.
2) träffa föräldrarna och se ifall föräldrarna har frågor kring barnets dagisstart som t ex praktiska detaljer om vad man ska ta med sig till dagiset, matningar etc
3) dagispersonalen själva skulle kunna ställa frågor om barnet och ta reda på ifall man som förälder har några särskilda önskemål eller "krav" eller åsikter om hur de ska interagera med barnet, t ex hur brukar vi trösta, följer vi något schema med mat- och sovtider eller följer vi barnets egen rytm...

Självklart stod vi med dammsugaren i högsta hugg när de kom. Självklart hade vi trots detta ändå inte hunnit med att dammsuga hela lägenheten. Självklart frågade vi omn de ville ha något att dricka. De sa vatten. Vi sa att vi ändå skulle göra en kanna kaffe och då tackade de ja till detta.
En svensk som inte bjuder besökare på kaffe finns det????

Hela besöket kändes otroligt avslappnat och bra. Vi fick nu träffa Ellas "primary care taker", alltså den lärare som kommer att ha "huvudansvaret" för Ella. Dvs hon kommer nu till en början att vara den som främst tar hand om Ella och fokuserar på henne och hennes behov. Hon kommer även vara den person som vi främst kommer kunna ställa frågor till angående Ella, just för att hon är den som kommer vara allra mest uppmärksam på Ella och hennes framsteg. Och det är även henne vi främst kommer prata med om det är något vi själva vill att de ska göra eller inte göra med Ella på dagarna.
Vi sa att vi allra helst ville ha en "öppen dialog" mellan oss och dagispersonalen. Att vi ju är helt oerfarna vad gäller barn och därför mer än gärna tar emot tips eller lyssnar på vad de har att säga. Vi fick även båda känslan av att lärarna också är mycket öppna och mottagliga för föräldrarnas åsikter. Att de verkligen försöker att följa barnens och deras föräldrars önskemål om det mesta. Så ja, jag tyckte det kändes väldigt bra. Jag tror att vi kommer kunna ha en väldigt bra och fungerande kommunikation.

Så om ca 2 veckor blir Ellas första dag på dagis. Inskolning första veckan. Nästan mer spännande för oss än för henne tror jag. Men jag känner mig som sagt väldigt trygg med allt jag fått veta om detta dagiset. Och nu när man träffat de lärare som kommer arbeta med Ellas grupp så känns det ännu bättre.

Naturligtvis har jag blandade känslor inför detta att redan lämna ifrån mig henne på "heltid" och därmed inte kunna följa hennes framsteg på nära håll. Men på grund av att jag har en sådan otroligt bra magkänlsa för dagiset (både personalens kompetens och filosofi) så känns det ändå inte så farligt. Och ja, jag är faktiskt glad och ser fram emot att börja jobba också. På ett sätt ska det bli både roligt och skönt. Men visst i en ideal värld hade jag kunnat tänkt mig att arbeta färre timmar, att gå ner i arbetstid så att man kunde få det bästa ur två världar. Jag stänger absolut inte dörren för detta, men jag vill ju samtidigt kunna uträtta något på jobbet och komma framåt, och därför inser jag att det kanske inte kommer vara så lätt att "bara bestämma sig" för en sådan sak heller. med det arbete jag har så är det ju så att ingen gör mitt jobb åt mig. Det är lite som att ha ett eget företag. Jobbar inte jag så står mina projekt stilla. Så vill jag någongång bli färdig med det jag gör för att sedan kunna söka nya jobb (helst i Sverige eller iallafall Europa) så måste jag ju arbeta. Och närmare familj och vänner i Sverige vill jag ju helst flytta inom en inte alltför avlägsen framtid.

Men som sagt, det är omöjligt att i nuläget bestämma sig för något. Jag vet inte hur det kommer gå med Ella på dagis. Jag vet inte hur det kommer kännas. Så därför försöker jag helt enkelt bara ha en väldigt öppen och flexibel inställning till hösten.
Vi får se helt enkelt.

45 kommentarer:

Jasse sa...

Så roligt att höra hur allt har råkat ordna sig med dagiset för dig! Jag kan förstås inte tala av egen erfarenhet men jag tror att det ska vara bra för dig att använda hjärnan igen...så du kan låta dig njuta av det bara! Det kan vara lite svår att återvänja dig vid allt på jobbet med Ella i tankarna...men din nya rutin kan så småningom ordna sig just så lätt som det gick med dagiset; jag tror du har en bra inställning till det. Det är underbart att personalen är så duktig och hänsynsfull, och dessutom att M aldrig ska vara långt ifrån Ella...allt det här kan verkligen underlätta det för dig. Hoppas att det gör det för din skull!

Anne sa...

Intressant läsning. Jag måste igen säga att dagiset verkar helt suveränt, du har ju skrivit en del om dina intryck tidigare. Magkänslan tycker jag är så oerhört viktig att gå efter och våga lita på, suveränt du bara har en så bra känsla för dagiset och personalen. Ella kommer få det väldigt bra där. Personalen verkar helt suverän, tryggt för er föräldrar att veta det. Jag tror att oavsett om ens barn börjar på dagis vid 1 månad, 5 månader eller 3 år så är det alltid lite pirrigt för framför allt föräldrar och ett stort steg.

Saltistjejen sa...

Jasse,
ja det ska bli kul att komma tillbaka till jobbet igen faktiskt. Och jag hoppas att allt kommer ordna sig bra med Ella på dagiset. Det blir säkert lite annorlunda att arbeta nu när man har en liten bebis, men jag hoppas det ska gå bra att kombinera.
Jättetack för att du tänker på oss!


Anne,
Ja det känns så oerhört skönt att både m och jag har fått så bra inställning till dagiset. Att vi båda känner att det känns rätt på alla möjliga sätt och vis. Annars hade det helt klart varit mycket svårare att lämna ifrån sig Ella på heltid redan nu när hon fortfarande är så liten. Men nu känns det tryggt och ja, faktiskt helt ok.
Självklart vet man ju inte hur det kommer att bli förrän senare i höst men jag hoppas at det kommer gå bra och att vår magkänsla visar sig vara rätt!

Marianne sa...

Jag tror att det där kommer att bli jättebra för alla. Dagispersonalen verkar ha en så bra inställning och bra rutiner, att de lyssnar på föräldrarna och vill ha en dialog i stället för att ha egna strikta regler. Och ni är ju så öppna och och flexibla som inte har en massa konstiga idéer och måsten. Och som sagt, att M är så nära är ju ett enormt plus.

Självklart hade väl idealet varit att själv kunna bestämma arbetstider och dagar osv, men det är ju väldigt få förunnat att kunna det. Och de som kan (i alla fall av kändisarna som man läser om) verkar gå tillbaks till sina jobb fortare än någon annan.

Ingenting är ju heller hugget i sten, som du säger är det bara att ändra på saker och ting om det visar sig behövas.

Kram!

Millan sa...

Jag tycker det later bra med dagiset! Och speciellt eftersom ni faktiskt tycker att det kanns bra och kanner er trygga infor Ellas dagsisstart! Eftersom de flesta i sverige drar ut pa foraldrarledigheten sa lange som mojligt sa kanns det alltid lite konstigt nar man sjalv gar emot normen och man kanner det som om att man maste forklara sig. Men huvudsaken med allt ar ju att det kanns ratt for er och gor det det sa ar det ratt ocksa!!
Jag tycker faktiskt att det later ratt bra med ett hembesok fran dagispersonalen. Det maste ju vara jatte gott for dem och fa dem att kanna sig narmare barnen om de vet hur deras hemmiljo ser ut?!
Kram!

Anonym sa...

Jag vill inte kristisera dig, men hoppas du är medveten om det enorma behov ett litet barn har av att knyta an till sina föräldrar. Att lämna bort sitt barn speciellt när det är så litet, även för en kort period kan skada barnet känslomässigt för livet. För mig låter det som om man inte har knytit an till sitt barn om man gör detta utan att vara absolut, absolut tviungen till det. Ni gör ju självfallet som ni vill, men för er dotter skull hoppas jag ni tänker om.

vänliga häslningar
Sara

Annika sa...

Ja, det är ju lite annorlunda i USA än i Sverige. ´Föräldraledigheten är inte så generös som den därhemma, men det funkar ju ändå.
Saltis, jag tycker att ert dagis verkar suveränt!!! SÅ fint att dagisfröknarna kommer hem till er och "känner in er" och Ella. jag tror det kommer att gå superfint på dagis, och visst ligger väl dagis väldigt nära ert jobb också?
KRAMAR!!!!

Desiree sa...

Vad positivt att de gör sådana här hembesök. Verkar vara ett riktigt bra och seriöst dagis och personal. Måste känns bra och tryggt att lämna Ella där nu när ni också fått träffa henns primary care taker och fått ställa era frågor osv. Jag tror det kommer bli jättebra även om jag förstår att det känns lite nervöst att lämna henne på dagis hela dagarna då hon är så liten. Det verkar som hon är i trygga och goda händer. Underbart att ni lyckats få plats på ett så bra dagis och att allt ordnat sig så bra för er trots allt med just dagisplats och jobb. Det är även bra att du har bestämt dig för att ha en öppen och flexibel inställning. Man får se hur det blir och lösa evetuella små problem allt eftersom och testa vad som funkar bäst för dig och Ella.

Kram på dig Saltis.

Petchie75 sa...

Wow, det låter som ett jättebra dagis - tänk om dagisfröknarna hade kommit hem i Sverige också! Jag hoppas att det blir lika bra som det verkar, det kan väl inte vara normen i USA att det är så bra och genomtänkt alltid!?
Os syster berättade om hennes dotters dagis i Spanien; det har nästan inget dagsljus och barnen är nästan aldrig utomhus. Det är ett privatdagis för statliga dagis finns bara för mindre bemedlade familjer.. Precis som i Bryssel så är ju dagisen nästan alltid inhysta i vanliga lägenheter och är väldigt trånga och mörka. Ännu en grej som är bättre i Sverige ;-)
Jag förstår att det känns en aning kluvet att lämna Ella på dagis redan, men tänk att så är det ju i de flesta länder och som du skriver så är det ju för att du ska bli klar med dina projekt så att ni kan flytta närmare hem-hemma. Det är ju mindre dramatiskt också för en baby att bli lämnad på dagis än för en 1-1½-åring som vant sig vid att vara hemma ensam med en förälder.
Stor kram och jag håller tummarna att det bli bra!

Saltistjejen sa...

Marianne,
ja vi hoppas ju att allt kommer gå bra, och det känns som om förutsättningarna definitivt finns!


Millan,
javisst är det bra med hembesöket. jag gillar den idén jättemycket. Det må¨ste kunna ge dem en så mycket bättre helhetsbild av barnet om de även fått träffa familjen och sett vilken miljö det har hemma.
Och visst är det annorlunda i ett land där föräldraledighet i stort sett inte existerar. Man måste tänka och handla annorlunda, och ibland skapar detta självklart tankar, funderingar och även oro. Särskilt när man pratar med andra svenskar i sverige. Och självklart är det inte idealt att lämna ifrån sig sitt barn på heltid när det är yngre än ett halvår. Men jag känner mig så trygg med dagiset här att jag verkligen inte är särskilt orolig. Dessutom känner jag att vi är såpass öppna för Ella och hur hon kommer att bete sig etc att vi OM det uppstår problem kan tänka om. Försöka lösa det på bästa sätt då.


Annika,
Ja dagiset ligger på andra sidan gatan från vårt hus. På campusområdet där M jobbar. Så det är nära. Det känns också bra, att veta att M kan gå dit en stund varje dag och vara med Ella. Dessutom OM något skulle hända (hon blir sjuk eller så) kan han vara där i ett nafs och hämta hem henne.


Desiree,
ja det var en evinnerlig tur att vi fick ednna dagisplats. jag hade inte alls känt mig lika bekväm och trygg med tanken att ha en nanny till Ella. Inte alls.
Nu känns det som om hon är i riktigt goda händer och jag tror verkligen att det kommer gå bra.

Saltistjejen sa...

Sara,
jag har inte glömt bort dig men ville svara på din kommentar "enskilt". Alltså inte bunta ihop det emd en svar till en massa andra personer. Detta eftersom jag har på känn att mitt svar kan bli lite långt...?! ;-)

jag har verklgien full förståelse för att många runtomkring oss oroar sig eller iallafall tycker detta med så tidig dagisstart känns konstigt ovant och kasnke inte helt naturligt.
Självklart är det något jag själv går runt och funderar på också. Det är första gången jag är mamma. Ella är mitt första och enda barn. Så jag har ingen erfarenhet själv.
Detta med anknytning har jag nu på senare tid förstått är en stor grej iallafall hemma i Sverige. Läste nyss på Helgas blogg (Helgas dagbok som finns länkad här till höger) ett helt inlägg om just anknytning. Jag har inte alls följt med denna nya teori. kan inget om den Är inte påläst, men har nu förstått lite av vad det handlar om.

Mitt svar till dig är att "jag vet inte alls hur det kommer att gå". Detta är ändå något jag känner och tror kommer att gå bra.
Och sedan har jag faktiskt lite svårt att ta till mig allt i anknytningsteorin också. Detta att ett barn skulle skadas så svårt av att knyta an till fler än sina föräldrar har jag itne riktigt förstått. Varför skulle det vara skadligt för Ella att få en eller två nya vuxna personer som hon kommer knyta an till (i detta fall dagispersonalen) under dagarna. Visst, hon är liten liten liten än, men jag vet inte ifall jag köper att barn som separeras från sina föräldrar under perioder (i detta fall dagtid 5 dagar i veckan) blir känslomässigt störda. I såfall skulle så många barn jag träffat här vara känslomässigt störda eller skadade och det har jag inte alls sett. Visst det kan handla om känslor och saker man inte ser som utomstående eller som kasnke endast kommer fram i kriser i livet? Det vet jag inget om och kan inte uttala mig om. Men flera av mina vänner här är amerikaner och fick nannys mycket tidigt. Min chefs båda barn fick börja hos nanny (jmfr med dagmamma) när de var 2 resp 4 månader. De verkar dock må väldigt bra idag (de är nu i 20-årsåldern båda två) och lever bra liv.
Flera vänner här som har barn satte dem på dagis eller hos nanny vid ett par månaders ålder (som Ellas ungefär) och även deras barn som idag är från ett par år gamla upp till nio, verkar vara helt normala. Jätteglada öppna barn med en stark anknytning till sina föräldrar.
Jag är dessutom adopterad själv och kom till Sverige vid ca 6 månaders ålder. jag måste då ha varit med om minst 2 separationer redan. En från mina biologiska föräldrar (mycket tidigt, vet ej ålder) och sedan från min fosterfamilj när jag skickades till Sverige. Men jag tror inte att jag har direkt några känslomässiga störningar?? Kanske har jag det men har ine insett detta än?

Alla dessa faktorer gör dock att jag som sagt inte vet om jag helt köper detta med anknytningsteorin rakt av sådär.
Självklart förstår jag att man måste ge sitt barn kärlek och trygghet. Självklart inser jag att man som förälder har det största ansvaret någonsin när man har barn som man vill ge det bästa.
jag tror att många saker som man "bör göra för att barnet ska knyta an enligt anknytningsteorin" ÄR viktiga saker. De är saker som är jättebra! Som säkert ökar barnets trygghet och närhet till sina föräldrar. Men jag tror som sagt att ett barn har förmåga att knyta an till fler än föräldrarna utan att det skulle skada barn-föräldrarelationen eller barnet självt. Det finns så många kulturer med storfamiljer t ex. Där tre eller kanske t o m fyra generationer lever tillsammans. Och då knyter ofta barnen an till fler än enbart föräldrarna. Och jag vet inte ifall detta är "fel" men de verkar må bra och bli normala de barnen med.

Men visst, detta är jättestort och en svår fråga. Helt klart.
Det enda jag känner i detta nu är att jag vill hålla dörren öppen för att allt möjligt kan hända. Om vi skulle se att Ella på något vis far illa eller börjar bete sig konstigt eller blir rädd, otrygg, avvaktande, agressiv eller kasnke passiv sedan hon börjar på dagis, ja då kommer vi självklart att tänka om. kanske försöka lösa det på ettt annorlunda vis.

Stort tack för din omtanke!!
:-)
Det värmer att veta att folk bryr sig om. Och jag tycker som sagt att detta med anknytningen och hur olika folk ser på detta är oerhört intressant. Det blir kasnke ett inlägg om detta så småningom eftersom det verkligen är något jag funderar över.
Kram!

Anonym sa...

Tack för att du tog mitt inlägg rätt! Vill bara att du är medveten om ditt val, som sagt, och det verkar du ju vara!:-)
Jag är säker på att du är en jättefin mamma som verkligen vill din dotter det bästa. Som du säger, följ din instinkt så blir det bra.
kram

Anonym sa...

Tips på jättebra serie från SVD om anknytningsteorin:

http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/barnunga/artikel_968233.svd

http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/barnunga/artikel_961137.svd

Sen känns det som en ganska stor skillnad att bli omhändertagen av en familjemedlem, typ en mormor som älskar sitt lilla barnbarn, och en "professionell" som går hem när dagen är slut och kanske inte bryr sig ett skit om barnet eller kanske byts ut om någon slutar. Tycker det är ganska naivt att tro att dagis kan ersätta dig som förälder.

Ska din lilla 3-månader bebis bli omhändertagen av en främmande kvinna 5 hela dagar i veckan, så har tror jag nog att hon kommer att se den kvinnan som sin primära vårdare, och kanske tom vända sig ifrån er när hon krisar. Som när hon går igenom tex separationsfasen vid 8 månader. Det är ju faktiskt den "professionella" hon träffar större delen av tiden, och det blir ju ganska självklart vem hon litar på i den situationen.

Dessutom är det inte så att större delen av alla barn i världen börjar dagis när de är 3 månader bara för att deras välfärdssystem inte är lika generösa som i Sverige. Skulle snara gissa på att fler mammor är hemmafruar utomlands.

Att inte ta ankytningsteorin på allvar, tycker jag tyder på brist på inlevelseförmåga och empati till barnet, Det är inte normalt att kunna lämna ifrån sig sitt spädbarn någon längre stund till en främling, om det inte är absolut nödvändigt! Det handlar om hur man prioriterar sitt barns välbefinnande.

Saltistjejen sa...

anonym.
jag förstår verkligen att man funderar över detta. Det gör jag också. Men jag tror ändå inte att det "måste" bli ett problem. Själklart hoppas jag att jag kommer att vara en såpass bra mamma till min dotter att jag kan se om det verkar gå fel. Och jag är väldigt öppen för att då försöka hitta en lösning.
Och sedan inser även jag att en proffesionell person inte är detsamma som t ex en far- eller mormor till barnet.
Vad jag menar är bara om det verkligen är skadligt för ett barn att knyta an till flera personer?? Fler omvårdnardspersoner än föräldrarna alltså?? Jag undrar OM och även på vilket sätt?

Självklart kan jag inte VETA ifall detta kommer att vara negativt för Ella. Men eftersom jag här har sett och träffat så många barn, samt även personer som nu är vuxna, och som har blivit "bortlämnade" till nannys, dagis eller liknande när de var mycket mycket små och som ändå verkar vara väldigt "normala" personer idag, så hoppas jag att detta även kan vara möjligt för Ella. Självklart vet jag inte ifall de kanske bär på känslomässiga störningar som jag inte har förmågan att se, förstå eller känna till. Sådant är svårt att veta. Vissa kan ju fungera mycket bra i ett vardagsliv men kan få det tufft om de t ex kommer in i en livskris.

Som jag sa även i mitt svar till Sara så inser jag logiskt dessutom att jag själv är ett barn som råkat ut för flertalet separationer som bebis. Under mitt första levnadsår säker iallafall två stora sådana. Säkert ett par till "mindre" också. Men jag känner mig inte känslomässigt störd eller så ändå. Visst, jag kanske ÄR det egentligen, men jag har hittills inte riktigt upptäckt detta?
Så med mig själv och mina egna erfarenheter och min historia som "referensram" så känner jag mig inte alltför orolig över detta med att låta Ella börja på dagis. Visst, bara detta kanske är ett tecken på ATT jag verkligen HAR en känslomässig störning? Det kan jag inte svara på.
Och jag tror att det även är stor stor skillnad på typ av separation. Att bli bortlämnad för gott som jag blev om bebis, måste ändå vara en större separation rent känslomässigt än att lämnas varje dag av sina föräldrar på en och samma plats med samma personer omkring sig, för att sedan bli hämtad av sina föräldrar igen och få komma hem till sin "bas"? Iallafall tänker jag mig att det är så.
Men självklart är detta inte det ultimata. Naturligtvis inte! Och detta är inget försvrstal eller så, bara ett sätt att försöka förklara hur jag resonerar och tänker. Och varför jag tänker som jag gör. Vilka erfarenheter jag bygger detta resonemang på.

Jag vill även förtydliga att jag inte alls ser det som att dagis kan eller ska ersätta mig som förälder. Självklart inte. Men som sagt jag har ingen erfarenhet av detta eftersom ELla är mitt första barn. De enda erfarenheter jag har är andras. Och jag känner mig ändå inte alltför orolig just på grund av det jag nyss skrev: att jag här känner flera som har varit i samma situation som oss eller som Ella, och det verkar ha gått bra för dem. Men självklart kan man inte veta.

Men jag hoppas och tror att jag faktiskt kommer att kunna vara en bra förälder till Ella trots att jag och M länar henn på dagis vid så späd ålder. Jag vet att man t ex kan försöka att vara ännu mer aktiv med saker som kan stärka anjnytningen till en som förälder under de timmar man faktiskt är tillsammans. Som kvällar och helger. Jag säger itne att det kommer bli lätt. Jag tar det faktiskt inte med en klackspark. Det enda jag hoppas är att det inte MÅSTE betyda att vi skadar Ella för livet. Utan att det faktiskt finns stora möjligheter att hon ändå kan växa upp och bli ett tryggt barn. Att hon alltid ska kunna känna att vi står för kärlek och trygghet, även när vi inte är fysiskt närvarande. Men visst inser jag att det krävs arbete av oss för att detta ska gå bra. Men det tror jag det gör av alla föräldrar oavsett om man är hemma på heltid med sina barn eller ej. Kanske krävs det dock mer av oss?

Sedan detta med länder och barnomsorg vs hemmafruar. Jag känner inte till så många länder i världen och deras familjepolitik, men pratade nyligen med en spansk vän. Och när jag frågade henne hur det var i Spanien sa hon att den "allmänna" mammledigheten är 3 månder där och att de flesta kvinnor idag är hemma dessa men sedan börjar de jobba och barnet börjar på dagis. Iallafalll i storstäderna som t ex Madrid. Hur det är i andra europeiska länder vet jag inte. Här i USA är det vanligt både med hemmafruar som stannar hemma med sina barn på heltid OCH med kvinnor som går tillbaka till sina arbeten redan efter 6 veckor vilket är den lagstadgade föräldraledigheten som finns här.

Självklart försvarar jag inte detta systemet! Jag tycker det är oerört dåligt att man inte har ngn bättre föräldraledighet i detta landet. Det är otroligt dåligt.
Men eftersom jag träffat flera som varit "dessa barn till arbetande mammor och pappor" och som nu är vuxna och verkar fullt normala så TROR jag faktiskt inte att det MÅSTE innebära att ett barn far psykiskt illa av att vara ifrån föräldrarna under arbetsdagarna i veckan. Självfallet KAN det vara så. Och det är med detta jag menar att jag tror att alla föds som individer och med olika behov. Och att ansvaret ligger hos föräldrarna att verkligen vara lyhörda för sina barn och försöka svara på just deras behov. Alltså hoppas jag att jag kommer att kunna se om Ella verkar fara illa av detta. Om hon utvecklar någon form av otrygghet eller svårighet att knyta an. Och OM detta skulle ske så är vi självklart öppna för att ta itu med detta och försöka hitta alternativa lösningar.

Oj det blev ett långt inlägg. Sorry!
Men jag ville gärna försöka förklara hur jag känner och tänker inför detta.
Och tack för länkarna också förresten! Jag ska läsa desa snart! :-)

Jasse sa...

Bear iwth me...

Som amerikan så hade jag inte ens tänkt så mycket om frågan om, är det bra eller inte för Ella att gå på dagis. Jag själv var nämligen ett "dagisbarn". Ända sen jag var spädbarn tills jag var såpass gammal att jag kunde stanna hemma själv gick jag på dagis. Som spädbarn gick jag på...två, tror jag, olika dagis, och därefter gick jag på samma dagiset. Lyckligtvis var denna dagisfröken HELT duktig och hade en häftigt bra inverkan på mig...

Jag för min del tror att detta med dagiset beror helt fullkomligt på barnet, på hemmasituationen, på dagispersonalen, osv osv osv! Jag har vänner från just detta dagis el. som också gick på dagis som blev bara bra och "well adjusted." Man kan (kan!!) även säga att dagis är ett fördel till barn eftersom de får socialisera redan tidigt...

Det var svårare för mig eftersom min mamma var tvungen att knäcka i typ 10 år och jag som dessutom bodde långt ifrån min släkt var lycklig att ha en person till att knytan an. Men faktum är att det inte kommer att vara så med Ella helt enkelt. Ni båda två ska se Ella, mysa med Ella, leka med Ella varje dag! Inte enbart på morgnarna och helgar. Inte bara när hon är sjuk och ni måste stanna hemma för att sköta henne.

Det finns dock massor av faktorer som ska inverka på din känslor och inställning...Man kan ju inte veta allt innan det händer! Men det att säga att gå på dagis är alldeles skadligt för barn kan man säga går till överdrifter. Ingenting i livet är så absolut! Jag vet att den svenska kulturen skiljer sig ganska mycket från den amerikanska (det är just därför jag tycker om den), men det betyder inte att det är något fel på oss och t o m min dagisgeneration.

Är det någonting som är säkert så är det att pika andra hjälper inte!


:(

Saltistjejen sa...

Petra,
såg nu att du också kommenterat tidigare men att jag missat att svara dig. Ja jag gillar också detta med hembesöken. Det känns bra att veta att de har sett hur Ela bor, att vi har Lipton och att de träffat oss "i vår miljö".
Och detta med dagis i lägenheter tror jag är väldigt vanlig i större städer. Även i Stockholms innerstad är ju många dagis i lägenheter och vissa har då inte så mycket grönområden runtomkring. Här är ju dagiset på Campusområdet vilket för att det finns gott om träd, gräsmattor etc, så jag gillar att de kan vara ute i en "fin miljö". Dessutom är det ju ingen trafik på Campus så man behöver inte oroa sig för det.
Kram!

aussiekicki sa...

För det första vill jag ge Saltis en stor eloge att hon bemöter Anonyms inlägg så artigt som hon gör. Jag vet inte om jag hade klarat av att vara lika vänlig i tonen om jag hade blivit kritiserad på samma sätt. Sedan är det så typiskt att inte kunna stå för sina åsikter och skriva ut sitt namn utan hellre, ganska ryggradslöst, gömma sig bakom en anonym kommentar.
Jag vet att Saltis är fullständigt kapabel att försvara sig själv men jag kan inte låta bli att kommentera anonyms påhopp.

Jag säger ingenting om anonyms åsikt att det är tidigt att placera sin 3-månaders bebis på dagis. Anonym har självklart rätt till sin åsikt. Jag tycker själv att det är tidigt men inser, liksom Saltis, också att förutsättningarna är olika. Jag är helt övertygad om att Saltis och hennes man har tänkt igenom detta noga utifrån de förutsättningar de har.

Vad vet du, Anonym, om föräldraförsäkringar utomlands? Vad vet du om de ekonomiska förutsättningarna där ex Saltis bor? Har du överhuvudtaget någon insikt i hur visumsituationen är?

Jag bor i Sydney, Australien, som har en liknande föräldraförsäkring som i USA. Beroende på hur anställningen ser ut har man rätt till 3 månaders ledighet med full lön och sedan rätt att vara ledig utan lön tills det att barnen fyller ett år. Sedan måste man tilbaka till jobbet eller säga upp sig. Alla har inte ens den här förmånen utan måste lämna ifrån sig barnen ännu tidigare eller stå utan ersättning och jobb helt. Jag har en kompis som har varit nanny till en pojke sedan han var 10 veckor gammal. De som har ekonomiska förutsättningar stannar hemma med sina barn lite längre.
Här (i Sydney) är dessutom levnadskostnaderna höga med höga huspriser, bostadsräntorna ligger på 9% och uppåt, det är dyrt att hyra bostad osv osv. Jag tror inte att det är gratis att bo och leva i New York heller.
Jag är inte helt insatt i hur Saltis visumsituation är heller mer än att hon forskar och jag antar att det i USA, liksom i Australien, är det inte helt lätt att få visum. De är ofta dessutom tidsbegränsade så det kan även finnas en tidsaspekt på att få sitt forskiningsprojekt klart i tid. Detta är bara några omständigheter som kan ligga i fatet när ett beslut om barnomsorg skall tas.

Jag tycker det är ganska magstarkt av Anonym att kalla Saltis onormal som väljer att lämna Ella till en dagisfrämling. Jag tycker överhuvudtaget att man ska vara ganska försiktig med att kritisera andra människors livsval när man inte har en blekaste aning om bakgrunden.

Att dessutom smälla till med att Saltis skulle lida brist på inlevelseförmåga och empati till/för sin dotter tycker jag är bevis på Anonyms egna brister i samma område. Saltis om någon borde vara insatt i anknytningsteori och att påstå något annat tycker jag tyder på bristande respekt för hennes erfarenheter och åsikter. Mina erfarenheter av Saltis tyder tvärtom på att hon kan sätta sig in i andra människors tankar och känslor och jag är glad och stolt att kalla henne för min vän.
Att så rakt av diskvalificera Saltis som förälder till Ella är rent ut sagt oförskämt och okänsligt.

Saltis, jag är fullständigt övertygad om att du är en kompetent förälder och världens bästa mamma till Ella! Låt ingen annan få dig att tro något annat!

Många bamsekramar från Kicki

Saltistjejen sa...

Jasse,
Hahaha! Nej, du är faktiskt helt normal tycker iallafall jag!
Tack för din jättegulliga kommentar Jasse! Det värmer verkligen eftersom man ändå ibland kan fundera och tvivla på att man gör rätt.

Men det är som du säger väldigt olika kulturer i Sverige jämfört med här vad gäller just barn och barnomsorgen. Jag tycker att den amerikanska "icke-föräldraledigheten" är hemsk egentligen. Men jag tycker även att svenska föräldrar just p g a att vi i Sverige haren sådan generös föräldraledighet ofta har väldigt svårt att förstå andras situation. Det är lätt att förfasa sig och att känna att alla som väljer annorlunda antingen är "offer" som det är synd om, eller att de helt enkelt inte förstår vare sig sitt eller barnens bästa. Att de är egoistiska eller bara dumma i huvudet.

Jag som utlandssvensk som nu kan se på båda dessa länders system måste säga att jag tycker att USA definitivt borde följa Europa i denna frågan, men kanske inte automatiskt Sverige.
Jag tycker också det är synd att många svenskar tar den svenska föräldraledigheten så förgiven att man därför inte alls funderar så mycket över att vissa kanske faktiskt kan känna att en annorlunda lösning kan passa dem och deras familjer. Att inte alla passar in i mallen där mamman oftast är hemma mellan 1-1,5 år och pappan 0-6 månader. Ibland kan andra mer individuella lösningar vara bättre.

Nu är ju just detta med anknytning en psykoanalytisk teori och om jag förstått det hela rätt så är den väldigt populär just nu. Inte bara i Sverige. Själv var detta koncept lite nytt för mig eftersom jag inte direkt läst så mycket om detta innan vi fick barn och inte heller nu efter att Ella kommit. Jag tycker dock att det är otroligt intressant. Jag har även full förståelse för att folk (särskilt svenskar) reagerar som många gör. Och självklart har jag och M diskuterat detta med den tidiga dagisstarten också. Vad det kan få för konsekvenser. Hur vi ska kunna lösa ev problem om de uppstår etc etc.
Jag vidhåller ändå vid det jag skrivit i både detta inlägget samt i ett par av mina svarskommentarer här, att jag absolut inte tycker detta är den ideala lösningen, MEN tt jag itne heller tror att detta behöver betyda att Ella kommer bli känslomässigt skadad för livet. Just pga att jag träffat så många personer här som precis som du, har varit i Ellas situation när ni var bebisar. Och jag tycker att ni är fullt normala både på det känslomässiga, sociala och intellektuella planet. Jag tror även att det viktigaste man som förälder kan göra för sitt barn är att vara lyhörd för barnets signaler. Och att bemöta dem på bästa sätt. Att försöka skapa en såpass trygg miljö för dem som möjligt. En bra bas och grund att stå på. Och detta hoppas jag att vi kan ge Ella även om vi nu är tvungna att sätta henne på dagis vid så späd ålder.

Sedan kanske jag bör tillägga att jag inte är sådär superövertygad om psykoanalysens teorier rent generellt. Lite skeptisk är jag till den Freudianska delen av psykologin. Och vad jag förstått så är just anknytningsteorin en del av denna. Men som sagt, jag tror att mycket i denna teorin stämmer bra och jag det känns som "sunt förnuft". Men jag är väldigt mycket biolog också (tyvärr??) och då får man inte alltid ihop de psykoanalytiska forskningsresultaten.

Men detta är helt klart såpass intressant att jag funderar på att skriva ett inlägg om det här på bloggen.

Kram!!

Saltistjejen sa...

Kicki!
Tack för din otroligt fina kommentar! Den värmer jättemycket i hjärtat!!!
På alla vis har du rätt i dina antaganden. Det ÄR dyrt att bo i New York. Varken jag eller M har särskilt höga löner som forskare. Här liksom i Sverige är akademisk forskning (alltså non-profit forskning på universitet och inte forskning på företag) inget som ger klirr i kassan direkt.
På min arbetsplats (mitt universitet) finns dessutom ingen policy alls gällande mammaledighet utan det som gäller är att man i New York state har rätt till 6 veckors ledighet efter förlossningen. 8 om man har gjort kejsarsnitt. Sedan kan man ta 3 månaders ledighet utan betalning utan att riskera att få sparken. Många gör dock inte detta eftersom det på många arbetsplatser inte ses med goda ögon och man kan riskera att få problem senare. I mitt fall har jag enorm tur som har en otroligt bra chef som sa att jag självklart skulle ta 3 månaders ledighet med full betalning. Hon betalar alltså min lön nu under de här 3 månaderna trots att hon egentligen inte alls behöver. Det är ju inte som i Sverige så att det är försäkringskassan som står för betalningen vid sådan här ev ledighet, utan arbetsgivaren. OM arbetsgivaren VILL.
Vi har självklart visum här. De är på 2 till 3 år åt gången. Vi har båda just förnyat dem och jag har 3 år till som jag kan arbeta här. MEN jag vill gärna flytta hem till Sverige innan dess och vill därför helst försöka avsluta mitt forskningsprojekt innan dess. Därför skulle inte en lång mammaledighet fungera för mig. Inte ens om jag fick för min chef. Det som ändå gör det omöjligt är att mitt visum är kopplat till mitt arbete och jag måste ha en lön för att kunna bevisa att jag arbetar. Och självklart skulle inte min chef kunna betala mig lön om jag inte arbetar. Att hon ändå gör det under dessa 3 månader var verkligen generöst bara det!
Och jag är oerhört glad och tacksam för detta.

Sedan måste jag säga att jag ändå kan förstå att dessa saker väcker enorma känslor hos folk. Särksilt i Sverige där vi alla mer eller mindre tar för givet att man ska vara hemma med sitt barn i minst 1,5 år. Jag förstår att det kan vara svårt att både känslomässigt och intellektuellt sätta sig in i en annan situation än den svenska. Dessutom är detta med barn och barnomsorg ett ämne som är otroligt känslomässigt laddat. Att betraktas som en dålig förälder är något som de flesta av oss tycker känns hemskt. Att känna skuld som förälder (för att man inte räcker till...) är väl det som de flesta av alla med barn någongång känner och är också det som man tycker känns oerhört jobbigt.
Så jag känner mig därför inte arg eller provoocerad av anonyms kommentar. Alla har vi rätt att tycka och känna som vi gör. Alla handlar vi på det sätt vi tror är det bästa i just den situation vi befinner oss i själva.
Det enda jag tycker känns synd är att detta med barn ska vara ett så laddat ämne. Jag tror verkligen av hela mitt hjärta att de flesta föräldrar gör så mycket de bara kan för sina barn. Att man på bästa sätt efter bästa förmåga försöker skapa ett bra liv till sin familj. Sedan kan det självklart skilja sig mellan olika kulturer, nationaliteter, etniska grupper men även mellan olika individer inom samma "grupp".

Så anonym har säkert endast uttryckt sin personliga åsikt här vilket är helt ok. Det är ju en del med att ha en blogg. Att få andras synpunkter på ens egna tankar.
Och jag hoppas verkligen att alla som vill kommentera gör detta så länge det handlar om "seriösa" kommentarer, oavsett om man är av min åsikt eller av en helt annan.

Men Kicki!
Återigen jättetack för din fina fina kommentar!!! Jag blev glad och jag blev rörd.
Och jag är också väldigt stolt över att kunna kalla dig för MIN
vän!! Hoppas innerligt att vi kanske ska kunna träffas någongång också IRL. Och inte enbart via våra bloggar... :-)
Stor Kram!!

A home far away sa...

Jag kan tänka mig att det är helt annorlunda med dagis i Sverige och USA, i Sverige börjar inskolningen tidigast när barnen är 1 år eller senare.

Jag ska läsa vidare sen vad du har skrivit jag har lite tidsbrist, ska en snabbis till IKEA, men du frågade hur jag lyckades ha soffan så vit osv, jag tror att vitt är det bästa färg man kan ha,enkelt att tvätta när det blivit smutsigt, jag har 2 barn som gärna torkar av sig på soffan (ahhhh!) 1 katt och 2 hundar, men jag tycker inte alls det är svårt att hålla den ren, den tvättas kanske 2 ggr/mån, vilket är helt oK då jag vill ha en vit soffa:-

Ha en fin dag och jag återkommer för att läsa vidare.

Tjingeling
//Gunilla

Jasse sa...

Tänkte på min kommentar för övrigt och insåg som att det lätt som om jag ville försvara USA:n...Men INTE ALLS det. Det är sjukt dumt att mammor har nästan ingen ledighet och att...tja frågar man amerikaner om pappaledighet då, så tror jag att de skulle gapskratta åt begreppet. Men vad ville säga är bara att man har inget val om det här, inget att säga till om det...Vill man tjäna pengar måste man arbeta, vill man ha sjukförsäkring (!!) för sig själv och sin barn måste man arbeta...

Så ja, jag håller bestämt med att USA bör föjla Europe. Inget tvivel. Men det finns anledningar varför vi är så dagisgalna här... synd som det är...

Anonym sa...

Har du inget val, då är det ju bara så. Inget att diskutera liksom. Jag fick uppfattningen att det var frivilligt från er sida att lämna bort ert spädbarn. Men det var det tydligen inte.
Hoppas det går bra för er!
/Malin

aussiekicki sa...

Sorry. Jag gick visst igång lite där...

Jag tycker absolut att man har rätt till sin åsikt och jag skulle inte heller vilja att bara folk med samma åsikt ska få säga sitt. Det är inte därför jag blir upprörd. Det jag går igång på är när folk ohämmat kritiserar andras liv och val utan att ha någon som helst insikt i hur förutsättningarna är.
Jag tycker att man kan föra en bra diskussion ändå utan att diskvalificera andra som föräldrar. Tycker man att något verkar galet, fråga och ta reda på fakta istället för att anklaga och kalla folk för empatilösa och onormala.
Jag skulle ha blivit jätteledsen för en sådan kommentar och jag tycker du är stark som kan se förbi den!

Malin, eloge till dig som svarar och jag hoppas att du förstår att det är enorma skillnader på att vara förälder i Sverige mot att vara det utomlands.

Saltis, jag hoppas också att vi kan ses den dag när ni kommer hem till Sverige igen! Det vore fantastiskt roligt!!

Kramar från Kicki

Anonym sa...

Så annorlunda med hembesök, men det låter ju egentligen helt logiskt! Barnet får vara hemma i sin invanda miljö och överhuvudtaget måste det bli lite mer avslappnat (städbehovet till trots!). Måste också vara skönt för er som föräldrar att få träffa personalen i lugn och ro, utan en massa annat som stör och avbryter. Vid inskolning på dagis här hemma är det ju så mycket annat som händer, så det är svårt att kunna samtala i enskildhet och utan att bli störda.

Annika sa...

Ja, Saltis...Nog får du ta ett och annat påhopp här, må jag säga. Men du svarar så bra och sakligt i dina kommentarer så jag förstår liksom inte att diskussionen ens forsatte. Heder till Kicki också som kommenterade så bra!

OKAY, så här är det ju också---
Jag har aldrig träffat barn som varit så artiga och trevliga ngstans som just här i US. Ungar som är lätta att få kontakt med, som är artiga, roliga och visar respekt mot gammal och ung. Många av dessa barn har (FLÄÄÄMT) gått på dagis eller haft au pairer, och jag kan inte se att det på ngt sätt har skadat deras relationer till sina fldrar.

Det funkar så här i USA. USA är inte som de nordiska länderna. Alla länder ÄR inte Sverige.

Det där med att "knyta an" kan man nog ta med en nypa salt. Det har blivit nästan som ett modeord, tycker jag. Precis som du säger är DU adopterad, och du har inte haft ngra känslomässiga störningar till dina adoptivfldrar.

You go, girl!!! jag är säker på att beslutet du tagit för er och Ella är bra. Du får ett fint dagis, bra fröknar...och det rör sig om ngra timmar om dagen. Du ska inte lämna bort henne, dag och natt, i 5 år för att sedan få henne tillbaks när det är dags att börja Kindergarten, så låter det ju nästan i kommentarerna ovan.

Önskar dig en jättefin helg!! Många kramar från Washington!!

Saltistjejen sa...

Gunilla,
ja det förstår! Om man har en helvit soffa kan man ju tvätta med blekmedel. Gör du det??
Då går väl alla ev fläckar bort??

Jasse,
ingen fara! Jag förstod precis hur du menade!
Detta är inte något ultimat system på något vis alls, men alla gör det bästa av den situation som är, och det jag hoppas och tror är ändå att det inte behöver gå åt helvete för alla bara för att de inte får vara enbart med sina föräldrar tills de är 1-2 år.


Malin,
nej detta är inget eget val i den bemärkelsen. Men ska man hårddra det hela så har vi självklart valmöjligheter. Alla gör vi ständigt val i livet. Och i vårt fall har vi
1) valt att skaffa barn trots att vi självklart kände till de dåliga förhållandena här beträffande föräldraledighet etc.
2) Vi bor kvar här nu även efter vår dotters födelse

Självklart SKULLE vi kunna välja att flytta tillbaks till Sverige. MEN detta skulle då innebära att vi båda skulle vara arbetslösa. Å andra sidan skulle detta ändå ge oss en enorm möjlighet att tillbringa 100% av vår tid tilsammans med Ella. Så om vi verkligen trodde och tyckte att just denna fråga var det allra viktigaste för vår lilla tjej skulle vi väl göra så. Säga upp oss från våra jobb här, packa ihop våra saker o vårt liv här och åka tillbaks till Sverige. Nu råkar igen av oss vilja detta, så det gör väl egentligen att vi "indirekt valt" att låta Ella börja på dagis vid 3 månaders ålder. Allt beror ju på hur man ser på saken såklart. Men vi tror båda att vi har en större o bättre möjlighet att ge Ella en bra start i livet genom att stanna här, fortsätta arbeta och därmed sluföra våra resp forskningsprojekt. Detta kommer visserligen då att innebära att Ella måste gå på dagis, alltså att hon inte kommer tillbringa dagarna tillsammans med oss. Men vi väljer ändå detta eftersom ingen av oss känner eller tror att 100% tid tillsammans med Ella skulle vara ett bättre alternativ för henne. Detta pga att det skulle innebära arbetslöshet för oss båda, utan A-kassa, vilket skulle vara alltför tufft både ekonomiskt samt framförallt psykiskt för oss. Att vara utan jobb är ingen barnlek, jag vet för jag har varit arbetslös själv och har även flera vänner som varit det.
Men visst är det ett val vi vi gjort. För var dag som går väljer vi ju att leva här med allt vad det innebär.

Tack också för ditt svar! Det gläder mig att du kom tillbaks o kommenterade igen! :-)



Kicki,
nejdå självklart får man reagera på mina inlägg, mina svarskommentarer och givetvis även på andras kommentarer. Det är ju helt naturligt. Och just barn är ju ett sådant ämne som alltid väcker en massa känslor, åsikter o engagrmang hos folk.
Jag blev i vilket fall som helst glad över att du sa så fina saker om mig! :-)

Och jag håller egentligen med dig om att man kanske inte bör "hoppa på andra" särskilt inte på ett personligt plan, men jag tror någonstans att det tyvärr är lätt att hamna där om man diskuterar en fråga man är starkt engagerad i. Det kan hända även mig, så jag har full förståelse för detta. Dessutom kan vissa saker se "konstiga ut" eller lätt "missförstås" när man ser det enbart i skrift. Det blir så definitivt på ngt vis, och man får inte tonfall, kroppspråk etc till orden, vilket gör att minst häften av kommunikatuionen faktiskt går förlorad.
Stor kram!!


Helén
ja jag tycker det var jättebra. Så mycket lättare att prata, fråga o diskutera saker när man är hemma i lugn o ro. Dessutom tror jag verkligen att det hjälper personalen att få se barnet och dess familj på "hemmaplan".

Saltistjejen sa...

Annika,
tack!!
nej det är inte helt lätt. Naturligtvis funderar man mycket över de vägar och val man gör i livet, Kanske ännu mer när det gäller ens barn. Och som jag svarade Malin här ovan så HAR vi en valmöjlighet, och det är att stanna här eller att åka tillbaks till Sverige. Vi har valt att stanna här trots att detta innebär att Ella ska gå på dagis från 3 månaders ålder. men vi känner att vi ändå har störst möjlight att vara bra föräldrar till henne och ge henne den bästa starten i livet genom att vi stannar här jämfört med att vi åker tillbaks till Sverige där vi inte har jobb och i nuläget heller inte kvalificerar oss till A-kassa ens eftersom vi är "utflyttade" från Sverige och därmed utförsäkrade ur det svenska systemet. Så även om en flytt tillbaks verkligen SKULLE medföra att vi får umgås med Ella dygnet runt alla dagar i veckan så väljer vi inte detta. Och vi tror båda ATT det faktiskt KAN komma att gå riktigt bra för Ella. Jag har svårt att tro att alla barn automatiskt blir spykiskt eller känslomässigt skadade för attt de har fler vuxna kring sig att knyta an till. Kanske har jag helt fel? Men jag tror och hoppas att M och jag verkligen ska kunna ge Ella en bra grundtrygghet även om vi valt som vi gjort.
Stor kram!

Annika sa...

Absolut!! Det inte bara KAN gå bra för Ella, utan det KOMMER att gå bra...
Det är inte så att ni ger den lilla tösen ett trauma för livet. Isåfall skulle hälften av alla barn jag känner gå med enorma trauman.
Saltis, jag har mailat dig om nästa vecka...hoppas du fått brevet...
KRAM!!

Lullun sa...

Efter att ha läst dessa kommentarer vill jag bara skicka en jättekram till dig Saltis!

Jag vet ju utifrån vilka förutsättningar ni har tagit ert beslut om dagis och hur ni kämpat för detta lilla mirakel från dag ett. Ja, från dag noll får man väll säga.

Tycker det är underbart att du ändå förespråkar den öppna dialogen och inte i dina ord tar åt dig av de personliga påhoppen som deffinitivt hade tagits som rejäla slag under bältet om de varit givna till mig och jag hade som nybliven förälder kunna bli riktigt, riktigt ledsen.

Själv led jag ju av efterfödselsdepression efter att jag fick min son och ansåg mig själv stundals redan som världens mest misslyckade mamma. De ordval som du fick kastat i ansiktet hade därför deffinitivt ha kunnat skadat mig och min son rejält (inte längre dock, då jag ju kommit ut ur mina problem och sedan dess ändå har samlat på mig i alla fall några års erfaring med att vara mamma ;-) ).

Kan ibland inte förstå att inte folk tänker längre och att vissa bara måste blanda sig och göra det så personligt. Jag är verkligen också otroligt för att diskutera saker och gillar mothugg, men på en profesionell nivå, inte personliga angrepp på personer och om saker man inte känner till. Och när man skriver det i ord är det ju än viktigare att man tänker på sina ordval. Det kan ju annars uppfattas så otroligt fel, fel som är lätta att göra i stundens hetta (själv missförstås jag säkert hela tiden), men ack så allvarliga. Men all eloge till Malin som var kvinna nog att ursäkta. Verkligen.

Det finns så otroligt många tillfällen där det inte finns ett rätt eller ett fel sätt att göra saker på, bara annorlunda. Det förstår man verkligen som invandrad till ett annat land / en annan kultur. Och ibland så är det heller inte så att man har 1000 olika, möjliga val (eller att valet - som för er del att flytta hem, arbetslösa utan A-kassa (vilket också var mitt alternativ, där pappan dessutom var ytterst ringrostig i språket att han då skulle ha svårt för att komma ut på arbetsmarknaden - kanske inte skulle vara så otroligt bra i längden trots allt). Jag önskar bara fler kunde inse det.


Till själva inlägget:

Det är alltid svårt att lämna ifrån sig sitt barn och det känns alltid för tidigt. Hur mycket man än vill tillbaka i arbetslivet själv (jo, jag var också en av dem som njöt av att få mer egentid efter 11 månaders mammaledighet (varav de flesta utan en krona i ”lön”, vilket ju sliter på var mans ekonomi och förhållande, dvs inte nödvändigtvis enbart en bra sak för barnen att gå hemma i lång tid...) ;-) ). Jag tycker dock ni har hittat ett dagis som låter väldigt bra. Och sedan är det ju självklart att ni får ta det hela om till omvärdering om ni märker att saker och ting inte funkar, precis som du själv skriver. Så fungerar ju allt här i livet.

Och om den öppna dialogen mellan personal och er; så viktig. Verkligen bra att ni påpekade det. Min erfarenhet här, som ju är ett helt tredje land (men närmast noll föräldraledighet och där begreppet hemmagående mamma inte ens finns i ordboken; det är inte ett reellt alternativ helt enkelt – den familj finns nästan inte som har råd till det), är ju annars att dagispersonalen inte vill blanda sig alltför mycket i hur de ser att vi gör saker och ting osv. Men vi har sagt till dem, flera gånger, att vi har inga nära släktingar här eller andra nära med erfarenheter och detta är dessutom vårt första barn, så har ni tips och råd, bara kom med dem! Mer än gärna. Och det fungerar utmärkt! Kanske vi inte alltid är eniga (fast fram till nu har vi nog varit det ändå, även när de har haft mer ”hårda” kommentarer), men det känns ändå som ett oerhört skönt stöd, speciellt som sagt eftersom vi ju inte själva har någon "mer vuxen och erfaren" (läs morfar, farmor osv) att fråga.

STOR fredagskram till dig och den lilla ängeln! :-)

Och sorrrrry, detta var låååångt.....

Och PS: Jag är helt enig med dig vad teorin angår och allt annat för den delen. Jag har också bevis nära inpå mig som bevisar motsatsen. Min pappa var ju barnhemsbarn t.ex, med ett helt kartotek av barnhemspersonal och fosterfamiljer bakom sig. Bättre pappa, med stabilare fötter på jorden får man leta efter! :-)

Anonym sa...

Måste ta tillbaka mina hårda ord tidigare. Jag skäms som en hund nu om jag ska vara ärlig.:( Jag har själv ett litet barn, och just nu handlar allt i min värld om att ta hand om min lilla älskling. Jag har utvecklat en stor känslighet för barn som far illa på olika sätt, sen jag blev mamma. Vilket gick till överdrift när jag kritserade dig. Jag är verkligen ledsen att jag uttryckte mig på det fula sätt jag gjorde. Jag hade själv blivit oerhört ledsen om någon uttryckt något liknade till mig, då jag vet att allt jag gör gör jag för min bebis numera. Jag fick fel uppfattning om dig, och överreagerade och jag ber om ursäkt för det. Jag hoppas att du tar min ursäkt på allvar.

Du verkar vara en jättefin människa (och mamma), verkligen!
Din dotter ska vara glad att hon har dig!

kram (om jag får ge en)/
Malin

Anne sa...

Jag tror inte det finns ett "rätt" att göra och det finns inte ett "bästa" sätt. Mycket handlar nog om att varje kultur och samhälle har sina sätt att se på vad som är "rätt", hur man "ska" göra. Då tror jag människorna i det landet färgas väldigt mycket av de värderingar, hur det ska göras och man sedan tycker att allting annat är fel eller till och med skadligt för barnen.

I ett annat land kan se man HELT olika på vad som är bäst och rätt för barnen. Det märks ju redan i gravidtetens början, hur olika syner man har på vad som "är bäst för barnet". T.ex. alkoholråden som delas ut, ser helt olika ut i olika länder. Men alla vill sina barn bästa och gör det man tror på.
Det här fortsätter sen vid födeseln, dagis, skola, hela tiden.

Men finns det verkligen ett "rätt" sätt?
Jag tror inte det, för om så vore, så skulle det väl finns massor med människor som är skadade för livet för att deras mammor åt opastöriserade ostar och drack vin under hela gravidteten och lämnade barn till dagis eller nanny vid 6 veckors ålder. Det verkar ju bli folk av de ungar som inte lever i Sverige också.

Här i USA, finns det ju MASSOR med människor som har sina barn på dagis eller dagmamma från tidig ålder. Det finns de som har barnomsorg från 6 veckor, eller 3 månader, eller 6 månader. Sen finns det också de som är hemma med sina barn tills de börjar på college, eller ännu längre. Och allt möjligt däremellan så klart.
Och INGEN (inte vad jag kommit i kontakt med i alla fall) dömer det ena sättet som fel eller bättre än nåt annat. Det är bara så självklart att varje familj följer sin instinkt, magkänsla, sina förutsättningar och skapar en lösning på "livspusslat" som passar just den familjen. Det blir bra, fantastiska människor av dessa barn!

Min styvmamma som hade barn i Frankrike och numera barnbarn där berättar om hur barnen där börjar skolan, har skolplikt, vid 3 år.
Det väcker också reaktioner i Sverige då hon berättar där man förfasar sig över detta och tycker det är skadligt för barnen... Men det verkar ju bli rätt hyggligt folk av de franska barnen också.

Återigen, alla är vi nog "färgade" av det land vi bor och lever i, de idealen, rekommendationer och sätt att leva på som presnteras, tutias in oss och uppmuntyras och fått oss att tro att just vårt sätt, vår modell, vårt lands approach är det bästa för barnet. Speciellt tydligt blir detta i Sverige kan jag tycka, för Sverige är ett så homogent land där "alla" gör likadant och där "alternativa" sätt inte uppmuntras eller är så lätta att göra.

Men jag tror inte det finns en mall, en modell som är den enda rätta för att få lyckliga, trygga och harmoniska barn.
Dock är det tråkigt hur så många (svenskar?) så snabbt kan vara dömande när det gäller att leva enligt på ett för dem mer "alternativt" sätt och inte enligt den svenska modellen och mallen hur precis alla "ska" leva.

Det här gäller inte bara barn och synen på det, utan överhuvudtaget hur man bör och ska leva sitt liv. Jag som hemmafru utan barn får ju ofta (ibland väldigt sårande) kommentarer från folk i Sverige hur kaaaaan jag leva så här, det är ju inte alls bra av den eller den anledningen. Dömande. Men aldrig någonsin att jag skulle bemöta dömande kommentarer härifrån.
Det är märkligt...men ibland verkar man tro sig veta bäst och mest i Sverige och ha en väldigt icke ödmjuk inställning till andra sätt.

Saltis, jag kan inte tänka mig bättre föräldrar än du och C. You are the best!!!
Sorry om mitt inlägg blev aggressivt, ta bort det i så fall.

Saltistjejen sa...

Annika,
TACk!!! Återigen. Och du jag har fått ditt mail och svar kommer snart! :-)


Lullun,
å vilken fin kommentar! Och tack för att även du delar med dig av dina erfarenheter!!! :-)
Det ÄR tufft att skapa sig ett liv i ett nytt land med helt nya spelregler. Det ÄR tufft att skaffa barn i ett land långt från familj och vänner. Det ÄR tufft att inte ha det skyddsnät, både ekonomiskt och privat, som man har om man väljer att stanna kvar i sitt hemland. I detta fall Sverige med ett sådant utbrett skyddsnät vad gäller just barn och barnomsorg.

Visst kan man ibland fundera över hur ens liv skulle sett ut ifall man valt att aldrig lämna Sverige. Och visst kan jag känna att det varit jättelyxigt att kunna få spendera mer mammatid med Ella nu såhär när hon är så liten. MEN trots allt detta så ångrar jag inte att vi flyttade hit. jag ångrar inte det valet. Jag ångrar heller absolut inte att vi tog det stora steget att bli föräldrar här trots att föräldraförsäkring och barnomsorg knappt ens existerar. Jag tror att man gör de val man gör för att man tror på dem. Att man känner att de i längden är de rätta för en själv. Och jag tror även att man måste försöka skapa sig det bästa man kan med de medel som finns tillgängliga. Jag tror även på att olika individer kan välja olika lösningar och bli lyckliga med dessa. Att alla inte gör sama val, men att det ändå inte behöver betyda katastrof.
Du är otroligt stark Lullun! Det DU går igenom just nu är SÅ mycket svårare än mina egna tankar och funderingar över Ellas dagis. Att DU funderar mycket över din son och framtiden nu förstår jag och jag kan bara säga att jag önskar dig ALLT GOTT som finns!!!!Och jag är även säker på att det kommer gå jättebra för både dig och A. Detta eftersom du verkar vara en otroligt lyhörd, förstående, klok och kärleksfull mamma! Och A har ju även H även om det nu är långt mellan dem. Men de älskar varandra och det är det som betyder något! Betyder Allt!
Jättetack för din värme och omtanke!
KRAAAM!

Anne sa...

....du och M ska det så klart stå :)

Saltistjejen sa...

Malin!
Tack för kramen! Självklart får du ge en kram! *kramar tillbaka* :-)

Verkligen starkt av dig att komma in här och be om ursäkt sådär! Du verkar vara en modig tjej!

Självklart funderade jag lite över din första kommentar och ja, jag tyckte nog den var lite i aggressivaste laget. Men samtidigt VET jag att just ämnet barn ÄR väldigt starkt laddat och de flesta har väldigt bestämda åsikter och är mycket känslomässigt engagerade vilket lätt kan göra att det "hettar till".

Det är lätt att känna väldigt starkt för barn och hur barn blir behandlade. Egentligen är detta ju något positivt, alltså detta att man engagerar sig i "barnens bästa". Det som gör det hela mer komplicerat är ju just deta som dryftats i kommentarerna här: att det bästa för barnen faktiskt kanske inte alltid behöver vara på endast ett vis. Olika lösningar KAn faktiskt fungera och bli riktigt bra även om de kasnke int är helt ultimata. Men jag tror som jag redan skrivit här typ tusen gånger (sorry för att jag tjatar) att det viktigaste för barn är att de har kärleksfulla föräldrar som ill deras bästa. Som är engagerade både känslomässigt och intellektuellt. Som är lyhörda för barnets signaler och som är villiga att lösa problem om/när de uppkommer.
Vi lever inte i en ideal värld. Det kommer tyvärr alltid att finnas barn som far illa. Men jag tror och hoppas att de allra flesta ändå försöker göra det allra bästa för sina barn. Sedan kan dessa lösningar vara helt olika. Och olika kulturer, individer, generationer etc har olika uppfattningar om vad som är bäst. Så är det bara.

Iallafall tycker jag detta ämnet var/är väldigt intressant och det är faktiskt roligt att få ta del av olika personers erfarenheter och åsikter.

Tack återigen för din ursäkt. Självfallet tar jag den på fullaste allvar och jag hoppas att du vill fortsätta följa min blogg även i framtiden!
Kram!!!

Saltistjejen sa...

Anne,
tack för din insiktsfulla kommenar. Visst är det så att det inte finns ett rätt sätt. Jag tror att detta med hur man ska vårda, behandla och "uppfostra" barn alltid kommer att vara ett hett debattämne. Iallafall i västvärlden där man har tid och ekonomisk möjlighet till detta. Jag tror även att detta ämne kommer skifta (pendla kanske?) beroende på kulturella och ävn tidsskillnader. Med det sistnämnda menar jag att man såg på barn annorlunda för 25, 50, 100, 200... år sedan, och det kommer säkert skifta även i framtiden, med olika teorier som följd.

Jag kan tyvärr även hålla med dig i detta att många svenskr har en förmåga att inte kunna se utanför den svenska modellen. Särskilt när det handlar om hur man vill skapa sitt familjeliv, dvs barn hemmfruar etc...
Jag tror som du att det till största delen beror på att Sverige är ett så homogent land där de flesta följer ungefär samma principer och samma mall. Att då kliva utanför den mallen är något folk tycker är konstigt, läskigt, dumt och ja t om ibland lite provocerande.

Och ja, jag förstod att du menade M...! ;-)

Kram!

Desiree sa...

Hej Saltis,

Jag tycker alls att du gör något fel som låter Ella börja dagis nu. Jag tror inte alls och är faktiskt helt övertygad om att Ella inte kommer att skadas på något sätt. Blir faktiskt arg på en del av de mycket oförstående kommentarer du har fått har. Om det nu var så att barn skulle skadas av att börja dagis före 2 års ålder så skulle otroligt många barn i världen gå runt och vara skadadade. Det kan ju ändå inte vara så att svenska barn skulle vara de som mentalt friskast och sundast i världen per automatik för att vi i sverige har så pass lång föräldrarledighet. Det kommer att gå jättebra för Ella. Du är en helt underbar Mamma. Jag tycker inte att du ska ta åt dig av många av dessa kommentarer.
Jag blir förbannad på att folk kan vara så oförstående och hårda i sina bedömningar.

Stor kram
Desiree

Anonym sa...

Hej!
Vilken intressant diskussion, som jag hamnade i här av en slump!
Mitt bidrag till debatten är att jag är HELT säker på att det kommer gå jättebra för Ella! Framför allt för att hon har föräldrar som bryr sig. Jag tycker generellt att man fokuserar väldigt mycket på varje litet steg för små barn, men släpper nästan allt då barnen blir lite äldre och man ska vara förälder på rutin. Många av våra vänner (kanske vi också) hade massor av principer för barnen då de var små (t ex fick något barn inte se tecknat, "för hon skulle bara se riktiga människor", nu är hon 8 år och ser allt möjligt som mina barn aldrig skulle få se och de goda tidiga ambitionerna är som bortblåsta).
Jag vet också att de första åren är väldigt viktiga och det tror jag stämmer, men de kan bli bra på många olika sätt. Och jag tror som sagt att man inte ska glömma hur viktig man är som förälder även när barnen blir äldre. Att kunna gå ner i arbetstid då barnen är 10 år istället för 2 år kan också vara en jättebra lösning. Att lyssna på sina barn (både vad de säger och på hur de verkar) och pröva sig fram tror jag är ett bra sätt. Och förstås att ofta visa och säga att man älskar sina barn!
Som sagt, Ella verkar ha en toppenmamma som har väl övervägt sina beslut och säkert kommer att ompröva dem om det inte blir bra.
Lycka till, både med dagis och arbete!
Ingrid

Marianne sa...

Ja det mesta är ju redan sagt i den här debatten. Jag tror i alla fall att grunden för att barnet ska må bra är föräldrarnas kärlek. Och kärleken till Ella, den är verkligen stark Saltis, både från din och M:s sida, den lyser fram i varenda stavelse!

"Anknytningsteorin". Ja, olika teorier ploppar upp och blir moderna. Delar av dem visar sig ofta bärkraftiga och hålla i längden, medan andra delar faller ihop och rasar varefter nya teorier kommer på modet. Jag vill inte kommentera just den här teorin eftersom jag inte alls är insatt, men generellt sett är vi alla individer olika och en och samma teori fungerar inte på alla och kan inte appliceras på alla. Jag tror nog att en del svenska barn som går hemma med sina föräldralediga mammor i flera år kanske skulle må bättre av att få börja på dagis lite tidigare om mammorna av olika anledningar deppar/är rastlösa/mest ägnar sig åt nagellack och kompisar ... vad som helst. Alla är vi inte stöpta i en och samma form. Kanske en del mammor/pappor skulle kunna ge sina barn mer av sig själva om de inte tvingades in i en och samma form som resten av samhället? Kanske en del barn skulle må bättre av att börja på dagis tidigare än i dag i Sverige?

Sedan det där som Anne så riktigt påpekar. Svenskar tror sig oftast veta bäst - om allt i hela världen. Inte bara när det gäller barn och familjeliv, det gäller allt från kosthållning till ekonomi och religion och klädsel och yttrandefrihet och ... Med det inte sagt att jag är för munkavle etc, jag menar bara att det finns olika modeller och att allt inte nödvändigtvis är rätt för andra bara för att det är rätt för oss svenskar. Nåväl, det där är en egen debatt.

Jag är övertygad om att Ella kommer att växa upp till en stark och trygg människa eftersom hon har föräldrar som älskar henne och noga överväger saker och ting innan ett beslut fattas.

Ella är en lyckligt lottad liten flicka som har så fina föräldrar som er Saltis!

Stora kramar till hela familjen!

Saltistjejen sa...

Desiree,
tack! det var verkligen gulligt sagt!! :-)
Ja vi hoppas självklart att det ska gå bra med dagisstarten.
Och det är ju så att just denna frågan är väldigt "het" eftersom alla som har barn (och även de utan) ofta är väldigt känsomässigt egagerade i just barns väl o ve. Men visst håller jag med att många tyvärr har svårt att sätta sig in i hur man bäst ska kunna ordna barnomsorgen om man lever med helt andra förutsättningar.
Kram!


Ingrid,
hej och välkommen till både bloggen och denna diskussionen! Hoppas du vill fortsätta läsa även om det inte alltid är lika "heta" debatter....
Jag håller fullständigt med dig faktiskt. Detta att framförallt lyssna till sitt barn, oavsett ålder på barnet. Att ta sig tid. Att vara engagerad och lyhörd. DET tror jag är bland det viktgaste man kan göra och vara som förälder.
Jag kan verkligen förstå att det inte är lätt alla gånger. Men jag tror att de allra flesta faktiskt försöker och att man gör det man tror är bäst med de förutsättningar man har.
Tack för din fina kommentar!


Marianne,
jo det mesta är nog sagt här... haha! Jag börjar själv känna mig som en papegoja... ;-)
Så jag ska försöka att inte upprepa mig igen nu. Men du har nog redan förstått hur jag tänker om detta.
Tack för dina fina ord! Det värmer alltid att höra sådant.
Kram!

Anna, Fair and True sa...

Oj vad många kommentarer du fått på detta! Kanske läser dem imorgon istället :) Ville bara säga att det låter ju jättebra! Precis, i en ideal värld kanske du skulle ha kunnat arbeta halvtid och haft Ella på dagis endast halvtid men i er situation just nu så låter detta ju som bästa möjliga! Jag berättade för en kompis här hemma (som har en liten på 3 månader också) om er. Det var lite kul att höra hennes farhågor om att deras tjej skulle vara för liten när hon ska börja förskolan när hon är 1 år och 3 månader och hur de kanske borde vänta ett halvår till på förskolestarten.. :)

Anna, Fair and True sa...

Oj vad många kommentarer du fått på detta! Kanske läser dem imorgon istället :) Ville bara säga att det låter ju jättebra! Precis, i en ideal värld kanske du skulle ha kunnat arbeta halvtid och haft Ella på dagis endast halvtid men i er situation just nu så låter detta ju som bästa möjliga! Jag berättade för en kompis här hemma (som har en liten på 3 månader också) om er. Det var lite kul att höra hennes farhågor om att deras tjej skulle vara för liten när hon ska börja förskolan när hon är 1 år och 3 månader och hur de kanske borde vänta ett halvår till på förskolestarten.. :)

Anonym sa...

Jag vet att ni gör rätt för ERT barn och att sedan många, speciellt boende i Sverige, kommer att ha starka åskter om ert val är nog bara "naturligt".
Allt som är annorlunda än det svenska ses ofta på med onda eller ska jag säga förvånade ögon.
Jag känner mig t ex ännu obekväm att säga att Leon är formula flaskmatad i Sverige. Men här i Dublin är det ingen som lyfter på ögonbrynet.

Det är tur att du är en sån go tjej som kan besvara kritik på ett sånt bra sätt.

Vilket jättebra dagis som gör hembesök och att ni känner er nöjda med personalen kommer nog att göra allt mycket lättare.
Och som sagt, inget är ju jutet i betong med framtiden.
Ni ser ju hur det går och ta det eftersom.

Massor av kramar!

KARLAVAGNEN sa...

Do not worry it vill bi ålrajt. Rämämber she is STROOONG... Eller hur var det nu de sa... ;-)

Lullun sa...

Fick aldrig svarat på din svarskommentar. Men jag måste så klart tacka. Du har så rätt i dina tankar omkring detta med att skapa en familj och ett liv i ett nytt land. Det är inte alltid så lätt. Men samtidigt har jag svårt att se mig själv göra det det helt omvända och skaffa bas i Sverige t.ex (vilket för oss ju fortfarande skulle vara en kulturkrock med liknande problem på ett annat sätt) om jag fick chansen att göra om det. ;-)

Sedan vet jag inte vad jag ska säga om din fina ord om mig. Och din omtanke, som betyder så mycket. Ett tack känns futtigt. En så fantastisk mamma vet jag dock inte om jag känner mig som, men jag blir starkare för varje dag som går och känner verkligen hur rätt detta var och hur mycket bättre Aaju och mitt förhållande blir av att vi fick denna tiden. Det kostar på förhållandet mellan far och son, men vi håller det vid liv och jag tror också Aaju behövde detta. Han hade börjat inse att saker inte stod rätt till och börjat, orättvist, ge Holger skulden för det. Med lite mer distans så kanske han kan glömma den "tolkningen" och så hoppas jag att han nu snart får chansen att få en vardag med Holger igen. Holger som faktiskt är en dunderpappa dessutom. :-)

Saltistjejen sa...

Anna Fair and True,
jo det var rätt många kommentarer här... ;-)
Och detta med din kompis är nog vanligt. Många i Sverige tycker ju det ör tidigt att sätta barn på dagis när de är 1 år. En av mina bösta vänner ville sätta sin son på dagis när han var ca 1 men fick onda ögat av jättemånga då. Trist. Särkislt som det för hans del var superbra med just dagis. Han blommade upp jättemycket när han började där och fick träffa andra barn.



Jess,
jo i Sverige är väl just bröstmjölk och amning en av de "heliga korna"??
Det är verkligen så tråkigt och jobbigt att folk inte kan släppa sina egna ideal och åtminstone försöka att respektera och ev förstå andras val. Och varför man "valt" att göra som man gör. Så länge det inte hndlar om att man gör sitt barn illa så tycker jag att det är tråkigt att folk så lätt vädrar sina negativa åsikter. Fast i mitt fall med Ella ÄR det nog många svenskar som tycker att vi "skadar" henne....


Lullun,
jag tror du och Holger gjorde alldeles rätt. Ibland behöver man lite distans som du säger. Och det viktigaste för er alla tre är att ni kan lyckas fortsätta ha fina relationer er emellan. Särskitl Aaju såklart, men jag tycker även det är guld värt ifall du och Holger kan ha en bra relation oavestt på vilket "plan" den kommer att bli.

Och självklart är du en fantastisk mamma!!
:-)

Kramar!!